söndag 1 maj 2011

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...


Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):


1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.


I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".


När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".


Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.


Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".


Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?


Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

8 kommentarer:

Hasse G sa...

Delar helt din uppfattning här Johanna. Det är ju så det sades första gången och så vi firat i nästan 2000 år.

på påskdagen såg jag en kvinna i kyrkan som grät när hon fick nattvarden - inget som sker i en minnesmåltid direkt

Stefan Herczfeld sa...

Jag har full förståelse för att inte bara du, utan också nästan alla andra människor, tar med det man växt upp med, och haft omkring sig, som något självklart. När man kommer till en punkt då det skulle kunna ifrågasättas nöjer man sig oftast med de förenklade svaren som man får ifrån dem man vant sig vid att lita på.

Jag kan förstå att du vant dig vid en "symbol-tolkning", och haft svårt att hantera synoptikerna som du hänvisar till, eller Paulus, som man måste såga sönder i småbitar för att kunna försvara en sådan tolkning, eller Johannes, som i sitt 6:e kapitel inte ger något rimligt utrymme för annat än att han menade något högst reellt - varför korrigerade han sig inte när judarna tog honom på orden?

För mig som kommer ifrån en annan tradition var frågorna annorlunda. Är vi kannibaler & vampyrer? Hur ser man skillnaden mellan en brödbit som är förvandlad och en som inte är det, förutom att de ligger i olika skålar? Vad händer om man på ofog flyttar en brödbit från den ena skålen till den andra utan att någon märker det? Vad händer om man under ett samtal får en präst att recitera instiftelseorden om man samtidigt befinner sig i ett bageri? Vad skall kunderna säga? Etc.

Så småningom måste man finna svar på frågorna. Några anser att de måste hitta sina egna svar, medan andra menar att privata tolkningar inte är förenliga med skriften. Inte ens om de görs av en grupp, eller av en lärd person. Det som krävs är någon slags objektiv auktoritet.

Oavsett hur man för egen del hanterar saken, så bör man respektera att andra hanterar det på sitt sätt. Det är då naturligt att man inte låtsas en gemenskap som inte finns.

Om A anser att det är Jesu Kropp & Blod, medan B anser att det är en symbol, så finns det följande kombinationer som ger problem med avseende på en verklig respekt:
- B tar nattvarden hos A, och tar sig så friheten att säga att det A håller för heligt inte är det, och inte behöver respekteras, lika litet som A:s tro respekteras.
- A tar nattvarden hos B, och säger därmed att B:s uppfattning inte är relevant, eftersom A själv har sanningen.
- A tar nattvarden hos B, och säger att B:s uppfattning gör det hela så meningslöst att tolkningar bara är tidsfördriv.
- A tar nattvarden hos B, eller omvänt, och säger att verkligheten beror på den enskildes tro och uppfattning. Därmed säger man att Gud inte verkar efter sitt löfte, utan efter den kraft som finns hos den enskilde. Det förtar att Gud är förutsägbar och absolut, och landar ytterst i att det är människan som skapar Gud, efter en mellanlandning i att Gud som verklighet bara finns inom den enskilde, och inte i det materiella.

Få orkar och vågar gå igenom konsekvenserna i detta, och jag vill inte fylla sidan, men jag vågar lova att det är omvälvande för den som tar sig tiden och modet...

AKO sa...

Jag har nog också hört den svenska varianten av den där ramsan men tror att jag kanske föredrar den engelska. Troligen för att jag föredrar blått framför rött. :)

Vad gäller det du har skrivit i ditt inlägg så förstår jag att du blev upprörd. Det finns personer som säger tokiga och inte alls genomtänkta saker i alla kristna sammanhang och skulle man hålla öronen på spänn överallt så skulle man nog kunna samla ihop en hel hög dumma uttalanden var man än befann sig. Jag säger det inte för att släta över det du hörde utan vill bara nyansera det lite. Tyvärr är det alltför många kristna som inte på riktigt har tänkt igenom vad de tror på och vad de säger och det gäller inte bara dem i i frikyrkan.

Teija sa...

Sorgligt, Johanna. Jag hoppas du går till en annan kyrka i fortsättningen...

Jonas sa...

Johanna du gjorde rätt som vägrade, av fler anledningar än den du anger, dock. Kanske tänkte du också på vad Luther skrev i den lilla katekesen:

Att fasta och på yttre sätt förbereda sig är visserligen en god yttre ordning, men värdig och väl beredd är den, som tror på dessa ord:

för er utgiven och utgjutet till syndernas förlåtelse.
Men den, som inte tror dessa ord utan tvivlar, är ovärdig och inte beredd. Ty dessa ord "för er" förutsätter idel troende hjärtan.

Ja tror man bara att det är en enkel minnesmåltid så har man helt klart missat något..dock får man ju säga att Svenska kyrkan inte tror på något förvandlande av brödet och vinet utan att Jesus Kristus verkligen blir närvarande i brödet och vinet medan brödet och vinet förblir bröd och vin. Den katolska tron - vilken torde vara den rätta - är å andra sidan att brödet och vinet förvandlas till Jesu kropp och blod i brödet och vinets gestalt (det vill säga är rent kemiskt bröd och vin vid en analys). Hur detta går till, eller det som är den lutherska förklaringsmodellen är i sanning mysterium fidei - trons mysterium.

Sen är ju frågan om elementen: Jesu löftesord gäller ju vin och inte druvsaft, eller för all del oboy..Om man nu tror att det är en minnesmåltid kan det ju gå bra med något annat än för en riktig nattvard kan vi inte veta säkert vad som händer när det inte är vin.

Sen har vi ju frågan om det behövs att det är någon särskild person och inte vem som helst som instiftar nattvarden för att den ska vara giltig..den diskussionen lär dock inte komma upp i ett frikyrkligt sammmanhang, även om man inte bara talar om minnesmåltid.

Signe sa...

Jag hade nog inte gått fram om ett sådant tydligt avståndstagande från det heliga gjorts... Oavsett vad vi tänker om vad som händer med gåvorna, så verkar det finnas en slags missuppfattning om vad åminnelse är. Det handlar ju inte om att bara sitta och minnas och fundera över det Jesus gjorde utan åminnelse handlar ju om att återkalla minnet, göra det levande och på så sätt låta det ske igen. Därför kan vi säga att Jesus gång på gång verkligen ger sig själv i nattvardens gåvor. Han som en gång blivit människa och stigit in i tiden fortsätter att vara hos oss. Sen exakt vad som händer med brödet och vinet, kan vi nog aldrig förklara... Gud välsigne dig!

Johanna G sa...

Tack till er alla för era kommentarer! Inser att jag alldeles glömt bort att svara. Förlåt!

Hasse G:
Fin bild, men jag tvivlar på sanningshalten i påståendet. Tycker folk kan gråta av minnen lite titt som tätt. Men visst, folk kanske gråter mer på själva bröllopet än på minnesdagarna efteråt...

AKO:
Tyvärr var nog detta en mycket genomtänkt dumhet. Det är ju trots allt en väldigt vanlig teologis uppfattning hos många frikyrkliga, trots att man då, vilket Stefan H påpekar ovan, måste förneka Joh 6 och nattvardens instiftelseord där Jesus säger "Detta ÄR min kropp/mitt blod".

Teija:
Nja, alltså. Det är inte "min" församling. Däremot så är min pojkvän medlem där, så jag kommer nog gå dit ibland även i fortsättningen.

Jonas:
Jag funderade på att "nattvardsvägra", jag gjorde det dock inte.

Har aldrig läst Luthers katekes. Eller någon annan katekes heller för den delen.

Jag har inga problem med att delta i en minnesmåltid. Det är inte det som är problemet. Men jag var inställd på att ta emot nattvarden, vilket jag tror är något mer än bara en minnescermoni.

I övrigt är vi oense.

Signe:
Välkommen hit!

Mmm, jag hann nog bestämma mig för att vägra och sedan ändra mig och sen bestämma mig att vägra igen. Och ändra mig och bestämma mig för vägra en tredje gång. Minst! Innan jag gick fram trots allt.

Men nu vet jag vad jag ska förvänta mig nästa gång, så då behöver jag inte försöka komma på någon lösning "i stundens hetta". Jag trivs bäst om jag får hinna tänka igenom saker i lugn och ro innan jag måste ta ett beslut. Och som jag skrev så är det ju trots allt den uppfattning som kanske varit underförstådd och som jag fått mig mig från när jag började gå i kyrkan. Så uppfattningen är mig inte främmande. Och jag är ekumeniskt sinnad, så jag vill ju inte demonstrera "illvilja" mot något annat samfund när jag är där på besök.

Men det var till och med så att jag själv blev förvånad av hur kraftigt jag reagerade mot vad som sades. Har väl kommit en bit på vägen mot att få bestämda åsikter i teologiska frågor medan jag rört mig fram och tillbaka mellan olika kyrkor.

bokmalin sa...

Hej Johanna! Jag hade nog inte gått fram. Förstår att du hoppade till. Hur det än går till så är Jesus enligt sina egna ord faktiskt närvarande i bröd och vin. Jag har alltid trott så av den enkla anledningen att Jesus säger så. Även Lewi Pethrus omfattade den synen vad jag förstår. Sedan vet vi ju inte hur det går till - "ännu en av de saker jag inte förstår", sade salig Lewi Pethrus om just detta. Det räcker för mig - ibland får intellektet vila och inte sätta sina tumavtryck på Guds mysterier... Önskar er alla en fin sommar! /bokmalin