Får jag be om vad som helst?

En hel del av mina tankar har kretsat kring bön på senare tid. Några av tankarna har dykt upp på bloggen. Det är inte första gången jag får något slags "bönetema" under en kortare eller längre period på mina inlägg. Bönen är något som drar i mig. Jag skulle gärna vilja be oftare och mer. Jag skulle gärna vilja be "fromare" böner. Tacka Gud mer än begära. Prata mer med Gud än om Gud...

Utöver min längtan - som ärligt talat kommer och går - så tar jag gärna min utgångspunkt för tankar och funderingar i det "be ständigt" som Paulus skriver och uppmanar till. Men om jag ska be ständigt, kan jag då be om vad som helst? När som helst? Om vad helst som råkar finnas på min hjärna just den sekunden?

Några exempel på böner jag har bett många gånger: "Herre, hjälp mig att få ett godkänt tentaresultat, trots att jag egentligen vet att jag har pluggat mindre än vad jag borde. Hjälp mig åtminstone att minnas det jag egenligen kan, men har glömt bort i tentastressen", "Låt mig hinna med bussen Herre" eller "Tack för solen. Förlåt mig, nu ska jag ägna mig åt 'soldyrkan'. Jag lovar att inte tillbe den, okej Here?". Vardagliga, banala böner. Är dessa böner okej? Är de ett tecken på att jag bjuder in Gud i min vardag eller mer ett tecken på att jag framförallt använder Honom som "sista utväg" och "snuttefilt"?

Frikyrkan har en tradition av den här typen av friare bön. Spontana böner. Ohämmade böner. Ocensurerade böner. Ibland kallas fenomenet för "mikrobön" eller "popcornbön". Be hellre en halv sekund på stående fot än spara böneämnena till senare och (riskera att) glömma bort dem."Be där du råkar vara, låt dina tankar förvandlas till bön. Låt bönen bli en dialog med vår Herre utifrån där du är just nu, snarare än ett 'rabblande av tomma ord'"...

För att försvara mig mot min egen kritik om att en bön inte är "from nog" så brukar jag fråga mig själv hur relationen till min Broder ska kunna bli vardaglig om jag bara pratar med Honom om det som är högtidligt och bra, i välmodererade "acceptabla" former? Är det inte tvärt om i min svaghet som jag kanske behöver bönen som mest? Och när ska jag ta tid till bönen om inte mitt i vardagen, även om det blir lite kantigt alltsom oftast? För är inte det mesta av livet vardag? Banala beslut om vad jag ska laga till mat, tankar på skola och jobb, störiga sjukdomar, relationer till vänner, frågor kring att handla lokalt producerat, ekologiskt eller vad som, osv.

Att inkludera allt detta vardagliga i bönen är för mig ett tecken på begynnande helgelse. Ett tecken på att jag lever - för söker leva - hela mitt liv med Kristus, inte ett "fromhetsliv" på "söndag förmiddag" (dvs när jag känner - eller bör känna - mig "extra helig") och ett annat "vardagsliv" vid sidan av detta.