måndag 14 september 2009

Mitt möte med katoliker och Katolska Kyrkan

Att kalla detta en "del två" i en "serie" om mina möten med olika kyrkor är till att ta i, då de är fullständigt fristående från varandra (om man nu bortser från att de berör mig och mitt liv, men det gör ju det mesta på denna blogg, så i så fall skulle ju allt bli en enda lång serie), men likväl så är det ju ändå något slags tema, så... Så kolla gärna in "Mitt möte med Bjärka-Säby" om du missade det häromdagen. Nu väljer jag att rikta in detta inlägg på mötet med specifika personer istället för med Katolska Kyrkan som instution, kyrka och gudstjänstfirande församling. Men vad är en kyrka om inte dess medlemmar ute i vardagen?


Mitt första mötet med katoliker - mig veterligen - skedde på gymnasiet när två av mina klasskompisar visade sig vara katoliker. De gick i mässan och sjöng ibland i kyrkan och så, men min uppfattning är att de fortfarande gick mest på grund av att deras föräldrar gick och inte för att de själva ville. Visst hade de säkerligen någon form av tro, men glädjen över att gå i mässan verkade begränsad.

Mitt andra möte med en katolik var en tjej från Polen som jag träffat när jag var på språkresa till Hastings, England efter åk 9. Egentligen träffade jag henne alltså innan jag började gymnasiet, men vi började brevväxla efteråt och kom egentligen inte in på trosfrågor speciellt mycket förrän under min gymnasietid,varför hon får hamna på "andra plats". Bland annat var jag nere och besökte henne i Polen en gång och hon kom hit och besökte mig en gång. När jag var i Polen så hamnade jag på mina första katolska mässor någonsin - på polska såklart! Jag begrep inte speciellt mycket... Sen var vi även på en rundtur till Kraków och
Częstochowa/Jasna Góra, vilket ju visar upp en del av den polska, katolska kulturen och religiositeten

När hon var och hälsade på mig senare så var vi både i Lyckebokyrkan och senare samma dag i St Lars katolska församling inne i Uppsala, i respekt för att hon ville gå i en katolsk kyrka. Och då var vi på den engelska mässa (visst är jag generös, va? Slippa tvinga henne att genomlida ännu en timme med enbart svenska... Nåja, rent kuriosa, så var det mitt första besök i St Lars). Tyvärr förlorade vi kontakten efter några år, så något mer besök i Polen har det inte blivit.


Mitt tredje möte med en katolik var en av mina klasskompisar på Bjärka. Fram till strax innan hon började hade hon levt ett allt annat än kristet liv, men omvänt sig och var nu redo att göra det mesta för att få del av undervisningen. Som ni kanske kan förstå var hon inte alltför fast rotad i sin katolskt-kristna identitet, men hon valde att åka hem och gå i katolsk mässa på söndagarna istället för att följa med oss andra till pingstkyrkan.


Mitt fjärde möte med katoliker skedde inte öga mot öga utan på den kristna portalen/communityn "CrossnetFLOW", där jag gång efter annan delvis hamnade på samma sida som katolikerna "mot" de mera högljudda, hårdnackade och egensinniga frikyrkliga (framförallt adventister och folk från livets ord-pingst-falangen), delvis imponerades jag av hur tålmodiga, välargumenterade och välgenomtänkta många av katolikerna var i sina argument. De hade inte bara en åsikt, utan argumenterade för den. De tog tålmodigt diskussionen med de som hävdade att påven var antikrist och Katolska Kyrkan var skökan från Uppenbarelseboken osv.

Så även om jag kände katoliker sedan innan så blev dessa traditionella, välargumenterade katoliker länge min "rollmodell", min förståelse för hur en katolik var (även om somliga av dem försökte värja sig och hävda att de inte alls var speciellt genomsnittliga för hur en katolik var). En del av dem verkade nästan skämmas när de sa att de föredrog den katolska gemenskapen framför att gå på ekumeniska samlingar, men för mig spelade det ingen egentlig roll. De var ödmjuka nog att gå ut ur sitt katolska getto (ursäkta uttrycket) och bemöta andra kristna i lugn, saklig och ödmjuk ton. Det är allt jag begär.


Mitt "femte" möte med katoliker blev när jag övergick från att hänga på crossnet till att börja läsa bloggar istället. Helt plötsligt upptäckte jag att det fanns en bredd och en diskussion inom Katolska Kyrkan och inte bara "en-gång-för-alla-fastslagna-dogmer"-katoliker.
En levande diskussion, långifrån felfri och med deltagare som kanske inte alltid orkar ta alla argument en vända till efter ha sagt allt till tusen andra människor innan, men åtminstone en diskussion som fortfarande är levande. Det gladde mig oerhört!

Likaså mötte jag i bloggosfären också för första gången de traditionallistiska katolikerna. De som vurmade för latinska mässor och en återgång till det tridentinska mässfirandet. I början tyckte jag också detta var berikande, men ju längre jag har läst deras bloggar och mött deras kommentarer, desto mer påminner de mig om de hårdnackade adventisterna som inte gick att diskutera med på crossnet, vilket gör mig ledsen.
Jag uppskattar fortfarande bredden de tillför till kristenheten, men jag har svårt för bristen på ödmjukhet som jag upplever från de hållen.

I en så stor och vidsträckt kyrka som den katolska så är det klart att båda dessa typer - och många fler - ska få rymmas. Det är först tillsammans förstår vi höjden, vidden, bredden och djupet i vår tro!, och då Katolska Kyrkan är så pass stor så är det klart att den även rymmer en större höjd, bredd, djup och vidd än vad många "en-fråges-frikyrkor" gör. Men när katoliker börjar slå ner på varandra med obarmhärtigt tonfall så gör det mig helt klart besviken. Det katolska - allomfattande och universella - får visst inte ens plats i den kyrka som har det som egennamn...

13 kommentarer:

Sleepaz sa...

Jag håller med dig i det mesta du skriver.. Det finns många duktiga katolska bloggare som gjort ett stort intryck på mig med sin kunskap och ödmjukhet.

Johanna G sa...

Jovisst finns det duktiga och ödmjuka katolska bloggare, jag menade inte något annat. Men det finns även motsatsen!

Sleepaz sa...

Det finns säkert katolska bloggare som är otrevliga. Jag har dock inte haft nöjet att stöta på någon än..

Bitte sa...

Ja, det finns väl alla sorter - i alla kristna samfund... Vi är ju trots allt bara människor. Allihop...

Bitte sa...

Har du förresten stött på de hårdnackade sola scripturisternas bloggar? Det vore intressant att höra hur du upplevt mötet med dem...

Zoltan sa...

Rolig och intressant läsning!

Jag förstår och delar din upplevelse av "monolog-katolikerna". För många katoliker är det nog en svår balansgång mellan att våga tänka själv, eller att luta sig mot Traditionen. Kanske har man inte tilltro till sin egen tro, utan måste luta sig mot andras?

Jag undrar ofta hur sann en tro kan vara som inte förmår prövas i mötet med andra, med andra människor, andras erfarenheter, andras liv. Kristus kastade sig ut bland horor, ockrare och kriminella - omfamnade dem, såg dem och älskade dem. Mer Kristus, mindre "inkvisition"?

Jag önskar att det var mycket mer av den bilden som präglade katolska kyrkan, och mindre av ritual, katedral och Vatikan... Allt detta har ju inget egenvärde utan gissa-vem.

Gissa om mina tankar kan/kommer missförstås - so, crucify me!

Gillar dina funderingar, reflektioner och sökande efter vad-det-nu-är.

Johanna G sa...

Sleepaz:
Ok, då har du något att "se fram emot då" :)

Bitte:
Sant, så sant. Att man blir kristen är ju ingen garanti för att man blir en perfekt människa som älskas av alla.

Nopp, det har jag inte, så om du vill veta vad jag tycker om dem så får du länka till en (eller flera) bra/representativ...

Zoltan:
Instämmer fullständigt! Det låter som om du och jag är på ungefär samma våglängd.

Sen måste jag väl erkänna att det säkert finns människor som verkligen har tänkt och sedan kommit fram till/omfamnat allt det traditionella, men det är ju sällan de som är trångsynta och svåra att diskutera med heller.

Samuel Varg Thunberg sa...

Tänkvärt och bra som vanligt.

Johanna G sa...

Samuel:
Tack! Nu blir jag glad :)

Charlotte Therese sa...

Zoltan,

Du skrev:

"Mer Kristus, mindre "inkvisition"?

Jag önskar att det var mycket mer av den bilden som präglade katolska kyrkan, och mindre av ritual, katedral och Vatikan... Allt detta har ju inget egenvärde utan gissa-vem.

Gissa om mina tankar kan/kommer missförstås - so, crucify me!"


Men jag förstår - och instämmer - fullständigt!

Det är ju korsets upphöjelse idag, så vi får väl dela på korsfästelsen i så fall...

Trevligare åtminstone, än att ibland behöva hänga där ensam medan spottloskorna viner från allehanda "trevliga" katoliker. (Syftar inte på något särskilt tillfälle, mest bara som en allmän trist blogg-katolik-erfarenhet.)

Teija sa...

Johanna, du skrev till Bitte: "Att man blir kristen är ju ingen garanti för att man blir en perfekt människa som älskas av alla." Det är heller ingen garanti att man blir en människa som älskar alla... Vi är alla ofullkomliga syndare, men vi är, om vi vill, förlåtna syndare. Vi har ju trots allt bikten som sakrament... Dessutom är inte den enskilda katoliken måttstocken för Kyrkan, det är Kristus.

Johanna G sa...

Charlotte & Zoltan:
Lovar att inte spotta på er (om ni nu hänger kvar i dag med).

Teija:
Instämmer. Och sen är ju en bra fråga om Jesus verkligen älskades av alla, så din formulering - blir en människa som älskar alla - har nog mer med den fullkomliga människan att göra än vad min formulering hade.

Jonas sa...

Alla katolskt och ekumeniskt sinnade i Sverige sörjer idag då biskop Bertil har skrivit sitt sista blogginlägg (vilket han gjorde igår). Vila i frid Bertil.