Visst behöver det komma en dag då barnet måste få lära sig att gå på egen hand, inte bara klänga fast vid mamma och pappa hela tiden, och för den processen måste föräldrarna tillåta sig att ta ett steg bakåt och se på när barnet vacklar, kanske till och med trillar, men ingen förälder skulle komma på idén att låta barnet gå på egen hand redan från början! Och det är i den situationen jag gärna tänker på mig själv som kristen, och i någon mån den verkligheten jag försöker spegla i min blogg. Jag vacklar ibland, men klarar mig utan att krampaktigt klamra mig fast vid någon/-ra specifika personer, en specifik kyrka/församling eller något specifikt samfund. Jag ser alla dessa händer som omsluter mig, men jag ser också hur de ger mig plats att försöka gå själv. Kanske är detta självbedrägeri - hur kan en ensam människa vara kristen på egen hand - men någonstans, vid någon punkt i våra liv, är jag helt övertygad om att vi behöver "befria oss" från kollektivet och bli individer i vår Faders familj!
Som kristen har vi två föräldrar att hålla stadigt i handen - Gud vår Fader och vår moder Kyrkan. Vi behöver lära oss det liv Jesus pratar om, att "tillbe Fadern i ande och sanning", och till vår hjälp har vi fått Faderns två händer: Jesus, vår broder, och den helige Ande. För de dagar och stunder som Jesus mest tycks vara en historisk person och kontakten med Anden inte direkt flödar så har vi hjälp av Kyrkans händer. De kristna människornas exempel. Helgonens exempel. De sedan länge döda ända fram till de nu levande - alla erbjuder de händer som stöttar oss när vi vacklar, om vi är redo att ta emot den hjälpen. Ett "Kan själv!" blir lika fåfängt som idiotiskt! Det blir ett förnekande om den heliga Andes hjälp genom en annan människa.
Den erfarenheten påmindes jag av Annelis inlägg "Gud känner inga avstånd" igår. Hon skriver:
På egen hand försöker vi lösa våra problem, besluta hur vi skall handla. Då stöter vi på hinder.
Till slut vädjar vi till den makt som står till buds. Hur stort vårt behov av hjälp än är, så uppfylls det.
Att lita på Gud är främmande för många. Ända sedan barndomen har vi fostrats att klara oss själva. Inte ens när vi varit i desperat behov av hjälp, har vi vågat be.
[...]
Men så småningom upptäcker många som jag, att Gud aldrig varit långt borta. Vi lär oss att lita på Gud i stället för att lita på oss själva.
Jag har inget att vara rädd för. Gud hjälper mig alltid på vägen.
Gud är alltid den som hjälper, men oftast skickar Han sina vänner - människorna - till att hjälpa den medmänniska som vacklar för stunden. Kanske kan jag räcka min hand till någon idag, imorgon kan det var jag som behöver hålla fast i någonannans. Tillsammans står vi stadigare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar