Be för Sverige

I ett sista inlägg på "temat" utanförskap så vill jag lägga in Simon Åhdals "Jag tänker be för Sverige". Tycker texten talar ganska bra för sig själv, så även om den inte är något mästerverk rent språkmässigt eller poetiskt, så kan den vara bra att lyssna på den några gånger och låta innebörden gripa mig.



Men är jag då den person som vanligen är den som ser dessa människor som är utanför? Lever jag efter Jesu ideal att umgås med "prostituerade och tullindrivare" lika gärna och ofta som med den "fromma eliten"?

Nej, tyvärr inte. För att dra det lite till sin spets (men sanningen har legat väldigt nära somliga gånger) så har jag många gånger känt mig mer provocerad än uppmuntrad av Frälsningsarméns och andra kristna rörelser som verkligen lever ut denna aspekt av det kristna livet.

Antagligen blir jag väl provocerad för att jag får mindervärdeskomplex. För att jag inte är "lika god som de är". Eller något annat dumt. Psykologin bakom sådana här mekanismer är inte min starka sida. Det jag ville säga dock är:

Till dig som fungerar likadant som jag - du är inte ensam. Och jag skriver inte detta för att ge dig dåligt samvete, utan jag skriver det lika mycket som en predikan och påminnelse till mig själv. Glöm inte bort! Dölj inte ditt dåliga samvete bakom aggressiv attityd. Våga lev ut hela det kristna budskapet. Ha det som mål, men ta ett litet myrsteg i taget i riktning för att uppnå målet - det kan vara svårt nog! - om du tycker det är lika svårt som jag gör. Ta det som en utmaning att älska din nästa och inte bara dina vänner. Det är människor det handlar om.