Om äktenskap och barn

Bläddrar igenom lite gamla bloggutkast och hittar ett som jag hade anledning till att skriva efter en diskussion jag hade med några vänner under min resa till Rom förra året. En diskussion om äktenskapet. Och barn.

De hävdade nämligen att barn alltid - och av alla - har setts som en självklar del av äktenskapet. För mig är detta en helt främmande tanke.

För mig har det alltid varit självklart att ett äktenskap handlar om att överlåta sin person och resten av sitt liv till en annan person utan förbehåll.

Ska jag dela upp det så består ett äktenskap av två delar (som förvisso är fullständigt sammanbundna):

• Att överlåta sig fullt ut: Jag tillhör inte längre mig och han tillhör inte längre sig, utan vi tillhör varandra - jag honom och han mig.
  
• För resten av livet. För alltid. För evigt.

Sagobokens romantiska slut "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar" har jag insett att de inte finns i verkliga livet. Åtminstone att det inte är så enkelt som att bli kär och att det sedan varar för resten av livet utan att man behöver anstränga sig.

Livet har - som bekant - sina ljusa stunder likväl som sina mörka stunder, men ett äktenskap är "i nöd och lust", inte bara "lust". Eller som någon så fint uttryckte det efter att hans maka hade blivit förlamad i en olycka (eller hade hon fått cancer? Minns inte): "Jag gifte mig med dig för att jag älskade dig. Balansen har sedan förändrats, men det förändrar inte det faktum att jag valde dig" (fritt citerat).

Rent krasst, så som jag läser och förstår Bibeln, så skulle jag snarare dra gränsen för äktenskap inte vid själva ceremonin i kyrkan (eller stadshuset, om man nu inte är så kyrklig) utan vid själva samlivet. I början av Bibeln tycks nämligen äktenskapet egentligen inte varit mer formellt än att de gick in i tältet tillsammans.

Kanske är det något man borde tänka på - att man är "gift" med alla man har haft sex med? Kanske är det en tankeställare till varför man borde vänta med samlivet innan man gifter sig.

Å andra sidan kan argumentet användas till varför jag inte tycker att samboliv är så farligt om man ändå är på väg att gifta sig, på sätt och vis har man ju redan "gått in i tältet" och på så sätt markerat för omgivningen att man vill leva tillsammans.

Samma argument fungerar lika bra på homosexuella parförhållanden för mig också. Två människor överlåter sig åt varandra.

Den skillnad som själva ceremonin och löftena utgör är att det mänskligt, psykologiskt sätt är lättare att lita på någon som har uttalat ett löftet högt än att bara ha samma löfte underförstått. Ord har - som bekant - en sällsam makt! Likaså skapar äktenskapet en social institution och struktur som håller makarna samman, något som samboskapet inte i lika hög grad inkluderar.

Vad jag däremot inte alls räknar till ett äktenskap är barnen. För mig är barnen en gåva till - och en frukt av - ett äktenskap, och den miljö som ett äktenskap utgör är tillför att ge barnen en stabil uppväxt, men de utgör på intet sätt en del av själva äktenskapet. Jag har äldre släktingar som varit gifta i många år men som inte har barn. Är de mindre gifta än mina föräldrar som har tre barn?! Snacka om absurd tanke!

Barn är barn, och i (lyckliga) äktenskap föds det alltsom oftast ett eller flera barn. Men barnen är absolut inte en del av äktenskapet!

*****

Tuve skriver om frågan ur ett omvänt perspektiv - ur barnens perspektiv - här. Läs även kommentarerna! De sätter ord på mycket av det jag tänker.

*****

Fredrik på Senapsfrön skriver om hetro- och homosexuella relationer här. Ett utdrag:

Det är alltså likheten som betonas här, inte olikheten. Mannens ensamhet botas när han möter någon som är som han själv. Ben av hans ben, kött av hans kött. Och det görs en poäng av att orden för man och kvinna är lika. När mannen ska ge namn åt kvinnan väljer han ett namn som är så likt hans eget som möjligt. De är ish och isha. Det är därför en ish lämnar sin far och mor för att leva med sin isha — för att han har funnit någon som han passar ihop med. Någon som är som han och som han känner en fysisk samhörighet med. Efter att Gud låtit tusentals andra varelser passera förbi har han nu äntligen hittat den som kan bli hans livskamrat.

Det går bra att läsa den här berättelsen heteronormativt. Gud har skapat ett pussel med två bitar. Man och kvinna. De två bitarna passar ihop som — ja, som snopp i snippa. Men det går lika bra att läsa berättelsen en smula mer romantiskt. Gud har skapat ett pussel med många tusen bitar. Och bland dessa tusenden gäller det att finna någon som är ben av mina ben, kött av mitt kött. Någon som jag passar ihop med till både kropp och själ.

Jag menar att den ”romantiska” läsningen fungerar bättre, både med mänsklig erfarenhet och med den tolkning som Jesus gör. Inte för att Jesus är så värst romantisk när han nekar mannen rätten att skilja sig från sin hustru. Men för att han menar att det som är sammanfogat, det är det enskilda paret som faktiskt lever tillsammans. Om det vore ett pussel med bara två bitar, då skulle ju män och kvinnor vara utbytbara inbördes. Mannen kan skilja sig och gifta om sig och det är fortfarande man och kvinna. Men Jesus menar tydligen att relationen mellan makarna är unik. Hustrun är inte utbytbar. Inte för att makarna vigts på något särskilt sätt. Utan helt enkelt för att de ”lämnat sin far och sin mor” för att leva med varandra. De är de facto ett med varandra. Och därmed är de sammanfogade av Gud.