Pa-pa

Jag har - som så många andra - varit hemma hos mina föräldrar och firat jul och nyår tillsammans med stora tjocka släkten. Jag har även haft möjlighet att umgås med min systerdotter. Hon är verkligen härlig! Världens gulligaste unge (nej, jag är inte alls partisk!) som snart ska fylla ett år.

Just nu håller hon på att upptäcka detta med språket. Och framförallt är det pappa som gäller. Eller pa-pa (ibland ba-ba), som hon säger. Gärna pekandes på taket: "pa-pa".

Allt som oftast är det relativt uppenbart att det är "lampa" som menas - och pekas på - även om stavelserna inte riktigt stämmer (än). Men ibland så är det bara taket rent generellt och "pa-pa". Och jag som kristen kan inte låta bli: "tänk vilken chans detta egentligen skulle erbjuda att prata om Pappa Gud".

Men eftersom varken min syster eller hennes fästman är kristna, så det känns som om det är viktigare för mig att respektera hur de väljer att deras dotter ska uppfostras än att skapa familjefejder över detta. Därmed inte sagt att "barnevangelisation" är omöjligt eller onödigt. Jag tillhör ju trots allt de som är övertygade om barndopets realitet. "Låt barnen komma till mig" och "den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in" säger Jesus...

Och Han säger även "mor ska ställas mot dotter, far mot son, svärmor mot sonhustru och broder mot broder" (fritt citerat). Är det värt att skapa en familjekonflikt i detta läge? Är jag beredd att ta konsekvenserna av ett sådant beslut. Tänk om jag aldrig får träffa henne igen - vad gjorde det då för nytta?! Eller är det bättre att låta henne växa upp några år till, så att hon kan ta ett medvetet beslut och själv ta konsekvenserna av sitt beslut? Eller är jag bara feg som tänker så...?

Men ändå kliar det lite i mina fingrar att berätta om "Pappa Gud" som bor i himlen för henne när hon så oskyldigt pekar på taket och säger "pa-pa"...