Det är alltid svårare att förlåta dem som har haft rätt än dem som hade fel....konstaterar professor Dumbledore (fritt citerat) till Harry Potter angående en familjekonflikt inom familjen Weasley, där Percy Weasley inte vill försonas med sin familj trots att det vid det laget har visats sig vara de som har rätt och inte han. För Harry verkar det hela obegripligt. De övriga i familjen skulle ju utan tvekan förlåta honom bara han tog kontakt med dem igen.
För den som har rätt är det på något sätt så lätt att vara generös och förlåtande. Att förlåta den som hade fel för att den inte visste bättre är relativt lätt. Men att tvingas erkänna för mig själv - och för de andra - att det var jag själv som hade fel och att jag har gjort bort sig är inte alls lika lätt! Eller som Kyrksyster uttryckte det i ovan länkade inlägg:
För visst är det så att det är en sak att förlåta dem som gjort en illa. En helt annan sak att förlåta dem som avslöjat att man inte bara är god."Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt" sägs det ibland. Men finns det någon större förödmjukning än att erkänna att man har haft fel inför sig själv och andra? Inför sina närmaste? Jag undrar var det egentligen kostade "den förlorade sonen" att vända om, att lämna sitt jobb som utsvulten svinvaktare för att istället söka upp fadern igen, för att bli en av hans dagslönare (så som han tänkte sig utvecklingen)...
*****
Och för att dra liknelsen in på ett av mina favoritämnen - gissa varför det är så svårt att få till en återförening mellan kyrkorna, trots att oförrätterna ibland ligger hundratals år tillbaka i tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar