Min syn på Katolska Kyrkan (och andra samfund)

Minutz3s önskemål till bloggfödelsedagsinlägg var att jag skulle beskriva min inställning till Katolska Kyrkan, och om den hade förändrats något.

Om han menade att jag skulle svara huruvida min syn har förändrats under mitt bloggår eller om det förändrats överhuvudtaget genom alla mina levnadsår vet jag inte. Och då han inte preciserade det så har jag valt att tolka in det längre tidsperspektivet, för - precis som jag gjorde när jag besvarade Johans önskeinlägg tidigare - tror jag att det sätter in frågan i sitt rätta perspektiv. Dvs mitt perspektiv! Så...

När jag blev kristen, under tonåren, hade jag ingen större tanke på samfund överhuvudtaget. Jag hade råkat hamna i en mission/baptist-församling via scouterna (SMU-scout), men jag kan väl inte påstå att detta gjorde mig vidare lojal mot dessa två samfund. Konfirmerade gjordes jag t.ex. i samarbete mellan Svenska Kyrkan och "min" frikyrka, men hade de inte samarbetet så hade jag konfirmerats inom Svenska Kyrkan utan tvekan. Inte heller hade jag någon åsikt - varken pro, anti eller likgiltig - om eller mot Katolska Kyrkan.

Samfundsmedvetenhet ökade inte heller av att jag gick i SKUT - Svenska Kyrkan i UTlandet - medan jag bodde i Tyskland, även om det fanns en betydligt högre närvaro av katoliker och katolska seder i skola och samhälle. En något ökad samfundsmedvetenhet fick jag däremot under bibelskolan, där vi elever kom från diverse olika samfund (framförallt pingst och missionskyrkan, men även från t.ex. trosrörelsen och just från Katolska Kyrkan). Min syn på KK? "Ett samfund som alla andra".

Det första medvetna steg jag tog i samfundsdjungeln överhuvudtaget var när jag valde att vara kvar i Svenska Kyrkan, trots mitt medlemskap i frikyrkan och folk i min närhets "vittnesbörd" om att de hade "valt ett samfund och därmed lämnat SvK i respekt för att de är ett eget (dvs ett annat) samfund". Själv kände jag mer "det är mycket möjligt att jag kommer gå till/trivas bäst i en SvK-församling när jag flyttar från Storvreta, så varför gå ur nu?". Som student behöver man ju inte direkt betala någon kyrksskatt eller så...

Min första egenliga kontakt med den katolska världen var via Jacob på den kristna ungdomsportalen CrossnetFLOW. Där lärde jag även känna Kristina. Och många flera, såklart, men vad som var speciellt med dessa båda - förutom att de var två av mycket få katoliker - var att de ofta klarade av att hålla en resonabel samtalston och föra fram väl genomtänkta svar och tankar i sina inlägg (till skillnad från en del frikyrkliga ungdomar, som verkade mer ha åsikter och övertygelser, än verkliga argument och förståelse. Ska kanske tillägga att det fanns rätt så enkelspåriga, propagerande katoliker också, så det är inte enbart en frikyrkoåtkomma).

Välgrundade åsikter är en sak som imponerar på mig, så detta gav mig en positiv bild av katoliker (även om Jacob själv inte alls tyckte om att jag såg honom som modell för hur katoliker var!!) och Katolska Kyrkan. Likväl höll jag fast vid åsikten om att KK är ett samfund av många. Att KK är Sveriges näst största kristna samfund (efter SvK) hade jag ingen som helst aning om. De är väldigt anonyma minst sagt!

När jag senare gick över och började läsa bloggar - och så småningom skriva själv - så var det just dessa tvås bloggar jag började med. Och från deras länkar och kommentatorer kom jag i kontakt med ganska många andra katolska bloggare, t.ex. Enkla Z och Charlotte Therese, som med välargumenterade inlägg delvis förstärkte min syn om att aktiva katoliker ofta har tänkt igenom mycket av tron, men som delvis visade på en dialog som pågår inom KK på ett sätt jag inte alls hade uppfattat tidigare! Alla katoliker tycker uppenbarligen inte att det är fel med kvinnliga präster osv!! Något av en uppenbarelse och lättnad! Hade jag inte upptäckt denna sorts katoliker (ursäkta uttrycket) hade jag antagligen haft mycket svårare att förstå, acceptera och älska den sortens katoliker som verkligen uppfyller alla fördomar om hur katoliker är och vilka åsikter de har.

I bloggosfären kom jag även i kontakt med Konvertittbloggen, ett norsk-svenskt bloggprojekt som drevs av ett gäng människor som höll på att (eller precis hade) konvertera(t) till KK (bloggen är nu tyvärr både nedlagd och bortplockad, jag uppskattade den). De lärde mig att det även finns folk utanför KKs gemenskap som tycker att KK är en speciell kyrka (att folk inom det samfundet tycker att den egna kyrkan är speciell är väl inte så mycket att förvånas över) och att det är värt att faktiskt anstränga sig för att få ingå i den katolska gemenskapen.

Inom frikyrkan, eller ja, inom hela protestantismen, så går folk ganska fritt över samfundsgränserna åt alla håll. Bara för att ta mig själv som exempel (för att fortsätta listan från ovan): från SMU/mission/baptist till SKUT tillbaka till mission/baptist till pingst (bibelskola) återigen tillbaka till mission/baptist och numera i SvK. Det flyter. Jag hade lika gärna för min egen del kunna glida över i en katolsk församling och trivas där, om det inte var för att KK hade satt upp så höga murar för att släppa in folk. Men jag antar att det är just därför de har satt upp dessa "besvärligheter" för att enbart få över folk som seriöst vill vara katoliker och inte allmänkyrkliga svärmare som jag.

Har då min syn på Katolska Kyrkan förändrats nämnvärt? Har jag t.ex. omfamnat läran om att Katolska Kyrkan är Urkyrkan - Kyrkan med stort K - och övriga samfund har avfallit från henne? Att all sann ekumenik går ut på att alla vi andra blir katoliker? Ärligt talat - nej. Min förståelse och kunskap har ökat, och därmed hjälp mig få en mer medveten och nyanserad bild, men i grund och botten tycker jag fortfarande att Katolska Kyrkan gör det alldeles för besvärligt för sig.

Mitt råd: Släpp nattvardsbordet fritt och låt sedan den ekumeniska processen ha sin naturliga gång. Var flexibla. Förhandla fram några saliga byten som t.ex. kvinnliga präster till KK och någon Maria-dogm till oss protestanter. Det skulle inte få er att förlora ansiktet, det skulle få er att växa samman med övriga kyrkor till en sant enad kyrka i hela världen! Kanske kommer det flyta fritt ett tag, men i slutändan tror jag ropet efter att alla kyrkor ska bli en enda endast i det läget kommer att bli tillräckligt starkt för att bli verklighet.

Att sedan KK hamnar i en speciell situation ekumeniskt om vi ska börja tala om samgående av kyrkor är likväl självklart, men det mer på grund av att de är världens största samfund än på grund av att de innehar någon särställning bland samfunden. Men det är ett annat inlägg!

*****

För den som vill ha en ännu längre - eller bara vill ha flera aspekter till denna - utläggning kring min syn på Katolska Kyrkan rekommenderar jag att ni klickar in på etiketten "Katolska Kyrkan" nedan. OBS! Inläggen sträcker sig i skrivande stund över två sidor, så klicka även på "Äldre inlägg" för att hitta alla.

Var inte rädd!

Var inte rädd! Gläd dig och sjung: Jesus Kristus är uppstånden! (Taizésång 52)

Kristus är uppstånden!

Jesus Kristus är uppstånden från de döda! Halleluja, halleluja, halleluja!!

Ja, Han är sannerligen uppstånden från de döda! Halleluja, halleluja, halleluja!!

PS. Förstora bilden genom att klicka på den - den är värt det! DS.

Tidebön och passionstider

Skärtorsdag:
kl. 1800 (vesper) - Jesus instiftar nattvarden
kl. 2100 (comp) alt. kl. 0000 (vigilia) - Jesus och lärjungarna går till Getsemane för vaka och bön

Långfredag:
kl. 0000 (läsningsgudstjänst) - Judas föråder Jesus med en kyss, Jesus grips och förs inför Sanhedrin
kl. 0600 (laudes) - Jesus förs inför Pontius Pilatus
kl. 0900 (ters) - Jesus korsfästs
kl. 1200 (sext) - Mörkret faller över jorden
kl. 1500 (non) - Mörkret upphör. Jesus ropar med hög röst och dör.
kl. 1800 (vesper) - Josef från Aramateia tar ner Jesu kropp och begraver den. Sabbaten inträder.

Påskafton:
-

Påskdagen:
kl. 0600 (laudes) - Jesu grav är tom. Lovsången ljuder!
kl. XX (under dagen) - Jesus visar sig för lärjungarna
kl. 1800 (vesper) - Jesus bryter brödet, Emmausvandrarna känner igen honom och återvänder till Jerusalem

Läroämbete med tolkningsföreträde?

Johan Stenberg frågade mig - och alla andra protestanter - i en kommentar till kvinnoprästinlägget:

Tycker ni att Katolska kyrkans magisterium har något som helst objektivt värde?

Jag svarade:

Katolska Kyrkans magisterium har jag inte ägnat många tankesekunder åt. Återkommer när jag har skaffat mig en åsikt i frågan.

Nu vet att det inte är någon av de önskade "födelsedagsämnena" (har ni inte önskat ett ämne än har fortfarande tid att göra det!), men jag tänkte att det kunde vara schysst att svara på den ändå, nu när jag ändå låter er önska ämne och jag har hunnit tänka efter lite (om än säkerligen inte ens i närheten av att ha hunnit tänka färdigt).

Men för att göra frågan (eller kanske snarare svaret?) lite mer begriplig(t) så tänkte jag sätta in det i ett sammanhang: Vad - eller vem - har auktoritet och/eller tolkningsföreträde över den kristna tron (så som jag uppfattar och lever ut den)?

En grov skiss på hur jag (i teorin) prioriterar:

1) Bibeln (om den nu räknas som en tolkning? Brukar väl snarast vara tolkningen AV Bibeln som är problematisk... Nåja, det måste väl räknas som auktoritet inom kristen tro, så låt gå!)

2) Den tidiga (eller den odelade) Kyrkan, med den Niceanska trosbekännelsen som främsta dokument (men även kyrko- och ökenfäder m.fl.)

3) De medeltida katolska och de ortodoxa traditionerna (fram till reformationen)

4) De protestaniska lärorna och traditionerna och katolska/ortodoxa traditioner av samma ålder

5) Nutida tolkningar och läror, oavsett tradition

Dvs, ju längre tid från Kristus och apostlarna, desto lägre prioritet.

Sen är jag också mycket väl medveten om att jag är barn av min tid, så som sagt var - det där en prioritetsordning i teorin, men inte alltid i praktiken. Att veta vad som är riktigt gammal tradition är inte heller helt lätt alla gånger (då det uppenbarligen finns fall/frågor det kan diskuteras om huruvida det är "den segrande som skriver historien" eller om det bara varit mindre [aka heretiska] grupper som haft motsatt åsikt, inte minst blir detta uppenbart i diskussionerna kring huruvida fornkyrkan hade kvinnliga präster och diakoner).

Å andra sidan kan tyngden i rangordningen tippas över, till exempel när flera av de lägre prioriterade är överens mot en av de äldre traditionerna. Ett annat exempel är när alla protestantiska kyrkor är överens mot de katolska och ortodoxa traditionerna, vilket ger en skenbart tyngre röst då de har fler företrädare som säger samma sak, även om det totala antalet protestanter egentligen är färre...

Den Katolska Kyrkans läroämbete hamnar här under punkt fem. Jag vet att det har funnits betydligt längre än så, men ska jag nu kategorisera så hamnar det likväl där. På sätt och vis skulle jag kunna säga att det borde - i teorin - hamna som punkt 5a och låta de moderna, protestantiska lärorna klassas som 5b, då Katolska Kyrkan är bättre på att ta hänsyn till traditionen - om än bara sin egen smala definition av den - än vad framförallt frikyrkorna är.

Så, är detta att klassa som "objektivt värde"? Mitt ärliga svar blir nog ett rungande "Nja". De är barn av sin tid och sin tradition, precis som alla vi andra, även om de (kanske) försöker anstränga sig mer för att vara objektiva än vad somliga andra gör...

Men å andra sidan, allt detta leder ju egentligen tillbaka till grundfrågan - för vem är jag, 2000 år efter Jesus, att avgöra vad som är äkta traditioner som jag alltså bör böja mig för och så vidare?! Allt blir tillslut bara ett enda stort cirkelresonemang där jag har tillsatt mig själv som allsmäktig teolog och lärodomare. Tror bestämt jag måste gå tillbaka och tänka mer på det här, innan jag snurrar in mig alldeles!

...må den leva uti hundrade år?

Idag, den 8 april 2009, fyller denna blogg 1 år!! Detta borde så klart firas med stort tårtkalas. Tyvärr saknar jag möjlighet att skicka tårtbitar på posten åt alla er läsare. Och den virtuella versionen ovan må vara söt, men smakar antagligen inte så mycket.

Så, vad ska jag då bjuda er på?

Och kom nu inte och säg att jag inte ska bjuda på något! Bara för att det inte blir ett vanligt födelsedagskalas med presenter och så vidare så är det ju klart att jag ska bjuda på något utöver det vanliga.

När bloggen firade tre månader så gjorde jag en sammanställning av hur ofta jag använt olika etiketter och hur många inlägg jag skrivit osv. Jag skulle förvisso kunna göra om det och sen jämföra och se om det är någon skillnad nu. Jag skulle nog kunna tycka att det är intressant, men jag vet inte hur roligt det skulle vara för er att läsa? Kom igen alltså! Någon måtta på Johanna-analyser och egotrippar måste det väl ändå vara!?

*tänker intensivt*

*går tillbaka till mitt allra första inlägg i hopp om att hitta inspiration*

Troligen blir det funderingar kring kyrka och tro, om ekumenik och teologi. /.../ Det kommer bli mer eller mindre lösa tankar och - min förhoppning - utbyte av erfarenheter.

Hum, det gav kanske inte så mycket. Känns som om den "programförklaringen" fortfarande lever och är så nära en sammanfattning av min - ibland väldigt spretiga - blogg man kan komma. Nåja, det har kanske blivit lite mer aikido och bokrecensioner än vad som antyds där (eller klassas det som "lösa tankar"?), men på det hela taget tycker jag ändå det stämmer rätt bra fortfarande.

Nej, jag ger upp! Ni får helt enkelt önska ett födelsedagsinlägg. Välj ämne och så får jag se vad jag kan producera. Blir det för många förslag får jag starta en omröstning om vad som verkar populärast... Nå, vad säger ni? Kan det vara en bloggfödelsedagsbjudning som heter duga?

Lord of the Dance

Vi är nu inne i stilla veckan och för den som vill meditera över Jesu liv och lidande, utan att orka läsa hela Bibeltexten gång på gång, kommer här en bra musikalisk sammanfattning av händelserna:



Och ja, jag vet att jag har länkat till den förrut, men jag tycker fortfarande den är genial!

Egotrippar lite...

Kan inte låta bli att lägga upp det fina omdömet som Dagens fastebloggare Bitte Assarmo skrev om min blogg.

En annan blogg som jag tycker mycket om är På vacklande ben. Bloggerskan är vad hon kallar mångkyrklig - ett härligt begrepp som sannerligen andas tolerans och ekumenik!

Läs hela inlägget här.

Egotripp? Jovisst! Det måste erkännas. Men å andra sidan så måste vi också bryta med Jantelagen ibland och faktiskt våga ta till oss av beröm när sådant ges! Personligen får väl dock återgå till att jobba på min ödmjukhet i all tysthet nu i slutspurten inför påsken. Eller ta det ett annat år - "om Herren dröjer och jag får leva" förstås - i kraft av Herrens nåd! Nu ska jag i alla fall tillbaka till kemin och exjobbet.

Ha en bra dag till er alla! Och återigen ett tack till Bitte (hoppas att denna egotripp inte förstörde det fina omdömet)!

Kors-tåg: Hjärtats gemenskap

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag vill ge Ulf Ekman och Världen Idag dagens (i sann frikyrkoanda) mest rungande "Amen broder" efter att ha läst deras artikel ”Hjärtats gemenskap viktig inför framtiden”.

Ett varmt tack även till Samuel Varg Thunberg som tipsade!

PS. För er som inte är så insatta i frikyrko-jargongen så är "Amen broder" ett uttryck för en mycket starkt positivt och instämmande åsikt eller känsla. DS.

Själ och/eller ande?

Kopierar in en text av Basileios av Cesarea (även känd som Basileios den store) från 300-talet e.Kr. som Excelsis publicerade häromdagen. Fetmarkerar den bit i texten som verkligen fångade mig i diskussionen kring människan och hur det förhåller sig med vår själ och ande.

Parakleten tar ett rent öga i besittning och kommer att visa honom i dig själv, bilden av den osynlige Ende ... Det är han som lyser i dem som har blivit renade från all orenhet så att de blir andliga genom gemenskapen med honom. På samma sätt som lätta och genomskinliga kroppar blir glänsande när ljuset faller på dem och reflekterar ett ljus från dem själva, så blir andebärande själar själva till ande när de upplysts av Anden och sänder nåden vidare till andra.

- Basileios av Caesarea (330 - 378)

Tanken att det skulle vara själen som blir vår ande när vi får del av Guds Ande var helt ny för mig, men ingav mig "huvudet på spiken"-känslan. Det är klart att det är så här det är!

Eller...? Hur tänker ni kring kropp, själ och ande?

Med eller utan själ?

Eftersom demens betyder "utan själ" på latin, betyder det i så fall att man säger att man har en själ när man säger (eller ska jag skriva "när dam/kvinna säger", då just män inte har mens?) "Jag har mens"?

Wikipedia kommer dragande med den mycket tråkigare förklaringen att mens ska komma från latinets mensis, månatlig. Men -is är en vanlig ändelse, så det behöver ju inte betyda något, eller...?

Kvinnoprästfrågan

Efter mycket tvekande har jag tillslut beslutat att jag ska ge mig in i denna debatt. Eller är det ingen debatt kring frågan? Jag vågar nästan påstå att det inte är det. Somliga aggiterar gärna - och det gäller företrädare för båda åsikterna - men att aggitera och komma med ständiga irroniska pikar är inte vad jag kallar att föra en debatt och ett utvecklande samtal mellan två (eller flera) parter.

Kvinnliga prästers och pastorers (i fortsättningen förkortat till antingen "kvinnliga präster" eller "kvinnliga pastorer" av praktiska orsaker) vara eller inte vara är helt enkelt en icke-fråga i stort sett i alla läger.

Antingen är det en icke-fråga för att man anser att det är så självklart att kvinnor har samma rätt att vara präster som männen har, eller så är det en icke-fråga för att man anser att det är emot allt vad Bibeln säger (och enligt vissa även vad Traditionen säger) och alltså inget som ens är värt att diskutera.

Sen verkar det till på köpet vara en fråga där man - tyst? - kommit överrens om att inte blanda sig i andra kyrkor och samfunds traditioner (och därmed underförstått antyder att det rör sig om en traditionsfråga snarare än en tros- och lärofråga), det vill säga att man - likt FNs ovilja att lägga sig i ett enskilt lands angelägenheter - vägrar driva debatt kring frågan mot ett annat samfund med en annan tradition. (På tal om att lägga sig i andra samfunds frågor skrev Zoltan en hel del tänkvärdheter i frågan för ett tag sen under rubriken "Låt kannibalerna hållas?").

Och det är detta - det faktum att det är en icke-fråga - som jag gissar skapar mest frustration hos de som försöker förändra status quo i frågan, för hur bedriver man debatt kring en fråga som alla samstämmigt vägrar diskutera? En fråga man vägrar att ta i eller låtsas om överhuvudtaget? Inte ens med världens längsta tång som redskap är man villig att ens peta på den!

Varför ger jag mig då in i debatten som inte finns i en fråga som jag tror folk vägrar diskutera? För att jag tror att mitt vittnesbörd kommer förändra hela världen? Knappast! Om så av den enkla anledningen att "hela världen" inte läser min blogg.

För att visa stöd till den ena eller andra sidan då? Kanske, men egentligen inte. Visst, jag tar ställning i frågan, det kan jag inte förneka, men samtidigt så är detta fortfarande inte mitt syfte att bedriva propaganda för den sidans inställning. Nej, om jag ska ange något skäl alls, så blir det samma skäl till varför jag skrev om mina tankar kring Maria tidigare - samma orsak till varför jag skrivit de flesta inlägg jag har bokmärkt med "grubblerier" - jag behöver (och vill) ibland få tänka högt. Få "säga saker på prov" och se vart det leder.

Jaja, nog babblat, till sak:

Jag är inte uppvuxen i kyrkan, utan kom in via SMU-scout och sedemera traditionell/social tonårsverksamhet. Pastorn från scouttiden har jag inga djupare minnen eller intryck av, men däremot så är min pastor som jag hade under tonårstiden fortfarande en av mina största kristna förebilder i många frågor. Min kvinnliga pastor. Ingen av de manliga präster eller pastorer jag har haft - varken före eller efter - har haft lika stort inflytande över mig och min inställning till kristen tro, liv och lära. Den enda som skulle ligga i närheten av att konkurrera med henne är Peter Halldorf, men då jag enbart haft honom som lärare på bibelskolan och inte som församlingspastor så räknar jag honom inte den här gången.

Att det skulle vara något konstigt med kvinnliga präster och pastorer hade jag ingen tanke på under mina första år inom kyrkan. Visst kunde jag säkert hävda - kanske till och med med viss framgång - att det berodde på någon jämnstäldhetsiver eller något annat, men det vore en lögn. Nej, att jag inte reagerade på det berodde på att ingen annan reagerade på det heller. Det var lika självklart att kvinnor skulle kunna vara präster som att män skulle kunna vara det. För dem var det kanske ett jämstäldshetsbefrämjande ställningstagande att anställa en kvinnliga pastor, det är mer än vad jag vet om i så fall, men för mig personligen blev det aldrig det. Det var som sagt var en självklarhet att det fanns kvinnliga präster och pastorer.

Det dröjde flera år innan jag ens kom i kontakt med tanken på att kvinnliga präster kunde anses vara något icke-önskvärt. Än fler år dröjde det tills jag kom i direktkontakt med människor som faktiskt ännu detta århundrade var av den åsikten genom personligt ställningstagande.

Lite naivt kanske, men ganska snabbt blev mitt ställningstagande inför dessa människor och deras motvilja mot kvinnliga präster, att jag kunde acceptera deras val i tron att de gjort det med sorg i hjärtat utifrån sin förståelse och i lydnad mot Bibelordet, och inte utifrån något förakt för eller nedvärderande av kvinnor på något annat plan. Precis enligt samma princip som jag genom åren har accepterat väldigt många människor och deras teologiska ståndpunkter i många andra frågor, även när jag inte har förstått eller instämt i ställningstagandet.

För mig har kvinnliga präster och pastorer i mer än 50 år bevisat sin kompetens och sitt värde som församlingsledare och ämbetsbärare, varför jag inte kan begripa mig på de som ännu önskar bort dem ur kyrkans led.

Efter att nu ha bott på ett stundetboende som är knytet till något som närmast kan betecknas som "kvinnoprästmotståndets högborg inom Svenska Kyrkan" i snart två år, och lärt känna ett antal fler argument för och emot, kan jag ändock konstatera att jag fortfarande tycker att kvinnliga präster och pastorer är självklart, medan jag än i dag i grund och botten fortfarande har kvar min förbryllan över alla som motsätter sig kvinnliga präster.

Summa summarum: Mitt ställningstagande i frågan gäller fortfarande hur jag ska se på de som motsätter sig kvinnors rätt till prästämbetet, inte till förekomsten av kvinnliga präster! Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.