tisdag 23 december 2008

Adventstid = Mariatid?!

Adventstid tycks vara Mariatid inom Svenska Kyrkan. Och Mariafirandet kanske man kan säga "kulminerar" den fjärde söndagen i advent - med "Herrens moder" som kyrkoårets tema. En gång om året tycks det alltså vara okej att låta dessa "katolska" sidor i den annars ganska så protestantiska svenska kyrkligheten komma fram.

För mig har detta varit en ny upptäckt för i år. Fråga mig dock inte varför jag har missat det tidigare. Okej, att Ansgar är betydligt mer "katolsk" än frikyrkliga Lyckebokyrkan (som dessutom av tradition ersätter fjärde advenstgudstjänsten med en "Sjung in julen"-musikkväll), och kanske därför är ännu mer villiga att lyfta fram de katolska sidorna som ändå finns bevarade inom protestantismen, men jag bodde ju här på Ansgar redan förra hösten (inkl. adventstiden) och borde alltså ha upptäckt det då om inte förr!

Men nu är det dock inte enbart via den fjärde adventssöndagens texter som vi lyfter fram Maria här i Ansgar nu i adventstid, utan vi har exempelvis även sjungit "Himlarnas drottning" avslutningsvis under kompletoriet istället "Bön för Kyrkan".

För mig är detta med Mariafromheten något som fortfarande provocerar mig till en viss del. Eller snarare så kanske jag ska säga att det går i vågor - ibland känns det som om jag kan acceptera det (om än inte alltid förstå det), medan jag andra gånger känner mig för att högljutt vill ställa mig upp och protestera mot det. Ambivalent så att det skriker om det (utan att jag bokstavligt talat skriker).

Fast egentligen, det som stör mig mest numera är nog inte så mycket Mariafromheten som sådan, utan att jag reagerar mycket mindre på det nuförtiden än vad jag gjorde förut. Idiotiskt, inte sant? Jag som alltid vill vara så ekumenisk, jag stör mig på att jag har blivit just det! För vilken typ av ekumen är jag annars, om jag bara kan acceptera andras vanor och traditioner i överslätande, överlägsen stil: "Jaja, de vet ju ändå inte bättre. Låt dem hålla på...", eller hur tänker jag egentligen?

Ärligt talat har jag hållit på och nystat lite fram och tillbaka i detta med Mariafromhet i några år nu. En Mariados fick jag till exempel när jag köpte "Himlarnas drottning" av Scott Hahn, bland annat på Kristinas envisa rekommendationer på Crossnet, för ett och ett halvt år sedan. Tyvärr upplevde jag boken lite som en besvikelse. Fast det gissar jag mest beror på att Kristina redan hade citerat halva boken och refererat allt viktigt/uppseendeväckande på crossnets diskussionsforum vid det laget, så jag hade inte så mycket kvar att upptäcka på egen hand...

En annan Mariados fick jag förra adventstiden, då jag var på reträtt hos dominikansystrarna i Rögle. Och där nöjer de sig inte med att be enbart "Ave Maria", utan ber istället med hela "Angelus"-bönen (som bland annat innehåller tre "Ave Maria"). Och ärligt talat tyckte jag betydligt bättre om hela Angelus istället för Ave Maria, men om det beror på att den är mer "utbroderande" i texten och tar med fler bibelcitat, eller om det mest bara var miljön på Rögle som fick den att kännas mer naturlig, mer i sitt självklara sammanhang, än när jag vid andra tillfällen har upplevt hur protestanter försöker trycka in ett Ave Maria i någon gudstjänst eller andakt och det bara känns malplacerat och konstlagt.

5 kommentarer:

Excelsis sa...

Trevligt inlägg. Det är viktigt att närma sig saker i sin egen takt och inte ta till sig något bara för att alla andra tycker si eller så. Ha en underbar jul!

Zoltan sa...

Maria är nog lite som matematik - det tar tid att begripa med både hjärta och hjärna.

Jag brukar fråga mig: vad i hennes liv är det som kan inspirera mig, vara mig till föredöme?

Det berättas ganska mycket om henne, hur hon reagerade på alla omtumlande händelser från ängelns första budskap, till uppståndelsen...

Hur skulle vi ha reagerat? Skulle vi ha varit Ordet trogen i alla dessa stunder?

Med Josef, herdarna och hela skapelsen: vi firar Inkarnationens födelse, eller på återhållsam svenska; God Jul!

Teija sa...

Personligen vill jag inte vara utan Maria. När jag i många år vände ryggen åt hennes Son, fanns hon där hela tiden. Hon gjorde sig ständigt påmind. Som en god mor gav hon aldrig upp hoppet om sitt barn och nu är jag tillbaka i Kyrkan igen och det är hennes förtjänst. Min väg går genom Maria till Jesus. Det är hon som lär mig vem Jesus är och hon som lär mig att älska Honom. Genom Maria kom Jesus till världen och genom henne kommer jag till Jesus. Hon är helt genomskinlig, genom henne lyser Jesus. Hon står inte i vägen, tvärtom, hon lär mig vägen. Jag vet att somliga kommer att protestera nu och säga att vi inte behöver en medlare mellan Jesus och oss. Maria är inte en medlare, hon är vägvisare och mamma och vill alltid sina barns bästa, dvs att de ska gå till Jesus. Jag kan inte förstå varför man inte vördar henne, vars svar Gud väntade på för att Hans Son skulle bli människa.

En god och välsignad jul önskar jag alla som läser detta!

Hans Gardelin sa...

Bra inlägg Johanna. För mig är "Mariadyrkan" en av de saker som "drar mest" hos den katolska varianten av vår tro.

God Jul till er alla som läser detta f ö.

Johanna G sa...

Till alla:
God jul/Glad Kristi Födelsefest!

Excelsis:
Det viktiga för mig med Maria är att inte basera mig på fördomar, utan på att lyssna på vad folk som lever med Mariafromheten säger och menar sig uppleva. Sen om/i vilken mån jag kommer låta detta berika mitt eget gudstjänst-/andaktsliv låter jag vara osagt tills vidare.

Zoltan:
Kan man begripa matematik med hjärtat? Matte är lätt och begripligt med hjärnan - ett användbart verktyg för många andra vetenskaper och livssituationer - men jag har då aldrig upplevt något större engagemang för matematiken som sådan...

Zoltan (igen) och Teija:
Tack för att ni delar med er av era upplevelser och tankar.

Tycker (någon av) Röglesystrarna formulerar det ganska fint: "Bara för att vi gör något tillsammans så behöver det inte betyda att vi inte går direkt till Gud, likaså är det med Maria och helgonen - vi går direkt till Gud tillsammans med dem" (fritt citerat efter "Klosterliv i Sverige").

Hans Gadelin:
Kul att höra! För mig - som du kanske förstår av inlägget - så har det inte riktigt varit så. Att kalla det "stöttesten" är till att ta i, men det tillhör definitivt en av sakerna som jag känner att jag har varit tvungen att "förhålla mig till" (till skillnad från att frimodigt omfamna förbehållningslöst) när jag har rört mig utanför min egen (fri-)kyrkotradition.