Delta i "kors-tåget" för ekumenik!

För några dagar sedan lanserade Charlotte Therese ett "Kors-tåg" för ekumenik, en året-runt-Jesusmanifestation på nätet i allmänhet och i blogsfären i synnerhet.

Då jag (vilket den som har hängt med i den här bloggen ett tag säkert har märkt - till somligas glädje och andras förtret!) är en stor vän av ekumenik och ekumeniska tilltag, så tänker jag självklart ställa upp med ett antal bloggbidrag. Åtminstone i den mån jag hinner. Håll utkik efter "kors-tågets" symbol (det keltiska korset här ovan) och sprid detta "kors-tåg" vidare på era bloggar!

Några tips på "kors-tågs"-aktiviteter som Charlotte föreslår är (privat) bön för ekumenik, ekumenisk bön, publicerande av bloggposter som lyfter upp positiva aspekter om andra samfund, IRL-träffar för kristna bloggare, länkande av kristna bloggar från alla samfund, gästbloggeri, med mera.

Låt oss alltså börja vandra på vår respektive arm av kristendomen, sträcka ut en viretuell arm och mötas i korsets hjärta!

Kors-tåg: Enhet skapar frihet!

För det första: Detta inlägg är en del av det interbloggulära kors-tåg för ekumenik som startades av Charlotte Therese den 11 december 2008, och där alla är välkomna att vara med och skapa en positiv kultur på internet kring ekumenik och kristen enhet. Mina tidigare kors-tågs-inlägg hittar du här.
_
För det andra: Detta inlägg är inte på något vis faktagranskat, så utifall att jag skrivit något som ni anser inte stämmer, vänligen kommentera det, så ska jag försöka ändra det så snabbt som möjligt.
_
Nu när den ekumeniska debatten hetare än på länge, både i bloggosfären och i Dagen, så går känslorna i svallvågor på mig - än är det iskalla duschar, än varma bastubad för kropp, själ och ande.

Att det talas ekumenik nu är kanske inte helt förvånansvärt, eftersom den ekumeniska böneveckan drar igång idag, söndag 18 januari. När, om inte nu, ska vi tala ekumenik?
_
Men som vanligt när ekumenik kommer på tal så dyker argumentet (i diverse olika formuleringar och utförande) upp att om vi börjar titta lite närmare på varandra (och om någon så mycket som andas att en organisatorisk enhet skulle kunna vara ett önskvärt slutmål, om så bara ekumenikens motståndare som försöker kasta sten på ekumenikvänner), så kommer argumenten om att "i så fall måste alla anpassa sig till Katolska Kyrkan, för de vägrar ändra på sig".
_
Faktum är kanske annars tvärt om, för - så vitt jag har förstått det - att inom Katolska Kyrkan finns det redan idag ett antal olika "riter". Det vill säga ett antal olika sätt att fira mässan, ett antal olika sätt att förhålla sig till ordningsfrågor som prästcelibat, m.m., - saker som mina frikyrkliga och protestantiska syskon gärna ser som några av Katolska Kyrkans mest stötande tilltag. Är de ens medvetna att det inte är svartvitt, skrivet i sten för evigt? Är vi ens så fria att vi skulle kunna tänka oss att överföra detta till ett frikyrkligt sammanhang där somliga får ha ett "pingstmöte" medan andra träffas till "gudstjänst á la Frälsis"?
_
Att ha en större organisatorisk enhet skulle kunna ge utrymme för att kunna fira mässan på olika sätt på samma ställe, vid olika tidpunkter. En större organisation skulle låta oss komplementera varandra och ge utrymme för olika uttryckssätt, men ändå tydligt markera för oss och för världen att vi alla tillhör samma kyrka. En större organisatorisk enhet kanske till och med skulle leda till att det skulle firas mässa hela söndagen, istället för att alla skulle konkurrerar om kl. 10-11!!
_
Peter Halldorf refererar gärna till hur det en gång i tiden fungerade i Vadstena klosterkyrka, med delvis massor av sidokapell där folk firade gudstjänst på det sättet de tyckte absolut bäst om och delvis det stora gudstjänstrummet där alla firade mässa tillsammans. Tänk om vi kunde - våga tänk tanken! - överföra detta till dagens svenska förhållanden. Tänk om vi kunde ha bön och lovsångskvällar i ett kapell, plats för stilla mässor i ett annat, ortodox liturgi med massor av rökelse i ett tredje, plats för små bönegruppsandakter i ett fjärde, helandemässa i ett femte. Familjegudstjänst i ett sjätte och liturgisk dans i ett sjunde. Gudstjänster på minoritetsspråk i några. Teckenspråk för hörselskadade. Och så vidare! Tänk vilket djup, bredd och höjd i Guds stora familj vi tillsammans skulle kunna spegla!
_
Härmed vill jag dock inte ha sagt att att jag tycker att alla ska bli katoliker - jag är ju inte ens katolik själv! - eller att den katolska modellen med olika riter inom samma organisation fungerar smärtfritt eller är superidealiskt på något sätt, men helt klart tror och hoppas jag att få se en mycket större bredd på hur man firar gudstjänst inom samfunden, istället för att om man - som jag ofta upplever är fallet idag - är lagt då det ena eller andra sättet ska behöva byta kyrka/samfund för att få känna sig fullt ut igenkänd, uppskattad och accepterad.

Humor och allvar i kors-tågs-tider

Är det tillåtet att skämta om vad som helst? Och (kanske ännu känsligare) kan man skämta om VEM/VILKA som helst?

Dessa frågor kan man antagligen debattera i all evighet. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle vilja besvara dem. För visst tycker jag att man som princip ska kunna skämta om vad som helst, men samtidigt måste man vara väldigt finkänslig för om vad och med vem man skämtar ibland. Vi lever inte i den perfekta av alla världar!

Personligen föredrar jag alltid skämt med en mycket varm, godmodig underton jämfört med plumpa, billiga vitsar. Även om det på ytan - dvs själva orden - kan låta ganska hårt ibland det med, så tycker jag att det gör en stor skillnad om man skämtar om någon eller något man verkligen tycker om. Till exempel brukar mina korridorare skratta åt mig när jag kommer med ännu ett Jesus-/teologiskt skämt. Förhoppningsvis delvis för att de är roliga, men säkert också för att jag kan så många (efter ett år på bibelskola så har man hunnit avverka ganska många kan jag lova!).

För mig är det nämligen inget konstigt att skämta om tron. Gud tror jag oftast är den som har minst problem med skämt om den kristna tron. I alla fall inte så länge skämten är varma och godmodiga. Skämtar man om Gud bara för att häda Honom, så tror jag kanske inte att Han är lika uppskattande. Fast för att kunna bedöma varför man skämtar om tron kanske man behöver - om än inte vara Gud Fader själv - så åtminstone känna personen någorlunda väl.

Vad har då allt detta med kors-tåg och ekumenik att göra?

Jo, jag började skämta lite med Charlotte Therese angående katoliker vs. protestanter på hennes senaste bibelblogginlägg. Nu känner jag henne till viss del, så jag var rätt säker på att hon skulle "ta det på rätt sätt". (Och inom parentes: Ärligt talat - hade jag inte tyckt bra om henne, mina andra katolska vänner och Katolska Kyrkan som sådan - så hade jag aldrig vågat mig på att skämta om dem. Antagligen hade jag då - som så många andra protestanter - gått in i polemik och debatterat mot dem, snarare än att skämta om dem. Nåja, slut på parentes). Och visst skämtade hon tillbaka! Samtidigt kände hon det tillslut som om det var nödvändigt att påpeka att vi bara skämtade. För att undvika missförstånd.

_

Och visst, missförstånd uppstår lätt kring det skrivna ordet - ja, redan användandet av ordet "kors-tåg" har ju förorsakat en hel del missförstånd - när man inte hör tonfall bakom uttalanden och ser gester och minspel som hör till.

_

Men måste vi sluta skämta bara för att vi riskerar missförstånd? Skulle vi ens vilja ha en sådan enhet där vi inte vågar skämta med varandra? Jag är tveksam. Vet inte ens om jag skulle tro på en sådan enhet. Skämt hör varma, djupa gemenskaper till. Internhumor är viktig! Men allvaret bakom skämten är också viktig! Det handlar om förmågan och förtroendet att kunna påpeka skillnader mellan mig själv och "den andra" utan att känna att man riskerar att försinka den ekumeniska dialogen med ett decennium eller så. Äkta enhet och vänskap tål att konfronteras med olikheter, oavsett om det är förpackat i skämt-format eller sagt på djupaste allvar. (Bara för att undvika missförstånd: Härmed dock inte sagt att jag "anklagar" katolikerna på något sätt vad gäller urvalet av skrifter ingående i Skriften, vilket var vad vi skämtade om, ifall någon gjorde sig omaket att läsa det. Vad gäller "allvaret bakom" skämtet i detta fall - om jag ska krysta fram något - skulle kunna vara att somliga katoliker gärna lyfter fram urvalet av skrifter till Skriften som ett bevis på Katolska Kyrkans renlärighet och förmåga att lyssna in Guds vilja osv. Men som sagt var, en framkrystad förklaring).

Kors-tåg: Skillnader i trosbekännelsen

Detta inlägg är en del i det ekumeniska interbloggistiska kors-tåg som startades av Charlotte-Therese den 11 dec 2008 och alla är välkomna att delta i. Mina tidigare inlägg i korståget hittar du här.

I diskussioner kring den ekumeniska rörelsen och huruvida det är en rörelse som ska föra alla religioner och sekter in under en enda, "all-inclusive", världsreligion eller om ekumenik handlar om samarbete mellan olika kristna samfund, så lyfter jag gärna fram den gemensamma nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen som måttstock. Alla som säger "Amen" efter sista stavelsen (dvs skriver under på den) anser jag gärna att de får vara med i "min" kyrka likväl andligt som organisatoriskt redan idag. Behöver vi göra det så otroligt mycket svårare än så? Är vi överens om det centrala så behöver väl inte perifera frågor som t.ex. huruvida man lyfter händerna under lovsången eller inte vara kyrkoskiljande? Eller vad säger ni?

Men är egentligen trosbekännelsen så gemensam som vi (/jag) ibland tror? Jag har under min vandring mellan några olika kyrkor och genom olika debattfora hittat minst fem skillnader i den, varav fyra är tagna ur den tredje artikeln (dvs den som börjar med "Och på den Helige Ande"):

1) Den första är en välkänd skillnad: Det omtalade "filioque", dvs utgår Anden av Fadern OCH SONEN eller enbart av Fadern (genom Sonen??), och en av de stora kyrkoskiljarna mellan den Katolska och de Ortodoxa Kyrkorna.

2) Den andra är en skillnad som jag tror de flesta trots allt känner till, även om man sällan talar högt om den: Är kyrkan "katolsk" eller "allmännelig", och är detta en "språkfråga" ("katolsk" betyder ju just allmän/allmännelig/universell, och alltså säger de båda orden precis samma sak) eller är det snarast vad man kan kalla en "varumärkesfråga" (dvs att endast romerska katoliker - och självklart alla mindre riter inom Katolska Kyrkan, t.ex. de orientaliska katolikerna - är "katolsk" till sin tro).

3) Den tredje är en skillnad som jag personligen inte uppmärksammade förrän helt nyligen och som jag blev väldigt förvånad över. Att kyrkan är "apostolisk" är utelämnad i vissa sammanhang (antagligen inspirerat av den apostoliska trosbekännelsen, där apostolisk utelämnas). Antagligen anses det underförstått i orden "en helig universell kyrka", eller...? Jag vet att katoliker i diskussioner gärna betonar alla fyra elementen i "en, helig, katolsk och apostolisk kyrka" likt fyra grundpelare för Kyrkan (så som de ser på Kyrkan), så jag gissar att somliga kan tycka att detta är en mycket viktig skillnad.

Ny! 4) Den fjärde skillnaden gjorde Johan Stenberg mig uppmärksam på alldeles nyss. Den är hämtad ur precis samma rad som punkt tre, men där läggs ett "enda" in efter en, dvs "en enda /.../ kyrka" istället för "en /.../ kyrka". Exklusivistiskt eller inklusivistiskt?

Ny! 5) Den femte skillnaden har jag varit medveten om ett tag, men är ändå ingen jag tänker på speciellt ofta, varför jag fullkomligt glömde bort den bland de ursprungliga tre punkterna. Den återfinnes i trosbekännelsens allra första rad, där somliga bekänner "Jag tror...", medan andra bekänner "Vi tror...". Är det viktigast att tron är kollektiv eller individuell? Spelar det ens någon roll?

Vad säger ni om detta och finns det någon annan som har hittat eller känner till andra skillnader i vår gemensamma trosbekännelse?

*****

PS. Detta inlägg kommer uppdateras allteftersom jag får nys om fler skillnader, så håll ett öga på själva inlägget, inte bara kommentarerna!

Kors-tåg: Hjärtats gemenskap

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag vill ge Ulf Ekman och Världen Idag dagens (i sann frikyrkoanda) mest rungande "Amen broder" efter att ha läst deras artikel ”Hjärtats gemenskap viktig inför framtiden”.

Ett varmt tack även till Samuel Varg Thunberg som tipsade!

PS. För er som inte är så insatta i frikyrko-jargongen så är "Amen broder" ett uttryck för en mycket starkt positivt och instämmande åsikt eller känsla. DS.

Kors-tåg: En bredare syn på katolsk

Detta inlägg är en del av ett pågående kors-tågs för kristen enhet. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

För några dagar sedan efterlyste jag boktips på böcker om de uråldriga asiatisk kristna, framförallt om de Tomaskristna, och om keltisk kristendom.

För mig är den efterlysningen dubbelt befogad. Delvis vill jag lära känna HELA Kristi Kropp. Ni vet det där om att vi endast tillsammans kan ana "höjden och bredden och djupet och längden" i Kristus? Delvis vill jag också se om det finns andra sätt att vara katolsk - allmännerlig, universell - kristen, utöver det romersk-katolska sättet. Av samma anledning tycker jag att de andra riterna än den romerska verkar betydligt mer spännande av de olika grenarna inom Katolska Kyrkan av idag. Vilka sätt finns det att vara kristen på? Hur påverkar det mig och mitt sätt att vara kristen på? Vad är katolskt - allmännerligt, vad är irrläror och schismatiskt?

När protestantismen bröts loss ur den Katolska Kyrkan så var denna splittring en synd. Splittringen av Kristi Kropp. Splittringen kommer alltid från Splittraren, Diablos, aldrig från Gud. Därmed inte sagt att Luthers och de övriga reformatorernas kritik inte var berättigad - det var den (det erkänner till och med de flesta katoliker av idag)! Nej, Guds väg är alltid enhetens väg. Jesus bad: "Jag ber att de ska vara ett, såsom Du Fader är i mig och jag i Dig, så må de också vara i oss".

Att splittringens synd åldras invaggar oss i en acceptans av söndringen. För oss har det blivit helt naturligt att somliga kristna är katoliker medan andra är ortodoxa, att somliga är pingstvänner medan andra är anglikaner, osv.

För somliga har lösningen på denna splittring blivit att bestämma sig för att ett samfund är sannare än något annat och sen sett till att vara medlem där (antingen genom att det var ens ursprungliga kyrka eller genom att bli upptagen i just den kyrkan). För andra har lösningen blivit att låtsas om att samfundsgränserna inte finns, utan röra sig fritt fram och tillbaka mellan olika samfund. Då jag tillhör den senare skaran kan jag känna en frustration - vi har ju så mycket gemensamt! Varför ska det vara så svårt att lägga 1000 år - 500 år - 150 år - 100 år - 25 år gamla konflikter bakom oss, och istället söka försoning och enhet? Varför ska vi tillåta att vi ärver våra fäders synder istället för att sträva efter det Jesus bad om och som apostlarna kämpade för i sina brev och i sin undervisning?

Nej, låt oss börja från början, fast utan att riva upp det som har varit. Låt oss försöka börja på nytt och defineriera de gamla slita orden. Låt oss se till vad som är allmännerligt - katolskt - i kristenheten idag över alla samfundsgränser istället för att pinka in våra gamla revir ännu en generation. Låt oss se på det som förenar oss och låt oss umgås och be tillsammans. "Lex orendi, lex credendi". Som vi ber, så tror vi. Låt oss alltså tro tillsammans. Låt oss tillsammans visa på och definera vad den katolska Kyrkan är på 2000-talet. Låt oss be om enhet och tro på att vi kan förflytta berget!!

Kors-tåg: Den kyrkliga familjen

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag diskuterade ekumenik med en katolsk kompis för ett tag sedan. I viss mån var vi inne och snuddade vid vad som gör en kyrka till Kyrka.

Katoliker hävdar ju gärna att Kristus grundade EN Kyrka (underförstått just den Katolska Kyrkan). Som protestant hävdar jag att det inte är de yttre formerna utan innehållet och kärnan - tron på Jesus och uppdraget att göra alla folk till lärjungar - som gör en kyrka till en Kyrka.

En liknelse som väcktes hos mig var:

Även om en moder överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den biologiska modern. Men om någon annan genom hela barnets liv varit den närvarande mamman i familjen, är inte styvmodern mer mamma än den genetiska??

Eller då tillämpat på den Katolska Kyrkan kontra (valfri) annan kyrka:

Även om Katolska Kyrkan överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den ursprungliga kyrkan. Men om någon genom hela barnets liv varit den närvarande kyrkan i familjen, är inte då den kyrkan mer Kyrka än den forntida urkyrkan??

Speciellt blir detta uppenbart för mig som är protestant sedan många generationer tillbaka och som närts av den protestantiska Kyrkan. Trots att jag inte vill förringa Katolska Kyrkan och allt gott hon har gjort, så är det trots allt den protestantiska Kyrkan som är min naturliga moderkyrka. Min Kyrka.

För att fortsätta familjeliknelsen - som är det väldigt vanligt - liknas ofta Kyrkan vid Kristi brud. Vad innebär då reformationen? Sparkades den första bruden ut och det blev ett omgifte? En ny Kristi brud enligt välkänt mönster från dagens många skilsmässofamiljer? Eller är den protestantiska kyrkan att likna vid en älskarinnan, och då Katolska Kyrkan vid den bedragna hustrun? Eller - för att tänka djärvt - är Katolska Kyrkan fortfarande den första hustrun medan de protestantiska kyrkorna bihustrur enligt GT-patriarkernas exempel?

Ser man på hur Jakob - Israel - behandlade sina två hustrur och två bihustrur och deras barn kan man lätt dra slutsatsen att det både finns en skillnad på att vara barn till en bihustru eller en "äkta" hustru, och en jämnlikhet bland barnen. Alla syskon blev stamfäder, ingen finare än någon annan. De två äldsta bröderna förverkade sin födslorätt på eget bevåg, vilket ledde till att deras helbröder blev behandlade som förstfödda. Levi (nr 3) blev "helgad åt Herren" så som om han hade varit förstfödd och Juda (nr 4) fick kungamakten som arvedel. Älsklingssönerna fick finna sig i sin roll som de yngsta i syskonskaran.

Vad vill jag säga med detta?

Utifrån bilden av de protestantiska kyrkorna som bihustrur så blir likväl deras barn äkta barn till Fadern, och inget främmande eller förkastat. En dag kommer vi alla stå inför Jesus och sorteras in efter vilka som varit hans barn och vilka som inte varit det. Och tillsammans kommer vi ärva. Så låt oss behandla varandra som syskon fullt ut, inte som första och andra klassens kristna!