Bön á la konfirmationspedagogik

Dagen till ära - bönsöndagen - så lyfte prästen idag upp ett gammalt konfirmationspedagogiskt knep vad gäller bönen.

Titta på din hand och dess fem fingrar (eller rita av den på ett papper, likt bilden ovan, så att du kan skriva ner dina böner i den):

- Lillfingret är den begärande bönen. Kanske är det vår första bön, kanske är det vår vanligaste bön. Det är definitivt en bön som Bibeln uppmuntrar till! "Låt alla era önskningar bli kända inför Gud..."

- Ringfingret är förbönens finger. Precis som vigselringen visar på ett ansvar mot en annan människa så visar ringfingrets bön på vårt ansvar för att be för varandra.

- Långfingret är tacksägelsens finger. Det längsta fingret. Därmed inte sagt att det är bönen som räcker längst alla gånger, eller...? (Jag missade det, jag hade mest roligt åt att prästen försökte anstränga sig åt att inte stå och peka finger åt församlingen men ändå samtidigt visa på långfingret).

- Pekfingret är syndabekännelsen och bönen om förlåtelse. Fingret som pekar ut vägen som vi måste gå. Bönen som vi bör tänka på innan vi pekar anklagande på någon annan.

- Tummen tillsist är lovprisningen. Bönen som omsluter alla de andra bönerna och håller ihop greppet.

Handen är pedagogisk på det sättet att man alltid har med den (undantag: de som har löshänder eller inga händer alls). Oavsett vad man gör - arbetar eller är på fin fest, är i kyrkan eller i vardagen - så finns de alltid med, på samma sätt som bönen alltid bör finnas med oavsett vad vi gör. Oavsett om de är skitiga med ovårdade naglar eller välmanikyrerade så är det trots allt samma gamla händer tillslut. Oavsett hur vi lägger fram vår bön, oavsett hur fint formulerad bönen är, så är det tillslut samma bön ändå.

Handen är det vi räcker fram mot en annan människa. För att hälsa dem välkomna. För att hjälpa dem. För att önska Herrens frid. Och allas händer- allas böner - tillsammans blir det som i mässan kallas kyrkans förbön. Låt detta bli en läxa för hur vår bön bör vara.

Några andra handfasta exempel på hur händer kan användas till alla dessa typer av bön finns här (tack till Emanuel för tipset).

Be för Sverige

I ett sista inlägg på "temat" utanförskap så vill jag lägga in Simon Åhdals "Jag tänker be för Sverige". Tycker texten talar ganska bra för sig själv, så även om den inte är något mästerverk rent språkmässigt eller poetiskt, så kan den vara bra att lyssna på den några gånger och låta innebörden gripa mig.



Men är jag då den person som vanligen är den som ser dessa människor som är utanför? Lever jag efter Jesu ideal att umgås med "prostituerade och tullindrivare" lika gärna och ofta som med den "fromma eliten"?

Nej, tyvärr inte. För att dra det lite till sin spets (men sanningen har legat väldigt nära somliga gånger) så har jag många gånger känt mig mer provocerad än uppmuntrad av Frälsningsarméns och andra kristna rörelser som verkligen lever ut denna aspekt av det kristna livet.

Antagligen blir jag väl provocerad för att jag får mindervärdeskomplex. För att jag inte är "lika god som de är". Eller något annat dumt. Psykologin bakom sådana här mekanismer är inte min starka sida. Det jag ville säga dock är:

Till dig som fungerar likadant som jag - du är inte ensam. Och jag skriver inte detta för att ge dig dåligt samvete, utan jag skriver det lika mycket som en predikan och påminnelse till mig själv. Glöm inte bort! Dölj inte ditt dåliga samvete bakom aggressiv attityd. Våga lev ut hela det kristna budskapet. Ha det som mål, men ta ett litet myrsteg i taget i riktning för att uppnå målet - det kan vara svårt nog! - om du tycker det är lika svårt som jag gör. Ta det som en utmaning att älska din nästa och inte bara dina vänner. Det är människor det handlar om.

Andy: Ser du mig?

I anknytning till inlägget om att våga föra dialog med dem som är "utanför", vill jag uppmärksamma en berättelse som berörde mig djupt, även om den har några månader på nacken vid det här laget:

Ser du mig? av Andy

Läs och bli berörd!

Uppmuntra den tro som finns

"Jag vill uppmuntra den tro som finns", säger Katarina Alexandersson till Sändaren.

Utan att veta ett enda dugg om Katarina som person, så låt mig rycka hennes uttalande helt ur sitt sammanhang. Ja, faktum är att ni även kan glömma bort Katarina, för resten av inlägget har inte det minsta med henne att göra.

"Jag vill uppmuntra den tro som finns" uttrycker för mig liberalteologins positiva sida. Istället för att komma med något färdigt facit eller möta ett försiktigt trevande i trons ytterkant med fördömanden så bjuder man in till samtal där var och en får dela med sig av sina tankar och erfarenheter på jämnställd grund.

Samtalsgrupperna i Alpha är ett mycket bra exempel på vad jag menar. Under Alphakvällen har man delvis ett föredrag där prästen/pastorn/alphaledaren får berätta om vad den kristna tron står/påstår och delvis samtalsgrupper, men i samtalsgrupperna får alla säga allt på lika villkor. Gruppledarna är inte där för att döma dem som säger "fel" saker, utan tvärt om för att möta människan bakom alla ord, ta henne eller honom på djupaste allvar och uppmuntra den tro som finns oavsett hur den ser ut!

Kanske tycker inte ni detta låter som liberalteologi? Alpha är ju ett koncept som används i långt vidare kretsar än de som brukar kallas "liberala" i den kyrkliga sfären. Tvärt om kanske Alpha framförallt används utanför den liberala kyrkosfären! Och nej, Alpha kanske inte är det jag först tänker på när jag tänker på liberalteologi, men just hur det fungerar i samtalsgruppen visar ändå på ett illustrativt sett det - precis som jag skrev ovan - positiva med liberalteologin enligt mig, dvs just viljan och ansträngningarna för att uppmuntra den tro som många hårdhudade, sekulära svenskar trots allt bär på.

Att våga släppa den andre in på livet utan att fördöma. Att våga föra dialog och möta människor där de är, trots att man själv riskerar att bli dömd av "heligare och frommare kristna" som kan sin bibel (och tradition) utantill och som kan ge tvärsäkra svar på varenda fråga. Underförstått blir ju problemet i mötet mellan att själv växa vidare som kristen för att inte längre behöva leva på "mjölk" (och då delvis underförstått att bli mindre liberalteologisk) för att använda Paulus terminologi, kontra att kunna möta de trevande på deras nivå på ett ärligt sätt utan att begå dödssynden att förställa sig och låtsas tycka och tro något som när det väl kommer till kritan inte alls är något man står för.

Eller är man kanske bara rädd för att "smittas" av liberalare tankar om man umgås med ickekristna utan att själv diktera villkoren i förhand?

Många av oss (mig själv inkluderad) mer "konservativt kristna" har svårt för att möta helt sekulariserade medmänniskor, för vi delar inte samma begreppsvärld. Vi har inomkyrklig debatt om ämnen som när, hur och av vem dopet ska utföras, men hur möter vi den döpte "hedningen" som vi har till granne? Hur förmedlar vi att kyrkan är bra att ha även till andra saker än att ordna våra drömars sagobröllop eller en stämningsfylld begravning? Hur kan vi som tror på en kärleksfull Fader möta den som hellre väljer att tro på ett blint, skoningslöst, öde än vår Gud? Hur får vi den "naturreligiöse" att se bortom det skapade på Skaparen?

I detta spänningsfällt lever - föreställer jag mig - liberalteologerna. Kanske brottas de med dessa frågor i sitt eget liv, kanske brottas de mer med frågorna om hur vi ska nå ut med evangeliet idag. Precis som jag som mångkyrklig och ekumen lever i spänningsfältet och diskussionen mellan kyrkor så lever de i dialogen mellan kyrka och samhälle, med allt gott och ont det för med sig. Kanske är det om dem som Jesus säger "I världen, men inte av den"?

Kanske borde vi bli betydligt bättre på att lyssna på liberalteologerna istället för att bara konstant gnälla och/eller skälla på dem?

Sträck ut din hand

För att fortsätta på temat från igår med berikande mångkyrklighet så kan jag passa på att tipsa om ett mycket välskrivet och tänktvärt inlägg på bloggen Dessa mina minsta bröder om att våga föra dialog.

I inlägget tas förvisso upp en mycket bredare aspekt på detta med att våga föra dialog, men nog går det att lägga ett mellankyrkligt perspektiv på uppmaningen?!

Våga föra dialog med dina medmänniskor! Våga stå tillsammans med de som kanske inte tycker precis som du eller uttrycker sin tro precis som du. Den som är trygg i sin tro har inga problem med att möta den som tror och tycker annorlunda.

Sträck ut din hand, och finn en hand i din
Sträck ut din hand, och vinn nya vänner
Sträck ut din hand, och möts av en öppen famn

Och kom ihåg - Jesus umgicks både tillsammans med de fromma fariseerna och tullindrivarna (aka landsförädarna), de prostituerade osv!

Berikande mångkyrklighet

Detta är ett födelsedags-/önskeinlägg. Tidigare önskeinlägg finns här och här.

Dagens önskan kommer från Teija och lyder:

Det jag är nyfiken på är dina tankar kring din mångkyrklighet och hur det skulle kunna berika min katolska enkyrklighet.

Låt mig dock börja i en något annan vinkel. Hur är det att vara mångkyrklig? Vad innebär det egentligen? Att vara mångkyrklig kan ju låta väldigt fint och bra, men låt mig citera mig själv från ett tidigare inlägg:

Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".

Att vara mångkyrklig kan förvisso vara oerhört berikande, precis som det är oerhört berikande att resa runt i världen och lära känna många kulturer, men lika ofta är priset egentligen alldeles för högt, då mångkyrklighet är oerhört frustrerande och ensamt många gånger. Utelämnat. Att kunna smälta in överallt, men aldrig riktigt tillhöra. Alltid vara den som kommer utifrån, när allt jag bär på är längtan att få ge mig själv helt och fullt ut i en kyrka (och ett samfund) - vilket är en oerhört viktig hörnsten inom den kristna tron - en längtan som aldrig kan bli fullt tillfredsställd för den som är mångkyrklig. I alla fall inte på det sätt som jag lever ut min mångkyrklighet, med tvära kast mellan olika kyrkor och traditioner, och en ev. framtida hemvist som på sin höjd är skriven i lös sand (och Guds hand, så klart).

Samtidigt så måste jag också erkänna att mångkyrkligheten nog lätt blir en väldigt självisk typ av kristendom. För den som väljer (eller blir kallad till att tillhöra) ett visst samfund, så tvingas man ta "det onda med det goda". Oavsett om man tillhör LO, baptisterna, SvK eller KK så tror jag inte att någon människa kan hålla med om exakt allt som görs, sägs och/eller lärs i det enskilda samfundet. Det ligger inte i den (fallna) mänskliga naturen att vara så pass överlåten, varken hos samfundsrepresentanter eller hos den enskilde medlemmen. Så det jag som mångkyrklig kan göra/gör är att gå och plocka "russinen ur kakan". Jag tar till mig det som tilltalar mig och struntar i resten. Har överseende med allt det där som stör mig, som inte passar in i min personliga livsåskådning.

För att dra det till sin spets: att vara mångkyrklig skulle i mångt och mycket kunna liknas vid att suga näring från alla enkyrkliga utan att ge speciellt mycket (om något alls) tillbaka. Jag vet att långtifrån alla mångkyrkliga skulle hålla med mig om detta, men mina egna tankar har rört sig mycket i de banorna på senare tid. Och därför tyckte jag också din fråga var så oerhört intressant. Jag blev helt enkelt tvungen att tänka efter ordentligt.

Så för att återgå till den egentliga frågan: Hur kan min splittring berika dig som är "enkyrklig"?

För det första genom att faktiskt inte fördöma och anklaga, utan snarare nyfiket - och ibland ganska undrande måste väl erkännas - närma mig din tro. Det kanske inte låter så mycket, men jag tror det kan vara värt en hel del ibland. Om inte annat så kanske mina frågor och funderingar kan berika dig att söka djupare i din tro och tradition.

För det andra hoppas jag att jag kan visa dig på en del av det som är positivt i andra samfund och traditioner, så att korsbefruktning i viss mån kan ske. Ett tydligt exempel där vore ju hur den pingstkarismatiska väckelsen spred sig in i den Katolska Kyrkan på 60-talet(?), utan att göra KK mindre katolsk för det.

För det tredje är det min förhoppning att i en korsbefruktad kyrka så kommer vi också närmare varandra och visar större förståelse för varandra. Och kommer vi närmre varann så kanske vi blir vänner och vågar se varandra som syskon i Kristus. Och som syskon så kanske inte våra skillnader blir hot, utan leder till att vi i längden kommer kunna förverkliga Jesu bön om fullständig enhet i en mångfald av uttryck. Därmed inte sagt att jag tror på att utplåna alla skillnader mellan kyrkorna abrupt redan idag, men kanske kan vi genom att bygga broar mellan våra isolerade öar möjliggöra att det i framtiden kommer vara en fullt integrerad stad/nätverk med broar och korskopplingar mellan alla kristna till den milda grad att vi inte längre är olika kyrkor utan en enda Kyrka. Och kanske kan jag som mångkyrklig vara en sådan bro, medan du som enkyrklig är ett brofäste och -pelare?

Ja, det kanske jag ska förtydliga lite. Mitt problem med att vara mångkyrklig och kunna smälta in i många olika typer av gudstjänster och andakter har egentligen väldigt lite med själva uttrycksdiversiteten att göra, utan är till 95 % enbart beroende på den kyrkliga splittringen och avsaknad av samfundstillhörighet och -identitet.

För det fjärde så kanske min mångkyrklighet kan lära mig flera kyrkors interna språk och jargong, så att jag i någon mån kan visa på att vi menar samma sak även om vi använder olika ordval ibland - eller tvärt om, att vi menar olika saker även om vi använder samma ord och gester.

Läs mer:
Anton på Kristenunderjord berör ämnet med bindningstid till församling och sammanhang i ett tänkvärt inlägg.

Bokrecension: Anteckningar efter en frontalkrock med Gud

"Anteckningar efter en frontalkrock med Gud" är skriven av Maria Küchen och gavs ut år 2006 av Cordia. Den är 171 sidor lång, fördelat på ett stort antal korta kapitel (ickenumrerade kapitel, och då varje kapitel är ca 1-3 sidor långt orkar jag inte räkna dem alla) fördelade på några större block, t.ex. "Dödssynder", "Trotsets halleluja" och "Hemma".

Bokens titel beskriver ganska bra innehållet - det rör sig mer om dagboksliknande anteckningar än om teologisk polemik eller traditionell poesi. Å andra sidan handlar den minst lika mycket (eller mer?) om mötet med den inomkyrkliga kulturen som om mötet med Gud!

Detta med den dagboksliknande strukturen är både bokens starkhet och svaghet. Precis som en dagbok blir det lätt lite spretigt och lösryckt. Samtidigt blir det väldigt ärligt och icke-tillrättalagt. Bäst blir boken när - om - man läser om en del kapitel. Går tillbaka (gärna redan under läsandets gång) och upptäcker hur fler ämnen och personer återkommer och skapar någon form av röd tråd, som man inte alltid upptäckte vid första genomläsningen.

Styrkan med boken är just att Maria berättar om sina upplevelser och tankar så som de dyker upp, snarare än att försöka redogöra för/presentera någon slags (omogen) teologi, så som jag upplevt att författare till andra böcker i samma genre försökt göra alltför ofta. Att vilja presentera sin upptäckt av teologin må vara lovvärt, men det blir ofta alldeles för uppenbart att det finns en anledning till att man ofta genom historien ansett att man inte ska undervisa direkt efter sin omvändelse! Vittna ja, undervisa nej. Och denna bok är ett vittnesbörd, ingen undervisning, och som sådant är det intressant.

Ändå är det ingen "klassisk" omvändelseberättelse, där man först beskriver det liv man levde, ja i det närmaste frossar i hur syndig/omoralisk man var, hur man följde falska gudar osv, för att sedan beskriva vad som ledde fram till omvändelsen, hur själva omvändelsen gick till och sen tillsist hur fantastiskt och förvandlat livet har blivit efteråt. Nej, redan i tredje kapitlet (efter två mycket generella inledande kapitel) beskrivs kortfattat hur hon fick en inbjudan att åka till ett kloster i Italien för att vara med och arbeta fram nya psalmer för vår tid, nappade efter en hel del övertalning och - pang - hur Gud drabbar henne. Resten av boken behandlar just, precis som titeln antyder, tiden EFTER frontalkrocken med Gud.

Två teman är mer frekvent återkommande i boken: delvis att det direkta Gudsmötet i det närmaste kan liknas vid en psykos, och delvis blir det väldigt mycket tankar och paralleller till sex. Psykosliknelsen är intressant, men sexet drar ner omdömet. Det får mig att sucka och bläddra vidare för att det inte talar till mig. Om det är för att jag inte har levt något frisläppt liv med kurshelger där det är "fri kärlek till alla" som gäller eller om jag bara är less på sexualiseringen av samhället låter jag vara osagt. Fast det kanske är bäst jag påpekar att Maria använder denna sexualiserade kultur där "kärlek = sex" i kontrast till den kristna kärleksbudet, men ändå...

På det hela taget är det som sagt var ett intressant vittnesbörd som jag antagligen kommer komma tillbaka till någon eller några gånger i mitt försök att delvis förstå kyrkan sett ur en nykristens perspektiv, delvis förstå kyrkan ur ett mer poetiskt perspektiv.

Jag hade förvisso gärna läst lite mer om före och framförallt tiden i klostret, istället för att bli tvungen att nöja mig med de fåtal, knapphändiga antydningar som finns med som det är nu. Men som sagt var lite mer, inte mycket. Jag är innerligt tacksam över att slippa en del av de klassiska klyschorna.

Det jag kommer att bära med mig tydligast är nog dock hennes vittnesbörd om hur Gud visade på hur hon inte ska söka efter den kyrka som ger henne mest, utan gå till den lokala, svenskkyrkliga församlingen. Kanske är det dags för mig att sluta fråga mig "Vad får jag ut av den här kyrkan, det här sammanhanget?" och istället börja fråga mig "Vad kan jag erbjuda, vad kan jag bidra med?".

Charlotte Therese har reflekterat över samma bok i ett antal blogginlägg.

Syftet med den Onde

Ords 16:4

Allt som Herren skapat har ett syfte,
den onde är till för olyckans dag.

Ifall ni har undrat alltså...

Läsupplevelser

Har blivit utmanad av både Teija och Minutz3, så det är väl bäst jag försöker få ihop något...

1.Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
- "Stora Emil-boken" och "Stora Pippi-boken" av Astrid Lindgren. Vad finns det mer att säga? Fast å andra sidan - räknas föräldrars högläsning som personlig läsupplevelse? Personligen läste jag dem inte förrän efter gymnasiet.

- Andraplatsen får nog delas av "Pelle Svanslös" av Gösta Knutson och "Pettson och Findus" av Sven Nordqvist. Strålande historier, strålande bilder. Jag ledsnade aldrig (till mina föräldrars stora förtret?). Tillhör också böcker jag kommer läsa för mina barn (om jag nu får några nångång vill säga).

- "Sagan om Elenien" av David Eddings. Fick tillslut in mig på fantasy efter misslyckade försök med både "Min morbror trollkarlen" av CS Lewis och "Kampen om Mordant" (kanske mer känd som "Spegelvärlden") av Stephen R. Donaldson.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
- Bamse! Jag är antagligen inte fullt så barnsligt förtjust i Bamse som somliga av er kanske tror utifrån mitt val av bloggadress, men jag ska inte förneka att det var en stor favorit när jag var liten och att jag blev helt förstörd när min lillebror rev sönder Bamsetidningarna och mamma vägrade bli arg på honom för "han var ju så liten och inte förstod bättre". Pyttsan!, säger jag bara, han var säkert ett(!) år vid det laget...

- Min Häst! Hur jag drömde om att skaffa egen häst när jag var liten. Tack och lov så var mina föräldrar klokare än jag. Rida var kanske kul, men att mocka stall och ta hand om hästen i box/spilta var aldrig min grej, och idag tycker jag hästar mest är rätt stora och läskiga...

- Fantomen! Hittade ett gäng tidningar som mamma hade köpt i sin ungdom som jag läste gång på gång. Lånade ännu fler tidningar från min morbror när jag var hos min mormor och morfar och hälsade på osv. Köpte själv lösnummer sporadiskt under några år, men började aldrig prenumerera, och nu var det ett tag sedan sist...

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Oj. Vet inte om jag kommer på någon. Har blivit överraskad både positivt och negativt av böcker, men det av andra anledningar än just det berättartekniska. En roman är en roman och en diktbok en diktbok liksom.

Trudi Canavans böcker kanske kan kategoriseras in här förresten, då de inte helt och hållet följer samma mönster och stereotyper som den mesta andra fantasylitteraturen. Kanske.

4. Musik eller inte när du läser?
Va? Finns det människor som lyssnar på musik när de läser något mer "seriöst"?? Hur ska man då kunna koncenterera sig på berättelsen...?

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Svår fråga. Känner mig frestad att säga "DaVinci-koden" alt. "Harry Potter" bara för att folk har sådana fördomar vad jag som kristen antas gilla och läsa för typ av böcker, men jag tror faktiskt inte så många blir förvånade över att jag gillar dem ändå. Motsatsen skulle väl vara att skriva att jag tror folk skulle bli förvånad över hur mycket "teologisk" litteratur som jag har läst, trots att jag inte är teolog, men jag vet inte. Det känns ganska platt att skriva något av dessa, vore ju roligare med något mer överraskande/oväntat alternativ!

6. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
"Ogillat" kanske är att ta i, men den bok som jag blivit absolut mest besviken på är "Från Helvetets Brevskola" av CS Lewis. Det var verkligen en "jaha"-bok, som jag inte kan förstå varför den är så omtalad och upphöjd till skyarna. Men å andra sidan är det väl troligtvis pga att jag har hört för mycket citeras ur den, så att jag kunde många av poängerna redan innan jag läste den.

7. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Nej, ingen jag kan komma på. Tvärt om brukar jag ofta vara ganska skeptisk mot filmatiseringar, då jag ofta tycker att de blir dåliga, konstiga eller bara inte stämmer överens mot hur jag föreställde mig boken/serien.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Stor kram: Svår fråga. Får jag säga "pass"?
Öl: Pass igen.
Omgång stryk: Ingen! Tycker inte om att slåss "på riktigt".

9. Vem vill du utmana?
Utmaningen går härmed vidare till Excelsis, Språkmy, Zoltan och AKO.

(Av)sändaren okänd

När jag kom hem idag låg ett stort papperskuvert och väntade på mig. Utifrån hur det buktade lite gissade jag att det innehöll en bok eller kanske något tunnare klädesplagg. Båda dessa teorier kom på skam redan innan jag öppnade, för känslan var förvisso att det var något mjukt inuti, men inte "tygmjukt". Nyfiken öppnar jag kuvertet och till min förvåning ligger där senaste numret av Sändaren.

Jag har aldrig prenumererat på Sändaren, så rimligen borde jag inte finnas i deras register. Och hade det varit Sändaren själva trots allt som försökte värva läsare på detta sätt så borde det rimligen finna med ett följebrev tänker jag mig. Ett följebrev som berättar om vilket generöst erbjudande de har till just mig att börja prenumerera just nu...

Men eftersom inget sådant brev fanns så gissar jag att någon generös person har ansett att jag borde få den, eller att jag borde läsa något specifikt som står i den. Eftersom det aktuella numret kom ut den 30 april så gissade jag på det senare och glad i hågen bläddrade jag alltså igenom tidningen, men kom inte på en enda sak som skulle kunna kopplas ihop med mig direkt eller indirekt. Betyder det alltså i så fall att den/de inte tyckte jag skulle läsa detta specifika nummer utan att jag borde ha tidningen mer generellt?!

Ett mysterium utan lösning (tills vidare): Avsändaren är och förblir okänd.

På vingliga hjul

Jag var hemma på snabbvisit hos mina föräldrar i helgen. Passade då på att byta till sommardäck på cykeln (den hade varit kvar där sen i påskas i det syftet, men det gäller ju att jag skulle ta mig tid att ta mig dit ut och göra det också). Det gick hyfsat bra, tycket jag, snabbt och lätt för en amatör. "Bra kvinna reder sig själv" tänkte jag och började cykla hemåt.

Och nog verkade som om jag hade rätt i det...
...tills jag insåg att jag hade glömt att dra åt skruvarna som håller fast bakhjulet ordenligt!!

Mycket försiktigt lyckades jag trots allt cykla hela vägen hem utan att vare sig jag eller cykeln havererade, och inför nästa cykeltur var det ju bara att dra åt skruvarna så rullade det fint. Men jag kände mig ju lagom smart efteråt. Får väl skylla på att jag hade bråttom till kyrkan!

Bra kvinna reder sig själv...

... nästan.

Tankar ifrån Jesusmanifestationen

OBS! Detta kommer inte vara en sammanfattning av Jesusmanifestationen. Det kommer heller inte beskriva alla mina tankar från manifestationen, utan enbart beröra några få av de tankarna som jag burit med mig efteråt.
Förra året satt jag hemma och var skeptisk till hela jippot. I år bestämde jag mig för att åka med, "testa och se", istället för att gnälla utan att veta vad jag egentligen talade om.

Varför var jag så skeptisk förra året? I grund och botten av två orsaker:
- Ambitionerna och föreställningarna kring evangelisation och nyhetsvärde kändes som om de vida överskred vad som låg inom rimlighetens gränser. Både Niklas Piensoho och Johan Stenberg ger mig i år rätt. 15 000 människor må vara fler än vad som bor i många svenska städer, men likväl är det en försvinnande droppe i havet (eller ganska exakt motsvarande 1% av invånarna) i en stad med 1,5 miljoner invånare!
- Betoningen på invandrarkyrkorna förra året var för all del lovvärd, men tillslut ingav det mig mer känslan av "djur i bur" som skulle visas upp snarare än att de verkligen var en viktig och integrerad del av svensk kristenhet år 2008. Min känsla behöver förvisso inte ha någon grund i verkligenheten, men helt uppenbart var den ortodoxa "officiella närvaron" betydligt mer nedtonad och knapphänt i år än förra året.

Nu har jag varken något emot evangeliserande eller mångkulturella ambitioner - tvärt om uppskattar jag alla som vill evangelisera, eftersom jag är fullkomligt urusel på det - men när det känns som om detta blir själva huvudsyftet så tror jag Jesusmanifestationen är fel format.

Nej, om jag skulle bestämma så skulle själva Jesusmanifestationen vara något helt inomkyrkligt (med eventuella evangeliserande projekt endast löst knutna till arrangemanget), även om det gärna även i fortsättningen får hålla till utomhus, där "alla övriga svenskar som råkar passera förbi" är en självklar del av stadsbilden. Ett ekumeniskt projekt i första hand helt enkelt. Ett bevis på hur "hjärtats [och bönens, mitt tillägg] enhet" kan fungera om man vill tala i de termerna. Vi måhända inte kan fira mässa tillsammans (än), men vi kan åtminstone lära känna varandra, manifestera, sjunga och be tillsammans och på så sätt visa att vi inte finner oss i att leva i en splittrad Kristi kropp. Tillsammans fokusera på Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och en chans för oss lekmännens att visa upp vår önskan om enhet mellan alla kristna i Sverige. Här tror jag Jesusmanifestationen fyller en mycket viktig funktion till och med.

En annan kul grej med årets manifestation (hur det var förra året minns jag inte, så läs inte in "till skillnad från förra årets manifestation" här) var att den enda utländska talaren inte var någon superkändis till pastor från någon amerikansk megakyrka, utan en italiensk, katolsk präst (även om en hyfsat känd sådan) tillika franciskanerbroder. Jag menar, en människa som lever i fattigdoms- och lydnadslöfte känns iaf mer genuin än vissa amerikanska pastorer jag har hört folk upphöjas till skyn. Fast för all del - om inte Katolska Kyrkan är megakyrka med 1 miljard medlemmar (eller hur många de nu är) så är väl ingen kyrka det...

Men det är faktiskt inget av detta som har fyllt mitt huvud med flest tankar sen manifestationen, utan det är min syn på bönen som har fått sig en rejäl törn. Eller kanske ska jag säga "min bristande tillit till bönen"?

Jag har i många år ansett bönen och andakter vara en viktig och självklar del av min kristna tro. Kanske till och med lite viktigare än vad somliga av mina kristna syskon ibland gett sken av. Inbillat mig att jag nog lägger lite mer tid till bön än vad de gör. Andligt högmod, jag vet... Men för att göra det lite mer exakt, lite mer personligt och pinsamt(?) så kan jag lika gärna erkänna att jag, när jag har gjort gåvotest och liknande, gärna har tillskrivit mig lite högre poäng på frågor gällande bönen och "bönens gåva" än vad jag har haft täckning för i vardagslivet. Detta sagt inte för att jag tycker om att säga att jag är så bra, utan för att ni ska få en bild av hur jag sett på bönen. När det gäller bön har jag velat be mycket, ofta och länge - eller (med Paulus) än hellre "be ständigt"!

För det som slog mig är att det jag tänkte förra året och till viss del innan årets manifestation är "Vad kan jag få ut av det här?" samt "Vilken direkt påverkan tror folk egentligen det här kommer få på den absolut närmaste omgivningen (dvs stockholmarna)?". Kanske borde jag istället frågat mig "Vad kan en ekumenisk Jesus- och bönemanifestation kan ge för långtidseffekter?" Dvs - kan bönen göra någon skillnad, kan bönen förändra verkligheten på ett övernaturligt sätt eller är bönen bara en psykologisk snuttefilt som är bra att ta till när mamma och pappa har slutat läsa sagor för mig??

Vad har jag för tillit till bönens makt egentligen?