tisdag 14 april 2009

Min syn på Katolska Kyrkan (och andra samfund)

Minutz3s önskemål till bloggfödelsedagsinlägg var att jag skulle beskriva min inställning till Katolska Kyrkan, och om den hade förändrats något.

Om han menade att jag skulle svara huruvida min syn har förändrats under mitt bloggår eller om det förändrats överhuvudtaget genom alla mina levnadsår vet jag inte. Och då han inte preciserade det så har jag valt att tolka in det längre tidsperspektivet, för - precis som jag gjorde när jag besvarade Johans önskeinlägg tidigare - tror jag att det sätter in frågan i sitt rätta perspektiv. Dvs mitt perspektiv! Så...

När jag blev kristen, under tonåren, hade jag ingen större tanke på samfund överhuvudtaget. Jag hade råkat hamna i en mission/baptist-församling via scouterna (SMU-scout), men jag kan väl inte påstå att detta gjorde mig vidare lojal mot dessa två samfund. Konfirmerade gjordes jag t.ex. i samarbete mellan Svenska Kyrkan och "min" frikyrka, men hade de inte samarbetet så hade jag konfirmerats inom Svenska Kyrkan utan tvekan. Inte heller hade jag någon åsikt - varken pro, anti eller likgiltig - om eller mot Katolska Kyrkan.


Samfundsmedvetenhet ökade inte heller av att jag gick i SKUT - Svenska Kyrkan i UTlandet - medan jag bodde i Tyskland, även om det fanns en betydligt högre närvaro av katoliker och katolska seder i skola och samhälle. En något ökad samfundsmedvetenhet fick jag däremot under bibelskolan, där vi elever kom från diverse olika samfund (framförallt pingst och missionskyrkan, men även från t.ex. trosrörelsen och just från Katolska Kyrkan). Min syn på KK? "Ett samfund som alla andra".

Det första medvetna steg jag tog i samfundsdjungeln
överhuvudtaget var när jag valde att vara kvar i Svenska Kyrkan, trots mitt medlemskap i frikyrkan och folk i min närhets "vittnesbörd" om att de hade "valt ett samfund och därmed lämnat SvK i respekt för att de är ett eget (dvs ett annat) samfund". Själv kände jag mer "det är mycket möjligt att jag kommer gå till/trivas bäst i en SvK-församling när jag flyttar från Storvreta, så varför gå ur nu?". Som student behöver man ju inte direkt betala någon kyrksskatt eller så...

Min första egenliga kontakt med den katolska världen var via
Jacob på den kristna ungdomsportalen CrossnetFLOW. Där lärde jag även känna Kristina. Och många flera, såklart, men vad som var speciellt med dessa båda - förutom att de var två av mycket få katoliker - var att de ofta klarade av att hålla en resonabel samtalston och föra fram väl genomtänkta svar och tankar i sina inlägg (till skillnad från en del frikyrkliga ungdomar, som verkade mer ha åsikter och övertygelser, än verkliga argument och förståelse. Ska kanske tillägga att det fanns rätt så enkelspåriga, propagerande katoliker också, så det är inte enbart en frikyrkoåtkomma).

Välgrundade åsikter är en sak som imponerar på mig, så detta gav mig en positiv bild av katoliker (även om Jacob själv inte alls tyckte om att jag såg honom som modell för hur katoliker var!!) och Katolska Kyrkan. Likväl höll jag fast vid åsikten om att KK är ett samfund av många.
Att KK är Sveriges näst största kristna samfund (efter SvK) hade jag ingen som helst aning om. De är väldigt anonyma minst sagt!

När jag senare gick över och började läsa bloggar - och så småningom skriva själv - så var det just dessa tvås bloggar jag började med. Och från deras länkar och kommentatorer kom jag i kontakt med ganska många andra katolska bloggare, t.ex.
Enkla Z och Charlotte Therese, som med välargumenterade inlägg delvis förstärkte min syn om att aktiva katoliker ofta har tänkt igenom mycket av tron, men som delvis visade på en dialog som pågår inom KK på ett sätt jag inte alls hade uppfattat tidigare! Alla katoliker tycker uppenbarligen inte att det är fel med kvinnliga präster osv!! Något av en uppenbarelse och lättnad! Hade jag inte upptäckt denna sorts katoliker (ursäkta uttrycket) hade jag antagligen haft mycket svårare att förstå, acceptera och älska den sortens katoliker som verkligen uppfyller alla fördomar om hur katoliker är och vilka åsikter de har.

I bloggosfären kom jag även i kontakt med Konvertittbloggen, ett norsk-svenskt bloggprojekt som drevs av ett gäng människor som höll på att (eller precis hade) konvertera(t) till KK (bloggen är nu tyvärr både nedlagd och bortplockad, jag uppskattade den). De lärde mig att det även finns folk utanför KKs gemenskap som tycker att KK är en speciell kyrka (att folk inom det samfundet tycker att den egna kyrkan är speciell är väl inte så mycket att förvånas över) och att det är värt att faktiskt anstränga sig för att få ingå i den katolska gemenskapen.


Inom frikyrkan, eller ja, inom hela protestantismen, så går folk ganska fritt över samfundsgränserna åt alla håll. Bara för att ta mig själv som exempel (för att fortsätta listan från ovan): från SMU/
mission/baptist till SKUT tillbaka till mission/baptist till pingst (bibelskola) återigen tillbaka till mission/baptist och numera i SvK. Det flyter. Jag hade lika gärna för min egen del kunna glida över i en katolsk församling och trivas där, om det inte var för att KK hade satt upp så höga murar för att släppa in folk. Men jag antar att det är just därför de har satt upp dessa "besvärligheter" för att enbart få över folk som seriöst vill vara katoliker och inte allmänkyrkliga svärmare som jag.

Har då min syn på Katolska Kyrkan förändrats nämnvärt? Har jag t.ex. omfamnat läran om att Katolska Kyrkan är Urkyrkan - Kyrkan med stort K - och övriga samfund har avfallit från henne? Att all sann ekumenik går ut på att alla vi andra blir katoliker? Ärligt talat - nej. Min förståelse och kunskap har ökat, och därmed hjälp mig få en mer medveten och nyanserad bild, men i grund och botten tycker jag fortfarande att Katolska Kyrkan gör det alldeles för besvärligt för sig.


Mitt råd: Släpp nattvardsbordet fritt och låt sedan den ekumeniska processen ha sin naturliga gång. Var flexibla. Förhandla fram några saliga byten som t.ex. kvinnliga präster till KK och någon Maria-dogm till oss protestanter. Det skulle inte få er att förlora ansiktet, det skulle få er att växa samman med övriga kyrkor till en sant enad kyrka i hela världen!
Kanske kommer det flyta fritt ett tag, men i slutändan tror jag ropet efter att alla kyrkor ska bli en enda endast i det läget kommer att bli tillräckligt starkt för att bli verklighet.

Att sedan KK hamnar i en speciell situation ekumeniskt om vi ska börja tala om samgående av kyrkor är likväl självklart, men det mer på grund av att de är världens största samfund än på grund av att de innehar någon särställning bland samfunden. Men det är ett annat inlägg!

*****

För den som vill ha en ännu längre - eller bara vill ha flera aspekter till denna - utläggning kring min syn på Katolska Kyrkan rekommenderar jag att ni klickar in på etiketten "Katolska Kyrkan" nedan. OBS! Inläggen sträcker sig i skrivande stund över två sidor, så klicka även på "Äldre inlägg" för att hitta alla.

12 kommentarer:

Teija sa...

Nattvardsbordet kommer aldrig att 'släppas fritt'. För oss katoliker är eukaristin den förverkligade enheten, inte vägen till enhet. Bara den som är medlem i Katolska Kyrkan och lever i nådens tillstånd (dvs har ångrat, biktat och gjort bot för sina synder) får ta emot kommunionen. Efter att jag skilt mig hade jag ett långt förhållande (över 7 år) med en annan man och fick inte ta emot kommunionen. Först efter att jag gjort slut och biktat mig fick jag det. Kommunionen är ingen rättighet utan ett privilegium.

Johan Stenberg sa...

"Mitt råd (...) Var flexibla [i trosfrågor]...".

Dvs, du råder alltså KK att bli protestantiskt. ;-)

I ditt senaste inlägg hyllade du traditionen. Frågan är om vi har stöd i traditionen att släppa allt, eller ens något fritt. Vilken apostel, kyrkofader eller teolog skulle stödja det?

Johanna G sa...

Teija:Det är Katolska Kyrkans lära. Jag känner till det, men - uppenbarligen - håller jag inte med. Vad mer kan jag säga? *gör en uppgiven gest* Det enda jag vet är att nattvarden enbart är nåd och ett sant möte med den Uppståndne. Att utestänga människor från detta är helt ofattbart i min värld. Vem har sagt att jag förtjänar denna nåd mer än någon annan?

Och vill Gud verkligen inte möta en människa så tror jag knappast det är i någon människas makt att påtvinga Gud sin eller någon annans närvaro, oavsett nattvard osv.

Men det bör kanske påpekas att jag respekterar KKs lära i den mån att jag inte tar emot nattvarden när jag på besök där, även om jag som sagt var inte förstår (eller håller med om) varför jag ska låta bli.

Johan:Tja, vad ska jag säga? Den dagen jag övergår till att tänka som en katolik helt och hållet så kan jag ju lika gärna bli en. Men nu är jag ju trots allt protestant, och då vore det ju konstigt om det inte märktes ibland. ;-)

I övrigt skulle jag kanske inte hårddra det som du har gjort med tillägget "i trosfrågor", utan snarare säga "Var flexibla i ordningsfrågor (samt kanske lite mer flexibla i vad som som räknas som tros- resp. ordningsfråga)".

Charlotte Therese sa...

Intressant inlägg!

Visst skulle mycket kunna förändras - och visst kommer det att förändras.

Och då kommer det att heta att det är en del av traditionen. Fast det är otänkbart för vissa "traditionalister" idag.

Så funkar katolska kyrkan.

Jag undrar också: hur vågar man stänga ute människor från det festbord dit Gud själv bjuder in?

Är det bara de perfekta som ska få del av det? Och vilka är i så fall det? Räck upp en hand, tack!

Johanna G sa...

Charlotte:Emmausvandrarna kanske? Som gick iväg från Jerusalem trots att "några kvinnor gjort [dem] upprörda och sagt att de sett änglar i en syn som sagt att Jesus var uppstånden från de döda"?

Eller kanske Judas Iskariot som var med vid nattvardens instiftande?

Tack och lov att vi får vara perfekta!

minutz3 sa...

Bara en fundering, så som jag har förstått det så innebär Katolska Kyrkans Tradition att tron fördjupas - inte att den förändras.

Därför skulle det vara omöjligt för Katolska Kyrkan att plötsligt ha "prästinnor" eller tycka att homosexuella handlingar eller abort är okej. Det skulle vara att förändra en lära, och skulle starkt motsätta sig hela Traditionen. Däremot kan en lära förtydligas, och fördjupas. T.ex. i och med de olika Maria-dogmerna.

Charlotte Therese sa...

Eftersom katolska kyrkan har haft (och har) kvinnliga präster - och eftersom kvinnor och män tjänade tillsammans i samma uppdrag i hundratals år innan kyrkan influerades av den sekulära staten - så är det en del av den kyrkliga traditionen.

Prästinnor har dock inte funnits - så det skulle mycket riktigt bryta med traditionen.

minutz3 sa...

Charlotte Therese: vad har du för belägg för detta?
Den enda uppgift som har varit i närheten av prästens som kvinnor innehavit mig veterligt är såsom diakon, för att hjälpa kvinnor vid dopet, eftersom man var naken förr då. Diakonen hade dåförtiden mig veterligt inte del i prästvigningen, vilket är fallet idag, varför en kvinna inte "ens" skulle kunna bli en diakon idag.

Det var en annorlunda definition av detta då.

Johanna G sa...

Minutz3:Jo, jag har hört det sägas. Samtidigt så har de gjort svängningar som åtminstone utifrån upplevs som rejäla kursändringar inom ordnings/tros-frågor. Tänkter inte minst på hur man brukar prata om ekumeniken före och efter Andra Vatikankonciliet samt diskussionen som varit kring återinförandet av den extraordinära mässformen.

Jonas sa...

Diakonatet har vi ju diskuterat förut..oaktat vad som står i katolska kyrkans katekes så är frågan om kvinnliga diakoner en ordningsfråga. Diakonen representerar inte Jesus som prästen gör.

Angående Mariadogmerna är det väl bara den sista om upptagelsen i Himlen som känns något mer kontroversiell, eller i vart fall svårare att belägga i skrift och tradition. Men i vart fall bör man ju "prisa henne salig" som det står i Lukasevangeliet.

Beträffande kommunionen så bekänner vi i nattvardsbönen: Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd. Teija menar förstås att detta är den förverkligade enheten och det ligger något i det.

Jag tror inte heller att kommunionen är ett medel för ekumenik som ska ges hursomhelst, alltså även till den som inte ens tror att det är Jesu Kropp och blod man tar emot. Men resten är en pastoral fråga. Enligt Luther så påverkar inte prästens eller kommunikantens tro eukaristins giltighet, däremot är det onyttigt att ta emot kommunionen för den som inte tror eller har syndat grovt och inte ångrat sig och fått förlåtelse. Hos katolska kyrkan synes det mer vara ett straff, och inte om omsorg för kommunikanten, i vart fall inte som jag har hört.

Det är fel att uttrycka det så att kommunionen är ett privilegium då det leder tankarna till att den endast är för särskilt utvalda, utan det är ett nådesmedel som räckes till alla och en envar. Att det inte är nyttigt för den som inte tror är en annan sak.

Man kan tycka att katolska kyrkan kunde ha en något mer generös pastoral hållning. Beträffande frånskilda kan det ju komma en sådan situation att en man och kvinna gifter sig, dessa har redan varit gifta och äktenskapet är inte annullerat. Paret får barn tillsammans. Hur ska dessa göra får att få ta emot kommunionen igen, ska de skiljas och splittra familjen? Nä här borde man kunna komma till en lösning.

För övrigt så är boten till för att man ska påminnas så att man inte gör om det igen, förlåtelsen har man redan genom nåd fått..

minutz3 sa...

Jonas: det är möjligt att diakonvigningen hade en annan betydelse förut, men idag, i Katolska Kyrkan så har diakonen ifråga del utav prästvigningen.

Därför kan inte en kvinna bli vigd till diakon.

Jonas sa...

Minutz3, jag känner till vad som står i katekesen om det tredelade vigningsämbetet, och man skulle då kunna tolka det som du gör. Emellertid representerar diakonen inte Jesus Kristus, och förmedlar inga sakrament som inte en lekman kan göra. För övrigt kan man ju fråga sig om uppgifterna att predika och döpa var något som de första kristna [vigda] diakonerna gjorde?