onsdag 16 april 2008

Skönheten och samvetet

Med risk för att låta som en relativist eller bli påhoppad och anklagad för att vara synkronist, så vågar jag mig ändå på att skriva detta inlägg. Om jag begår "bloggistiskt självmord" överlåter jag åt dig som läsare att avgöra.

När det gäller religiösa upplevelser så finns det få saker som slår upplevelsen att vara ute i naturen. Att se allt det sköna - överflödet av allt liv! - slår an något väldigt djupt inom mig. Jag skulle aldrig (återupprepar: ALDRIG) få för mig att tillbe skogen, fjällvidderna, stjärnhimlen, vågorna som kluckar mot stranden eller solen. Helt oavsett hur mycket glädje och frid de bereder mig, så ligger deras andliga värde i att de (åtminstone i mina ögon) pekar på Glädjens och Fridens Skapare.

Samvetet är en annan sådan sak. En annan väg till Gud. Får jag säga så? Är inte Jesus Vägen till Gud? Jo, just det! Vägen med stort V. Kanske borde jag göra det enkelt och istället säga "Samvetet är en väg till Kristus". Och kanske är det det jag menar. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Men jag måste erkänna att jag gillar "visionen" som CS Lewis presenterar i "Sista striden" där Aslan säger "Allt gott du har gjort har du gjort i Tisrocks namn har du gjort för mig och allt ont folk har gjort i mitt namn har de gjort för honom".

Naturen och samvetet leder inte alltid rätt. Det är inte det jag menar. Tvärt om är jag väl medveten om att naturen kan vara oerhört grym och att samvetet ständigt måste *letar efter ord* tränas/(fin-)justeras för att hållas allert. Men det ser jag som ett resultat av syndafallet, inte något annat. Gud skapade ju faktiskt en lustgård för människan att bo i, inte en stad med gator och hus!! Och det är väl bara att läsa människans straff (1 Mos 3) för att ana att samvetet fick sig en rejäl omgång i syndafallet...

Men är det då bara i naturen jag hittar det sköna? Nej, självklart inte, även om det på något sätt utgör sinnesbilden för vad jag tycker är vackert. Visst kan kyrkor och byggnader, tavlor och figurer vara vackra, men de tilltalar mig inte på samma sätt som skönheten i naturen gör.

5 kommentarer:

Kristina sa...

Känner mycket igen mig i vad du skriver. En stilla promenad i vacker natur är bland det mest avkopplande, sköna, vackra, facsinerande och givande man kan tänka sig. Att diverse konsverk - hur vackra de än må vara - inte går upp emot detta är egentligen inte alls konstigt utan helt givet. Konsverken är ju på sätt och vis också gjorde av Gud, men genom människor, och är därför att se som mänskligt verk. Naturen däremot är helt och hållet gjort direkt av Gud.

Johanna G sa...

Mmm, dessutom så är ju tavlor endast 2D (oavsett hur bra konstnären är på att försöka lura ögat med perspektivmålning) medan naturen är 3D. Och även när det gäller skulpturer så tillkommer det ju lukt-, hörsel-, smak-, känselintryck med mera in och förstärker och nyanserar Guds Konstverk.

Det enda som jag kommer på som kommer i närheten med det är musiken, iaf livemusik, som kan innefatta fler sinnen än bara ett. Hörsel är ju självskivet, men även syn (vad händer framme på scenen? Ljuseffekter, dansnummer, eller mer stillasittande? Är det en vacker utomhus arena eller en mer intim inomhuslokal? osv), känsel (trängs publiken? Spelar de bas så att de dunkar genom hela kroppen?) lukt (ja, folket luktar om inte annat...) osv. Och musik tillhör ju något som "vanligt folk" får "andliga" upplevelser av, så jag tror personligen att denna helhet, att alla sinnen får vara med, är oerhört viktig!

minutz3 sa...

Ja, det är också en av de argument jag brukar ibland använda när jag pratar med folk om varför jag tror, och t.o.m. tror på intelligent design och kreationism mer än jag tror på en teori (som jag fått indoktrinerad hela skolgången) så flummig som evolutionsteorin.
Det är mycket möjligt att evolutionsteorin kan vara sann, men kreationismen och intelligent design verkar mer trolig, och då har jag knappt läst om de.

Nåväl, jag skulle vilja ta upp folk på ett berg i Jämtland och när de står där uppe fråga "tror du att allt detta har kommit till av en slump?". Se bara på alla underbart vackra blommor, jag har svårt att tänka mig att de är så perfekta för att locka till sig allehanda djur som ska föra deras pollen vidare. Visst, färgerna och bladen hjälper ju till, men jag har svårt att tänka mig att just formen på bladen spelar roll för detta exempelvis.

Helena sa...

En dag kan man kanske märka att naturen bara är ett fotspår av den Älskade. Det är ju därför vi älskar naturen. Det är även därför som vi längtar i naturen att bli ett med den, komma nära den.

Johanna G sa...

Minutz3:

Ahh, för mig spelar det ingen roll om Gud bokstavligt skapade allt på sex dagar eller om Han gjorde det under sex miljoner år - Gud likväl livets ursprung och det är alltid större!


Helena:

Ett fotspår? Tja, det är ju också ett sätt att se på det hela. Jag tror jag förstår hur du menar, men just "fotspår" kanske är det jag skulle kalla det. Kanske mer en pust av Guds Andedräkt. Eller som Hans mantelsläp (eller vad är det som står i början av Jesaja?). Pradisets förgård helt enkelt!

För mig vittnar naturen väldigt mycket om Guds egen natur. Att Han bryr sig om att skapa allt så unikt. Vackert och tilltalande för alla sinnena. Så totalt överflödigt egentligen, men ändå så berikande och fantastiskt!!