Fortsätter på gårdagens tema med en association jag fick utifrån den debattartikel som publicerades i fredagens Dagen på "Opinion, debatt och insändare"-sidan med titeln "Det finns livskraft i marginalerna". Biskop emeritus Biörn Fjärstedt tar där upp några nya rörelser i "kyrkans marginaler" som han menar visar på en livskraft som Svenska Kyrkan på flera håll saknar på grund av sekularisering, andefattigdom och liberalteologi.Utan att gå alltför djupt in i själva debatten så vill jag lyfta fram något som jag tyckte var väldigt intressant, både för att det berör mig personligen utifrån vilka erfarenheter jag har gjort som kristen och för att jag instämmer med de punkterna.
Biörn lyfter fram tre tecken på de nya livskraftiga rörelserna:
- det diakonala (eller "engagemanget för de fattiga"),
- det karismatiska (i de traditionella kyrkorna),
- det liturgiska ("tron är taktil").
Ofta förekommer dessa tre tecken i kombination med varandra. Till exempel karismatiskt-diakonalt i S:ta Clara i Stockholm eller karismatiskt-liturgiskt i Taizé och Bjärka-Säby. S:ta Clara har jag aldrig varit i (och EFS här uppe i Östersund har inte riktigt samma utbredda diakonala arbete för att vara jämförbart), men både Taizé och Bjärka-Säby ligger mig varmt om hjärtat. Och just det livskraftiga i tron som uppstår i kombinationen av liturgiskt och karismatiskt har jag själv ofta tänkt på som "två ben" som stödjer och bär tron efter mina erfarenheter från Bjärka (jag utvecklade det resonemanget mer här).
Det sociala (och skapelse/miljö) engagemanget har uppenbarat sig lite mer efteråt i samtal med mina vänner och utifrån böcker och debattartiklar. Ett tredje ben. Tre ben som sitter ihop bildar en trefot! Och som (åtminstone) alla scouter vet så är en bra trefot mycket stabil!
*****
Uppdatering:
Som Teija påpekar i en kommentar så blir bilden nästan bättre, mer heltäckande, om man sätter karismatik/mystik tillsammans istället för enbart karismatiken.
Även Stefan Herczfelds citat av förre katolske biskopen i Stockholm om en tredelning i 1) liturgi och bön, 2) diakoni och 3) undervisning är värd att beakta. Läs mer i hans kommentar nedan!
6 kommentarer:
Personligen skulle jag vilja skriva karismatik/mystik... Då blir det mer heltäckande.
Alla dessa tre behövs. Utan liturgi blir det känslobaserat. Utan diakoni introvert och utan karismatik/mystik blir det socialt arbete.
Bra påpekande!
Den förre katolske biskopen i Stockholm (Hubertus) sade att församlingen måste bygga på
1) bön / liturgi
2) caritativ verksamhet (diakoni)
3) undervisning
Alla måste vara med. Tappar man en del försvinner helheten, och man går mot tomhet. Utan bönen tappar man målet, utan det caritativa tappar man det konkreta uttrycket, utan undervisning tappar man orienteringen.
Det karismatiska är en del i bönen. Den formen passar några, men inte alla. Som exempel lockar det kontemplativa minst lika många människor... Ytterliggare andra former finns. Det kan aldrig vara centralt att försöka att förmå människor till ett bestämt uttryckssätt, utan värdet ligger kanske i att det är meningsbärande för den enskilde.
Mmm, ser man att Biörn definierar Taizé som "karismatiskt" så tror jag nog han inkluderar även de mer kontemplativa bitarna av bön under begreppet (men jag håller med dig om att det är en ganska stor förskjutning av det).
Blir en annan intressant förskjutning av begreppen av att sätta samman bönen med liturgin. Inte för att jag vill hävda att det är "fel" att göra så, men utifrån att just bland protestanter så delas det väldigt ofta upp i högkyrkliga ("liturgiska") och karismatiska, så jag ser ändock en stor poäng med att ha dem på varsitt ben...
Undervisningen är självklart också viktig! Utan undervisning blir det som sagt var inte mycket med de andra bitarna heller...
Liturgin är kyrkans gemensamma bön.Det är kyrkan som Kristi kropp. Vi kan delta i den, eller låta bli att delta. Om man inte kan vara på en plats där den offentligt genomförs så kan man delta hemifrån genom att be och läsa samma texter.
Vi kan därutöver att be privat, eller tillsammans med några andra människor. Det är självklart mycket värdefullt, men det är en helt annan fråga, som inte på något sätt konkurrerar med kyrkans gemensamma bön.
Nej, varför ska kyrkan konkurrera med sig själv?
Skicka en kommentar