Är det bara jag som upplever fenomenet att jag censurera mig själv i vissa sällskap både för att - inbillat eller verkligt - inte stöta mig med mina medmänniskor och för att inte "uppmuntra till övertolkningar och/eller missuppfattningar"?Detta att inte säga exakt allt vi tänker är till en viss del det som kallas social kompetens. Alltså något positivt. Men hur ska vi kunna ha en öppen och ärlig dialog om vi bakbinder oss själva? Och vad säger denna självcensur om vad jag tror om mina vänners sociala kompetens...? Ärligt talat - uppstår ett missförstånd eller övertolkning så är det ju lättare att reda ut det på en gång jämfört med att gå som en katt kring het gröt utan att våga säga det jag tänker!
2 kommentarer:
Jag tycker man ska censurera sig själv i sällskap med andra för att visa hänsyn. Jag tycker inte att jag har en oinskränkt rätt att säga vad jag vill till vem som helst. Mina rättigheter tar slut där dina börjar.
Självklart ska man visa hänsyn, men ärlighet måste ju också ha sin plats - jag ska inte bara säga vad jag tror att du vill höra hela tiden utan jag måste få säga sanningen också. Det är det som är det knepiga...
Skicka en kommentar