Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!
Så skrev jag i inlägget om Doppärlan förra våren. För mig var detta en ny tanke. En tanke som fick mig att fundera ganska mycket på hur jag ser på döpta, icke-aktiva och icke-troende, medlemmar i kyrkan.
Bara för att tydliggöra en sak från början: Detta med icke-aktiva medlemmar är ett problem som inte enbart gäller "barndöparkyrkorna", utan även "vuxendöparkyrkor" dras med det. Ofta anses det vara mycket god statistik i en frikyrka (oavsett sort) om hälften av medlemmarna i matrikeln är aktiva. Och "aktiva medlemmar" i det här fallet innebär samma sak som att de visar lite intresse och dyker upp i kyrkan åtminstone några gånger per år.
Nu kan (och bör?) ni antagligen göra en invändning om ihopklumpningen av "icke-aktiva" och "icke-troende" medlemmar. För den enskilde individen är det självklart en jätteskillnad! Troende medlemmar kan av olika anledningar välja att vara icke-aktiva inom kyrkan de tillhör, om så bara för att de är dubbelanslutna till både Svenska Kyrkan och ett frikyrkosamfund. Å andra sidan så hävdas det ofta i debatten kring politikers vara eller icke-vara i Svenska Kyrkan att de är aktiva inom kyrkan bara som en språngbräda inom politiken, trots att de är icke-troende. Hur sant detta är har jag ingen aning om - och ifall det är sant är det en helt annan fråga än den kring dopet - så låt mig nöja mig med att konstatera att det inte är så enkelt att man kan sätta likhetstecken mellan "icke-aktiv" och "icke-troende".
Sett ur kyrkans synvinkel är dock dessa båda kategorier - icke-troende och icke-aktiva - "förlorade medlemmar". Förlorade i den mening att de inte tar del av Kyrkans gemenskap. Förlorade ur Kyrkans famn...
Hur bör vi alltså se på "förlorade medlemmar"? Tillhör de den kristna familjen lika självklart som oss som är "aktiva" och gärna går i kyrkan både i tid och otid, trots att de förnekar all kännedom och saknar all förståelse om Gud och dopet? "Är de döpta så är de döpta" och därmed basta, och då ska de också behandlas därefter, oavsett hur de lever ut sina liv?
Eller ska vi regelmässigt börja "slänga ut" medlemmar som inte lever upp till våra regler och förväntningar? Att slänga ut en ateist som skriver insändare till tidningarna för att provocera och se hur långt man får gå innan man blir avstängd ur Kyrkan kanske kan tyckas både harmlöst och självklart, men vem är det som i nästa led kommer att ha rätt att säga vad som är acceptabelt? Vi behöver inte gå längre än till frikyrkan av i dag (eller ännu hellre - gå till dem som inte längre är medlemmar i frikyrkan!) för att finna alldeles för många människor med sår från tider där församlingstukten gick för långt.
Nej, bättre är då att försöka nå även de förlorade medlemmarna med evangelium. Att vinna folk för Kristus snarare än att stänga ute folk som inte uppfyller kraven. Men hur?
Ska vi då göra likt fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen och stanna kvar hemma på gården (aka i våra egna kyrkor) och väntar på att "den yngre sonen" ska komma till besinning och återvända av sig själv. Vänta passivt istället för att försöka jaga honom världen runt i hopp om att kunna övertala - eller locka - honom om att återvända. Eller ska vi söka upp våra förlorade medlemmar aktivt, även när de lever bland horor och spenderar upp pengarna på sprit och materiell överflöd? När de knarkar och ligger utslagna på plattan? När de suger ut och lever på andra människorsbekostnad?
För att göra det konkret: om alla vi kristna bor i små kollektiv och enbart pratar med varandra, vem berättar då om Jesus får våra grannar som med stor sannolikhet är både döpta och konfirmerade, men inte varit aktiva inom kyrkan eller tron sen dess?!
Som någon en gång sa till mig - om alla som döptes och konfirmerades inom SvK blev aktiva medlemmar så skulle vi inte ha något problem med sekularisering i Sverige idag. Då skulle ateisterna och agnostikerna vara i en verklig hopplös minoritet, oavsett hur mycket de larmade och gick på! Men så är inte fallet, trots att många fortfarande döps, färre konfirmeras och väldigt få blir aktivt kristna att döma av antalet (och åldern på) gudstjänstbesökare.
Vart förlorar vi då våra medlemmar? Många döpta och konfirmerade medlemmar i kyrkorna är agnostiker, ateister och nyandliga. De som byter religion föreställer jag mig tar steget och avanmäler sitt formella medlemskap i kyrkan, även om det förstås inte besvarar frågan om dopet sätter en "livet-ut-bestående-prägel" på människan som är helt oberoende av formella medlemskap.
Låt mig tillsist dela med mig av två berättelser kring dopet som korsat min väg för att avsluta detta rätt så spretiga inlägg. Jag har hört dessa båda från de inblandade personerna, men då det är några år sedan så kan jag inte garantera till 100 % att jag minns alla detaljer fullständigt korrekt längre.
Den första kommer från en pingstkyrka som tyckte att hälften (eller exakt hur många som de hade där) aktiva i matrikeln faktiskt inte var "riktigt bra", utan ganska bedrövligt. Så för att börja uppmuntra även de som slutat gå i kyrkan men ändå fortsatt vara medlemmar så tog de upp initiativet att skicka ut brev med ett "Grattis på din dopdag". Somliga tyckte detta var ett trevligt initiativ och började åter gå i kyrkan, medan andra berättade att de hade hittat en ny kyrka och tackade för sig. Ytterligare några andra hade blivit ganska arga av brevet och hört av sig och sagt att det där med kyrkan ville de absolut inte ha något att göra med längre. Och det var ju en risk de tog. Så summa summarum så fick de några att börja gå på gudstjänst igen och en något tunnare matrikel. En framgångshistoria?
Den andra berättelsen kommer från en kristen kvinna som fick barn med en muslimsk man. Nu minns jag inte om de var gifta eller enbart sambos, men när de efter några år separerade så tog han med sig barnen hem till släkten i sitt hemland. Desperat åkte hon själv efter och lyckades få kontakt med släktingarna, som hjälpte henne att återfå barnen med argumentet att "eftersom barnen var döpta så var de kristna, och alltså var det bättre att barnen fick växa upp hos henne än hos den muslimska släkten". Så kan dopet spela roll i människor ögon.
5 kommentarer:
Många intressanta tankar. Jag tänker mycket till och från på dessa saker och överhuvudtaget på varför så många av de jag växte upp med inte är aktiva i någon församling nu. Jag har även tänkt mycket och djupt på detta med barndop kontra troendedop, det är ju en stor fråga på många platser inom frikyrkosamfunden. Tänk om det ändå vore en enkel fråga, men nu är det inte det. Fast vad vore tron om ALLT var enkelt och självklart? :)
Om allt i tron vore enkelt och självklart så skulle antagligen Jesus ha återkommit eller så skulle hälften av oss som varit kristna längre än 2-3 år snart sitta och sova gott under predikningarna. :)
Nej, skämt åsido. Kring dop finns mycket mer för mig att upptäcka och tänka kring. Och kanske är det det som gör det så svårt - jag är inte tillräckligt enkel (dvs som ett barn) helt enkelt!!
Föräldrar som låter sina barn döpas måste åta sig att fostra dem kristet. Annars är jag väldigt tveksam till om det ska göras alls, och då är det prästens/pastorns ansvar att vara obekväm.
Faran med att försöka locka tillbaka "förlorade" medlemmar till gemenskapen är att vi frestas göra evangeliet till något det inte är. Kanske blir det en "feel good-filosofi" eller allmänt tal om att "du duger som du är". Det vill säga sådant som alla kan ställa upp på - även kristna - men som blir ett falskt evangelium om vi inte talar om det som är kärnan.
En annan fara med att göra fulla byggnader till ändamålet med verksamheten, är att vi inte talar om evangelium alls. I Missionskyrkan där jag jobbar engageras väldigt mycket människor i olika grupper - alla dagar i veckan - men egentligen är det bara söndagsgudstjänsten där bönen är huvudfokus.
Jesus varnar oss för att kasta pärlor till svin. Vägen är smal och för att vandra den måste viljan finnas. Kort därefter uppmanar Han oss att be, med löftet om att vi ska få det vi ber om.
Vi lägger alldeles för mycket fokus på vad vi ska göra för att andra ska bli kristna, i stället för att helt enkelt bara följa. Om vi gör Hans vilja kommer människor bli nyfikna, och då berättar vi för dem som vill lyssna. Mer kan vi inte göra, tror jag. Be för de förlorade, mätta de hungrande, hälsa på de ensamma osv!
Allt gott!
Pontus
Pontus:
Tack för dina goda och välformulerade tankar! Förlåt för att jag inte har svarat innan.
Ja, där jag i grund och botten enig med dig. Att låta döpa sitt barn är att ta ett ansvar för att fostra dem kristet. Samtidigt så har jag träffat människor som varit icketroende men som verkligen oförhappanes har berörts av Gud under en dopgudstjänster och därifrån byggt vidare på en levande Gudstro. Så jag är inte helt emot att döpa barn även till icketroende föräldrar, men då borde det helst finnas någon i barnets närhet, t.ex. en gudfar eller en mormor, eller en församling som kan åta sig att förmedla den kristna tron till barnet.
Nja, tror du missuppfattade mig lite på den punkten. Jag tänker mer på klassisk evangelisation - förmedling av den kristna trons kärna - än perifera lockelser. Visst kan lockelser fungera i den mån det fångar människors uppmärksamhet, få dem att bli medlemmar i en gemenskap och ge människor en utgångspunkt varifrån de kan bygga sin tro, men om människor stannar i det perifera stadiet så är det för kyrkan ett misslyckande.
Det sista kan jag inte mer än hålla med om. Varför det är så tror jag beror på vår egen rädsla. De flesta människor - säger ett flertal undersökningar - blir kristna på grund av att de har kristna vänner. Eller för att använda dina ord: Om vi gör Hans vilja kommer människor bli nyfikna, och då berättar vi för dem som vill lyssna. Men vi är så rädda för att människor ska tycka att vi är knäppa, att människor ska driva med oss för att vi går i kyrkan, osv, att vi styr undan samtalet redan innan det börjar komma in på religionen och sen aldrig vågar svara rakt och naturligt när frågorna väl kommer. Det är i alla fall min erfarenhet...
Ja för min del så ser jag ju barndopet som självklart..dock finns det vissa präster inom Sv K som helst inte vill döpa barn till föräldrar som inte tror (fast de måste ju)..hursomhelst tror jag att det aldrig kan skada om man döper trots föräldrarnas bristande tro.
Men; vi ska aldrig kasta ut dem som inte tror ur kyrkan; en annan sak är om en viss kyrktukt tillämpas.
Jag tror att inremission är för underskattat i Sv K och Katolska kyrkan och säkert i frikyrkorna också..det ska dock inte ske genom tillrättalagda budskap, det är fel väg att gå.
Skicka en kommentar