Doppärlan, där den sitter tillsammans med jagpärlan, och uppståndelsepärlan omfamnar och speglar Gudspärlan. Tillsammans utgör de - vittnar de om - livet med Gud. Början och slutet, men ändå på ett mystiskt sätt vittnar båda om uppståndelsen, om att himmelriket är här. Dopet förebådar den slutliga uppståndelsen.Dopet. Sakramentet. Döden från världen, uppståndelsen med Kristus. Stora ord. Ord som jag lärt mig i kyrkan. Ord som jag inte kan greppa den fulla meningen i. Ord som både döljer och visar på Mysteriet.
Men för att ta det från början: Att leva i sitt dop - vad innebär det egentligen? Dvs. vad innebär det rent konkret för mig i mitt liv? Har det någon plats i vardagen, i det som händer från dag till dag?
_
Fast kanske gör jag det onödigt komplicerat för mig själv när jag gång på gång ställer den frågan till mig själv? Kanske tänker jag - anstränger jag mig - för mycket, istället för att helt enkelt ta dagen som den kommer, fånga den och försöka göra mitt bästa för att följa Guds vilja med den?
_
Dopet talar om tre saker (eller ja, teologiskt sett kan man säkert göra många liknelser till och tycka att dopet talar mycket mer om andra, viktigare saker än dessa tre, men dessa tilltalar mig just nu):
_
- Vi tillhör alla Guds familj. Vi tillhör Guds stora barnaskara och är en del av Gudsfolket. De israelitiska pojkarna omskars (och omskärs än idag) på åttonde dagen som ett tecken på att de tillhörde det judiska folket, Guds egenomsfolk. I dopet får vi - helt passivt - ta emot Guds nåd. Ta emot den oerhörda Gåvan att få tillhöra Hans eget folk. Och vår familj tillhör vi "oavsett om vi vill det eller inte", det är inget vi behöver anstränga oss för. Det finns inget vi behöver göra för att bevisa det (även om släkten uppskattar när - och förväntar sig att? - man dyker upp på släktmiddagar och annat). Familjetillhörighet är något fullständigt passivt. Giftemål är väl möjligen det enda som kan förändra min familjetillhörighet, men endast genom att jag då, genom association, kommer att tillhöra mig makes släkt också, utöver min egen biologiska familj. Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!
_
- Vi får alltid börja om på nytt, det är aldrig för sent. Dopet är källan - källan som skapar oasen - som ger oss kraft och en plats för vår dagliga omvändelse. Oavsett om vi döptes minuterna efter födseln eller alldeles nyligen så är dopet ett verkligt skeende i vårt liv. Det är inget som var där och då, utan något som fortfarande verkar här och nu. Och den vita dopdräkten påminner oss ständigt, lockar oss ständigt: "Se, här är målet med ditt liv. Kom och följ mig. Begrav dina synder och sträck dig mot renhetens Källa."
_
- Omvändelsen, bekännelsen och viljan att tro. Okej, detta kanske blir tydligare hos människor med så kallade "baptistisk dopsyn" (dvs vuxendöpare eller troendedöpare; baptist är ju egenligen alla döpta eftersom baptisma [grek] betyder just "dop") där dopet är en direkt följd av omvändelsen och bekännelsen till Jesus som Kristus. Folket kom ut till Johannes i öknen, hörde predikan, omvände sig och lät sig döpas. Visst, självklart är det kristna dopet mycket mer än Johannesdopet. Vi döps i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Vi inlemmas i den himmelska familjen, där vi blir barn till Fadern, Sonens medarvingar och får den Helige Ande som gåva. Johannes lärjungar såg detta och lämnade Johannes för att följa Jesus. Inte heller vi ska låta nöja oss med att stanna vid omvändelsen utan gå vidare till att följa Kristus, men hur följer vi Kristus utan att bekänna vår tro och omvända oss till Honom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar