Bokrecension: Inheritance 1-3

"Inheritance" eller "Inheritance Cycle" är det amerikanska orginalnamnet för fantasyserien bestående av de tre böckerna "Eragon", "Eldest" och "Brisingr" av Christopher Paolini. Det kommer även komma ut en fjärde (och sista) bok i serien, men då den inte är utgiven än, så har jag heller inte läst den och alltså behandlar inte denna recension den boken heller.

I storpocket är "Eragon" 497 sidor, "Eldest" 668 sidor och "Brisingr" 748 sidor långa. På svenska heter böckerna "Eragon", "Äldste" och "Brisingr". "Eragon" och "Eldest" är utgiven av KNOPF och "Brisingr" av Doubleday.

Böckerna inleds med att 16-årige Eragon hittar en ovanligt vacker blå sten under en misslyckad jakttur uppe i bergen, som han hemma i byn försöker sälja för att ha råd att köpa kött till familjen istället. "Stenen" igenkänns dock av någon för vad den verkligen är - ett drakägg! Denne föråder dem till kungen och snart är jakten på Eragon och hans nykläckta drake Saphira igång.

Med sig på flykten får Eragon och Saphira byns gamle sagoberättare Brom, som visar sig ha ett antal dolda talanger och begåvningar utöver sina kunskap om forna tiders drakryttare.

För att inte avslöja för mycket om innehållet i första boken i ett försök att beskriva handlingen i de två kommande, så låt mig nöja mig med att alla fantasyklyschor finns där - mödosamma resor kors och tvärs över kontinenten, onda kungar och motsträviga herrar, magi, dvärgar och alver, mannamod och hjältedåd, skicklig svärdskonst och stora härslag, intriger där ingen riktigt är vem de utger sig för att vara och där frågan om vem man kan lita på och vem som är förrädare ständigt lurar i bakgrunden, med mera - uppblandat med lite drakologi och fantastiska flygfärder.

Detta förutsägbara är kanske både böckernas största tillgång och besvikelse. Det märks så att säga att Christopher Paolini läst väldigt mycket fantasy i sina dagar, och att han är väldigt bunden av detta. Man vet vad man får, det är inte så mycket kreativt nytänkande i böckerna. Men å andra sidan så kan man också se det som att om man gillar fantasy så gillar man med största sannolikhet även "Inheritance"-serien.

Som ni kanske anar tycker jag att det tidsvis blir lite väl klyschigt, men periodvis är det även riktigt trevlig, avkopplande läsning. Och som alltid vad gäller fantasy - även om ondskan tycker övermäktig och de godas allierade långtifrån alltid drar lika så nog kan även en 16-årig pojke från utkanten av civilisationen göra en skillnad och vända världens öde! Ett gott hopp för vår värld och något vi kanske borde predika betydligt oftare i våra kyrkor?!