onsdag 9 september 2009

Församlingen i div inlägg av Jaktlund

Mina tankar kring kyrkan surrar vidare. Tänkte jag kunde publicera några länkar till Jaktlunds blogg som jag sparade ner i mitt dolda bloggarkiv (dvs min lista över opublicerade blogginlägg, där jag även sparar på länkar och sådant som jag tycker är intressant och inte bara på halvfärdiga inlägg) för ganska länge sedan nu. Tänkte att de kunde bidra med en frikyrklig vinkel på församling och kyrka. Väldigt opretentiöst, väldigt enkelt, väldigt sant.

Kroppen lever sitt eget liv

Katten ska veta sin plats

Inte ens lite svinn räknar Jesus med

Så ska en präst vara

Låt mig tillsist kommentera en sak kring mitt val av bild till det här inlägget. För er som följt bloggen ett tag eller känner mig vet med stor sannolikhet att Lyckebokyrkan inte är något som har med Jaktlund att göra, utan är min gamla frikyrkoförsamling. Att jag likväl väljer att lägga in den som bild är att visa på att den frikyrkliga kulturen mer lyfter fram människorna i församlingen snarare än visar upp ståtliga byggnader. För i slutändan så är det ju trots allt de kristna människorna som är Guds tempels levande stenar, inte någon byggnad av sten, tegel eller trä.

tisdag 8 september 2009

Min Fader?

"Vår Fader" (eller för all del "Fader vår", om man använder den gamla översättningen med den latinska ordvändningen) börjar kristenhetens mest centrala bön. Jag har tänkt på det ett antal gånger på senare tid när jag ber för mig själv. Varför säga "vår" när det bara är jag som ber? Borde det naturliga inte vara "min", dvs första person singular?

Att det heter "vår" är ju inte så självklart som man kanske kan tro. Titta i Lukas variant av Herrens bön, där säger Jesus bara "Fader", utan några epitet, dvs varken "vår" eller "min".

För att återknyta till
ett av mina senaste inlägg kring eukaristin så finns här återigen en gemenskapsdimension. Kristen är aldrig något jag är på egen hand, kristen blir jag bara i relation till mina medmänniskor och mina kristna syskon. Visst försökte Jesus vara ensam med Fadern från tid till tid, men han sökte aldrig efter total isolering för all framtid. Han sökte alltid upp människorna efteråt (om de inte hann först och hittade honom där han hade dragit sig undan). Så visst är det kristuslikt att vara ensam ibland, men att ha det som livsstil att ständigt bara vara "Jag och Gud. Punkt slut", är för mig inte kristuslikt.

Vad jag menar är att rörelsen mellan att vara "bara du och jag, Jesus" och att vara "Kristus för mina medmänniskor" är som det kristna livets pulsslag. Båda behövs för alla kristna är jag rätt övertygad om, men olika människor kan leva ut det på lite olika sätt i vardagen. Ensamheten med Kristus är både bra och nödvändig, men det får inte bli allt som finns.


Nu vet jag att det finns kristna eremiter - ett ideal som jag ärligt talat inte riktigt förstår mig på, men låt mig understryka att jag inte föraktar deras val eller anser det sämre på något annat sätt, utan att jag är övertygad om att om det är deras kallelse från Gud så är det den högsta formen av kristen efterföljelse för dem - så visst finns det kristna som föredrar att leva ut det kristna livet i ensamhet. Men av det lilla jag förstår så skulle jag tro att det för dem är ännu viktigare att säga "Vår" än vad det är för oss andra. Deras kallelse är att be för hela mänskligheten, det är deras sätt att vara "i världen". De är tillsammans med oss, fast de inte är fysiskt närvarande.


Att be "Min Fader" skapar dessutom en ohälsosam exklusivitet, något som kan slå både och bli hårt sekteristisk eller nyandligt flummig. Visst kan det komma stunder där "Min Fader" kanske blir en nödvändig språknyckel för att verkligen ta till sig att det gäller just mig fullt ut, men det kristna svaret förblir "Vår Fader" fullt ut, även när man ber i ensamhet.

*****

PS. Kan man förresten be helt ensam? Paulus skriver att Anden ber i oss, innebär det inte att vi alltid är åtminstone två som ber när jag ber...?

måndag 7 september 2009

Hårdnackade och egensinnade

Med risk för att göra mig till ovän med alla kyrkliga läsare, oavsett etikett, av den här bloggen så vill jag kommentera ett fenomen som jag tycker mig ha observerat på internetfora och i bloggosfären:

Oerhört många kristna är hårdnackade och egenrättfärdiga.
Eller för att spetsa till det ännu mer: "Trångsynta och egenkära". Det är endast den egna traditionen inom det egna samfundet som är det ultimata sättet att leva ut den kristna tron och/eller fira en rätt gudstjänst.

Några exempel som vi alla bör kunna känna igen, oavsett vilket sammanhang vi befinner oss i.

- Alla frikyrkor har antagligen sagt det någon gång i historien. Många frikyrkor, framförallt de som anser sig själva vara "radikala", säger det (åtminstone indirekt, dvs att är det inte det egna samfundet som är "optimalt" och "Guds gåva att rädda kristenheten" så är de andra kyrkorna åtminstone är "förkastligare" än just de själva) fortfarande.

- Svenska Kyrkan försökte tillsammans med svenska staten länge förbjuda alla andra former av kristenhet och religiositet än just den svenskkyrkliga varianten av kristendom. Den liberala majoriteten i Svenska Kyrkan idag försöker fortfarande tala om för alla andra kyrkor när de har fel och hur man enligt dagspolitiken bör se på både den ena och den andra frågan.

- Katolska och Ortodoxa Kyrkorna är minst lika egenkära. Inte minst traditionallister (aka "latinister" inom Katolska Kyrkan) klagar mycket gärna på hur förfallen praxis är även inom den egna kyrkan. Det är enbart de själva som håller fast vid det enda, rena och sanna sättet att göra allt på!

Varför retar jag mig så på dessa människor och kallar dem både hårdnackade, egensinnade och än värre saker? Därför att de representerar drag inom kristenheten som inte bara är främmande och obekväma för mig, de representerar något som är totalt olikt allt vad jag förstått om kristenhetens innersta väsen. Även om jag inte alltid förstår min
broder eller syster så behöver jag åtminstone inte förkasta henne eller honom. Att förkasta - att döma - en medlem av Kristi Kropp är ju att garantera att även jag själv blir dömd. "Med det mått ni dömer...".

Vi har alla olika kallelser inom Kristi Kropp. Varje person har ett unikt bidrag. Även dessa som jag retar mig på. Genom att förkasta alla andra sätt utom mitt eget så hindrar jag
delvis mina bröder och systrars tillväxt i Guds rike, delvis så hindrar jag mig själv att lära mig av deras kallelse, att anta den utmaning som de erbjuder mig. Dessutom så omyndigförklarar jag de som ledda av Anden, ogiltigförklarar deras sätt att vara kristna, deras unika kallelse i vår Herres rike.

Att jag retar mig på mina medkristna är självklart en del av splittringen. Huruvida det är värdefullt att jag skriver detta inlägg bör ifrågasättas. Men att förneka sanning är ju inte heller kristet, så låt oss försöka se sanningen i vitögat och älska varandra än ivrigare just så som vi är, med alla våra fel och brister.

söndag 6 september 2009

Uppdatering: Frälsarkransen

Hej bloggvänner!

När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.

Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?

Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.

1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland

2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.

3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!

Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!

Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen

lördag 5 september 2009

Tips: UNTs artikelserie om kampsport

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om kampsport eller aikido. Det beror på att jag under våren inte hann att träna särskilt mycket på grund av att examensarbetet tog upp så pass mycket av min tid. Jag hoppas komma igång igen nu i höst när jag flyttar till Östersund, men jag får se hur det går med det.

För den som är intresserad av varför folk håller på med kampsport och några olika varianter av kampsport så har UNT haft en liten serie på fem delar som kan vara värd att läsa:

- Kyokushin karate
- Wushu

I senaste numret av Farmaceutisk revy var det också intervju med en apotekare som tävlar i ju jutsi. Tyvärr verkar inte den artikeln vara sökbar för allmänheten.

En sak tycker jag dock alla (kristna) som automatiskt tänker "ondskefull andlighet" så fort de hör ord som "budo", "kampsport", m.fl., bör reflektera över - och det är den totala frånvaron av "andliga" argument från samtliga utövare. Inte heller gör det oss till människor som går och slår ner folk på stan.

För de flesta - inkl. mig - är kampsporten bara en oerhört mångsidig träning med en fin sammanhållning även utanför mattan, något som gör att jag tycker det är betydligt roligare än att sitta och pumpa för mig själv på någon maskin på ett gym. Det blir både individuellt - du tränar i din egen takt - och "lagträning" i ett! Det bästa av två världar!!

Jag instämmer förvisso i att det finns ett par hälsosamma aspekter av att ifrågasätta den "harmoniserande verkan" som kampsporten - som i många fall går ut på att (lära sig) slå och sparka på andra människor - sägs ha, men döda inte en diskussion om kampsporten som träningsform bara utifrån detta. Kampsport är helt enkelt så pass mycket mer än slag och spark!

fredag 4 september 2009

Kors-tåg: Den kyrkliga familjen

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag diskuterade ekumenik med en katolsk kompis för ett tag sedan. I viss mån var vi inne och snuddade vid vad som gör en kyrka till Kyrka.

Katoliker hävdar ju gärna att Kristus grundade EN Kyrka (underförstått just den Katolska Kyrkan). Som protestant hävdar jag att det inte är de yttre formerna utan innehållet och kärnan - tron på Jesus och uppdraget att göra alla folk till lärjungar - som gör en kyrka till en Kyrka.

En liknelse som väcktes hos mig var:

Även om en moder överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den biologiska modern. Men om någon annan genom hela barnets liv varit den närvarande mamman i familjen, är inte styvmodern mer mamma än den genetiska??

Eller då tillämpat på den Katolska Kyrkan kontra (valfri) annan kyrka:


Även om Katolska Kyrkan överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den ursprungliga kyrkan. Men om någon genom hela barnets liv varit den närvarande kyrkan i familjen, är inte då den kyrkan mer Kyrka än den forntida urkyrkan??

Speciellt blir detta uppenbart för mig som är protestant sedan många generationer tillbaka och som närts av den protestantiska Kyrkan. Trots att jag inte vill förringa Katolska Kyrkan och allt gott hon har gjort, så är det trots allt den protestantiska Kyrkan som är min naturliga moderkyrka. Min Kyrka.

För att fortsätta familjeliknelsen - som är det väldigt vanligt - liknas ofta Kyrkan vid Kristi brud. Vad innebär då reformationen? Sparkades den första bruden ut och det blev ett omgifte? En ny Kristi brud enligt välkänt mönster från dagens många skilsmässofamiljer? Eller är den protestantiska kyrkan att likna vid en älskarinnan, och då Katolska Kyrkan vid den bedragna hustrun? Eller - för att tänka djärvt - är Katolska Kyrkan fortfarande den första hustrun medan de protestantiska kyrkorna bihustrur enligt GT-patriarkernas exempel?


Ser man på hur Jakob - Israel - behandlade sina två hustrur och två bihustrur och deras barn kan man lätt dra slutsatsen att det både finns en skillnad på att vara barn till en bihustru eller en "äkta" hustru, och en jämnlikhet bland barnen. Alla syskon blev stamfäder, ingen finare än någon annan. De två äldsta bröderna förverkade sin födslorätt på eget bevåg, vilket ledde till att deras helbröder blev behandlade som förstfödda. Levi (nr 3) blev "helgad åt Herren" så som om han hade varit förstfödd och Juda (nr 4) fick kungamakten som arvedel. Älsklingssönerna fick finna sig i sin roll som de yngsta i syskonskaran.


Vad vill jag säga med detta?


Utifrån bilden av de protestantiska kyrkorna som bihustrur så blir likväl deras barn äkta barn till Fadern, och inget främmande eller förkastat. En dag kommer vi alla stå inför Jesus och sorteras in efter vilka som varit hans barn och vilka som inte varit det. Och tillsammans kommer vi ärva. Så låt oss behandla varandra som syskon fullt ut, inte som första och andra klassens kristna!

onsdag 2 september 2009

Bön som förändrar verkligheten

Läser en reklambroschyr om karmeliternas nunnekloster i Glumslöv. Jag både fascineras och avstöts av deras livsstil. Mindre än två timmar socialiserande per dag!! Enbart med varandra. Socialiserandet med andra finns inte med på dagsschemat. En så främmande verklighet.

Jag kan tilltalas av kloster i många fall. Både "aktiva ordnar" som finns och verkar ute i församlingar och/eller i samhället och kontemplativa kloster med gästhem och reträttverksamhet förstår jag mig på, men detta isolerade liv är för mig obegripligt. Främmande som sagt var. Men jag inser också att det största främlingskapet finns inom mig. Främlingskapet till bönen. Bristen på tilltro till att dessa nunnors bön kan förändra den värld jag (och dem) lever i.

I min föreställningsvärld förändrar bönen mig, och genom att jag förändras så förändras även världen omkring mig. På sätt och vis skulle man kunna säga att jag blir mitt eget bönesvar i bästa fall. Ulf Ekman skrev träffande häromdagen (förvisso som inlägg i en helt annan fråga, men det är tillämpbart ändå; min fetmarkering): "Kyrkor har också ett annat vapen, bönen. Det kommer att bli mer nödvändigt än någonsin att be för dessa områden och dessa ungdomar samt aktivt gå in och hjälpa till." Men för den som lever utan den direkta kontakten med yttervärlden så är den typen av bönesvar inte möjliga. De måste känna total tillit och förvissning om att någon annan blir deras bönesvar, att Gud sänder andra människor att vara händer och fötter för att nå de behövande. Att Gud direkt griper in utan mellanhänder. Tillitskrävande. Främmande.

*****
Heliga Ande,
bed för mig. Bed i mig.
Be att jag får trons gåva och
att jag vågar lita på bönens verkan.
Visa mig att verkligheten är
så mycket större än jag vågar tro.
Undervisa mig. Förvandla mig.
Låt dessa nunnors exempel
bli ett föredöme för mig.
I Jesu namn
Amen

tisdag 1 september 2009

Kors-tåg: En bredare syn på katolsk

Detta inlägg är en del av ett pågående kors-tågs för kristen enhet. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.


För mig är den efterlysningen dubbelt befogad. Delvis vill jag lära känna HELA Kristi Kropp. Ni vet det där om att vi endast tillsammans kan ana "höjden och bredden och djupet och längden" i Kristus? Delvis vill jag också se om det finns andra sätt att vara katolsk - allmännerlig, universell - kristen, utöver det romersk-katolska sättet. Av samma anledning tycker jag att de andra riterna än den romerska verkar betydligt mer spännande av de olika grenarna inom Katolska Kyrkan av idag. Vilka sätt finns det att vara kristen på? Hur påverkar det mig och mitt sätt att vara kristen på? Vad är katolskt - allmännerligt, vad är irrläror och schismatiskt?

När protestantismen bröts loss ur den Katolska Kyrkan så var denna splittring en synd. Splittringen av Kristi Kropp. Splittringen kommer alltid från Splittraren, Diablos, aldrig från Gud. Därmed inte sagt att Luthers och de övriga reformatorernas kritik inte var berättigad - det var den (det erkänner till och med de flesta katoliker av idag)! Nej, Guds väg är alltid enhetens väg. Jesus bad: "Jag ber att de ska vara ett, såsom Du Fader är i mig och jag i Dig, så må de också vara i oss".

Att splittringens synd åldras invaggar oss i en acceptans av söndringen. För oss har det blivit helt naturligt att somliga kristna är katoliker medan andra är ortodoxa, att somliga är pingstvänner medan andra är anglikaner, osv.

För somliga har lösningen på denna splittring blivit att bestämma sig för att ett samfund är sannare än något annat och sen sett till att vara medlem där (antingen genom att det var ens ursprungliga kyrka eller genom att bli upptagen i just den kyrkan). För andra har lösningen blivit att låtsas om att samfundsgränserna inte finns, utan röra sig fritt fram och tillbaka mellan olika samfund. Då jag tillhör den senare skaran kan jag känna en frustration - vi har ju så mycket gemensamt! Varför ska det vara så svårt att lägga 1000 år - 500 år - 150 år - 100 år - 25 år gamla konflikter bakom oss, och istället söka försoning och enhet? Varför ska vi tillåta att vi ärver våra fäders synder istället för att sträva efter det Jesus bad om och som apostlarna kämpade för i sina brev och i sin undervisning?

Nej, låt oss börja från början, fast utan att riva upp det som har varit. Låt oss försöka börja på nytt och defineriera de gamla slita orden. Låt oss se till vad som är allmännerligt - katolskt - i kristenheten idag över alla samfundsgränser istället för att pinka in våra gamla revir ännu en generation. Låt oss se på det som förenar oss och låt oss umgås och be tillsammans. "Lex orendi, lex credendi". Som vi ber, så tror vi. Låt oss alltså tro tillsammans. Låt oss tillsammans visa på och definera vad den katolska Kyrkan är på 2000-talet. Låt oss be om enhet och tro på att vi kan förflytta berget!!

måndag 31 augusti 2009

"Eukaristin skapar Kyrkan"


"Eukaristin skapar Kyrkan". Så sa man de första tusen åren i kyrkans historia. Åtminstone om man får tro Peter Halldorf (men han brukar ju anses som relativt inläst på det han säger). Sen vändes perspektivet, framförallt i väst, så att man sa "Kyrkan skapar eukaristin" istället. Den vändningen ger ett helt annat perspektiv på både Kyrkan och Eukaristin.

Tänka till exempel på skillnaden i ljuset av att somliga kyrkor är väldigt restriktiva med vilka som är välkomna att ta del av nattvarden.

Genom att utestänga människor från nattvarden, sett med den äldre synen, så förminskar man aktivt Kyrkan. Att i det läget överhuvudtaget komma dragande med "eukaristin är den förverkligade enheten, inte vägen fram" är just att ställa sig i vägen och hindra den förverkligade enheten - varken mer eller mindre!
_
Om man istället tror att den nyare ordvändningen är den sanna så gör de kyrkor som utestänger människor rätt. Åtminstone om man nu med kyrkan enbart menar sitt eget samfund i alla fall, annars så är det ju lika fel ändå!
_
Vad i detta perspektiv är Kyrkans Tradition - de första tusen åren eller de senaste tusen åren - och vad är det vi bör följa i slutändan?

söndag 30 augusti 2009

Mer tankar kring nattvarden


Grunden för min kristna tro och min gudstjänstutövning lades inom Lyckebokyrkan (mission/baptist). Där firas nattvard ungefär en gång per månad. Att jag då reagerade så häftigt på att jag inte fick gå till nattvarden när jag var i Rom är minst sagt underligt. Eller är det inte det? Är det skillnad på att "nattvardsfasta" en söndag pga att det inte erbjuds kontra pga att jag är utestängd från nattvardsbordet? Ja, för mig är det stor skillnad däremellan.

Vill jag försöka att få min reaktion att låta from kanske jag skulle kunna dra till med att "den bara speglar en liten skärva av Jesu smärta över att Hans Kropp - Kyrkan - är splittrad". Men det är kanske att ta för stora ord i min mun.

Nu tycker jag föralldel att - om det nu är så viktigt att ha exakt rätt teologisk syn på nattvarden - Katolska Kyrkan i någon mån gör "rätt" i att utestänga mig, då min personliga syn är betydligt mer vidsträckt än Katolska Kyrkans. Eller kanske ska jag säga att min nattvardssyn är mer mångdimensionell?
_
Låt mig försöka förklara genom att nämna några exempel på dimensioner som jag ser i nattvarden:
_
- Den uppoffrande dimensionen: Har ni sett Disneys Aladdin-film? Minns ni scenen där Aladdin delar brödet han just har snott från marknaden, men sen ger bort sin bit till några hungriga barn? Detta är så långt ifrån dogmer och exakt rätt ord av rätt person som man kan komma, men likväl symboliserar detta en dimension av nattvarden för mig. Att bryta brödet och dela med sig till sin nästa. Fullständigt oandligt, men likväl är den typen av uppoffringar en fullständigt integrerad del av min tro. "Vad ni har gjort för dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig". Att förneka denna medmänskliga dimension av nattvarden, det är för mig att förminska tron på Kristus. Det är att försöka förneka att lemmarna i Kristi Kropp svälter och lider nöd.
_
- Åminnelsedimensionen: "Gör detta till minne av mig". Judarna fick i uppdrag att prata om lagen i hemmet, i statsporten, när de var ute på vandring, osv. Jesus gav oss nattvarden under en måltid. Om vi varje gång vi äter eller dricker (må det vara frukost, lunch, middag, fika, vattenpaus, eller något annat) påminner oss om Jesus, skulle det inte vara ett steg på väg mot att "be ständigt" som Paulus uppmanar oss om? Ett väg mot större helighet?
_
- Den fyrdimensionella dimensionen: "Ge oss idag vårt dagliga bröd" uppmanar Jesus oss att be, men "människan ska inte leva enbart av bröd". Precis som jag anser att det är viktigt - att det borde vara självklart - att påminna sig om att mat för dagen inte är en självklarhet när vi äter, likaså är det uppenbart för mig att nattvardsbrödet inte enbart är vilket bröd som helst. Det är inte brödet som sådant som vi ska leva av när vi firar nattvard tillsammans. Nattvardsbrödet och -vinet är "fyrdimensionellt".
_
- Gemenskapsdimensionen: Nattvard firas alltid i en gemenskap. För mig finns inget annat alternativ. Gemenskapen kring nattvardsbordet är fundamental. Oavsett om prästen (eller lekmannen, biskopen eller om det så är påven själv) läser alla korrekta ord så blir det ingen nattvard om det inte finns någon gemenskap som firar nattvarden tillsammans. "Nattvarden är den förverkligade enheten" som mina katolska vänner älskar att citera, därför blir inte heller ett nattvardsfirande med en person någon nattvard, för att en person kan inte ha en förverkligad enhet med sig själv.
_
- Den biologiskt-kemiska dimensionen: Liksom brödets molekyler separeras, tas upp och fördelas i kroppen och integreras i de celler där det behövs, och där fullt ut blir en del av kroppen som åt brödet, på samma sätt är det med den andliga biten i nattvarden. Den tas upp och integreras fullt ut med människan där det behövs, och utan att lämna små "Jesusbitar" flytande runt i en person så blir personen likväl lite helare, lite heligare av nattvarden. Det märks kanske oftast inte, men hur ofta märker du vilken nytta som brödbiten du åt till frukost gjorde för dina celler?
_
- Kropp och blod-dimensionen: För denna tro har kristna lidit martyrdöden anklagade för kannibalism Lärjungarna upprördes över Jesu ord om att hans kött och blod var verklig föda så pass mycket att de lämnade honom, och Jesus korrigerade dem inte genom att säga att han bara menade det bildligt eller symbolisk, utan frågade sorgset apostlarna om även de tänke överge honom. Detta tillsammans med vittnesbörd i stil med: "Människan är inte gjord för att kunna äta människokött och människoblod, därför uppfattar de mänskliga sinnena nattvardsgåvorna fortfarande som bröd och vin". Ungefär så sammanfattar en av ökenfäderna erfarenheten av mötet med Gud i brottningskampen mellan en symbolisk eller en bokstavlig nattvardssyn. Flera vittnesbörd om hur nattvardsbröd helt plötsligt blivit bokstavligt till kött (även för människors fysiska sinnen), gör det svårt för mig att förneka en bokstavlig nattvardssyn.
_
Min kropp och blod-dimension motsvarar kanske den katolska läran om nattvarden (i alla fall så som jag uppfattar den), men för mig blir det en väldigt endimensionell syn att enbart beakta den dimensionen av nattvarden.

lördag 29 augusti 2009

På egen hand

Jag har, uppenbart, valt att kalla min blogg för "På vacklande ben". Rent logiskt så finns det en underton av "På egen hand" i det. Jämför barnet som vacklar när det försöker lära sig gå. Det vacklar - men endast om föräldrarna släpper taget och försöker få barnet att gå på egen hand. Det barn som ännu håller kvar i sina föräldrars händer är mycket stadigare.

Visst behöver det komma en dag då barnet måste få lära sig att gå på egen hand, inte bara klänga fast vid mamma och pappa hela tiden, och för den processen måste föräldrarna tillåta sig att ta ett steg bakåt och se på när barnet vacklar, kanske till och med trillar, men ingen förälder skulle komma på idén att låta barnet gå på egen hand redan från början! Och det är i den situationen jag gärna tänker på mig själv som kristen, och i någon mån den verkligheten jag försöker spegla i min blogg. Jag vacklar ibland, men klarar mig utan att krampaktigt klamra mig fast vid någon/-ra specifika personer, en specifik kyrka/församling eller något specifikt samfund. Jag ser alla dessa händer som omsluter mig, men jag ser också hur de ger mig plats att försöka gå själv. Kanske är detta självbedrägeri - hur kan en ensam människa vara kristen på egen hand - men någonstans, vid någon punkt i våra liv, är jag helt övertygad om att vi behöver "befria oss" från kollektivet och bli individer i vår Faders familj!

Som kristen har vi två föräldrar att hålla stadigt i handen - Gud vår Fader och vår moder Kyrkan. Vi behöver lära oss det liv Jesus pratar om, att "tillbe Fadern i ande och sanning", och till vår hjälp har vi fått Faderns två händer: Jesus, vår broder, och den helige Ande. För de dagar och stunder som Jesus mest tycks vara en historisk person och kontakten med Anden inte direkt flödar så har vi hjälp av Kyrkans händer. De kristna människornas exempel. Helgonens exempel. De sedan länge döda ända fram till de nu levande - alla erbjuder de händer som stöttar oss när vi vacklar, om vi är redo att ta emot den hjälpen. Ett "Kan själv!" blir lika fåfängt som idiotiskt! Det blir ett förnekande om den heliga Andes hjälp genom en annan människa.

Den erfarenheten påmindes jag av Annelis inlägg "Gud känner inga avstånd" igår. Hon skriver:

På egen hand försöker vi lösa våra problem, besluta hur vi skall handla. Då stöter vi på hinder.

Till slut vädjar vi till den makt som står till buds. Hur stort vårt behov av hjälp än är, så uppfylls det.

Att lita på Gud är främmande för många. Ända sedan barndomen har vi fostrats att klara oss själva. Inte ens när vi varit i desperat behov av hjälp, har vi vågat be.

[...]

Men så småningom upptäcker många som jag, att Gud aldrig varit långt borta. Vi lär oss att lita på Gud i stället för att lita på oss själva.

Jag har inget att vara rädd för. Gud hjälper mig alltid på vägen.


Gud är alltid den som hjälper, men oftast skickar Han sina vänner - människorna - till att hjälpa den medmänniska som vacklar för stunden. Kanske kan jag räcka min hand till någon idag, imorgon kan det var jag som behöver hålla fast i någonannans. Tillsammans står vi stadigare!