Den tiden då man i katolska kyrkan föreställde sig att de icke-katolska kyrkorna skulle återvända till Rom, tror jag är förbi. Det behövs ingen kollektiv konversion, utan en växande gemenskap av systerkyrkor.
Visserligen har jag mött katoliker som sagt exakt så, men även ett stort gäng som säger precis tvärt om. Säkerligen fanns det delade meningar även för åtta år sedan, men frågan är om inte tvärtomsägarna har vuxit de senaste åren. Min magkänsla lutar åt det hållet. Fast det kan ju bero på att jag inte umgicks med så många katoliker i början av millenniet. Eller vad tror ni?
9 kommentarer:
För den som själv konverterat och förälskat sig i Kyrkans skönhet är nog önskan att så många som möjligt ska upptäcka detsamma och konvertera... men jag tror nog sannolikheten för masskonversion är liten. Men vår Herde Kristus har ju själv pratat om en herde och en hjord så inget är omöjligt.
Det kan jag mycket väl förstå. Och respektera. Men samtidigt så är det inte enbart den mentaliteten jag ibland tycker mig ana mellan raderna. Ibland är det betydligt hårdare toner. Som det var mer förr i tongångar mellan katoliker och protestanter.
Du menar en del katoliker som hävdar att alla som inte är katoliker per automatik kommer till helvetet? Det är inte Kyrkans lära.... Jag är enligt en del sådana katoliker heretiker och på väg dit, jag också. Men så vitt jag vet är det vår Herre Jesus Kristus som är domaren, så dessa människor tar jag med en nypa salt, eller ett helt badkar fullt med salt... ;) och förlitar mig på min Guds barmhärtighet och rättvisa.
Jo, det verkar finnas en handfull sådana. Men än fler är de som uttrycker sin tveksamhet kring huruvida jag som ickekatolik har möjlighet att uppnå frälsningen. Och de som ständigt verkar ha ett behov av att häckla protestanter och de protestantiska kyrkorna. Det är sårande i längden.
"En växande gemenskap av systerkyrkor" är i det läget väldigt tilltalande.
De som uttrycker sin tvekan om huruvida ickekatoliker kan uppnå frälsning borde läsa Katekesen... och lära sig ett och annat om ödmjukhet...
Skönt att höra. Får bussa dig på dem eftersom jag inte har läst katekesen själv och kan citera vad som står för dem...
Ödmjukhet är alltid en svår läxa - men alltför ofta en mycket angelägen sådan.
Katekesen finns på nätet: http://www.katekesen.se/
Ödmjukhet är den dygd som saknas mest, skulle jag vilja påstå... Jag har vaga aningar om hur man ska vara för att vara ödmjuk men har väääääldigt långt till att kunna kalla mig ödmjuk... Det jag skrev nu låter kanske ödmjukt, men skenet kan bedra...
Jag hoppas helvetet är tomt på protestanter (och katoliker), men vad himlen är full av, vet jag med säkerhet...
Teija:
Mm, ödmjukhet är en svår dygd i vårt samhälle. Både rent praktiskt, men även att tala om då den riskerar att blandas ihop med självförakt. Att älska sin nästa som sig själv blir rätt ihåligt om man inte klarar av att älska sig själv och tro på att Gud älskar mig som jag är...
Annorzzz:
Ok.
Skicka en kommentar