En kompis som sjöng i Första Advents-kören hade tagit med sig två okristna kompisar till kyrkan häromveckan. På det hela taget tror jag de tyckte det var en ganska trevlig gudstjänst, men de var rätt förbryllade över förbönen. Vad vi bad för. Varför be så mycket för det som ligger oss geografiskt och känslomässigt nära när det finns människor som lider så oerhört mycket mer på andra håll i världen? Och detta öppnade så klart upp diskussionen "Om Gud är god, varför tillåter Han så mycket lidande?".
Själv har jag inget bra svar på frågan. Visst har jag hört olika förklaringsmodeller genom tiderna, men antingen är jag väldigt dålig på att memorera och förklara dem, eller så är de lika ihåliga som det känns när jag försöker ge ord för dem i min tur. Nej, det enda svaret jag har på frågan själv är nog:
Hellre ett hopp om en god Gud som kan gripa in, även om Han inte alltid gör det, än ett hopplöst mörker där varje människa är utlämnad till enbart sig själv (och andra människors nyckfulla godhet).
9 kommentarer:
Kan vara bra att då gå över till "Kyrkans förbön" (som i SvK) som brukar vara mer generellt formulerad och inkludera hela omvärlden...
Lidandets gåta kan nog ingen förutom Gud förklara... men mitt svar är Korset. Eftersom Jesus inte undvek lidandet utan tog det på Sig är lidande ett frälsningsmedel. Vårt lidande kan bli ett litet kors att lägga till Hans stora Kors. Vi är medfrälsare med Honom.
Ur Katolska Kyrkans Katekes nr 1505:
"Upprörd av så mycket lidande låter sig Kristus inte bara beröras av de sjuka, utan gör deras elände till sitt: ”Han tog vår svaghet, och han lyfte av våra sjukdomar” (Matt 8:17).[16] Han botade inte alla sjuka. Hans helanden var tecken på Guds rikes ankomst. De förebådade ett grundligare helande: segern över synd och död genom hans påsk. På korset tog Kristus på sig hela det ondas börda[17] och tog bort ”världens synd” (Joh 1:29), av vilken synden bara är en följd. Genom sitt lidande och sin död på korset gav Kristus en ny mening åt lidandet: hädanefter kan det göra oss lika honom och förena oss med hans frälsande lidande."
Jag tror att lidandet är en följd av brottet mot Guds skapelses inneboende lagar, alltså något negativt och inte ämnat av Gud från början.
Trots detta kan Gud använda sig av lidandet till något positivt ("Guds vägar är outgrundliga", "He writes straight with crooked lines"...).
Det finns otaliga exempel på människor som gått igenom lidande som genom dessa upplevelser blir otroligt starka och mer benägna att hjälpa andra som också har det svårt.
Poeten Gibran uttrycker det så här:
"Your pain is the breaking of the shell that encloses
your understanding.
Even as the stone of the fruit must break, that its
heart may stand in the sun, so must you know pain.
And could you keep your heart in wonder at the
daily miracles of your life, your pain would not seem
less wondrous than your joy;
And you would accept the seasons of your heart,
even as you have always accepted the seasons that
pass over your fields.
And you would watch with serenity through the
winters of your grief.
Much of your pain is self-chosen.
It is the bitter potion by which the physician within
you heals your sick self.
Therefore trust the physician, and drink his remedy
in silence and tranquillity:
For his hand, though heavy and hard, is guided by
the tender hand of the Unseen,
And the cup he brings, though it burn your lips, has
been fashioned of the clay which the Potter has
moistened with His own sacred tears."
Här är en annan intressant liknelse i en av hans dikter:
http://www.poemhunter.com/poem/joy-and-sorrow-chapter-viii/
Padre Pio, en man som gått igenom mycket lidande, och ett av de mest älskade helgonen inom den Katolska Kyrkan, har mycket att säga om detta ämne.
Här ett urval:
http://www.padrepiodevotions.org/wordsoffaith.asp
"The Christian's motto is the cross. You will recognize God's love by this sign, by the sufferings He sends you."
"The more you are afflicted, the more you ought to rejoice, because in the fire of tribulation the soul will become pure gold, worthy to be placed and to shine in the heavenly palace."
"Jesus himself wants my sufferings; He needs them for souls."
Känner du till begreppet "offersjälar", victim souls?
Om inte, här kan man läsa lite om detta:
http://www.catholicculture.org/culture/library/dictionary/index.cfm?id=37098
http://www.mysticsofthechurch.com/2010/02/servant-of-god-sr-consolata-betrone.html
Vi behöver inte heller alltid begripa allting... Vissa saker övergår vårt förstånd, helt enkelt, och måste tas emot i naken tro och överlåtelse åt Fadern.
Annorzzz:
Jodå, det har sina poänger. Men en friare förbön har också sina poänger. Och vi inkluderade både vattnet i Östersund och koleran på Haiti. Tror att det var där i den kontrasten hennes funderingar föddes.
Teija:
Jovisst. Men det är lättare att argumentera kring lidandet när det gäller lidande vi orsaker oss själva eller andra människor orsaker oss. Men när det gäller barn som utsätts för lidande vid epidemier och naturkatastrofer (Haiti är exempel på båda) så blir det svårare. Sen är ju människor som genomgår lidande oftast mer religiösa än oss som har det bra, men det argumentet biter inte så bra i en diskussion alla gånger.
Pia:
Välkommen hit!
Nej, jag tror inte heller Gud menade lidandet från början. Men är inget bra svar på "om nu Gud är allsmäktig, varför hjälper han inte barnen som lider utan låter dem svälta ihjäl och/eller bli föräldralösa"-frågan.
Och sen blir det ju även en diskussion kring hur mycket jag tror att bönen kan påverka. Mår barnen på Haiti bättre för att vi ber för dem en söndag under en gudstjänst i Östersund? Hade det varit bättre att vi bad om kraft att åka dit och göra skillnad istället? Är vårt eget handlande det enda bönesvar vi får? Och så vidare...
Teija:
Instämmer fullständigt!
Tack!
Jag tror inte Gud griper in alla gånger, just därför att han i första hand överlåter det till oss (och vi har fri vilja).
Vi ska göra det bästa vi kan, men kan vi inte mer, överlämnar vi en förfrågan om hjälp till honom i form av en bön.
Då ligger alltså bollen hos Gud igen. Han kan dock avslå vår förfrågan, om den inte är en del av en större plan för oss/mänskligheten.
Vi människor förstår inte denna plan i sin helhet, och kommer inte heller att göra det i detta jordeliv.
Däremot kan vi få glimtar av denna förståelse av helheten, bl a under nära-döden-upplevelser eller i liknande tillstånd, som UKU eller djupmeditation.
Jag upplevde en gång detta under en djupmeditation (i tidiga tonåren), då jag upplevde att jag befann mig ute i den mörka rymden.
Jag såg stjärnexplosioner och hade en visshet att jag återupplevde universums skapelse.
Ur dessa stjärnexplosioner fördes den ursprungliga planen för allt
med till allt som senare skapades av detta "stjärnstoff."
Allt och alla som nu finns bär på denna information i sig, men vi människor glömmer den när vi föds, upplevde jag.
Hela livet försöker vi sedan hitta tillbaka till vår uppgift, som är en del av den stora planen.
Jag minns att jag tänkte: Nu förstår jag ALLT! Hur ALLT hänger ihop! Men jag visste ju det här en gång! Det är ju så genialt enkelt! Nu FÅR jag bara inte glömma det här igen!
Men så fort jag ville skriva ner detta, försvann alla detaljer och jag minns bara den underbara känslan av helhet och fullständig förståelse.
Många år senare, efter bl a två egna NDU (nära-döden-upplevelser) läste jag liknande berättelser från andra som genomgått en NDU eller UKU (ut-ur-kroppen-upplevelse) och slogs av hur lika de var min upplevelse under (oplanerad) djupmeditation.
Efter dessa upplevelser upplever jag att den fullständiga förståelsen av helheten kommer som en gåva, den kan inte tänkas fram.
En dikt av Corrie Ten Boom uttrycker detta:
“My life is but a weaving, between my God and me
I do not choose the colors, He worketh steadily
Ofttimes He weaveth sorrow, and I in foolish pride,
Forget He sees the upper, and I the underside.
Not till the loom is silent and the shuttles cease to fly
Will God unroll the canvas and explain the reason why.
The dark threads are as needful in the skillful Weaver’s hand.
As the threads of gold and silver in the pattern He has planned.”
Liten fotnot: Ovanstående dikt kan ursprungligen vara författad av Benjamin Malachi Franklin.
Pia:
Fin dikt!
Och visst kan jag hålla med om det du säger. Ända till jag blir tvungen att försöka förklara varför Gud låter massa barn svälta ihjäl runt om vår värld och varför naturkatastrofer med mera finns. Där har jag inte längre något svar, bara ett hopp jag inte begriper.
Skicka en kommentar