Andlig avundsjuka

"Andlig avundsjuka"? Visst låter det dramatiskt. Ja, till och med ganska drastiskt. Lite mildare skulle jag kunnat kalla inlägget "Jag tror att du har hittat något som jag ännu söker efter". Men det är lite långt. Kanske "Andlig längtan" vore bättre, syftande på det som Peter Halldorf skriver i någon av sina böcker (citerat ur minnet): "Här trodde jag att jag hade kommit en bit på vägen i min andlighet, men så träffar jag människor som har kommit hästlängder före mig och jag frågar mig vad det är jag egentligen har hållit på med".

Men samtidigt så är "avundsjuka" inte fel heller, för hur lätt fastnar jag inte i "det du har funnit måste jag också testa", bara för oftast finna att det varken gör till eller från i min egen andlighet. Ärligt talat, ganska mycket går ju bra att testa bara för att finna att det varken gjorde till eller från, men det finns ju faktiskt saker som man bör handskas mer varsamt med. Nu tänker jag framförallt på en kompis som funderar på att vuxendöpa sig trots att hon redan är barndöpt. Jag gjorde det själv för några år sedan, men ändå är det mitt barndop jag räknar som "äkta" om någon skulle fråga. Vuxendopet blev just en sådan där grej jag testade och insåg att det inte fungerade (för att uttrycka mig drastiskt igen). Jag gjorde det mycket på grund av ett antal vänners vittnesbörd om vad vuxendopet hade betytt för dem, men utan att reflektera över att de (åtminstone de flesta av dem) aldrig var döpta som barn. Ett lysande exempel på hur det går när jag väljer mig själv till själavårdare och andlig vägledare!

Som motsats till detta att vilja testa på allt finns det också något saligt över enkelheten. Enkelspårigheten. Över att vara uthållig och trogen på sin väg. Över att inte alltid testa allt som alla rekommenderar jämnt. Att inte vilja ha allt. Att inte vilja vara allt. Åtminstone har jag hört sägas att enkelhet kan vara nyckeln till saligheten. Så jag försöker intala mig själv det emellanåt. Och försöker praktisera det genom att till exempel inte ständigt köpa på mig massor med nya spännande böcker. Det brukar inte gå så bra dock...

Den viktiga skillnaden är kanske inte huruvida jag lever ett enkelt eller ett mångfaldigt andligt liv, utan kvalitén på andligheten. Och det är väl här riskerna för avundsjukan kommer in. Kan jag acceptera att andra lever rikare andliga liv än vad jag själv känner att jag gör? Och när jag träffar de människorna som gör det - väljer jag då att inspireras eller att bli avundsjuk? För att knyta tillbaka till det jag citerade från Peter ovan: Andra människor är jättebra inspirationskällor när det gäller helgelse. Katoliker har helgonen att inspireras av. Vi andra får nöja oss med vänner, bloggare, bönetanter, pastorer, präster, ungdomsledare, kristna kändisar och andra heliga män och kvinnor i vår närhet och genom historien. Inspireras av, men inte slaviskt ta efter. Inspireras av, inte i avundsjuka ta avstånd ifrån. Den enda som förlorar på det är jag själv (och människor i min närhet som behöver dras med mig)!