Ganska ofta har jag hävdat att det är viktigare att trivas i den lokala församlingen än vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i. Många missuppfattar nog detta som ganska ytligt, som att jag förvandlar församlingen - Kristi Kropp - till vilken social grupp som helst.
Visst tycker jag att det är viktigt att trivas i gruppen, men när jag säger "trivas" så handlar det om så mycket mer än om enbart det sociala. Väldigt ofta går det att hitta gemensamma intressen men i stort sett vilken grupp människor som helst och just i Kyrkan har vi ju alltid tron på Kristus gemensam - och det är ju definitivt inte så "bara"! Men, för att vara helt ärligt, så är det klart att trivs jag lättare i en församling där jag hittar människor trivs tillsammans med, människor att kyrkfika och umgås med efter gudstjänst, än vad jag skulle göra i en där jag går hem direkt efter gudstjänsten för att jag känner att jag inte "platsar" i gemenskapen.
Att trivas i en församling handlar också om att trivas med teologin i församlingen. "Trivas" kanske känns som ett väldigt relativistiskt begrepp när det kommer till teologi, men rent praktiskt innebär det för mig att jag kan "skriva under" på det som predikas och lärs ut i kyrkan och att jag kan finna djup som utmanar mig att fortsätta växa, fortsätta söka efter den goda jorden där trons rötter kan växa sig starka och djupa.
Som tredje punkt (alla goda ting är tre, så självklart måste även "trivas i en församling"-lista ha tre goda punkter, eller hur?) så vill jag nämna att trivas med gudstjänst- och kyrkokulturen. Även om både gemenskapen och läran är god så kan en dålig kyrkokultur sabba allt. Det gäller att förpacka det så att jag kan ta till mig det. Jag behöver inte gilla allt kyrkan gör eller alla gudstjänster, men i längden är det en väldigt klen tröst om jag ständigt känner att prästen/pastorn och ledarna enbart har gudstjänster eller "annan verksamhet" för andra människor! Visst är det kanske god kristlig anda att vara ödmjuk och säga "detta tilltalar inte mig, men jag ser att andra möter Gud på det sättet". Men att ständigt leva så genom hela livet? Att klara av det kräver antingen helgonstatus, en väldigt stark personlig tro eller något annat jag saknar!
Självklart kan jag trivas i en församling som bara svarar mot ett eller två av dessa "kriterier", men i längden tror jag att det mer eller mindre krävs alla dessa tre för att jag ska kunna vara stadig i tron och församlingen även när det stormar i livet i stort eller hur känslorna kring mitt andakts- och böneliv går upp eller ner.
Och för att knyta an till min kommentar om "vilket samfund kyrkan råkar vara medlem i", så tror jag att olika samfunds riktlinjer och teologi kan lägga en bättre eller sämre grund för de lokala församlingarna att bygga på för att svara upp kring församlingsmedlemmarnas behov på dessa tre punkter, men precis som att det finns levande kristna inom alla samfund så finns det bra och dåliga församlingar inom alla samfund. Men det är ju som sagt var bara min egen övertygelse. När allt kommer omkring så är ju alla kyrkor och samfund kristna, och det är det som är det viktiga!
1 kommentar:
Jag menar ju att samfundet eller kyrkan ändå är det grundläggande; det må ju vara väl så trevligt folk på något ställe men om teologin är helt annorlunda så är det inget som håller i längden. Å andra sidan är det väldigt jobbigt i längden om man i sitt samfund inte hittar någon lokalförsamling med en fin gemenskap där man kan vara. Som du beskriver är det många faktorer som ska spela in; skulle vilja säga då att samfundet måste komma först. Dock är det väl så på den frikyrkliga kanten att skillnaderna är ganska små både mellan samfunden och inbördes mellan olika församlingar..
Skicka en kommentar