Katolska Kyrkan facinerar Sverige - och mig!

Kära bloggläsare!
När ni läser nedanstående inlägg vill jag be er att inte missförstå mig utan ta detta inlägg för vad det är. Detta är mina personliga reflektioner anno 2010, det är ingen avsiktsförklaring av något slag.

Väl mött och trevlig läsning!
/Johanna G

*****

En blogg som numera tydligen är nedlagd och borttagen hade i april 2009 ett inlägg med rubriken "Katolska Kyrkan fascinerar Sverige". Utan att minnas vad som stod i artikeln, låt mig ägna lite uppmärksamhet åt påståendet utifrån den ekumeniska synvinkeln där det hävdas att "den nya ekumeniken" är inriktad på "enhet under påven".

Som ni kanske har märkt så tillhör jag en av dem som fascineras av Katolska Kyrkan. Åtminstone i vissa avseenden. Hade jag inte fascinerats av henne hade jag nog inte skrivit ens hälften så många inlägg om Katolska Kyrkan, oavsett hur katolska mina vänner hade varit!

Jag har ibland försökt definiera för mig själv vad det är som fascinerar mig egentligen, utan att finna något riktigt bra svar. För ofta fastnar jag på kontrasterna i samtalet med mina katolska vänner på att jag inte fascineras av samma saker som dem. Till exempel så är det inte dogmatiken, inte gudstjänstliturgin, inte etiken, är inte sexualreglerna, inte ... Men alla dessa "inte" säger ju inget om vad det är jag ständigt återvänder till. Det enda jag egentligen kan komma på som det kan vara är två saker:

• Den första är (och det är säkerligen väldigt överdrivet och romantiserat) den katolska enheten i mångfalden. Till exempel att både karismatiker och kontemplativa ryms i samma kyrka. Att olika ordnar organiserar likasinnande, men ändå att alla tillhör samma Kyrka. Ja, det finns till och med rum för samma person att bejaka båda dessa sidor - och många fler! - i sin tro utan att behöva se sig om efter näring från andra samfund.
• Den andra biten är den katolska spirualiteten. Många är de gånger då jag har fastnat för en boktitel (och nu talar jag om genren "kristna böcker") av en för mig okänd författare och sedan förtrollats helt av innehållet i boken. Känt det talar direkt till mig. Sätter ord på det jag själv upplever och utmanas av. Ganska ofta börjar jag ändå ganska tidigt ana författarens kyrkliga identitet. På något sätt skiner det igenom i val av ord, liknelser och argument. Och så visar det sig - mycket riktigt - att författaren är katolik om jag börjar rota i saken. Jag kan inte komma ifrån det, många gånger tilltalar "katolska" böcker mig mer än dito böcker skrivna av protestanter. Det finns ett djup, en klangbotten, som jag kan sakna i den protestantisktfragmenterade världen. Kanske beror det på argumentet ovan inbillar jag mig. Den fragmenterade protestantiska världen gör varje enskilt samfund lätt blir väldigt endimensionellt och "en-fråge"-kyrkor. Eller så talar de helt enkelt för mycket evangelisation och församlingsplantering och så vidare, det vill säga mest om ämnen som inte engagerar mig lika djupt som "spiritualitet", kontemplation och helgelse.
  

Sen skadar det ju inte att Arborelius gör ett väldigt mysigt och rättframt intryck förstås...