För att förstå inledningen av konversationen - vilket också är den enda del där jag återger båda sidor av konversationen - så var bakgrunden den att vi hade diskuterat huruvida han skulle åka på Taizémötet i Lund eller ej. Han, som är katolik, var väldigt fundersam över huruvida det var bra att åka med ungdomsgruppen på något som inte var katolskt. Eller egentligen uppfattade jag nog det som att han var sugen, men att hans präst var negativt inställd med anledningen av att "det är inte katolskt". (Nu kan ju just Taizé uppfattas som ganska katolskt i flera avseenden - i alla fall i mitt icke-katolska perspektiv på verkligheten - även om det rent formellt är det en ekumenisk brödrakommunitet och inte något katolskt kloster).
Själva Taizé-diskussionen är helt irrelevant i detta sammanhang, diskussionen hade lika gärna kunna handla om varför jag tycker församlingar ska länka till andra samfund som jag diskuterade häromdagen här på bloggen, men så var nu alltså inte fallet. Men det är där, i avslutet av Taizé-mötesdiskussionen, vi kommer in nu:
*****
Jag: [...] om jag ska avrunda så skulle jag säga att "Åk till Taizémötet". Om så bara för att visa att det finns levande kristna inom Katolska Kyrkan (det finns ju faktiskt vissa frikyrkliga som inte upptäckt det än)!
[katoliken]: Tror inte så mycket frikyrkofolk åker på Taizé-grejer...
Jag: Jo, det är det.
[katoliken]: Det är nog för "katolskt". Mest SvK:are inbillar jag mig.
Jag: Jag tror du tar grundligt miste! Och det är väl därför du aldrig förstår mångkyrkliga människor om mig. Och därmed inte heller förstår varför det är så oerhört viktigt att visa på hela Kyrkans närvaro, på lika villkor på samma plats, också är ett oerhört starkt vittnesbörd till oss om att det faktiskt finns en enad kristenhet och att vi därigenom kanske - en dag - kommer söka oss till och gestalta den sanna gemenskapen i Kristus fullt ut. Eller - för att tala mer ditt språk - bli katoliker "fullt ut".
Men då menar jag förstås kanske inte samma sak som du gör med att bli "katoliker fullt ut". För mig spelar själva organisationen ingen som helst roll. Det är fullständigt likgiltigt om det handlar om att alla vi andra ska bli medlemmar i Katolska Kyrkan (som du menar), bli medlemmar i något annat samfund "vilket som helst" eller om det handlar om att krossa all världens samfundsstrukturer och börja om på nytt. Nej, det jag ser som viktigt är att vi alla återigen blir EN Kyrka över hela världen. En Kyrka för alla kristna bekännare. En kropp. Kristi Kropp.
Precis som vid evangelisation börjar enheten som en rörelse där jag måste investera och riskera att förlora något - förlora allt! En rörelse där jag inte har koll på vad som händer och sker, inte mer än att jag litar på att det är i den gemenskapen Gud är verksam. Och det är bara för oss att inse - vi kan inte påverka utan att bli påverkade själva! Och där har du enhetens (och evangelisationens) tveeggade kärna. Vi riskerar alltid att vara den som "förlorar"! Men för mig är alternativet att en enskild kyrkas "kulturimperialism" ett ännu värre alternativ - en ännu djupare skändning av Kristusnamnet - än vad den splittring som dagens kristenhet visar upp är.
Så stäng er inte inne i era kyrkor och beklaga er över att vi andra inte är katoliker, utan kom ut och möt oss där vi befinner oss! Våga prata med oss och våga bejaka oss i vår tro. Våga låta er påverkas och berikas av vårt sätt att gestalta det kristna livet. Gå två mil i vår tjänst, när vi ber er att gå en mil (jmf Matt 5:41). Och om vi då möter er med samma attityd, först då kan vi börja föra en fruktsam dialog och skörda enhet. Och vem vet, kanske väljer vi då att bli katoliker, men det kommer aldrig att ske om inte ni vågar ta steget ut från er egen trygga lilla katolska vrå!
12 kommentarer:
Orsaken, tror jag, till att många katoliker är negativa till ekumeniska sammanhang eller andra kristna samfund är att man inte kan vara säker på att man i dessa sammanhang har en 'rätt' tro och lära. För oss är sanningshalten i det vi lär och gör viktigt, alltså är man lite försiktig. Allt är som bekant inte Gud som glimmar... Dessutom har vi alltid så mycket att upptäcka i vår egen Kyrka, eftersom den är så stor och har sån lång historia, att vi kanske inte alltid har behov av andra sammanhang. Men visst skulle det vara bra om katoliker 'missionerade' lite mer bland ickekatoliker... (obs! medveten provokation!)
Nej, allt som glimmar är inte Gud. Men på samma sätt som ni bemöter oss med den attityden så måste ni förstå när vi bemöter er med samma attityd. Och där kan bara Guds ingripande, en saklig diskussion och ett öppet bemötande fälla avgörandet.
Det där med "missionerandet" har jag förstås en annan åsikt om, men interagerandet i sig är något oerhört viktigt. Och även om ni har en väldigt bredd och ett djup att upptäcka inom er egen kyrka så borde det ändå ligga i ert intresse att umgås, om så bara för att slippa bli kallade för "den stora Skökan" och att "Påven är antikrist", osv.
Dialogen kanske till och med skulle hindra somliga av dessa påhopp från andra kristna? Vi ska ju inte aktivt söka efter martyrskap och lidandet för tron - och att då lida för att vi bråkar inbördes kan ju aldrig vara Gudibehagligt!
Vi kan umgås, javisst, men inte kompromissa när det gäller tron. Men det är inte så kul att umgås med folk som kallar ens kyrka för den stora skökan..
Nej, självklart är det inte det. Kanske behöver man tålamodets nådegåva för att orka med det. Men om de gör det av okunskap snarare än illvilja, är det då inte schysstare för alla att kunna sätta sig ner och rätta ut missförstånden - även om det kanske tar tid och energi - snarare än att låta det fortgå?
Och vad är egentligen att kompromissa om tron? Jag har fått uppfattningen av att både du och jag kan se att hur tron kan uttryckas både genom karismatik och kontemplation, både genom socialt engagemang för "de minsta" och genom miljökampen. Och så vidare...
Att då säga att mångfald i tron är något negativt kan ju inte stämma! Nej, somliga är kallade att var "öra", andra till att vara "fot" eller "mun" eller "hand". Så att erkänna att det kan finnas ännu en större mångfald än den man har anat innan behöver inte vara att kompromissa!
Det läromässigt dogmatiska är något som kan - och bör - tas upp till diskussion allteftersom, men på den punkten säger väl Katolska Kyrkan själva att lärorna fördjupas och utvecklas med tiden, så det kan inte vara svårforserat.
...och då menar jag inte "svårforserat" som i att det är lätt att ändra läror bara för att passa nutidens ekumeniska nycker, utan just detta att jag tycker mig förstå att det borde vara okej att ta upp en fråga till diskussion igen och vara öppen för att lyssna på varandras erfarenheter. Att lyssna öppet innebär ju inte nödvändigtvis att man ändrar något i dogmen/läran i slutändan...
Jag kan förstå er båda, och era olika perspektiv. Jag tror att frågorna kanske kan behandlas också med några ytterliggare perspektiv.
Jag vet att många kristna i Sverige verkligen menar och känner att "organisationen inte är av betydelse". Det har onekligen en poäng. Samtidigt finns det en gemenskap i tron som går långt utöver dogmatiken. Det handlar om en gemenskap i Kristi kropp. Den gemenskapen utgår ifrån sakramenten. Vi döps in i denna kropp, vi får genom dess förmedling ta emot den helige andes insegel, vi förenas med Kristus i nattvarden osv.
Sleepaz har på sin blogg tagit upp en diskussion kring att bli frälst genom tron. Där dök det upp en Gabriela, som uppenbarligen är Syrisk ortodox. De har en delvis annorlunda dogmatik pga kontroverser kring de ekumeniska koncilierna, men hon uttrycker tanken att man blir frälst genom tron, men att det beror på hur man lever sin tro. Det får en innebörd som kanske går många förbi om man inte vet att i stort sett varje orientalisk kristen familj har medlemmar i en inte alltför avlägsen tid som givit sitt blod för att vi skall få gratis tillgång till tron, att den skall förmedlas till oss.
I de båda perspektiven verkar det litet otillräckligt att säga att organisationen inte spelar någon roll. Det uppfattas lätt som om kyrkan antingen är så abstrakt att den är irrelevant, eller att den bara är en samling människor.
Det är inget fel i att be tillsammans. Det är inget fel i att ha trevligt tillsammans, men det kan finnas skäl för en viss reservation om grunden inte finns där, eller till och med förnekas.
Tron tar sig olika kulturella uttryck, inom Katolska Kyrkan och i andra samfund. Men det finns skillnader i teologi och förståelse av dogmer som katoliker inte kan bortse från. Jag har inte mycket gemensamt med den som hävdar att Treenighetsläran är falsk t.ex., eller den som påstår att Jesus inte är Gud. Hur trevligt vi än kan ha det tillsammans kan jag inte ha riktig gemenskap, kyrklig gemenskap, med dessa. Att inte urvattna den kristna tron som getts oss av Vår Herre och apostlarna är viktigare. Tron är densamma i fornkyrkan, idag och imorgon.
(Jag märker att du går i gång på det här, Johanna, och vi får väl enas om att vi är oense...)
Stefan:
Tack för påminnelsen! Att kunna säga att "organisationen inte är av betydelse" är på något sätt både ett privilegium och ett hån. Jag tar till mig den kritiken.
Teija:
I det sista antagandet har du både rätt och fel. Rätt: Ja, detta är ett ämne som engagerar mig. Fel: Att det blev 1 + 3 svar beror nog mer på att jag hade sovmorgon och bristande struktur i svars-skrivandet.
Jag är alltid beredd att enas om att vara oense, om det är så långt jag och min "motståndare" kan komma i en fråga.
Just vad gäller treenighetsläran med flera grundläggande dogmer så är det dock inte så många kristna som ifrågasätter dem, så ska vi bara vara överens på den "basalnivån" som den typen av frågor representerar så tror jag nog vi kan bilda en gemensam kyrka ikväll!
Det finns fler dogmer som katoliker inte kan kompromissa om, t.ex. om jungfru Maria... Vi lär nog inte bilda gemensam Kyrka snart..
Nej, det tror inte jag heller. Tyvärr...
Jag avsåg inte att kritisera dig, eller någon annan. Det enda jag försöker att säga är att olika kontexter, varav långt ifrån alla är direkt synliga, ger helt olika innehåll till vad som kan verka vara självklart för var och en på sin kant.
Jag har inga svårigheter att förstå att man t.ex. med en litet lös frikyrkoanknytning kan vandra runt mellan olika kyrkor och finna fantastiska självuppoffrande människor och underbara gudstjänster. Med andra bakgrunder förnekar man förhoppningsvis inte det goda, men man kan ändå sakna något.
I en del kretsar av kyrkoledare och akademiker talar man om den moderna människan som religionskonsument, och någon som väljer sin tro à la carte. Ur klassisk kristendoms synvinkel är det själsligt förödande. Dels leder det till ytlighet, när kärnan i kristendomen är att Gud vill nå oss djupt i våra hjärtan. Dels leder det till att man väljer bort det som är svårt, när vår förebild blev lydig intill döden på ett kors. Kanske allra värst är att man tenderar att skapa sig en gudsbild som passar, då blir det litet fel på ordningen vem som är skapare och vem som är skapad.
Det går att ta det hela vidare, och många är medvetna om det, även om meningarna går i sär avseende hur man skall förhålla sig. Några menar att man måste anpassa sig och sitt budskap, medan andra menar att man skall söka ett framgångsrecept och locka människor. Åter andra menar att man skall hålla fast vid förkunnelsen, och några vill helst ge upp.
Skicka en kommentar