Reverend Fun: Lofty Ambition

Gissa hur ofta jag känner mig som hen till höger? Ofta! Så gå inte runt och inbilla er att jag är någon frommis av stora mått. Helgelse är bara till för de seriöst kristna, eller hur? Vi andra får göra så gott vi kan med det lilla vi har. Även om det bara är en liten bit gul ståltråd...

Tomas Sjödin: Utdrag ur "Eftervärme"

Efter jag hade skrivit mitt "jag är deprimerad, less och rastlös på mitt andliga liv just nu"-inlägg så tog jag en Panodil mot huvudvärken och gick sedan till biblioteket och rotade runt där i en timme. Bra, billig och effektiv terapisession. Hade med mig en trave på sju-åtta böcker när jag väl gick därifrån!

En av böckerna jag lånade var Tomas Sjödins "Eftervärme". Jag har aldrig läst något av honom innan, men jag vet ju att många av mina vänner är väldigt förtjusta i honom, så jag har länge tänkt att jag borde läsa vad han har skrivit. Men det har liksom aldrig blivit av. Förrän nu. Och än så länge har jag inte blivit besviken. Det är fördelen med att gå till biblioteket jämfört med att köpa hem böcker. De jag inte läser eller som jag blir besviken på kan jag alltid lämna tillbaka utan att känna att jag har "förlorat" något på att låna dem. Har jag väl köpt dem så kommer de ju stå och trängas i min bokhylla för evigt...

*****

Utdraget är hämtat ur kapitel V: "Keep you ears open" (s.65-66 i min lånade utgåva):

Med sin sällsamma humor och sin förkärlek för upptåg slår hon snabbt sönder stereotypen av en "retreatmänniska". Mirella har aldrig lång till skratt och flams, och just därför dras jag till henne. Den ryske mystikern Serafim av Sarov har sagt att ett gott humör är ett tecken på andlig mognad, en tes som bekräftas hos Mirella. Den första av våra "smallgroups" öppnar hon med att säga att hon inte tror mycket på att "rota i sig själv". Tack för det! Det blir en förvånansvärt bra eftermiddag.

Flera dagar senare upptäcker jag att detta är ett mönster i Trosly. Det inre livet, själv källflödet, finner man inte främst genom att vända sig mot sina egna djup. Exemplen från l'Arche visar att livet växer där man börjar bygga på den andres behov. Den behövande är en alldeles utmärkt spegel för det egna livet. Och märk än så: i det uppriktiga intresset av den andre, i "tjänandet", för att använda en term som ofta brukas här, bor mycket självinsikt, och självinsikten är som bekant en förutsättning för all annan insikt.

Det ligger annars nära till hand att börja beskriva andliga erfarenheter endast i "mjuka" termer. Det är stilla susningar och djupa meditationer, sårbarhet och ödmjukhet. Men kontaktytan med Gud är betydligt bredare än så. Vägen till Guds hjärta går lika mycket via ett rejält handtag. Jag har ofta hört det säga att "om jag älskar dig kommer du att förändras". Hör säger man: "Om jag älskar dig kommer jag att förändras." Man finner bara kärleken genom att älska.

Annons: Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

Den här annonsen är förvisso någon vecka gammal vid det här laget, men vill de ha bra folk så kan de väl knappast ha hunnit bestämma sig än. Personligen skulle jag gärna åka, men med jobb och allt så känns det ganska tveksamt om jag skulle kunna komma iväg.

*****

Kyrkornas Världsråd behöver stewards till två stora arrangemang

· Är du mellan 18 och 30 år?
· Intresserad av att få en internationell erfarenhet?
· Lära mer om ekumenik?
· Träffa folk från hela världen?
· Lära dig nytt?
· Ge av din kompetens och erfarenhet?

Ansök om att få åka som steward i Kyrkornas Världsråds regi.

Geneve, 8-24 februari 2011 möte med Centralkommittén.
Jamaica, 12-26 maj 2011 Fredskonferens.

Läs mer
Download the information brochure (pdf, 275 kB) ,
Download the application form as (pdf 60 kB) or as (MS Word document 263 KB)

Hör av dig till Sofia Camnerin med frågor och funderingar.

*****

Informationen är hämtad från Missionskyrkans hemsida.

Tidebönens försvarare

Jag har flertalet gånger pratat mig varm för tidebönen här på bloggen. Visst har jag förståelse för att många tycker tidebönen är en onödigt krånglig och uppstyrd böneform. Ja, ofta tycks det ju så mycket genuinare och personligare att be spontant och med mina egna ord istället! Men för mig har många gånger tidebönen varit den hjälp jag har behövt för att överhuvudtaget få till ett någorlunda regelbundet böneliv. Eller ens ett böneliv att tala om. Även om det inte heller hjälper alla gånger. Många gånger har jag varit tvungen att "börja om" efter att helt ha tappat bort både tidebönen och spontanbönerna.

Fast vad är det för mening med att läsa samma bibeltexter vecka efter vecka? Be samma psaltarpsalmer vecka ut och vecka in? Den frågan dyker upp både nu och då även hos mig. Skulle jag - liksom de gör i klostren - be alla tidebönerna så ber man i stort sett igenom hela psaltaren på en månad. Men om man - som jag - i stort sett bara ber completorium så handlar det helt plötsligt om mindre än 10 % av psaltaren. Och då återkomma till samma text vecka ut och vecka in känns lite dumt? Vore det inte bättre att åtminstone be igenom hela psaltaren istället för att stå och stampa på samma fläck?

Men är bön någonsin att stå och stampa på samma fläck? Bön är att ha gemenskap med universums Herre. Att be och läsa samma text gång på gång blir väl då snarast att borra sig in i Guds ord. Och om jag tycker det känns meningslöst så är det nog mer fel på mig än på vår Fader...

Jordens undergång är nära?

Egentligen gillar jag inte rubriken. För mig förknippas talet om jordens undergång med masshysteri och religiös fanatism (eller diverse påskostade Hollywood-filmer), och jag vill varken späda på eller ge upphov till någondera.

Men med ett antal rejäla jordbävningar bara i år plus vulkanutbrott, översvämningar med mera, så har jag svårt att låta bli att föreställa mig flammande rubriker om jordens undergång. Därmed inte sagt att jag tror att det vi ser just nu är jordens undergång, utan mer att de som väntar på undergången får vatten på sin kvarn att skrämma ännu fler människor med.

Nu vet jag om att Jesus och Bibeln talar om jordens undergång - och det som ska komma efteråt! Så kanske skulle jag behöva ta till mig vad dessa "hysteriska religiösa fanatiker" har att säga istället för att ställa mig kritisk med armarna i kors vid sidan av. För all del så har väl alla kristna sedan apostlarna - vilket NT vittnar om på flera ställen - trott sig leva i tidens slut, och många naturkatastrofer har kommit och gått utan att Jesus har "kommit tillbaka i härlighet för att döma levande och döda".

*****

På tal om jordens undergång: För den som minns hysterin när partikelacceleraton "the Large Hadron Collider" i Cern skulle startas för två år sedan så finns fortfarande hemsidan som skapades för alla som ville veta om den har lyckats förstöra jorden än kvar. Fungerar nog lika bra att dubbelkolla med emellanåt för den som är nervös för jordbävningar och så vidare ska få jorden att gå under.

SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Nu har jag inte tränat aikido på över ett och ett halvt år på grund av studie- och jobbsituation, men intresset finns fortfarande kvar och jag hoppas att jag en dag kan hinna/orka återuppta träningen igen.

En liten intressant "biverkan" av aikido-träningen har blivit ett intresse för Japan och dess kultur med samurajer och främmande traditioner. Och jag tycks långtifrån vara den enda - även om ingångarna lika gärna kan stavas manga, anime, TV-spel, osv - som intresserar mig lite extra för landet långt bort i öster. En subkultur frodas och mitt lilla intresse är inte ens med på banan i jämförelse med andra.

Med en flod av samuraj- och mangaböcker försöker bokförlagen tjäna pengar på oss. Medborgarskolorna är inte heller sena att hänga på - här finns språkkurser för den som vill lära sig japanska. Men ett intresse och motivation för att lära sig japanska är något som har sina fördelar även senare i livet. En bättre kombination än av både nytta och nöje är väl svår att tänka sig?

*****

Läs mer:
SvD: Japanska på fritiden - Ja tack!

Less och rastlös

Detta inlägg skrevs när jag var både förkyld och hade ont i huvudet. Det är väl egentligen inte speciellt "rolig" läsning, men precis som jag konstaterade med facebook-status-inlägget häromdagen så väljer jag att publicera detta för att visa på hur mitt andliga liv vacklar fram och tillbaka. Något jag känner mig dålig att visa på - bloggens titel till trots.

Sen kan man ju diskutera om huruvida jag inte borde ha så höga krav på mig själv och mitt andliga liv som jag ibland har. Eller vill ha. Värre än så är det inte...

*****

Just nu är jag ganska less och rastlös.

Det beror säkert på att det är mycket "utifrån" som påverkar. Men framförallt är det mitt inre liv som går kräftgång.

Jag börjar läsa böcker - både kristna och profana - men har inte ro att sitta still och uppskatta texten och/eller budskapet. Jag tar promenader men blir inte klarare i skallen för det. Jag besöker gudstjänster men känner mig inte mer uppbyggd när jag går därifrån än när jag gick dit. Jag träffar vänner men känns mest som om jag sitter tyst eller blir osams med dem. Jag försöker be men har ingen ro utan bara stressar från en form till en annan i hopp om att finna frid i någon.

Det känns på något sätt som om Gud försöker säga mig något - lära mig något - men jag är för less och för rastlös på samma gång för att förstå eller ens verkligen orka bry mig. Frustrerande!

SvD: Sverige står modell för en ny andlighet

Tog upp att det har kommit två nya böcker i samtalet om ondskan häromveckan. Hittade nyss när jag letade igenom mitt förråd av gamla halvfärdiga, opublicerade inlägg en länk till en artikel i Svenska Dagbladet om Sverige som modelland för en ny andlighet.

Samma sak här som med ondskan-böckerna: det är långtifrån en traditionell, kristen andlighet som presenteras, men samtalet om gott och ont, andlighet som verklighet och så vidare ger oss som kristna ett gemensamt språk med "de andra" när vi ska ut och evangelisera våra medmänniskor. Hur är det nu igen det brukar formuleras? Då Gud har skapat allt så finns spår av Gud överallt. Därför gäller det att ta vara på det som är gott och visa på det godas källa...

Keeping up...

"Keeping up with the Joneses" är ett engelskt uttryck som innebär att ständigt jämföra sig med sina grannar i materiell standard och se detta som markör för social status. Ju dyrare bil, desto större hus och så vidare blir viktigare än något annat. Man "vill ju inte hamna på efterkälken".

Nu skulle jag vilja införa ett parallellt uttryck - "keeping up with the facebookes" - som den nya generationens markör för social status. Men istället för att mäta materiell standard så handlar facebook mycket mer om att skryta om vilket fantastiskt socialt liv man lever och vilka fantastiska utflykter man gör.

Väder är förvisso okej att klaga på - vi är ju trots allt svenskar även om vi råkar befinna oss på nätet - och i viss mån kortvariga sjukdomar som förkylningar och liknande. Men hur många av oss är lika ivriga att berätta om när vi verkligen har gjort bort oss eller känner oss totalt misslyckade som när vi får skryta om något roligt vi har gjort och hur lyckade vi är?

Har vi ett samhälle - på nätet och "i verkliga livet" - som tål både misslyckande och framgång? Har vi ett samhälle som är en "meritokrati", det vill säga ett samhälle där vårt mänskliga värden enbart är vad våra meritlistor säger att vi är?!

*****

Läs mer:

Stefan Gelfgren på Churchandinternet-bloggen skriver om "Relationer på nätet - ryms både framgång och misslyckande?". Något han poängterar är att sociala webben framförallt är offentlig och inte privat. Och hur ofta går vi runt och pratar om våra misslyckanden och personliga tillkortakommanden offentligt annars? Nej, då vill vi ha en privat sfär av ömsesidiga förtroenden för att öppna upp oss.

Änkan, den faderlöse och invandraren

Den som bryr sig om att läsa gamla testamentet i sin helhet lär snart hitta denna uppmaning till omsorg om "änkan, den faderlösa och invandraren i ditt land" (även om den ibland är formulerad som en anklagan om brist på omsorg och hänsyn). Kanske är detta en uppmaning vi bör ta till oss även här i Sverige såhär i slutspurten på valrörelsen? Guds vilja är att vi ska bereda plats åt invandraren och behandla honom/henne med respekt, inte att "bevara Sverige svenskt"!!

Självcensur

Är det bara jag som upplever fenomenet att jag censurera mig själv i vissa sällskap både för att - inbillat eller verkligt - inte stöta mig med mina medmänniskor och för att inte "uppmuntra till övertolkningar och/eller missuppfattningar"?

Detta att inte säga exakt allt vi tänker är till en viss del det som kallas social kompetens. Alltså något positivt. Men hur ska vi kunna ha en öppen och ärlig dialog om vi bakbinder oss själva? Och vad säger denna självcensur om vad jag tror om mina vänners sociala kompetens...? Ärligt talat - uppstår ett missförstånd eller övertolkning så är det ju lättare att reda ut det på en gång jämfört med att gå som en katt kring het gröt utan att våga säga det jag tänker!

Rationella matematiker