Topblogarea-siffror?

För ett tag sedan registrerade jag mig på TopBlogArea.se (den lilla röda rutan till vänster mellan "Senaste kommentarerna" och "Bloggarkiv"), en sådan där sajt som registrerar hur många besökare man får. Nu tittar jag inte på den jätteofta, men något som förbryllar mig är hur de räknar statistiken. Så jag tänkte om någon klok människa begriper sig på följande siffror så kan de gärna förklara dem för mig:

Unika besökare: 14
Totalt unika: 0
Utgående besökare: 0
Totalt ut: 41

"Unika besökare" känns ju ganska givet, även om tidsperioden det räknas över inte definieras, men borde inte "Totalt unika" vara en summa av alla unika besökare jag har fått sedan jag registrerade mig? Men hur kan totalsiffran vara noll när siffran innan är högre?

Och är "Utgående besökare" alla som från TopBlogArea klickar sig vidare till min blogg? Och har då "Totalt ut" bara inte nollställts tillsammans med övrig siffror, eller vad??

Mitt möte med Bjärka-Säby

I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit. Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.

*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/

Banka huvudet i väggen

Att banka huvudet i väggen kanske inte är det effektivaste sättet att riva ner en vägg, men kanske kan det öppna skallen tillräckligt mycket för att vettet ska få någon plats att komma in, så att man kan tänka ut smartare sätt att riva väggen?

Församlingen i div inlägg av Jaktlund

Mina tankar kring kyrkan surrar vidare. Tänkte jag kunde publicera några länkar till Jaktlunds blogg som jag sparade ner i mitt dolda bloggarkiv (dvs min lista över opublicerade blogginlägg, där jag även sparar på länkar och sådant som jag tycker är intressant och inte bara på halvfärdiga inlägg) för ganska länge sedan nu. Tänkte att de kunde bidra med en frikyrklig vinkel på församling och kyrka. Väldigt opretentiöst, väldigt enkelt, väldigt sant.

Kroppen lever sitt eget liv

Katten ska veta sin plats

Inte ens lite svinn räknar Jesus med

Så ska en präst vara

Låt mig tillsist kommentera en sak kring mitt val av bild till det här inlägget. För er som följt bloggen ett tag eller känner mig vet med stor sannolikhet att Lyckebokyrkan inte är något som har med Jaktlund att göra, utan är min gamla frikyrkoförsamling. Att jag likväl väljer att lägga in den som bild är att visa på att den frikyrkliga kulturen mer lyfter fram människorna i församlingen snarare än visar upp ståtliga byggnader. För i slutändan så är det ju trots allt de kristna människorna som är Guds tempels levande stenar, inte någon byggnad av sten, tegel eller trä.

Min Fader?

"Vår Fader" (eller för all del "Fader vår", om man använder den gamla översättningen med den latinska ordvändningen) börjar kristenhetens mest centrala bön. Jag har tänkt på det ett antal gånger på senare tid när jag ber för mig själv. Varför säga "vår" när det bara är jag som ber? Borde det naturliga inte vara "min", dvs första person singular?

Att det heter "vår" är ju inte så självklart som man kanske kan tro. Titta i Lukas variant av Herrens bön, där säger Jesus bara "Fader", utan några epitet, dvs varken "vår" eller "min".

För att återknyta till ett av mina senaste inlägg kring eukaristin så finns här återigen en gemenskapsdimension. Kristen är aldrig något jag är på egen hand, kristen blir jag bara i relation till mina medmänniskor och mina kristna syskon. Visst försökte Jesus vara ensam med Fadern från tid till tid, men han sökte aldrig efter total isolering för all framtid. Han sökte alltid upp människorna efteråt (om de inte hann först och hittade honom där han hade dragit sig undan). Så visst är det kristuslikt att vara ensam ibland, men att ha det som livsstil att ständigt bara vara "Jag och Gud. Punkt slut", är för mig inte kristuslikt.

Vad jag menar är att rörelsen mellan att vara "bara du och jag, Jesus" och att vara "Kristus för mina medmänniskor" är som det kristna livets pulsslag. Båda behövs för alla kristna är jag rätt övertygad om, men olika människor kan leva ut det på lite olika sätt i vardagen. Ensamheten med Kristus är både bra och nödvändig, men det får inte bli allt som finns.

Nu vet jag att det finns kristna eremiter - ett ideal som jag ärligt talat inte riktigt förstår mig på, men låt mig understryka att jag inte föraktar deras val eller anser det sämre på något annat sätt, utan att jag är övertygad om att om det är deras kallelse från Gud så är det den högsta formen av kristen efterföljelse för dem - så visst finns det kristna som föredrar att leva ut det kristna livet i ensamhet. Men av det lilla jag förstår så skulle jag tro att det för dem är ännu viktigare att säga "Vår" än vad det är för oss andra. Deras kallelse är att be för hela mänskligheten, det är deras sätt att vara "i världen". De är tillsammans med oss, fast de inte är fysiskt närvarande.

Att be "Min Fader" skapar dessutom en ohälsosam exklusivitet, något som kan slå både och bli hårt sekteristisk eller nyandligt flummig. Visst kan det komma stunder där "Min Fader" kanske blir en nödvändig språknyckel för att verkligen ta till sig att det gäller just mig fullt ut, men det kristna svaret förblir "Vår Fader" fullt ut, även när man ber i ensamhet.

*****

PS. Kan man förresten be helt ensam? Paulus skriver att Anden ber i oss, innebär det inte att vi alltid är åtminstone två som ber när jag ber...?

Hårdnackade och egensinnade

Med risk för att göra mig till ovän med alla kyrkliga läsare, oavsett etikett, av den här bloggen så vill jag kommentera ett fenomen som jag tycker mig ha observerat på internetfora och i bloggosfären:

Oerhört många kristna är hårdnackade och egenrättfärdiga. Eller för att spetsa till det ännu mer: "Trångsynta och egenkära". Det är endast den egna traditionen inom det egna samfundet som är det ultimata sättet att leva ut den kristna tron och/eller fira en rätt gudstjänst.

Några exempel som vi alla bör kunna känna igen, oavsett vilket sammanhang vi befinner oss i.

- Alla frikyrkor har antagligen sagt det någon gång i historien. Många frikyrkor, framförallt de som anser sig själva vara "radikala", säger det (åtminstone indirekt, dvs att är det inte det egna samfundet som är "optimalt" och "Guds gåva att rädda kristenheten" så är de andra kyrkorna åtminstone är "förkastligare" än just de själva) fortfarande.

- Svenska Kyrkan försökte tillsammans med svenska staten länge förbjuda alla andra former av kristenhet och religiositet än just den svenskkyrkliga varianten av kristendom. Den liberala majoriteten i Svenska Kyrkan idag försöker fortfarande tala om för alla andra kyrkor när de har fel och hur man enligt dagspolitiken bör se på både den ena och den andra frågan.

- Katolska och Ortodoxa Kyrkorna är minst lika egenkära. Inte minst traditionallister (aka "latinister" inom Katolska Kyrkan) klagar mycket gärna på hur förfallen praxis är även inom den egna kyrkan. Det är enbart de själva som håller fast vid det enda, rena och sanna sättet att göra allt på!

Varför retar jag mig så på dessa människor och kallar dem både hårdnackade, egensinnade och än värre saker? Därför att de representerar drag inom kristenheten som inte bara är främmande och obekväma för mig, de representerar något som är totalt olikt allt vad jag förstått om kristenhetens innersta väsen. Även om jag inte alltid förstår min broder eller syster så behöver jag åtminstone inte förkasta henne eller honom. Att förkasta - att döma - en medlem av Kristi Kropp är ju att garantera att även jag själv blir dömd. "Med det mått ni dömer...".

Vi har alla olika kallelser inom Kristi Kropp. Varje person har ett unikt bidrag. Även dessa som jag retar mig på. Genom att förkasta alla andra sätt utom mitt eget så hindrar jag delvis mina bröder och systrars tillväxt i Guds rike, delvis så hindrar jag mig själv att lära mig av deras kallelse, att anta den utmaning som de erbjuder mig. Dessutom så omyndigförklarar jag de som ledda av Anden, ogiltigförklarar deras sätt att vara kristna, deras unika kallelse i vår Herres rike.

Att jag retar mig på mina medkristna är självklart en del av splittringen. Huruvida det är värdefullt att jag skriver detta inlägg bör ifrågasättas. Men att förneka sanning är ju inte heller kristet, så låt oss försöka se sanningen i vitögat och älska varandra än ivrigare just så som vi är, med alla våra fel och brister.

Uppdatering: Frälsarkransen

Hej bloggvänner!

När jag startade min blogg förra våren så påbörjade jag en serie kring mina tankar utifrån frälsarkransens pärlor. Frälsarkransen var något jag själv precis hade kommit i kontakt med då, så jag ville passa på att inbjuda er att delta på min resa och låta er utforska tillsammans med mig. Leva upp till bloggnamnet, visa på ett område där jag ännu vacklade, ännu sökte min väg.

Men då jag själv hade svårt att hitta in i hur jag skulle låta frälsarkransen bli ett hjälpmedel för min bön och då ni gav så lite respons, så tappade jag lite styrfarten i den bloggserien. Som jag känner nu kommer jag heller inte att återuppta den. Men visst, finns intresse och jag känner inspiration så varför inte...?

Nåväl. Nu har jag haft min frälsarkrans i ett år och några månader och jag ska jag sammanfatta något hur jag har använt den under den här tiden så passar nog tre punkter ganska bra.

1) Som ett smycke. Precis som ett kors kring halsen kan vara ett smycke, så fungerar frälsarkransen utmärkt bra som ett meningsfyllt smycke. Ett smycke som kan(?) skapa diskussion och ge samhörighet med andra som har en. Ett smycke som jag burit i perioder, ibland dagligen, ibland

2) Som en påminnelse. Genom att vända blicken mot kransen kring handleden med jämna mellanrum under dagens lopp så kommer olika pärlor att vara "högst upp" (eller "närmast ögat" eller hur jag ska beskriva det). Att då under en-två sekunder låta mitt liv och mina känslor speglas i och mot den aktuella pärlan. Exempelvis låta öken- resp dödspärlan påminna mig om att allt inte är fröjd och glädje, eller låta Gudspärlan påminna mig om Guds ständiga närvaro. Låta pärlorna "utstråla" sin mening in i mitt liv (likt bilden ovan är ett försök att illustrera), där jag är just för ögonblicket.

3) Som fokuspunkt för meditation och bön. Detta var vad jag hade så svårt att hitta in i för ett drygt år sedan och som jag har egentligen bara börjat smaka på först nu. Plötsligt var det som om något lossnade, som om jag kom på hur jag skulle göra. För mig känns det riktigt stort just nu!

Allt gott från mig till er, kära bloggläsare!

Lovad vare Herren, nu och alltid och i evigheters evighet! Amen

Tips: UNTs artikelserie om kampsport

Nu var det ett tag sedan jag skrev något om kampsport eller aikido. Det beror på att jag under våren inte hann att träna särskilt mycket på grund av att examensarbetet tog upp så pass mycket av min tid. Jag hoppas komma igång igen nu i höst när jag flyttar till Östersund, men jag får se hur det går med det.

För den som är intresserad av varför folk håller på med kampsport och några olika varianter av kampsport så har UNT haft en liten serie på fem delar som kan vara värd att läsa:

- Kyokushin karate

- Kendo

- Aikido

- Judo

- Wushu

I senaste numret av Farmaceutisk revy var det också intervju med en apotekare som tävlar i ju jutsi. Tyvärr verkar inte den artikeln vara sökbar för allmänheten.

En sak tycker jag dock alla (kristna) som automatiskt tänker "ondskefull andlighet" så fort de hör ord som "budo", "kampsport", m.fl., bör reflektera över - och det är den totala frånvaron av "andliga" argument från samtliga utövare. Inte heller gör det oss till människor som går och slår ner folk på stan.

För de flesta - inkl. mig - är kampsporten bara en oerhört mångsidig träning med en fin sammanhållning även utanför mattan, något som gör att jag tycker det är betydligt roligare än att sitta och pumpa för mig själv på någon maskin på ett gym. Det blir både individuellt - du tränar i din egen takt - och "lagträning" i ett! Det bästa av två världar!!

Jag instämmer förvisso i att det finns ett par hälsosamma aspekter av att ifrågasätta den "harmoniserande verkan" som kampsporten - som i många fall går ut på att (lära sig) slå och sparka på andra människor - sägs ha, men döda inte en diskussion om kampsporten som träningsform bara utifrån detta. Kampsport är helt enkelt så pass mycket mer än slag och spark!

Kors-tåg: Den kyrkliga familjen

Detta är klassat som ett kors-tågs-inlägg. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

Jag diskuterade ekumenik med en katolsk kompis för ett tag sedan. I viss mån var vi inne och snuddade vid vad som gör en kyrka till Kyrka.

Katoliker hävdar ju gärna att Kristus grundade EN Kyrka (underförstått just den Katolska Kyrkan). Som protestant hävdar jag att det inte är de yttre formerna utan innehållet och kärnan - tron på Jesus och uppdraget att göra alla folk till lärjungar - som gör en kyrka till en Kyrka.

En liknelse som väcktes hos mig var:

Även om en moder överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den biologiska modern. Men om någon annan genom hela barnets liv varit den närvarande mamman i familjen, är inte styvmodern mer mamma än den genetiska??

Eller då tillämpat på den Katolska Kyrkan kontra (valfri) annan kyrka:

Även om Katolska Kyrkan överger sitt barn så är hon till syvene och sist ändå den ursprungliga kyrkan. Men om någon genom hela barnets liv varit den närvarande kyrkan i familjen, är inte då den kyrkan mer Kyrka än den forntida urkyrkan??

Speciellt blir detta uppenbart för mig som är protestant sedan många generationer tillbaka och som närts av den protestantiska Kyrkan. Trots att jag inte vill förringa Katolska Kyrkan och allt gott hon har gjort, så är det trots allt den protestantiska Kyrkan som är min naturliga moderkyrka. Min Kyrka.

För att fortsätta familjeliknelsen - som är det väldigt vanligt - liknas ofta Kyrkan vid Kristi brud. Vad innebär då reformationen? Sparkades den första bruden ut och det blev ett omgifte? En ny Kristi brud enligt välkänt mönster från dagens många skilsmässofamiljer? Eller är den protestantiska kyrkan att likna vid en älskarinnan, och då Katolska Kyrkan vid den bedragna hustrun? Eller - för att tänka djärvt - är Katolska Kyrkan fortfarande den första hustrun medan de protestantiska kyrkorna bihustrur enligt GT-patriarkernas exempel?

Ser man på hur Jakob - Israel - behandlade sina två hustrur och två bihustrur och deras barn kan man lätt dra slutsatsen att det både finns en skillnad på att vara barn till en bihustru eller en "äkta" hustru, och en jämnlikhet bland barnen. Alla syskon blev stamfäder, ingen finare än någon annan. De två äldsta bröderna förverkade sin födslorätt på eget bevåg, vilket ledde till att deras helbröder blev behandlade som förstfödda. Levi (nr 3) blev "helgad åt Herren" så som om han hade varit förstfödd och Juda (nr 4) fick kungamakten som arvedel. Älsklingssönerna fick finna sig i sin roll som de yngsta i syskonskaran.

Vad vill jag säga med detta?

Utifrån bilden av de protestantiska kyrkorna som bihustrur så blir likväl deras barn äkta barn till Fadern, och inget främmande eller förkastat. En dag kommer vi alla stå inför Jesus och sorteras in efter vilka som varit hans barn och vilka som inte varit det. Och tillsammans kommer vi ärva. Så låt oss behandla varandra som syskon fullt ut, inte som första och andra klassens kristna!

Dagens tips

Böj på knäna så står du stadigare!

Bön som förändrar verkligheten

Läser en reklambroschyr om karmeliternas nunnekloster i Glumslöv. Jag både fascineras och avstöts av deras livsstil. Mindre än två timmar socialiserande per dag!! Enbart med varandra. Socialiserandet med andra finns inte med på dagsschemat. En så främmande verklighet.

Jag kan tilltalas av kloster i många fall. Både "aktiva ordnar" som finns och verkar ute i församlingar och/eller i samhället och kontemplativa kloster med gästhem och reträttverksamhet förstår jag mig på, men detta isolerade liv är för mig obegripligt. Främmande som sagt var. Men jag inser också att det största främlingskapet finns inom mig. Främlingskapet till bönen. Bristen på tilltro till att dessa nunnors bön kan förändra den värld jag (och dem) lever i.

I min föreställningsvärld förändrar bönen mig, och genom att jag förändras så förändras även världen omkring mig. På sätt och vis skulle man kunna säga att jag blir mitt eget bönesvar i bästa fall. Ulf Ekman skrev träffande häromdagen (förvisso som inlägg i en helt annan fråga, men det är tillämpbart ändå; min fetmarkering): "Kyrkor har också ett annat vapen, bönen. Det kommer att bli mer nödvändigt än någonsin att be för dessa områden och dessa ungdomar samt aktivt gå in och hjälpa till." Men för den som lever utan den direkta kontakten med yttervärlden så är den typen av bönesvar inte möjliga. De måste känna total tillit och förvissning om att någon annan blir deras bönesvar, att Gud sänder andra människor att vara händer och fötter för att nå de behövande. Att Gud direkt griper in utan mellanhänder. Tillitskrävande. Främmande.

*****
Heliga Ande,
bed för mig. Bed i mig.
Be att jag får trons gåva och
att jag vågar lita på bönens verkan.
Visa mig att verkligheten är
så mycket större än jag vågar tro.
Undervisa mig. Förvandla mig.
Låt dessa nunnors exempel
bli ett föredöme för mig.
I Jesu namn
Amen

Kors-tåg: En bredare syn på katolsk

Detta inlägg är en del av ett pågående kors-tågs för kristen enhet. Mina övriga kors-tågs-inlägg går att läsa här. Mer information kring initiativet bakom kors-tåget för ekumenik finner ni hos Charlotte Therese.

För några dagar sedan efterlyste jag boktips på böcker om de uråldriga asiatisk kristna, framförallt om de Tomaskristna, och om keltisk kristendom.

För mig är den efterlysningen dubbelt befogad. Delvis vill jag lära känna HELA Kristi Kropp. Ni vet det där om att vi endast tillsammans kan ana "höjden och bredden och djupet och längden" i Kristus? Delvis vill jag också se om det finns andra sätt att vara katolsk - allmännerlig, universell - kristen, utöver det romersk-katolska sättet. Av samma anledning tycker jag att de andra riterna än den romerska verkar betydligt mer spännande av de olika grenarna inom Katolska Kyrkan av idag. Vilka sätt finns det att vara kristen på? Hur påverkar det mig och mitt sätt att vara kristen på? Vad är katolskt - allmännerligt, vad är irrläror och schismatiskt?

När protestantismen bröts loss ur den Katolska Kyrkan så var denna splittring en synd. Splittringen av Kristi Kropp. Splittringen kommer alltid från Splittraren, Diablos, aldrig från Gud. Därmed inte sagt att Luthers och de övriga reformatorernas kritik inte var berättigad - det var den (det erkänner till och med de flesta katoliker av idag)! Nej, Guds väg är alltid enhetens väg. Jesus bad: "Jag ber att de ska vara ett, såsom Du Fader är i mig och jag i Dig, så må de också vara i oss".

Att splittringens synd åldras invaggar oss i en acceptans av söndringen. För oss har det blivit helt naturligt att somliga kristna är katoliker medan andra är ortodoxa, att somliga är pingstvänner medan andra är anglikaner, osv.

För somliga har lösningen på denna splittring blivit att bestämma sig för att ett samfund är sannare än något annat och sen sett till att vara medlem där (antingen genom att det var ens ursprungliga kyrka eller genom att bli upptagen i just den kyrkan). För andra har lösningen blivit att låtsas om att samfundsgränserna inte finns, utan röra sig fritt fram och tillbaka mellan olika samfund. Då jag tillhör den senare skaran kan jag känna en frustration - vi har ju så mycket gemensamt! Varför ska det vara så svårt att lägga 1000 år - 500 år - 150 år - 100 år - 25 år gamla konflikter bakom oss, och istället söka försoning och enhet? Varför ska vi tillåta att vi ärver våra fäders synder istället för att sträva efter det Jesus bad om och som apostlarna kämpade för i sina brev och i sin undervisning?

Nej, låt oss börja från början, fast utan att riva upp det som har varit. Låt oss försöka börja på nytt och defineriera de gamla slita orden. Låt oss se till vad som är allmännerligt - katolskt - i kristenheten idag över alla samfundsgränser istället för att pinka in våra gamla revir ännu en generation. Låt oss se på det som förenar oss och låt oss umgås och be tillsammans. "Lex orendi, lex credendi". Som vi ber, så tror vi. Låt oss alltså tro tillsammans. Låt oss tillsammans visa på och definera vad den katolska Kyrkan är på 2000-talet. Låt oss be om enhet och tro på att vi kan förflytta berget!!