Trångsynt...?

Serien är hämtad från ASBO Jesus.

När svaret möts av tystnad...

Svenska Kyrkan firar idag Maria bebådelse. Det "egentliga" datumet - 25 mars (även känt som "Vår Fru-dagen" och "Våffeldagen") - är först på onsdag, men då de flesta församlingar bara firar mässa på söndagar så har Maria bebådelse flyttats till denna söndag istället.

I dagens evangelietext, Luk 1:26-38, beskrivs hur ängeln Gabriel sänds till Maria för att ge henne uppdraget att föda Jesus, Guds Son. En mycket kort dialog utspelar sig, för att tillslut landa i Marias "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt" (Luk 1:38a). Hela texten kan du läsa här eller på bibeln.se.

Det jag tycker är väldigt märkligt i den texten är inte dialogen fram dit. Kanske inte ens Marias svar - även om det är STORT att hon vågar (trots risken för sociala konsekvenser och påföljder), vilket utgör ett fantastiskt föredöme för oss andra som försöker inbilla oss att vi vill leva det kristna livet fullt ut - är det märkligaste med bibeltexten.

Nej, det märkligaste som jag ser det är nämligen den andra halvan av samma vers "Och ängeln lämnade henne" (Luk 1:38b). Hela världens frälsning hängde ögonblicket innan på hennes svar - "himlen höll andan" - men när svaret väl kommer så försvinner bara ängeln! Inget minsta lilla klämkäcka "Bra svarat" eller tröstande "Det kommer ordna sig fint ska du se" eller något annat uppmuntrande eller berömmande, utan Gabriel bara överger henne "pang-bom", som om det inte var något mer med det...

Personligen, vilket ni kanske anar, tycker jag detta är en väldigt konstig pedagogik av Gud. Tyvärr tycker jag inte att den verkar vara alltför ovanlig. Så länge man ifrågasätter och argumenterar så får man svar, men så fort man går med på Guds plan så möts man ofta av tystnad.

Vad gör man då? Hur hanterar man det?

Det satt jag och tänkte på hela predikan, men predikanten berörde inte ämnet alls, så jag tänkte att ni, mina kära bloggläsare, kunde få chansen att dela med er av era erfarenheter och tankar kring ämnet. Så hugg in!

FN-dagen mot rasism

Idag, 21 mars, är det FN-dagen (alt. internationella dagen) mot rasism. Den skapades redan år 1966 till minne av att 69 personer dog i samband med demonstrationer i Sydafrika sex år tidigare.

Även om FN-dagen mot rasism har nått långt mindre uppmärksamhet än t.ex. internationella kvinnodagen eller (svenska) kanelbullens dag, så tycker jag den är värt att uppmärksammas, då frågor om integration och rasism ännu är högaktuellt i vårt svenska samhälle.

Läs mer:

Svenska FN-förbundet, Svenska YLE, UNT och Integrationsverket.

Jag orsakar rubriker i Dagen

Eller egentligen inte jag. I alla fall inte direkt. Men indirekt. Eller jo, kanske hade jag ändå en del med saken att göra "direkt", men jag är inte ensamt skyldig!

Saken är nämligen den att Bo Brander, präst och föreståndare för Laurentiistiftelsen i Lund, kommer att efterträda Patrick Lind som föreståndare för Sankt Ansgar, dvs "min" svenskkyrkliga församling, i Uppsala. Och saken är den att jag var med och intervjuade kandidaterna i egenskap av medlem av något som kallas funktionärsrådet (det organ i församlingen som organiserar allt frivilligarbete i församlingen).

Nu var det förvisso inte bara vi i funktionärsrådet som intervjuade Bosse och de andra kandidaterna, utan även de övriga anställda samt Sankt Ansgars stiftelse hade varsina omgångar med intervjuer av samtliga kandidater. Och det var dessa tre instansers samlade åsikter som alltså ledde till att Bo Brander erbjöds tjänsten (och Guds förtjänst också, såklart). Alltså är jag delvis ansvarig orsak bakom rubriken i Dagen.

Läs mer:
...om Bo Brander finns att läsa på Wikipedia och på Ulf Ekmans blogg. På Livets Ords hemsida finns även en videointervju med Bosse.

Förresten...
...är det inte ganska komiskt att "frikyrkliga" tidningen Dagen skriver om detta men inte Kyrkans Tidning, som antas vara tidningen knuten till Svenska Kyrkan. Kanske är det dags att byta ut epitetet "frikyrkliga" till "ekumeniska" Dagen snart? Jag menar: kan man verkligen kalla en tidning som bl.a. har haft en SvK-lig chefredaktör i flera år för "frikyrklig"?

Humorstaffett: Den sant katolska kyrkan

Disclaimer: Innan du börjar läsa inlägget vill jag understryka att detta är ett humorinlägg, och mitt bidrag till den humorstaffett som pågår i bloggosfären nu i fastetid, startad av Charlotte och Mackan. Så oavsett vad ni står på för sida i frågan som kommer att behandlas nedan, så ber jag er betänka att detta är ett humorinlägg. Ta inte detta som ett exempel på teologi - även om jag har försökt att hålla mig faktamässigt korrekt - varken min eller någon annans, leta inte efter dolda budskap eller tro på något annat sätt skulle vara seriöst i grund och botten - i taket eller väggarna, eller i centrum heller för den delen - utan detta är endast, enbart och för all framtid menat att vara ett humorinlägg, varken mer eller mindre! Nå, till sak:

*****

Den sant katolska kyrkan måste med nödvändighet vara den kyrka som förargar de absolut flesta kristna!

Varför det, kanske du frågar dig?

Jo, för den sant katolska kyrkan måste vara allomfattande - eller "allmännerlig" som det det heter med ett lite gammeldags ord - och i den meningen vägra sätta upp gränser eller på något annat sätt markera någon som utanför, vilket självklart skulle ta bort det allomfattande katolska med kyrkan.

Det andra kriteriet i allomfattande torde vara att inte bara vägra exkludera uppfattningar, företeelser och/eller människor, utan att även inkludera alla typer av teologier.

Det tredje kriteriet för det sant katolska är det samma som den första och andra, fast varför begränsa sig till kristna kyrkor? Det är ju så trångsynt! Alla måste ju ha lika chanser att komma till himlen. Mohammedaner, buddister, new agare och ateister måste självklart vara en del av det sant allomfattande!

Okej? Alla håller med mig så långt? Låt oss då ta en titt på en del svenska kyrkor och se vilka som kan tänkas kandidera för posten som "den sant katolska kyrkan":

Redan på den första punkt faller ett antal berömda kyrkor - som gärna marknadsför sig som "katolska" - bort som exkluderande och trångsynta. Häribland kan jag nämna några exempel som den romersk-katolska kyrkan (utesluter folk från nattvarden), pingst- och baptistkyrkor (godkänner inte barndop), frälsningarmén (firar inte dop och nattvard), m.fl.

På det andra kriteriet faller t.ex. missionskyrkan (för få rökelsedimmor) och de ortodoxa kyrkorna (för få kyrkbänkar) bort.

På det tredje kriteriet faller alla trångsynta "Jesus allena"-kyrkor och rörelser bort. Vilket ger att den enda kyrka som ens kan kvalificera på att göra något som helst anspråk på titeln är...

*trumvirvel*

...Svenska Kyrkan - vår mest älskade och hatade kyrka!

Svenska Kyrkan har verkligen allt! Barndop och vuxendop, kyrkbänkar och ikoner, avskalad minimalism och överdådiga katedraler. Ideologiskt har den allt från karismatiska EFS och lågkyrkliga Bibeltrogna vänner till högkyrklighet och Laestadianer. Svenska Kyrkan erbjuder alltifrån Harry Potter-event och halvbudistiska meditationsgårdar till klassiska kloster till öppen förskola och scouting. Svenska Kyrkan utesluter inte någon eller något - inte ens den mest provocerande ateist - utan inkluderar allt och alla vare sig de vill eller ej...

*****

PS. Någon som har en bra översättning till "disclaimer"?

Triss i bloggträffar

Hej och hå vad tiden går! Tänk att det redan är mars...

Februari bjöd för min del inte på så jättemycket bloggande, men däremot på tre bloggträffar.

- Den 8 februari bjöd Charlotte Therese in till födelsedagsfest, och även om det inte var en renodlad bloggträff så dök - förrutom Johan och Johanna som jag träffat flera gånger tidigare - även Carolina El-Haddad upp. Mycket gott fika (trots att Charlotte påstår att det mesta hon försöker laga/baka tenderar att bli olika nyanser av vidbränt, något jag hittills aldrig stött på själv av det jag blivit bjuden på) och en trevlig ny bekantskap!

- Den 20 februari begav jag mig till Lund, och sammanstrålade där med Enkla Z och Doktorn för en mycket trevlig fredagslunch (med te till efterrätt) på BurgerKing. Z har skrivit mer om träffen här. Synd att ni bor så långt borta, men förhoppningsvis kommer vi kunna synnas igen förr eller senare - om Herren dröjer och vi får leva.

- I lördags, den sista februari, så var jag i Stockholm/Jakobsberg och träffade Minutz3. Passade där på att göra en visit på SF-bokhandeln, museumet för levande historia, äta lunch på PizzaHut, spela TV-spel (både wii och det mer traditionella SuperSonic), gå på hundpromenad, lösa världsproblem, mm. Åter igen - en mycket trevlig dag!

Summa summarum - passa på att träffa nya och gamla bloggbekanta IRL (=i verkliga livet) så ofta som möjligt, hittills har ett sådant möte aldrig känns misslyckat eller varit något jag ångrat. Och ni, har ni vägarna förbi Uppsala så hör gärna av er!

Vad fastan kan leda till...

Fastan har nu gått in på sitt fjärde dygn och hittills har jag misslyckats kapital med min fasteambition (tror jag håller exakt hur och vad jag fastar ifrån för mig själv - än så länge i alla fall, kanske ändrar mig senare - men vet att det är att betrakta som en fullt rimlig ambition) alla tre dagarna som har gått.

Denna min oförmåga att klara ens det mest självklara och enkla, att avstå från - vad ska jag kalla det? - "överflöd och lyx", gör mig mer akut medveten om min oförmåga att göra något i min egen kraft, än vad jag har varit på länge.

Men nu är en ny dag, så dags för nya tag? Som tur var så börjar ju söndagen redan kl. 1800 ikväll - och då gör fastandet en paus för söndagar är alltid festdagar - så det är väl bara att be om styrka att hålla ut tills dess!

Tillslut vill jag även tipsa om tre fasteblogginlägg som tilltalat mig:
- Dagens fastebloggare Bitte skriver om En fredag i stillhet
- Dagens andre fastebloggare Mikael skriver om Fastan som en lyx för varslade på SAAB och Volvo
- Excelsis skriver om glädje och lyx I fastetider

För att kunna slå behöver man inte kunna tänkta

Gårdagens läxa från aikidon var: för att slå eller attackera någon behövs inte speciellt mycket hjärnaktivitet, medan för att försvara sig utan att göra varken sig själv eller partnern illa är desto mer mentalt krävande. Något att tänka på inför möten med människor som valt våldets väg här i livet, kanske?

Påmindes om denna läxa när jag läste Zoltans inlägg om att "Macho ain't mucho". Rekommenderad läsning!

Ur verkligheten i dimman

Som ni kanske har märkt, så har tyvärr min tid för bloggen minskat drastiskt den här terminen. Förhoppningsvis kommer det bli lite mer tid över längre fram i vår (och tills det händer tänker jag likväl försöka posta inlägg när jag hinner och/eller har något att skriva), men i väntan på att det händer så kan jag rekommendera en text i all enkelhet om en promenad i dimman, skriven av Inger Alestig på Dagens kulturblogg.

Mångkyrklig!!

Äntligen har jag fått ett ord för att kunna klassificera mig själv som kristen - en "etikett" att sätta på mig själv om ni så vill - jag är varken frikyrklig, högkyrklig, lågkyrklig eller någon annan typ av specifikt kyrklig, jag är mångkyrklig!!

Exempel på detta till alla nytillkomna läsare (och övriga som glömt bort vad jag skrivit tidigare) rekommenderas tidigare inlägg i ämnet (dvs som skrevs innan jag fick ett ord för det): "Frikyrklig, högkyrklig och smygkatolik?!" samt "Alla mina kyrkor".

För mig är detta faktiskt oerhört befriande. Även om jag länge har känt mig fri att gå till vilken kyrka jag vill och trivs i (eller som ligger närmast) och verkligen har kunnat uppskatta alla kyrkliga traditioner om det så är en lovsjungande pingstförsamling eller en högkyrklig liturgiskt rik församling, så har detta också skapat en vilsenhet hos mig. Jag har till och från verkligen längta efter att hitta ett samfund som är "mitt". En kyrka som jag kan identifiera mig med och gå in i helt och hållet, med hela mitt hjärta.

Men kanske är det min kallelse att vara mångkyrklig, och i längden att verka för ekumenik mellan kyrkorna. Just nu känner jag i alla fall en frid och frihet i den tanken. Vad framtiden bär i sitt sköte vet jag inte än. Jag lovar dock att berätta om jag ändrar mig!

Lundaresa

"Helgen" om två veckor, den 20-23 februari (dvs fredag-måndag) kommer jag vara i Lund. Landar med tåget vid 12.30-tiden på fredagen, så om någon/-ra Skånebloggare har lust att träffas och äta lunch tillsammans så hör av er!

Hjälp mig?

Varför är det så mycket enklare och självklarare att erbjuda och ge hjälp till en medmänniska än att acceptera eller be om hjälp från densamme?

Är vi inte alla hycklare på den här punkten?

Att själv vara "stark" och inte acceptera hjälpen - är inte det detsamma som att inte acceptera dennes kärlek till dig? Och då i längden även ställa dig mellan honom/henne och Gud och förneka dennes möjlighet att tjäna Herren?