Tidigare rekommenderade sidan ReverendFun bjuder idag på ännu en underhållande bild i den svåra konsten att "Springa ifrån Gud". Blir det en ny bestseller i "How to"-kategorin, eller vad tror ni??
fredag 19 september 2008
torsdag 18 september 2008
Varför ligger alla kloster i Skåne?!
Detta inlägg har legat och "mognat till sig" ända sedan början av juni då bland annat Dagen, Kyrkans Tidning och Sydsvenskan berättade om Benedikts hus, det första "riktiga" munkklostret som byggs i Sverige på över 450 år! Att jag nu tar upp det beror på att Johan & Johanna Stenberg förärade mig med en gratisprenumeration av Katolskt Magasin i samband med att jag var på besökt hos dem. Och i det senaste numret av KM så berättas om första spadtaget är taget till just Benedikts hus.
Vänligen beakta även att i följande inlägg använder jag benämningen "kloster" för alla former av kommuniteter och klosterliknande gemenskaper, så som det vanligtvis används i svenskan, även om jag vet att detta inte är helt korrekt.
Så här skrev jag den 10 juni i en kommentar till Z:s blogg:
Vilket gav upphov till lustiga kommentarer om att jag kanske borde bli nunna och starta ett själv, alt. "ropa högre så kommer dem" eller göra som politikerna i Värnamo som gick från ord till handling och helt enkelt bjöd in cisterciensorden till Nydala.
Och D skrev:
Och systematisk som jag är väckte detta min nyfikenhet - är detta verkligen sant?! Så utifrån Katolska Kyrkans resp. Svenska Kyrkans hemsidor laddade jag helt enkelt ner en Sverigekarta och prickade ut de omnämnda svenska klostren och kommunitererna på. Helt urskiljningslöst, även om det i vissa fall uttalat stod att det endast rör sig om en enda broder eller syster. Likaså prickade jag in Nydala (som faktiskt inte stod uppräknat på Katolska Kyrkans hemsida än!) och Bjärka-Säby, även om det är en liten specialare - och det inte enbart för att det faktiskt är en frikyrklig kommunitet! Tyvärr känner jag inte till någon bra ortodox hemsida, så de ortodoxa klostren - tror mig ha läst om åtminstone ett i Dagen, men kommer inte ihåg var det ligger - kom inte med.
Förstår om det inte är helt lätt att se på kartan, men varje svart prick ska representera ett kloster och listan bredvid specificerar var klostren ligger indelat landskapsvis, undantag Stockholms- och Göteborgsområdet som fick varsin rubrik (helt enkelt därför att jag är osäker på vilken stadsdel som ligger i vilket landskap). Och alla ev. felprickningar hänvisas till att jag prickade på fri hand! Är lättare att orientera när städer är utmärkta på kartan, men å andra sidan blir det betydligt kladdigare och mer svårprickat när de är det så...
_
Det jag kom fram till är att Storstockholm har flest kloster - 15 st - och att Skåne kommer först på andra plats, men som mycket god tvåa, med 12 kloster eller kommuniteter. Därefter är det ett hopp ner till trean Småland med 6 kloster och fyran Östergötland med 5 st. På delad femte plats ligger Södermanland, Göteborg och Uppland med 4 st i var. Västergötland och Dalarna har 3 st i var. Fyra landskap (Norrbotten, Västerbotten, Medelpad och Västmanland) har 2 st/lanskap och Gästrikland och Halland har ett varsitt. Men som sagt var så kan det ju finnas vissa skevheter utifrån storlek och typ av kloster...
_
Så ifall man som D gjorde ska dra en gräns för "klosterfritt territorium" kan man ju antingen dra den från Göteborg via Skara, Rättvik/Falun och Sundsvall till Luleå (det närmaste en enda rät linje man kan komma), eller då mer krokigt från Göteborg-Skara-(Vadstena)-Linköping-Strängnäs-Rättvik-Sundsvall-Luleå. Men faktum kvarstår att det norr om Gävle/Dalarna endast finns fem kloster, och det lokaliserat till kuststäderna. Förvisso bor det ju inte supermånga människor inne i Norrlands inland (fjällvärlden: permanent boende) heller, men borde inte detta vara idealiskt för ett tillbakadraget, kontemplativt liv?
_
Men detta besvara fortfarande inte min fråga: Varför etablera ännu fler kloster i Skåne - där Katolska Kyrkan ändå tycks vara rätt välrepresenterad - när så stor del av Sverige som står utan kloster? Vore inte ett kloster ett perfekt "missionsverktyg" för att sprida den katolska läran och närvaron om inte annat...?
Vänligen beakta även att i följande inlägg använder jag benämningen "kloster" för alla former av kommuniteter och klosterliknande gemenskaper, så som det vanligtvis används i svenskan, även om jag vet att detta inte är helt korrekt.
*****
Så här skrev jag den 10 juni i en kommentar till Z:s blogg:
Men borde inte Katolska Kyrkan försöka sprida lite på sig - tycker att de allt mer verkar satsa på att stanna i Sydsverige. Behöver jag ens nämna att det finns både dominikaner, karmeliter och snart benediktiner i Skåne men knappt något kloster - i den vida svenssonbemärkelsen av ordet - alls norr om Uppsala?? Det är liksom väldigt mycket Sverige kvar när man passerar Uppsala!
Vilket gav upphov till lustiga kommentarer om att jag kanske borde bli nunna och starta ett själv, alt. "ropa högre så kommer dem" eller göra som politikerna i Värnamo som gick från ord till handling och helt enkelt bjöd in cisterciensorden till Nydala.
Och D skrev:
Instämmer fullständigt! Förutom att det inte bara är norr om Uppsala som det saknas kloster, utan också väster om! Norra Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Södermanland, Västmanland... — inte ett kloster i sikte förutom det svenskkyrkliga Östanbäck och den minimala svenskkyrkliga kommuniteten utanför Strängnäs. T o m de katolska prästerna är nästan uteslutande sekularpräster. Ett par tre polska franciskaner tog över Västerås i höstas. Och så finns det någon enstaka syster. I övrigt är det, mig veterligen, helt tomt på ordensnärvaro i hela området innanför Falun-Stockholm-Vadstena-norska gränsen.Verkligen synd att inte karmeliterna valde den gamla karmelitstaden Örebro i st f den gamla karmelitstaden Landskrona! Fast i ärlighetens namn skulle även Stockholm behöva ett "riktigt" kloster. Klarissor kanske? Och så ett sådant där riktigt liturgiskt inriktat benediktinkloster!
Och systematisk som jag är väckte detta min nyfikenhet - är detta verkligen sant?! Så utifrån Katolska Kyrkans resp. Svenska Kyrkans hemsidor laddade jag helt enkelt ner en Sverigekarta och prickade ut de omnämnda svenska klostren och kommunitererna på. Helt urskiljningslöst, även om det i vissa fall uttalat stod att det endast rör sig om en enda broder eller syster. Likaså prickade jag in Nydala (som faktiskt inte stod uppräknat på Katolska Kyrkans hemsida än!) och Bjärka-Säby, även om det är en liten specialare - och det inte enbart för att det faktiskt är en frikyrklig kommunitet! Tyvärr känner jag inte till någon bra ortodox hemsida, så de ortodoxa klostren - tror mig ha läst om åtminstone ett i Dagen, men kommer inte ihåg var det ligger - kom inte med.
Förstår om det inte är helt lätt att se på kartan, men varje svart prick ska representera ett kloster och listan bredvid specificerar var klostren ligger indelat landskapsvis, undantag Stockholms- och Göteborgsområdet som fick varsin rubrik (helt enkelt därför att jag är osäker på vilken stadsdel som ligger i vilket landskap). Och alla ev. felprickningar hänvisas till att jag prickade på fri hand! Är lättare att orientera när städer är utmärkta på kartan, men å andra sidan blir det betydligt kladdigare och mer svårprickat när de är det så...
_
Det jag kom fram till är att Storstockholm har flest kloster - 15 st - och att Skåne kommer först på andra plats, men som mycket god tvåa, med 12 kloster eller kommuniteter. Därefter är det ett hopp ner till trean Småland med 6 kloster och fyran Östergötland med 5 st. På delad femte plats ligger Södermanland, Göteborg och Uppland med 4 st i var. Västergötland och Dalarna har 3 st i var. Fyra landskap (Norrbotten, Västerbotten, Medelpad och Västmanland) har 2 st/lanskap och Gästrikland och Halland har ett varsitt. Men som sagt var så kan det ju finnas vissa skevheter utifrån storlek och typ av kloster...
_
Så ifall man som D gjorde ska dra en gräns för "klosterfritt territorium" kan man ju antingen dra den från Göteborg via Skara, Rättvik/Falun och Sundsvall till Luleå (det närmaste en enda rät linje man kan komma), eller då mer krokigt från Göteborg-Skara-(Vadstena)-Linköping-Strängnäs-Rättvik-Sundsvall-Luleå. Men faktum kvarstår att det norr om Gävle/Dalarna endast finns fem kloster, och det lokaliserat till kuststäderna. Förvisso bor det ju inte supermånga människor inne i Norrlands inland (fjällvärlden: permanent boende) heller, men borde inte detta vara idealiskt för ett tillbakadraget, kontemplativt liv?
_
Men detta besvara fortfarande inte min fråga: Varför etablera ännu fler kloster i Skåne - där Katolska Kyrkan ändå tycks vara rätt välrepresenterad - när så stor del av Sverige som står utan kloster? Vore inte ett kloster ett perfekt "missionsverktyg" för att sprida den katolska läran och närvaron om inte annat...?
*****
Uppdatering:
För den som är intresserad av de ortodoxa klostren så finns en uppräkning på http://omorphia.wordpress.com/2008/12/17/ortodoxa-kloster-i-sverige-och-skandinavien/
onsdag 17 september 2008
Studenttypstestad
Häromdagen (Oj! Vänta! Det är snart två veckor sedan... Vart tog tiden vägen??) publicerade jag ett personlighetstest som jag hade gjort på nätet och som har cirkulerat runt på diverse bloggar. Nu har UNT (Upsala Nya Tidning) kommit med ett test för alla studenter: "Vilken typ av Uppsalastudent är du?" Jag är uppenbarligen...
...den överambitiösa läkaren. Om du någon gång går ut och festar så unnar du dig en drink, varken mer eller mindre. Eftersom du inte har någon koll på vad som gäller på nationsfronten så hamnar du på ett tråkigt ställe och går hem redan klockan elva. Om tio år kommer du att: Ha tröttnat på cellprovstagningar och neurologiska sjukdomar. En dag får du nog, packar din väska och flyttar till Papa Nya Guinea.
Svaret jag fick är väl som vid alla andra liknande test antagligen ganska grovhugget och inte speciellt urskiljningslös, men någonstans frågar jag mig om det nu börjar bli läge att bli nervös - inte för att Papa Nya Guinea låter så skrämmande förvisso - för jag känner faktiskt igen mig till viss del: Hjälp!!
tisdag 16 september 2008
Julstämning
Jag vet inte varför - jag anar att det är något allvarligt fel i min hjärna - men jag har gått runt nu ett antal dagar och haft julstämning!! Försöker motstå frestelsen med att spela julmusik redan, men det är svårt. Men lite måste jag ju tänka på mina korridorare också, jag kan inte plåga dem i tre och en halv månad med julmusik. Så många skivor har jag inte att variera med. Försöker jag tänka logiskt så skulle jag tro att min julkänsla kommer sig av att det börjar bli mörkt på kvällarna 
och det är mysigt att tända levande ljus inomhus. Allra helst skulle man väl ha en öppen spis att elda i så att det luktar hemtrevligt med lite vedrök också, men det är i alla fall inte installerat i mitt rum, så jag får nöja mig med mina stearinljus (tills vidare).
och det är mysigt att tända levande ljus inomhus. Allra helst skulle man väl ha en öppen spis att elda i så att det luktar hemtrevligt med lite vedrök också, men det är i alla fall inte installerat i mitt rum, så jag får nöja mig med mina stearinljus (tills vidare).Kan ju även bidra med en pepparkaksgubbe (fast det räcker att se honom i kostymen, resten är ganska larvigt) utifall att någon annan också har julkänsla redan...
måndag 15 september 2008
Aikido & Kulturnatt
I lördags var det något som kallas "Kulturnatten" i Uppsala (UNT - Upsala Nya Tidning - skriver om det här). Många ungdomar tar det (tyvärr!) som en ursäkt för att driva runt på stan och supa, men ärligt talat händer det mycket spännande kulturellt också.
Det är konstutställningar både här och var - t.ex. hade Charlotte utställning i Katolska Kyrkan (ännu fler av hennes konstverk kan ni se här) - och en hel uppsjö av mångkulturella musik- och sångevenemang. Det var författaruppläsningar och eldshower, medeltidsmarknad och guidade rundvandringar. Missionskyrkan bjöd in till jazzmässa sent på kvällen. Pannkakskyrkan bjussade på pannkakor i stadsparken och Livets ord bjussade på kaffe och varm choklad i centrum. Frälsningarmén bjussade på fika och musikunderhållning med Jubal (fast den missade jag, tyvärr) och Pingstkyrkan bjöd på gospel och lovsång. Filmfestival KinoRurik/Sällskapet Ryska Huset bjöd i IOGT-NTOs lokaler på rysk film, bland annat den i Pilgrim 2008/1 recenserade filmen "Ön" (under titeln "The Island" och då med engelsk textning). Tyvärr missade jag den eftersom jag var och tittade på uppvisning med Uppsala Budoklubb.
Ja, just precis, det har jag ju inte berättat för er (om det nu skulle vara någon som är intresserad av att veta): Jag har denna termin börjat tränat Aikido på just Uppsala Budoklubb. Aikido är den/en av de(?) "snällaste" budosporterna, mycket mer inriktat på självförsvar, att vända motståndarens kraft i anfallet emot honom (eller henne) själv, än på att anfalla och slåss själv. Se några exempel här. Notera hur lite kraft och energi den anfallne lägger ner på att försvara sig, det är i stort sett bara anfallaren som far runt hela tiden!
För mig handlar det dock minst lika mycket om öva upp lite självkontroll, smidighet & balans, som den fysiska träningen och självförsvaret. Hur det går med det är ju en fråga för framtiden, efter två veckors träning går ännu den mesta tid åt att lära sig ramla (dvs utan att göra sig illa) och att slå kullerbyttor.
Några bilder från igår (ursäkta den dåliga kvalitén, men mörker och rörelser gör att det är inte helt lätt att få till det, speciellt inte när man försöker fånga bilderna i "rätt" ögonblick också):
Det är konstutställningar både här och var - t.ex. hade Charlotte utställning i Katolska Kyrkan (ännu fler av hennes konstverk kan ni se här) - och en hel uppsjö av mångkulturella musik- och sångevenemang. Det var författaruppläsningar och eldshower, medeltidsmarknad och guidade rundvandringar. Missionskyrkan bjöd in till jazzmässa sent på kvällen. Pannkakskyrkan bjussade på pannkakor i stadsparken och Livets ord bjussade på kaffe och varm choklad i centrum. Frälsningarmén bjussade på fika och musikunderhållning med Jubal (fast den missade jag, tyvärr) och Pingstkyrkan bjöd på gospel och lovsång. Filmfestival KinoRurik/Sällskapet Ryska Huset bjöd i IOGT-NTOs lokaler på rysk film, bland annat den i Pilgrim 2008/1 recenserade filmen "Ön" (under titeln "The Island" och då med engelsk textning). Tyvärr missade jag den eftersom jag var och tittade på uppvisning med Uppsala Budoklubb.
Ja, just precis, det har jag ju inte berättat för er (om det nu skulle vara någon som är intresserad av att veta): Jag har denna termin börjat tränat Aikido på just Uppsala Budoklubb. Aikido är den/en av de(?) "snällaste" budosporterna, mycket mer inriktat på självförsvar, att vända motståndarens kraft i anfallet emot honom (eller henne) själv, än på att anfalla och slåss själv. Se några exempel här. Notera hur lite kraft och energi den anfallne lägger ner på att försvara sig, det är i stort sett bara anfallaren som far runt hela tiden!
För mig handlar det dock minst lika mycket om öva upp lite självkontroll, smidighet & balans, som den fysiska träningen och självförsvaret. Hur det går med det är ju en fråga för framtiden, efter två veckors träning går ännu den mesta tid åt att lära sig ramla (dvs utan att göra sig illa) och att slå kullerbyttor.
Några bilder från igår (ursäkta den dåliga kvalitén, men mörker och rörelser gör att det är inte helt lätt att få till det, speciellt inte när man försöker fånga bilderna i "rätt" ögonblick också):
Att slåss med pinnar ser väl alltid kul? Fast dit har vi inte kommit än, så jag kan inte berätta om det är det. Alldeles för avancerat för en nybörjare! Även knivar och svärd förekommer inom aikidon, men det får ni klara er utan bild på.
Även de mer erfarna hamnar på mattan. Att kunna ramla på rätt sätt är en förutsättning för att inte göra sig illa.
Uppdatering:
Charlotte visar några bilder från, och berättar lite om, utställningen här. Själv tillhör jag gänget som skrattade gott åt "Den heliga stolen". Fast jag föredrog nog ändå en konstruktion med höj- och sänkbar gloria snarare än något "falla på knä"-tjafs. Nåja, jag är väl en obotfärdig protestant, så vad annat kan man vänta sig... ;-)
söndag 14 september 2008
Att behöva lida eller dö??
Jonas Melin på Barnabasbloggen berörde igår problematiken - som är en högst reell verklighet i många länder - med förföljelse och martyrium för vår tros skull i inlägget "Glöm inte våra förföljda syskon!".
Detta är något jag ibland funderar över. Skulle jag verkligen vara beredd att utstå förföljelse och tortyr, ja till och med vara beredd att lida martyrdöden för min bekännelses skull? Självklart skulle jag vilja säga "Javisst!" på den frågan, men sen har jag ju redan i dagens situation - där bekännelsen på sin höjd innebär att jag blir förlöjligad och att folk ser ner på mig - svårt att rakryggad bekänna allt. Inte så att direkt förnekar min tro, men jag undviker att ta upp det själv och kommer det upp ändå så tar jag en mycket "mjukare" och mer "tillåtande" ställning än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag diskuterade samma frågor med mina kristna vänner. Jag menar: Det är mycket enklare att vara radikalt kristen tillsammans med andra radikalt kristna!
Andy på Aletheia illusterar detta väldigt tydligt med berättelsen "Ser du mig?" (om du inte har läst den än, så gör det! Den är otroligt stark!). Hur lätt är det inte att sitta i kyrkan och prata om Jesus som säger saker som "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare!", men att sedan gå hem till sig och äta söndagsmiddag utan att se de behövande längs vägen. Tack och lov så ser vi inte så många uteliggare och hemlösa i Sverige jämfört med många andra länder, i alla fall inte utanför storstäderna. Fast är det för att vi är bättre på att ta hand om dem eller för att vi är bättre på att inte se dem så att de har gett upp hoppet om att få ett mål mat av oss?
En annan vinkel på detta med martyrskap är det som Ignatios av Lyola upptäckte: Det ger en väldigt god "eftersmak" att fantisera om att överträffa helgonen (om jag har fått historien rätt återberättad för mig)! Kanske är det därför jag filosoferar över saken till och från. Men gör detta mig till en bättre kristen? Gör det mig bättre rustad för att stå emot reell förföljelse? Eller är det bara ett sätt att dra dimridåer mellan mig och sanningen? För sanningen och säga (om jag ska vara realist, även om det i så fall motsäger teorin om varför jag tänker på det) så känns det ju - tyvärr - ändå som om det mest troliga är att jag kommer att svika om det blir blodigt allvar (eller så kallat "skarpt läge").
Detta är något jag ibland funderar över. Skulle jag verkligen vara beredd att utstå förföljelse och tortyr, ja till och med vara beredd att lida martyrdöden för min bekännelses skull? Självklart skulle jag vilja säga "Javisst!" på den frågan, men sen har jag ju redan i dagens situation - där bekännelsen på sin höjd innebär att jag blir förlöjligad och att folk ser ner på mig - svårt att rakryggad bekänna allt. Inte så att direkt förnekar min tro, men jag undviker att ta upp det själv och kommer det upp ändå så tar jag en mycket "mjukare" och mer "tillåtande" ställning än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag diskuterade samma frågor med mina kristna vänner. Jag menar: Det är mycket enklare att vara radikalt kristen tillsammans med andra radikalt kristna!
Andy på Aletheia illusterar detta väldigt tydligt med berättelsen "Ser du mig?" (om du inte har läst den än, så gör det! Den är otroligt stark!). Hur lätt är det inte att sitta i kyrkan och prata om Jesus som säger saker som "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare!", men att sedan gå hem till sig och äta söndagsmiddag utan att se de behövande längs vägen. Tack och lov så ser vi inte så många uteliggare och hemlösa i Sverige jämfört med många andra länder, i alla fall inte utanför storstäderna. Fast är det för att vi är bättre på att ta hand om dem eller för att vi är bättre på att inte se dem så att de har gett upp hoppet om att få ett mål mat av oss?
En annan vinkel på detta med martyrskap är det som Ignatios av Lyola upptäckte: Det ger en väldigt god "eftersmak" att fantisera om att överträffa helgonen (om jag har fått historien rätt återberättad för mig)! Kanske är det därför jag filosoferar över saken till och från. Men gör detta mig till en bättre kristen? Gör det mig bättre rustad för att stå emot reell förföljelse? Eller är det bara ett sätt att dra dimridåer mellan mig och sanningen? För sanningen och säga (om jag ska vara realist, även om det i så fall motsäger teorin om varför jag tänker på det) så känns det ju - tyvärr - ändå som om det mest troliga är att jag kommer att svika om det blir blodigt allvar (eller så kallat "skarpt läge").
lördag 13 september 2008
Bokrecension: "En liten vägledning till..."
Då jag har varit ganska dålig på att skriva bokrecensioner (har en hel trave med böcker som jag läst ut men inte recenserat än. Gnäller jag nu? Låter det som om jag har hela världen på mina axlar, tyngs ner av något jag inte har lovat någon endaste människa - eller har jag lovat mig själv att inte ställa tillbaka dem i bokhyllan förrän jag skrivit något om dem? Nej, jag kan lova er att jag inte alls känner mig speciellt nedtyngd av någon inbillad börda, utan att jag faktiskt tycker det är ganska trevligt, speciellt eftersom jag har fått uppskattande kommentarer till recensionerna) så kommer här en "3 i 1"-recension, dvs en recension för tre böcker jag har läst under sommaren (och den tidiga hösten). Och denna sammandragning är inte lika långsökt som det kanske låter, även om böckerna är skrivna av olika författare med olika författarstil, så ingår de alla tre i en skriftserie som Bokförlaget Cordia AB ger ut.
_
"En liten vägledning till..."-serien
Än så länge har 14 böcker getts ut under benämningen "En liten vägledning till...", de senaste nyss i våras, så det finns chans att det kommer att bli ännu flera i framtiden. Gemensamt för dem är att de är ca 60 sidor långa i ett mycket behändigt format (ca 9,5 x 14 cm, dvs något mindre än ett vanligt fotografi).
"Smakprovsböcker" kanske jag kan kalla dem. Det är helt enkelt mycket korta och koncisa böcker om några av kyrkans och det kristna livets stora (och små?) frågor, men utan någon plats för djupdykning och problematisering. De är skrivna av några av den svenska kristenhetens tongivande personligheter, präster som pastorer, just nu (åtminstone är de några av de personer som jag inspireras mest av just nu, människorna bakom tidsskriften Pilgrim).
Personligen äger jag sedan tidigare "Fastan" av Peter Halldorf, "Bönen" av Peter Halldorf och "Att läsa Bibeln" av Anders Pilz, men de var det så länge sedan jag läste, så dem kommer jag inte skriva någon recension på (om ingen nu uttalat ber mig om det). Övriga böcker i serien är (i bokstavsordning) "Den kämpande tron" av Wilfrid Stinissen, "Det goda samtalet" av Liselotte J Andersson, "Dopet" av Peter Halldorf, "Ikonen" av Martin Lönnebo, "Korset" av Peter Halldorf, "Nattvarden" av Jonas Jonson, "Nåden" av Owe Wikström och "Tystnaden" av Per Mases.
"En liten vägledning till Enkelheten" av Susanne Rikner
Susanne Rikner är präst (inom Svenska Kyrkan?) och författare och har förutom "En liten vägledning till..."-serien medverkat i "Andrum III", "Från hjärta till hjärta" och "Pilgrim 2008/1: Jesusbönen".
"En liten vägledning till Enkelheten" handlar om att bli en enkel och rak människa, en hel och odelad människa. Att försöka minska splittringen inom oss själva och mellan människor och kliva ur ekorrhjulet som vår "komplicerade värld" utgör och helt enkelt leva lite enklare och lyckligare.
Förvisso handlar boken mycket mer om att ha en enkel inställning till livet än till något slags "slänga ut datorn och starta kollektiv"-mentalitet, men lite av den andra biten med konkreta tips för ett enklare liv finns med. Enkelhet är en förändring som måste ske både på insidan och utsidan!
Enkelhet är något av det svåraste som finns, för det handlar inte om ett tillval till livet, det handlar om att välja bort saker för mer helhjärtat kunna stå för det man gör i övrigt! Samtidigt så borde enkelhet vara det absolut enklaste som finns, vi föds ju alla nakna och vi är skapade av Gud till att vara "enkel och rak, men [vi] hittar på alla möjliga konster" (Pred 7:30).
"En liten vägledning till Den goda ensamheten" av Inga-Märtha Ericsson
Inga-Märtha Ericsson är pastor (Örebromissionen = Nybygget = EFK), retreatledare (Bjärka-Säby), lärare på CredoAkademin, psalmöversättare ("Din trofasta kärlek") och författare ("De 7 dödssynderna").
"En liten vägledning till Den goda Ensamheten" berör tre sorters ensamhet: Den existentiella ensamheten, den goda ensamheten och den ofrivilliga ensamheten.
Den existentiella ensamheten - känslan av ensamhet mitt i en folksamling eller i en parrelation, frånvändheten från Gud, den avgrundsdjupa ensamheten i vårt inre - gör tillvaron till en plåga. Det är ingen god ensamhet. Det är en ond ensamhet som vi måste våga möta, istället för att låta den jaga oss.
Den goda ensamheten är något helt annat och finns till exempel hos de människor som verkligen uppskattar sina stunder i ensamhet. Det vill säga hos alla som väljer sina ensamma stunder helt frivilligt. Kanske kallar de det "tillfällen att ladda batterierna", "den fördolda bönen" eller något annat som klingar positivt. Människor som villigt betalar flera tusen kronor om året för att åka på reträtt(er) bara för att få vara ensamma. För att kunna gå in i tystnaden. Detta är den ensamhet som blir ett tillfälle att möta sig själv och att möta Gud i lugn och ro. Den goda ensamheten kan finnas både vid aktivitet och vila.
"Den ofrivilliga ensamheten" använder Inga-Märta som en beteckning på "singelståndet" som "drabbar" en del människor, även om de inte vill något hellre än att hitta en partner och kunna leva i en "normal" familjegemenskap.
"En liten vägledning till Bikten" av Hans Johansson
Hans Johansson var pastor, församlingsgrundare, bibellärare, reträtt- & kursledare på Bjärka-Säby, författare och lärare vid teologiska seminariet i Örebro. Han har medverkat i Pilgrim, bland annat. Pilgrim 2007/1: Frestad, och skrivit KNT 8A & 8B: Andra korintierbrevet (KNT = Kommentarer till Nya Testamentet - lättläst och konsekvent). Han dog under en joggingtur 2008 och sörjdes av människor i många samfund i Sverige.
"Det är viktigt att kunna synda", så inleds denna bok om bikt. "Synd har med frihet och värdighet att göra. Syndens möjlighet speglar människans höghet. Ett djur kan inte synda. /.../ Bejakar vi vårt gudagivna sammanhang och uppdrag skänker det mening åt vårt liv och ger vår frihet inriktning. Överger vi det blir vår frihet godtycklig. Vår existens öppnas för det kaotiska och demoniska. /.../ Förbundets mening är att visa människan på hennes gräns, hennes frihet som skapad varelse."
Hans återkommer gång på gång i boken till några centrala punkter:
För det första att det är oerhört viktigt att lära sig skilja på synd och skam. Synden kan - och bör - vi bekänna, men att bekänna vårt dåliga samvete, vår skam, kommer inte leda till något gott. Visst bör vi skämmas för synden, men när skammen bara är ett uttryck för dålig självkänsla så är det något helt annat.
För det andra vikten av att bikta det specifika. Varför syndar jag? Inte "Jag har ljugit" utan "Jag ljög för en sjuk vän som väntade besök av mig för att jag inte ville besöka honom" eller "Jag ljög att jag var bekant med en kändis för att imponera". Syndar gör vi alla, i det är vi lika, men ändå är just jag och min synd unik varje gång den begås. Detta gör att vi kommer med oss själva till bikten. Djupast sett är vår synd så personlig att den går mycket, mycket djupare än handlingarna jag sätter ord på. Att med den insikten bara försöka hålla sig på ytan och säga "Jag har ljugit" kommer inte gagna mig speciellt mycket. Av en liknande anledning är det även viktigt att bekänna våra synder inför någon annan människa, inte bara i det tysta inför Gud. Konkretisera, försök inte smita undan!
För det tredje så gör inte insikten om att vi kommer synda igen bikten ogiltig och ångern till hyckleri. Nej, så länge vi kan stämma in i "Jag vill inte göra om detta" så är min ånger uppriktig. Ta dig själv på allvar - vilja och insikt är olika saker!
Tillsist innehåller boken ett antal praktiska tips som: Vilka synder är allvarligast? Vem vänder jag mig till? Samt en biktspegel och en ordning för bikt (enligt Svenska Kyrkan).
Sammanfattande omdöme
Alla tre böckerna är läsvärda, om än ganska "tunna" (men vad kan man vänta sig? Det begränsade formatet tillåter inga längre utvikningar). Bäst tyckte jag om "Bikten", men å andra sidan så är väl det området också det där jag har minst förkunskaper och erfarenheter, vilket hindrar det från att kännas "ytligt", vilket är precis vad som gäller för "Enkelheten". Eller ja"ytligt" är väl fel ord, däremot så var den snarare mer som en bekräftelse av mina egna tankar än ett bidrag med många matnyttiga nya tankar. "Den goda ensamheten" är egentligen minst lika bra den också, eller skulle i alla fall vara det om man tog bort den tredje delen ("Den ofrivilliga ensamheten"). Den känns så väldigt lösryckt och malplacerad där! Skriv hellre en egen "En liten vägledning till Äktenskap och familj" eller något i den stilen.
_
"En liten vägledning till..."-serien
Än så länge har 14 böcker getts ut under benämningen "En liten vägledning till...", de senaste nyss i våras, så det finns chans att det kommer att bli ännu flera i framtiden. Gemensamt för dem är att de är ca 60 sidor långa i ett mycket behändigt format (ca 9,5 x 14 cm, dvs något mindre än ett vanligt fotografi).
"Smakprovsböcker" kanske jag kan kalla dem. Det är helt enkelt mycket korta och koncisa böcker om några av kyrkans och det kristna livets stora (och små?) frågor, men utan någon plats för djupdykning och problematisering. De är skrivna av några av den svenska kristenhetens tongivande personligheter, präster som pastorer, just nu (åtminstone är de några av de personer som jag inspireras mest av just nu, människorna bakom tidsskriften Pilgrim).
Personligen äger jag sedan tidigare "Fastan" av Peter Halldorf, "Bönen" av Peter Halldorf och "Att läsa Bibeln" av Anders Pilz, men de var det så länge sedan jag läste, så dem kommer jag inte skriva någon recension på (om ingen nu uttalat ber mig om det). Övriga böcker i serien är (i bokstavsordning) "Den kämpande tron" av Wilfrid Stinissen, "Det goda samtalet" av Liselotte J Andersson, "Dopet" av Peter Halldorf, "Ikonen" av Martin Lönnebo, "Korset" av Peter Halldorf, "Nattvarden" av Jonas Jonson, "Nåden" av Owe Wikström och "Tystnaden" av Per Mases.
"En liten vägledning till Enkelheten" av Susanne RiknerSusanne Rikner är präst (inom Svenska Kyrkan?) och författare och har förutom "En liten vägledning till..."-serien medverkat i "Andrum III", "Från hjärta till hjärta" och "Pilgrim 2008/1: Jesusbönen".
"En liten vägledning till Enkelheten" handlar om att bli en enkel och rak människa, en hel och odelad människa. Att försöka minska splittringen inom oss själva och mellan människor och kliva ur ekorrhjulet som vår "komplicerade värld" utgör och helt enkelt leva lite enklare och lyckligare.
Förvisso handlar boken mycket mer om att ha en enkel inställning till livet än till något slags "slänga ut datorn och starta kollektiv"-mentalitet, men lite av den andra biten med konkreta tips för ett enklare liv finns med. Enkelhet är en förändring som måste ske både på insidan och utsidan!
Enkelhet är något av det svåraste som finns, för det handlar inte om ett tillval till livet, det handlar om att välja bort saker för mer helhjärtat kunna stå för det man gör i övrigt! Samtidigt så borde enkelhet vara det absolut enklaste som finns, vi föds ju alla nakna och vi är skapade av Gud till att vara "enkel och rak, men [vi] hittar på alla möjliga konster" (Pred 7:30).
"En liten vägledning till Den goda ensamheten" av Inga-Märtha EricssonInga-Märtha Ericsson är pastor (Örebromissionen = Nybygget = EFK), retreatledare (Bjärka-Säby), lärare på CredoAkademin, psalmöversättare ("Din trofasta kärlek") och författare ("De 7 dödssynderna").
"En liten vägledning till Den goda Ensamheten" berör tre sorters ensamhet: Den existentiella ensamheten, den goda ensamheten och den ofrivilliga ensamheten.
Den existentiella ensamheten - känslan av ensamhet mitt i en folksamling eller i en parrelation, frånvändheten från Gud, den avgrundsdjupa ensamheten i vårt inre - gör tillvaron till en plåga. Det är ingen god ensamhet. Det är en ond ensamhet som vi måste våga möta, istället för att låta den jaga oss.
Den goda ensamheten är något helt annat och finns till exempel hos de människor som verkligen uppskattar sina stunder i ensamhet. Det vill säga hos alla som väljer sina ensamma stunder helt frivilligt. Kanske kallar de det "tillfällen att ladda batterierna", "den fördolda bönen" eller något annat som klingar positivt. Människor som villigt betalar flera tusen kronor om året för att åka på reträtt(er) bara för att få vara ensamma. För att kunna gå in i tystnaden. Detta är den ensamhet som blir ett tillfälle att möta sig själv och att möta Gud i lugn och ro. Den goda ensamheten kan finnas både vid aktivitet och vila.
"Den ofrivilliga ensamheten" använder Inga-Märta som en beteckning på "singelståndet" som "drabbar" en del människor, även om de inte vill något hellre än att hitta en partner och kunna leva i en "normal" familjegemenskap.
"En liten vägledning till Bikten" av Hans JohanssonHans Johansson var pastor, församlingsgrundare, bibellärare, reträtt- & kursledare på Bjärka-Säby, författare och lärare vid teologiska seminariet i Örebro. Han har medverkat i Pilgrim, bland annat. Pilgrim 2007/1: Frestad, och skrivit KNT 8A & 8B: Andra korintierbrevet (KNT = Kommentarer till Nya Testamentet - lättläst och konsekvent). Han dog under en joggingtur 2008 och sörjdes av människor i många samfund i Sverige.
"Det är viktigt att kunna synda", så inleds denna bok om bikt. "Synd har med frihet och värdighet att göra. Syndens möjlighet speglar människans höghet. Ett djur kan inte synda. /.../ Bejakar vi vårt gudagivna sammanhang och uppdrag skänker det mening åt vårt liv och ger vår frihet inriktning. Överger vi det blir vår frihet godtycklig. Vår existens öppnas för det kaotiska och demoniska. /.../ Förbundets mening är att visa människan på hennes gräns, hennes frihet som skapad varelse."
Hans återkommer gång på gång i boken till några centrala punkter:
För det första att det är oerhört viktigt att lära sig skilja på synd och skam. Synden kan - och bör - vi bekänna, men att bekänna vårt dåliga samvete, vår skam, kommer inte leda till något gott. Visst bör vi skämmas för synden, men när skammen bara är ett uttryck för dålig självkänsla så är det något helt annat.
För det andra vikten av att bikta det specifika. Varför syndar jag? Inte "Jag har ljugit" utan "Jag ljög för en sjuk vän som väntade besök av mig för att jag inte ville besöka honom" eller "Jag ljög att jag var bekant med en kändis för att imponera". Syndar gör vi alla, i det är vi lika, men ändå är just jag och min synd unik varje gång den begås. Detta gör att vi kommer med oss själva till bikten. Djupast sett är vår synd så personlig att den går mycket, mycket djupare än handlingarna jag sätter ord på. Att med den insikten bara försöka hålla sig på ytan och säga "Jag har ljugit" kommer inte gagna mig speciellt mycket. Av en liknande anledning är det även viktigt att bekänna våra synder inför någon annan människa, inte bara i det tysta inför Gud. Konkretisera, försök inte smita undan!
För det tredje så gör inte insikten om att vi kommer synda igen bikten ogiltig och ångern till hyckleri. Nej, så länge vi kan stämma in i "Jag vill inte göra om detta" så är min ånger uppriktig. Ta dig själv på allvar - vilja och insikt är olika saker!
Tillsist innehåller boken ett antal praktiska tips som: Vilka synder är allvarligast? Vem vänder jag mig till? Samt en biktspegel och en ordning för bikt (enligt Svenska Kyrkan).
Sammanfattande omdöme
Alla tre böckerna är läsvärda, om än ganska "tunna" (men vad kan man vänta sig? Det begränsade formatet tillåter inga längre utvikningar). Bäst tyckte jag om "Bikten", men å andra sidan så är väl det området också det där jag har minst förkunskaper och erfarenheter, vilket hindrar det från att kännas "ytligt", vilket är precis vad som gäller för "Enkelheten". Eller ja"ytligt" är väl fel ord, däremot så var den snarare mer som en bekräftelse av mina egna tankar än ett bidrag med många matnyttiga nya tankar. "Den goda ensamheten" är egentligen minst lika bra den också, eller skulle i alla fall vara det om man tog bort den tredje delen ("Den ofrivilliga ensamheten"). Den känns så väldigt lösryckt och malplacerad där! Skriv hellre en egen "En liten vägledning till Äktenskap och familj" eller något i den stilen.
fredag 12 september 2008
Jorden som flödar av mjölk och honung
Ur "De apostoliska fäderna", Barnabas brev 6:8-10:
Vad säger en annan profet, Mose, till dem?"Se, detta säger Herren Gud: 'Gå in i det goda landet, som Herren med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, och tag i arv ett land som flyter av mjölk och honung.'Vad säger kunskapen? Lär det! Den säger: "Hoppas på den Jesus som skall visa sig för er som människa." Ty en människa är lidande jord. Adam danades av stoft från jorden. Och vad betyder då till det goda landet, ett land som flyter av mjölk och honung? Välsignad vare vår Herre, bröder, som gett oss vishet och insikt i sina hemligheter. Ty profeten syftar till att ge en bild av Herren. Vem fattar det utan att vara vis och förståndig och älska sin Herre?
Och ur kommentaren:
Anspelning på de hebreiska orden adám, människa, och adamáh, jord, land, 1 Mos 2:7. Nu har Kristus uppenbarats som människa. Det som sägs om människan kan därför sägas om Kristus. Eftersom Adam är formad av jord (grek gé), så kan Kristus sägas vara gé i betydelsen "landet" (2 Mos 33). Det innebär att Moses uppmaning att gå in i det utlovade landet är en maning att sätta sitt hopp till Kristus. Barnabas gör alltså en ordlek både med det hebreiska ordet och med det grekiska. Metoden har rötter i rabbinismen.lidande jord, grek páschousa, lidande. Det antyds alltså att jorden lider av att omformas.
Många tolkningar av diverse bibeltexter har jag hört i mina dagar, men denna var ny för mig - Kristus som landet som flödar av mjölk och honung!
Förvisso tror jag nog att vi kristna kan vara minst lika motsträviga som israeliterna var under ökenvandringen - gnälla, förfalla till avgudadyrkan även när vi samtidigt ser Guds härlighet över berget, osv - men låt oss ändå hoppas av nåd att vi inte ska behöva en 40-årig ökenvandring innan vi får komma in i landet, och sedan ägna resten av vårt liv till att slänga ut andra därifrån! Jag menar: går inte mycket av det kristna livet ut på att bjuda in andra i det goda landet?
Fast, för att återanvända en tolkning som jag hörde för ett antal år sedan, kanske ska vi inte tolka kaanans olika folk som människor vi behöver konkurrera med om Guds gunst (för att uttrycka det "snällt"; döda, slakta och förgöra känns annars mer GT-aktigt, men det låter ju så otrevligt och blodigt i mina öron, så låt mig få nöja mig med "konkurrera"), utan sådant i vårt liv som måste dö - själviskhet, avgudadyrkan, osv - för att vi ska kunna leva i frid och frihet i Landet?
torsdag 11 september 2008
En bra kristen blogg? +bloggtips
Emanuel, webredaktör på Dagen.se, ställde häromdagen frågan om vilken kristen blogg som är bäst, varpå somliga smarta människor kommer med kommentarer i stil med "Bloggar (och andra ting) kan inte vara kristna, det kan bara människor vara". Låt gå att det kanske finns en viss sanning i det påståendet, men nu tror jag ingen missförstår vad en "kristen blogg" är, så jag tycker den typen av ordmärkeri är rätt så onödigt.
Något som jag däremot kan tycka är intressant att diskutera - och det är därför jag skriver detta inlägg - är vad som definierar en bra kristen blogg? Vilken typ av "ingredienser" innehåller en bra kristen blogg? Svara gärna på vad du tycker i kommentarerna!
Själv skulle jag vilja lyfta fram följande punkter:
- Den är personlig snarare än nyhetsförmedlande/-kommenterande, dvs. berätta om ett utlevt (inkarnerat) kristet liv.
- Den får gärna vara teologisk, men vardagligheten får inte tappas bort! Och jag anser att inlägg i brytpunkten mellan teologi/dogmer och grå vardag är den absolut bästa och därmed den mest intressanta typen av inlägg.
- Den bör ha en rejäl dos humor och annat lättsamt material att varva de mer djupsinniga inläggen med.
- Den innehåller ett visst mått världslighet (människor som enbart är andliga jämnt är nästintill skrämmande!).
- Den skrivs inte i en anda av storhetsvansinne, dvs den skrivs inte enbart för att förändra världen (eller kyrkan), så många läser antagligen inte bloggar och tar dem på så stort allvar att de skapar revolution. Och "enfrågebloggar" känns i längden lika ointressant som "enfrågepartier". Livet är mer komplext än så...
Då kanske det kan passa att fråga sig om jag tror att min blogg lever upp till detta? Förvisso är det kanske jag som skulle fråga er, men eftersom ni kanske har andra prioriteringar för vad som är en "bra blogg" så låt mig själv försöka mig på lite självkritik:
- Inte har jag med många kommentarer kring nyheter och andra världshändelser, så det måste väl innebära att den är personlig, eller...?
- Vardag och teologi? Tja, ibland försöker jag mig på att fuska mig fram lite med teologin iaf, även om mina kunskaper inte är så imponerande. Samtidigt kanske lite för lite studier för att verkligen få kallas "vardaglig" utifrån mitt liv. Nåja, det kanske kommer, fick ju med en bön för studenter häromdagen.
- Humor och lättsamma inlägg försöker jag ibland få in, även om jag inte direkt sitter och räknar "nu har jag skrivit fyra djupsinniga/grubblande inlägg, nu måste det komma ett lättsamt här".
- Innehåller bokrecensioner av "världsliga" böcker om inte annat.
- Och jag känner mig varken "storhetsvansinnig" eller som om jag driver en "enfrågeblogg", så det måste väl vara bra då?
onsdag 10 september 2008
Uppenbarelseboken 1-5: en historisk genomgång
Denna video är något av det absolut bästa jag har hört och sett i kategorin "Uppenbarelseboken". En video som verkligen, verkligen kan rekommenderas! Detta är den typ av bibelundervisning som jag gillar absolut bäst! Och då menar jag inte själva videoformatet - vilket jag faktiskt tycker är något sämre än en normal predikan, även om det funkar - utan den historiska genomgången och kopplingen av texten utifrån det sammanhanget, och därifrån dra paralleller till vår tid och vad vi kan lära av detta, inte tvärt om.
En liten varning: Videon är nästan en timme lång - det är det faktiskt värt! - men se till att ha en timme innan ni börjar titta, annars kan det bli jobbigt...
(Ursäkta att jag länkar så här, jag har inte riktigt klurat ut alla tekniska detaljer än om hur jag ska få den direkt i min blogg att bara klicka på. *piiiiinsamt* Hjälp mottages tacksamt).
En liten varning: Videon är nästan en timme lång - det är det faktiskt värt! - men se till att ha en timme innan ni börjar titta, annars kan det bli jobbigt...
(Ursäkta att jag länkar så här, jag har inte riktigt klurat ut alla tekniska detaljer än om hur jag ska få den direkt i min blogg att bara klicka på. *piiiiinsamt* Hjälp mottages tacksamt).
tisdag 9 september 2008
Drakar
Drakar...
Finns dem? Alltså finns dem på riktigt? Inte bara i sagor och mytologi, i fantasyvärldar och folklore? Frågan kanske tycks löjlig - alla vet ju att det inte finns drakar! Men samtidigt slås jag varje söndags läsning av psaltarpsalmen vid completorium över det självklara sättet drakar omnämns:
Ps 91:13
Över lejon och ormar går du fram,
Du trampar på vilddjur och drakar.
Bibeln omnämner dem i samma andetag - och på samma sätt - som ormar och lejon, och de anser vi ju vara väldigt verkliga. Är det ett bevis för att de finns? Den bokstavstroende skulle självklart svara 'Ja'. För honom/henne kan det inte finnas någon annan möjlighet - står det så så måste det vara så!, eller...? Texten utelämnar liksom ingen möjlighet till tolkningen "du trampar på vilddjur och sagodjur". Eller? Jag måste erkänna att jag inte läst grundtexten (och om jag skulle få tillgång till den så skulle jag inte begripa ett jota). Men nog verkar Bibeln vara tydlig på vad den menar med en drake:
Jes 14:29
Ty av ormens rot skall en kobra komma, den skall föda en flygande drake.
Okej, det där är en lösryckt vers, jag vet. Det är taget ur en profetia som handlar om Filisteernas undergång, men ändå så illustrerar den konceptet att "drakar flyger". Det hade liksom inte kunnat stå "...en flygande häst" (kanske dåligt exempel, Pegasus är ju en välbekant mytologisk flygande häst) eller något sådant istället, det hade bara blivit löjligt. Nej, liknelsen bygger på ett tydligt koncept om att drakar är flygande djur. Något som återkommer ett par kapitel senare:
Jes 30:6Genom farans och skräckens land, bland rytande lejon, ormar och flygande drakar, för de sina skatter på åsnans rygg, sina gåvor på kamelens puckel, till ett folk som inte kan hjälpa.
Genom ökenlandet mellan Israel och Egypten för det israeliska folket sina gåvor för att köpa sig hjälp mot assyrierna. Genom ökenlandet där de flygande drakarna bor...
Fast det som förbryllar mig är att drakar lika ofta (i det närmaste) används som synonymt med ormar.
Upp 12:9
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen.
Men om "orm" och "drake" är synonymer, hur fungerar då detta med att drakar flyger? Jag menar: Vem har någonsin hört talas om flygande ormar (tack och lov inte!)? Eller ska jag tolka ovanstående citat som att drakar är "urtidsormar"? Och att dagens ormar som krälar på marken bara är ett resultat av synden? Ormens straff lyder ju:
1 Mos 3:14På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever
Jag menar: Vem säger att ormen var ett djur med ben (som jag nog annars alltid har tänkt) innan förbannelsen? Kunde ormen inte lika gärna ha varit ett flygande djur (om vi nu ändå är inne på avdelningen långsökta associationer och spekulationer) som blev förbannat till att kräla på sin buk? Det är ju i sådana fall ett ännu värrer straff! Från hela luftens flygande frihet till att bli tvingad att kräla på sin buk...
Så, vad tror då jag? Kan det ha funnits - kan det fortfarande finnas - någon sorts sanning i det bibliska och mytologiska påståendet om att drakar finns? Att de inte är mer mytologiska än lejon, ormar och andra vilddjur? Det känns så långsökt, samtidigt som jag inte kan komma på någon mer logisk förklaring till varför myten om draken finns hos så många kulturer medan många andra myter bara är lokala (t.ex. ovan nämnda Pegasus hänger ihop med den grekiska mytologin där han flög med bud till gudarna på Olympos). Vad tror ni?
måndag 8 september 2008
Bön för studenter +bokrecension: "Bønnebok"
Då skolterminen dragit igång med buller och bång (är redan inne i andra veckan!!) kanske det kan passa med en bön för dem som studerar:
Bönen är hämtad ur "Bønnebok" (eller "Bønnebok for den Katolske Kirke"), som jag hade glädjen att vinna på Konvertittbloggen mitt i sommaren. Jag utlovade då - för två månader sedan!! - att återkomma "med ett långt och fint tacktal strax", något jag tyvärr aldrig verkställde. *skäms*
"Bønnebok" är utgiven år 1990 av St. Olav Forlag. Total 741 sidor lång innehåller den delvis en inledning "Om bønn" (som Rudie har gjort sig omaket att citera på sin blogg, läs det gärna, jag kan rekommendera det! Del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10) delvis en mängd böner (suprise!!), behändigt indelade i kategorier som "Bønner fra Kirkens arv", "Bønner i dagens løp", "Bordsbønner", "Kirkeåret", "Kirken", "De helliges samfunn", "Det kristne liv", "Sakramentene" och så vidare. Till detta kommer ytterligare ca 40 registersidor med källor, uppslagsord och små, korta biografiska noter om böneförfattarna.
Tyvärr(?) är alla böner på norska (översättningen till svenska ovan är gjord av mig), men tack och lov är ju våra språk så pass lika att det inte utgör något större hinder (vilket jag ju var orolig för i början). Å andra sidan har jag lärt mig uppskatta Taizébönerna/-sångerna mer på respektive originalspråk än i den svenska översättningen. När man vet att texten är en bön så blir det en bön oavsett om man förstår den med förnuftet eller inte!
Men faktiskt så kan jag uppleva, både när jag läser ur "Bønnebok" och på Konvertittbloggen, att jag ibland funderar över vilket språk jag faktiskt läser på, för båda börjar känns läskigt naturliga. Jag menar som om det vore olika dialekter snarare än olika språk. Eller så är det kanske jag som undermedvetet sitter och översätter norska till svenska för att göra den begriplig. *ler stort* Nåja, nu ska jag kanske inte överdriva mina språkkunskaper och förståelse av norska, men helt klart är att jag begriper mer än vad jag någonsin trodde var möjligt innan jag lärde känna dessa generösa människor på Konvertittbloggen som lottar ut böcker och en massa annat bara för att vara ... generösa? Och då det faktiskt är den andra boken jag vinner av dem så kan jag bara återupprepa det jag sa redan förra gången: Tackar så otroligt mycket! Ni är guld värda!!
Trots att jag alltmer lärt - och lär - mig att uppskatta de skrivna bönerna, så har jag ändå varit lite skeptisk till att köpa en bönebok á la "Bønnebok" tidigare (fråga mig dock inte varför, för på den frågan har jag inget svar!), även om jag har fått en del tips som verkat nog så intressanta och säkerligen är mycket bra böneböcker. Men nu när jag har fått denna så kan jag villigt erkänna att jag gärna bläddrar i den både morgon och kväll, läser en bön här och en bön där allteftersom sidan kommer upp. Fullständigt ostrukturerat (mycket ovanligt vad gäller mig), men väldigt vilsamt. Nästan förtröstansfullt barnsligt...
Herre, Jesus Kristus, i dig bor all visdom och kunskap. Vi ber för dem som studerar och forskar vid högskolor och universitet. Vägled dem i deras sökande och för dem med din Ande in i sanningens mångfald. Låt dem erkänna gudsfruktan som vägen till visdom. Amen
Bönen är hämtad ur "Bønnebok" (eller "Bønnebok for den Katolske Kirke"), som jag hade glädjen att vinna på Konvertittbloggen mitt i sommaren. Jag utlovade då - för två månader sedan!! - att återkomma "med ett långt och fint tacktal strax", något jag tyvärr aldrig verkställde. *skäms*"Bønnebok" är utgiven år 1990 av St. Olav Forlag. Total 741 sidor lång innehåller den delvis en inledning "Om bønn" (som Rudie har gjort sig omaket att citera på sin blogg, läs det gärna, jag kan rekommendera det! Del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10) delvis en mängd böner (suprise!!), behändigt indelade i kategorier som "Bønner fra Kirkens arv", "Bønner i dagens løp", "Bordsbønner", "Kirkeåret", "Kirken", "De helliges samfunn", "Det kristne liv", "Sakramentene" och så vidare. Till detta kommer ytterligare ca 40 registersidor med källor, uppslagsord och små, korta biografiska noter om böneförfattarna.
Tyvärr(?) är alla böner på norska (översättningen till svenska ovan är gjord av mig), men tack och lov är ju våra språk så pass lika att det inte utgör något större hinder (vilket jag ju var orolig för i början). Å andra sidan har jag lärt mig uppskatta Taizébönerna/-sångerna mer på respektive originalspråk än i den svenska översättningen. När man vet att texten är en bön så blir det en bön oavsett om man förstår den med förnuftet eller inte!
Men faktiskt så kan jag uppleva, både när jag läser ur "Bønnebok" och på Konvertittbloggen, att jag ibland funderar över vilket språk jag faktiskt läser på, för båda börjar känns läskigt naturliga. Jag menar som om det vore olika dialekter snarare än olika språk. Eller så är det kanske jag som undermedvetet sitter och översätter norska till svenska för att göra den begriplig. *ler stort* Nåja, nu ska jag kanske inte överdriva mina språkkunskaper och förståelse av norska, men helt klart är att jag begriper mer än vad jag någonsin trodde var möjligt innan jag lärde känna dessa generösa människor på Konvertittbloggen som lottar ut böcker och en massa annat bara för att vara ... generösa? Och då det faktiskt är den andra boken jag vinner av dem så kan jag bara återupprepa det jag sa redan förra gången: Tackar så otroligt mycket! Ni är guld värda!!
Innan jag fick "Bønnebok" så hade jag bara "Tidegärden" som min enda rena bönebok (utöver Bibeln samt "Kyssa spår" som är något så ovanligt(?) som en andaktsbok utan färdigforumlerade böner), och visserligen är ju "Tidegärden" bra på många sätt med tidslösa, slitstarka böner, men "Bønnebok" täcker in betydligt fler böneämnen, vilket ibland kan vara skönt att faktiskt få konkretisera.
Trots att jag alltmer lärt - och lär - mig att uppskatta de skrivna bönerna, så har jag ändå varit lite skeptisk till att köpa en bönebok á la "Bønnebok" tidigare (fråga mig dock inte varför, för på den frågan har jag inget svar!), även om jag har fått en del tips som verkat nog så intressanta och säkerligen är mycket bra böneböcker. Men nu när jag har fått denna så kan jag villigt erkänna att jag gärna bläddrar i den både morgon och kväll, läser en bön här och en bön där allteftersom sidan kommer upp. Fullständigt ostrukturerat (mycket ovanligt vad gäller mig), men väldigt vilsamt. Nästan förtröstansfullt barnsligt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)