Böckerna inleds med att pandionriddaren, tillika drottningens förkämpe, Spjuthök kommer tillbaka till Elenien efter tio års landsförvisning till Rendor. Med sig har han sin mycket ilskna häst Faran (en av böckernas största personligheter faktiskt), och ett antal kontakter och erfarenheter som kommer komma väl till hands under böckernas gång. Väl i Cimmura, Eleniens huvudstad, tvingas Spjuthök inse att hans drottning Ehlana är allvarligt sjuk och att styret av Elenien tagits över av den korrumperade primasen Annias, som försöker få Ehlanas kusin Lyncheas (oäkta son till den döda kungens lösaktiga syster, prinsessan Arissa, och primas Annias själv kommer det visa sig), som utnyttjar den eleniska statskassan för att köpa sig röster hos patriarkerna inför valet av ny ärkeprelat som är snart förestående.
Snart framgår det dock att drottning Ehlana inte är sjuk utan förgiftad och att hon hålls vid liv endast tack vare en trollformel som har köpt henne 12 månader, men till priset av att en av de tolv riddare som kastade den dör varje månad.
Spjuthök ger sig därför ut på en resa tvärs och kors över den Eosiska kontinenten tillsammans med Kalten (en pandionriddarbroder och tillka barndomsvän till Spjuthök), Beril (novis inom pandionorden, eller ja "Berit" som han heter på engelska, men det fungerade visst inte i svenska översättningen med en manlig riddare som fick ett "tantnamn"), Sephrenia (pandiornas lärare i "Styrikums hemligheter", dvs magi), Kurik (Spjuthöks väpnare), Talen (tjuv och Kuriks oäkta son), Tynian (alcionriddare), Ulath (genidierriddare), Bevier (cyrincriddare) samt den mystiska flickan Pipa (som inte säger något alls till att börja med, efter att det visar sig att hon är barngudinnan Aphrael så pratar hon desto mera) för att hitta ett motgift innan det är för sent.
Som om inte den tidspressen är nog så tenderar både Annias hejdukar att blanda sig in och kyrkopolitiken kring valet av den nya ärkeprelaten tvingar hjältarna på ständiga avvägar från sökandet.
Denna triologi var en av de första serierna som jag läste när jag började läsa fantasy på högstadiet, så detta var andra gången jag läste den. Anledning? När en kompis nyss köpte dem och pratade mycket om dem så var det kul att få en chans att läsa om dem och se hur mycket jag mindes. Och jag kan lova att det var en hel del - och då talar jag inte bara om detaljer - som jag hade glömt.
Något man snabbt blir medveten om när man läser David Eddings böcker är att han utnyttjar folkgrupper (nutida eller historiska) från "vår vanliga värld" och sätter dem i en fantasivärld och skapar många konflikter - subplottar - utifrån att dessa civilisationer trängs samman. Till exempel är Rendor uppenbart taget från Arabien med öknar och kvinnor i slöja, och hur svårt är det att dra paralleller mellan de fyra kyrkliga riddarordnarna som har svårt att komma överens och den gamla konflikten som sägs ha funnits mellan Tempelriddare och Johanniterriddarna?
Den överföring som jag reagerar mest på är dock att "Sagan om Elenien" framställer kyrkan och de religiösa i ett, med fantasymått mätt, mycket positivt dager. Visst, det finns kyrkliga skurkar och äregiriga giftmördare, men det finns även många positiva porträtt av fromma kyrkliga ledare och riddare. Och bara för att man råkar vara from så är man inte nödvändigtvis en intolerant fanatiker med brinnande, hatfyllda ögon och en förkärlek för tortyr och avrättningar (en mycket vanlig schablon annars av religiösa annars inom fantasysfären). Tyvärr så lovordas framförallt den (minst sagt) liberala falangen inom kyrkan där det inte är så noga varken med tro, teologi eller tillbedjan, och den elenske guden (motsvarande den kristne Guden) omtalas allt som oftast som tyst, frånvarande och svartsjuk, medan både de styriska gudarna och trollgudarna (kanske kan jämföras med de grekiska gudarna och asagudarna) tar en mycket aktiv del i berättelsen.
Personporträtten är tyvärr extremt platta och endimensionella - de flesta har bara en enda egenskap som de ständigt förknippas med, något som jag uppfattar som väl tunt även för en "ungdomsbok" - fast en del bipersoner är trevliga undantag, inte minst Kring, peloiernas domi ("hövding"). Och för ovanlighetens skull är kvinnoporträtten något mer nyanserade än mansporträtten!!
Varför skapar bibelläsning en sådan ångest hos så många kristna? Eller snarare - varför skapar talet om bibelläsning en sådan ångest? Varför skäms kristna för att säga att de läser Bibeln dagligen? Varför finns tron att detta ska ge folk dåligt samvete, få dem att ge upp, sluta försöka och istället komma längre ifrån Gud? Varför tycks det för somliga vara så otroligt lätt att bara bestämma sig att "Oavsett hur trött jag är så ska jag åtminstone läsa något litet innan jag går och lägger mig" (eller vilken tid man nu väljer), medan andra kan gå runt år efter år efter år och vilja men aldrig få till det? Och när de får "tummen ur" och verkligen försöker så tycks allt bara vara gammalt damm och dött. Varför, varför, varför...?
"
