onsdag 20 augusti 2008

Tillbaka från Irland

Tillbaka från landet där samma grupp sjunger om Jesus, patriotism, sprit och kvinnor utan att folk reagerar över kombinationen!! Nu kan jag inte svära på att de har skrivit alla texterna själva - eller ens en enda av dem - men de har valt att sjunga dem och gruppen är lika berömd för alla kategorier av låtar.

Kanske vore något för somliga lovsångsband att fundera över? Inte för att jag menar att upphöja sprit och kvinnor eller något, men lite mer folklighet i kyrkan skulle inte skada...

Tillåt mig att presentera *trumvirvel*

The Dubliners:


Om Whiskey: Whiskey in the Jar

Mer sprit och lite tobak: All for me Grog

Om fylla och otrohet: Seven drunken night

Om kvinnor: Molly Malone och Spanish Lady

Om kärleken till en stad: The Town I loved so well och The Rocky Road to Dublin

Patriotism: Song for Ireland

Jag skulle kunna fortsätta i en hel evighet på detta vis och lista låt efter låt efter låt, men jag nöjer mig med dessa (tills vidare). Lyssna och njut!

tisdag 19 augusti 2008

Alla mina kyrkor

Jag fick en fråga angående hur vi i min församling firade nattvarden i kommentarerna till Eucharisti-inlägget. Då jag, förvirrande nog, har flera församlingar som jag kallar "mina" och är mer eller mindre aktiv inom (alt. besöker regelbundet) så tänkte jag att det kanske var på plats att alla fick chansen att få en ordentlig förklaring till hur saker och ting står till.

Lite var jag inne på effekten av att ha fler olika hemförsamlingar i ett av mina allra första inlägg på bloggen, men då utan att gå in på några detaljer kring själva församlingarna eftersom jag helt enkelt ännu inte hade (och jag har väl fortfarande inte i ärlighetens namn, inte för jag skäms för vad jag skriver eller så, men man förmanas ju att vara lite försiktig med vad man lägger ut på nätet) bestämt mig för hur anonym/öppen jag skulle vara med vem jag är.

Mina hemförsamlingar:
Till att börja med har jag två församlingar som kallar "mina hemförsamlingar" och anser mig vara aktiv inom, om än på lite olika sätt.

1) Min (kronologiskt sett) första församling är Lyckebokyrkan, en ekumenisk frikyrkoförsamling (mission/baptist, men med en ganska stor andel gamla pingstvänner också även om det inte finns några officiella band till pingströrelsen). Storleksmässigt kanske den kan anses vara liten till medelstor, beroende på vad man jämför med.

Jag har lite problem när jag ska beskriva församlingen och dess liv eftersom det är betydligt enklare att berätta vad den inte är än vad den är, t.ex. är den varken speciellt karismatisk eller traditionsbunden. Det närmaste jag kan komma är vad som ibland kallas "konceptkristendom", med Alphakurser och NFU-undersökningar, gudstjänstserier och samtalskvällar. Inspiration hämtas bland annat från Willow Creek. Mycket av arbetet riktas på att nå ut till människor i samhället som inte går i kyrkan regelbundet, om än väldigt lite traditionell evangelisation, och stor energi läggs på att hela tiden ha aktuella teman på gudstjänsterna.

Nattvarden ses nog mest som "till minne av" Jesus och omnämns som HHN (Herrens heliga nattvard) på planeringslappar, men annonseras kort och gott som "nattvard" i gudstjänster och annonser. Min uppfattning är att det mer ses som en gemenskapsmåltid där betoningen ligger på "för dig utgiven/utgjutet" än "Kristi kropp/blod". Nattvard firas en gång i månaden och alla som vill får gå fram och ta emot, några formella krav som dop eller kyrkotillhörighet diskuteras aldrig. Inte heller teologin kring nattvarden talas det om speciellt ofta. Alkoholfritt vin och glutenfritt bröd, som bakas av en av församlingsmedlemmarna, används. "Kösystem" (eller "obrutet duklag", som jag tror det kallas på kyrkospråk) gäller vid mottagandet.

2) Min andra församling, högkyrkliga St Ansgar, tillhör Svenska Kyrkan, fast ägs/drivs(?) av en fristående stiftelse. I viss mån kan man kanske kalla dem "frikyrkliga" (eller "det framtida SvK", vilket definitivt låter bättre i deras öron) eftersom de inte får del av kyrkoskatten, utan lever på folks gåvor och testamenten, kollekter och frivilliga insatser.

Här firas gudstjänst i form av tideböner (andakter nästan varje morgon och kväll) och mässa (fem gånger/vecka: högmässa, sjungen kvällsmässa eller läst morgonmässa) varje vecka under terminerna, medan annan typ av verksamhet är betydligt mer sällsynt. Fast kräftskiva och luciafirande, vesper med mingel och självklart även kyrkkaffe, samt retreater (fast på Berget, Rättvik, inte på St Ansgar) och liknande förekommer, så socialt blir definitivt också emellanåt.

Vid eukaristin är betoningen "Kristi kropp/blod" självskriven och alla "katolska" kännetecken som tabenakel och evighetslampa (eller vad det nu kallas) finns närvarande. I mässordningen står det eukaristins liturgi och kommunion för själva utdelandet och det omtalas som "de heliga mysterierna". Oblater och alkoholhaltigt vin används. Knäfall gäller vid mottagandet.

I början var jag lite skeptisk till några av de högkyrkliga uttrycken, van som jag var vid det frikyrkliga. Ett exempel: varför behövde man fira nattvard så ofta? Vad fyllde det för funktion? Samtidigt hade jag tidigare blivit bekant med tidebönernaBjärka-Säby (se nedan), vilket också hade försonat mig med gudstjänster med mer "strikt" liturgi. Så egentligen är väl "skeptisk" ett missvisande ord, "avvaktande" kanske är bättre. Eller "fundersam" - varför gör de så här, hur tilltalar det mig? Och allt som oftast så är mycket av liturgin och den här typer av gudstjänster väldigt berikande. Inte så att jag är fullkomligt övertygad om att det ska vara allenarådande formen (som många på Ansgar verkar vara), utan just som komplement och ett sätt av flera - en viktig del i mångfalden!

St Ansgar är den församling jag går oftast till en vanlig söndag nu för tiden. Men det beror mest på att den ligger 4 trappor ner i samma hus där jag bor, till skillnad från Lyckebokyrkan, som ligger 45 min cykeltur bort. Fast jag är nog fortfarande mer engagerad i Lyckebokyrkan och medverkar bland annat på gudstjänster där emellanåt.

Mina extraförsamlingar:
Utöver Lyckebokyrkan och St Ansgar så har jag tre församlingar i/omkring Uppsala som jag har någon form av regelbunden relation till:

3) Ärentuna församling tillhör Svenska Kyrkan och har en hel del ekumeniskt samarbete med Lyckebokyrkan, bland annat är jag konfirmerad i dessa kyrkors gemensamma regi (för många år sedan!). Idag bedrivs framförallt gemensamma taizéandakter, bibelstudier och alphakurs. Till skillnad från Ansgar så är Ärentunaförsamlingen ganska lågkyrklig (tror jag, men det kan ju vara jag som har ett konstigt perspektiv) och präglas i viss mån av en aktiv EFS-grupp.

4) St Lars katolska församling är, till skillnad från Ärentuna, en kyrka jag börjat besöka till och från först nyligen. Om inte annat för att de har högmässa kl. 11 istället för kl. 10 (som Ansgar har) - sovmorgon är ibland tacksamt!

5) Helga Trefaldighet är den församlingskyrka i Svenska Kyrkan som jag tillhör utifrån min bostadsort. Utöver att det är en väldigt mysig kyrka där den ligger i "skuggan av" domkyrkan, så har de ibland spännande ökenmässor (koptisk gudstjänsttradition) och liknande som jag gärna skulle se fler av!

Tillsist några ytterligare kyrkor som påverkat mig:
6) Vadstena klosterkyrka, Svenska Kyrkan, är min dopkyrka.

7) Taizé, Frankrike. Fyra pilgrimsresor (hittills).

8) Svenska Kyrkan i Frankfurt/Main, från min tid i Tyskland.

9) Nya Slottet Bjärka-Säby, utanför Linköping, bibelskola. En fantastisk kombination av tideböner och "pingstmöten".

10) Sionförsamlingen, pingst, i Linköping, bibelskoletiden.

11) Missionskyrkan i Linköping. Återigen bibelskoletiden.

12) Rögle kloster, Katolska Kyrkan, utanför Lund. Reträtt.

13) Livets ord, Uppsala. Inte minst för deras intressanta samtalskvällar.

Är det nu någon som förstår varför jag ibland känner mig både som "allt-i-ett" och ändå ganska förvirrad kring min kyrkoidentitet? Åtminstone jag har väldigt svårt att sätta etikett på mig själv...

onsdag 13 augusti 2008

Jesusinflammation!?

För några veckor sedan publicerade jag ett inlägg om eucharisti, fast det blev ju mest fusk med grekiska. Nu har jag hittat ännu ett ord som blir väldigt kul om man fuskar lite med grekiska (eller är det latin den här gången? Nej, jag tror det är grekiska, men det spelar mindre roll). Låt mig ta det systematiskt:

Hepatit är lever-(av hepar)-inflammation (-it),
Artrit är led-(av artro)-inflammation (-it),
Dermatit är hud-(av dermis)-inflammation,
Rhinit är näsinflammation (dvs "hösnuva"),
Sinuit är bihåleinflammation,
Meningit är hjärnhinneinflammation,
Encifalit är hjärninflammation,
Pneumonit är lunginflammation,
Bronkit är luftrörsinflammation,
Appendicit är blindtarmsinflammation,
osv osv osv.

Ändelsen "-it" är helt enkelt detsamma som vad vi på svenska kallar "inflammation" (ibland är det lätt att förstå varför somliga håller fast vid det vetenskapliga språket, det är liksom betydligt smidigare, och går likaledes mycket snabbare, att bara skriva -it istället för -inflammation).

Men vad blir då "Jesuit" om inte just "Jesusinflammation"!?

söndag 10 augusti 2008

Psalm 281

Psalm 281 ur Svenska Psalmboken (eller någon av alla andra psalmböcker som finns, detta är ju en av de 325 ekumeniska psalmerna) har en text som beskriver min bön och längtan ganska bra. Om den är sjungbar (ja, sjungbar är den säkert eftersom den är med i en psalmbok, men ni förstår vad jag menar, eller...?) eller om melodin är tilltalande vet jag inte, men vad spelar det för roll - läs den som en dikt eller bön annars!

I övrigt får texten tala för sig själv:

Psalm 281
Text: Philip Paul Bliss, omkr 1873
Översättning: Lilly Lundequist 1889
Melodi: Norsk-svensk folkmelodi

Mer helighet giv mig,
mer mildhet, o Gud,
mer sorg över synden,
mer lust för ditt bud,
mer tjänande kärlek
som ej söker lön,
mer tro på min Jesus,
mer kraft i min bön.

Mer tacksamhet giv mig,
mer saktmodigt sinn,
mer iver att söka
din ära, ej min,
mer smärta med Jesus,
mer fröjd av hans tröst,
mer styrka att lida,
mer frid vid hans bröst.

Mer tålamod giv mig,
mer salighetshopp,
att frigjord från världen
mot målet se opp.
Mer uthållig gör mig,
på frukter mer rik,
mer redo för himlen,
mer, Jesus, dig lik.

fredag 8 augusti 2008

Jag tar semester

Idag åker jag iväg på semester och återkommer inte förrän den 20/8.

Under min frånvaro kommer några färdigskrivna inlägg att publiceras undan för undan. Känn er fria att kommentera och diskutera dessa inlägg även i min frånvaro och invänta inte mina svar som om de vore någon sorts "facit".

Trevlig sommar!

torsdag 7 augusti 2008

De som står i skuld till mig...

När jag ändå är inne på något slags bönetema här på bloggen så kan jag ju lika gärna passa på och lägga in en gammal fundering - jag har funderat på detta ända sedan konfirmationstiden - som jag ännu inte riktigt "kommit till rätta" med:

Ur Herrens bön:
"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som står i skuld till mig" eller som det heter i den gamla översättningen: "de oss skyldiga äro".

Detta tillhör något av de saker jag inte alls begriper. Vadå förlåta de som står i skuld till mig? Antingen lånar jag ut pengar till dem av fri vilja - och vad finns då att förlåta? Att de inte har bättre ekonomisk planering så att de har råd med att betala lunchen (eller vad det nu kan röra sig om) själv?? - eller så ger jag de pengarna på en gång och någon skuld har aldrig förekommit.

Den senare attityden kanske är den som är "mer" kristen - "allt mitt är ditt" och "dela systerligt och broderligt" - men är det samma sak som att den första är fel?

I GT finns det massor med regler, bland annat för hur man ska låna pengar till varandra (eller sälja sig själv som slav om man inte har några pengar alls!!), och där heter det bara att man inte ska ta ränta av sin broder (eller syster), så kanske är det det som inkluderas i "förlåtelsen" - att inte vara girig och vilja utnyttja människan som står i skuld till dig. Men är detta verkligen förlåtelse? Det känns lite blekt. Fast det är ju ganska praktiskt å andra sidan, vem tar ut ränta av en kompis?

Kanske blir det värre om man "ger åt var och en som ber en", främlingar likväl som vänner. Är det då den typen av förlåtelse Jesus menar? Att "se mellan fingrarna" huruvida de bara utnyttjar dig och ge ändå? Förlåta dem för deras girighet? Förlåta dem för att de lurade dig (trots att du insåg detta redan där och då) och låta dem göra upp sin egen räkenskap med vår Fader istället för att vara polis/samvete åt dem? Men hur ska jag kunna ge med gott samvete när jag förstår att pengarna kommer gå direkt till sprit eller droger...?

Jesus ger i NT finns ett antal dramatiska liknelser kring folk som får sin skuld efterskänkt - tänker framförallt på liknelsen om tjänaren som fick mycket förlåtet men inte förlät sin medtjänare (Matteus 18:21-35). Är detta den förlåtelse vi ber om, att få sin skuld efterskänkt på detta vis? (Och ärligt talat så är det väl ganska oansvarigt av herren att låna ut så mycket pengar till att börja med? Okej, okej, det är en liknelse och handlar inte alls om ekonomi, men ändå...).

Jaja, jag kanske stirrar mig blind på de ekonomiska termerna i onödan? För nog har denna bön ett större tillämpningsområde än just det ekonomiska? Men personligen använder jag inte "skuld" direkt i något annat sammanhang I alla fall inte tillsammans med "stå i skuld till". Fast en domstol kan ju förvisso döma någon skyldig till ett brott, så om någon snor min cykel kanske jag kan förlåta "den mig skyldig äro"? Fast cykel är ju också en materiell ägodel förstås, vilket ju bara är pengar i en mer "fast" form.

Kanske kan - eller ska jag säga "troligtvis ska" - själva ordet "skuld" lika gärna bytas ut mot "sår, band och bindningar", något som man ibland talar om inom själavården. Ord som används för att uttrycka negativa förhållanden och händelser - elaka kommentarer, olyckor, illvilja, osv - som gör dig ofri. Som hindrar dig från att utveckla "din fulla potential" och frimodigt tjäna Gud.

"Förlåt mig mina synder, liksom jag har förlåtit dem som har sårat mig och gjort mig illa..."

onsdag 6 augusti 2008

Tips: Sofia Karlsson

Igår hade Allsång på Skansen sin stora sommaravslutning, med tillhörande pompa och ståt. Men det inslag som imponerade absolut mest på mig var en helt annan sång:

Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson, Jag väntar vid min mila, från sommaren 2006 (i YouTube-format)

Helt otroligt vackert!! Jag har fått en ny favoritartist! *förälskad*


Andra visor av Sofia Karlsson till Dan Anderssons texter:
Du liv...
Julvisa i finnmarken

Övriga visor av Sofia Karlsson:
Flickan och kråkan (av M. Wiehe)
Milrök
Dina händer
Två tungor
Spela för livet
904 Steg mellan bussen o...
Skärmarbrink
Live från Stadshuset, Stockholm (instrumentalt)

Uppdaterat:
Gissa vad jag fick syn på när jag var ute nu på förmiddagen? Sofia Karlsson har varit i Uppsala 3 augusti!! Varför kunde jag inte ha upptäckt henne innan det så att jag hade fått höra henne live?!

tisdag 5 augusti 2008

Be ständigt

Utifrån gårdagens ganska lättsamma inlägg, Wii pray, kanske det kan vara bra att även försöka ta med allvaret i det som sägs i cartoonen: Hur ofta anser vi oss själva för upptagna för att be?!

Nog är det lätt att inbilla sig att de enda som har en chans att kunna komma upp över "hedning"-nivån är bönetanter och klosterfolk (och eventuellt en och annan präst/pastor, men det är mer tveksamt och definitivt inte allmängiltigt) - folk som inte har något annat för sig än att just be! Som om bön var något vi skulle kunna vänta med tills vi blir pensionärer. Eller att bönen skulle tvinga oss att flytta in i kyrkan, utan vare sig möjlighet till sömn eller annat "världsligt". Ser vi inte själva hur dåligt detta rimmar med Paulus uppmaning om att "Be ständigt!" (1 Thess 5:17), en uppmaning riktad till hela församlingen, inte bara några gå "extra andliga" personer?!

Eller är det kanske snarare så att vi har missuppfattat vad bön är? Vad själva begreppet "bön" rymmer? Skulle bön kunna vara något annat än att sitta still i kyrkbänken med knäppta händer? Finns det någon annan variation till detta än att stå upp och sjunga lovsång med lyfta händer? Kan det till exempel vara en bön att äta frukost? Eller en bön att plugga? Betala räkningar? Diska, sova, åka på semester, osv? Dvs kan själva görandet av allt detta och mycket mer, dvs kan hela vardagen, vara själva bönen (och nu menar jag inte att man varvar dessa aktiviteter med bön i en cykel med först 14 min plugg sen 1 min bön för att ta ett drastiskt exempel, utan att de där 14 min plugg är lika mycket bön som den där sista minuten)?

På något sätt tycker jag att det känns lättare att tänka att "ge allmosor" och "vårda sjuka" skulle kunna vara en bön (dvs aktiviteter jag gör för någon annans skull, aktiviteter som "flödar ur mig till någon annan") än när jag sitter och pluggar (kunskap ska inhämtas och fås att "flöda in i mig" - och helst stanna där!). Kanske kan även frukosten kännas mer bönelik när jag väljer ekologiska och rättvisemärkta produkter - val som syftar till att "vårda skapelsen" och göra livet bättre för någon annan. Men om mitt mål ska vara "Be ständigt" så måste även det "själviska" pluggandet vara en bön i sig. Hum...

måndag 4 augusti 2008

Wii pray


Hittade den här bilden på ReverendFun (en sida som jag varmt kan rekommendera) och tycker den är helt klockren!!

Kristi kropp

Här kommer då tillslut det utlovade inlägget om Ign Smyrn 7:1. Igår - när jag hade tänkt lägga upp det - blev jag plötsligt väldigt tveksam om jag verkligen skulle göra det, för för somliga kommer det tyckas att detta är VÄLDIGT självklart, men men... Med min utgångspunkt så tyckte jag ändå att det var intressant så här kommer inlägget i alla fall:

Ign Smyrn 7:1 (min fetmarkering):
Från eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att eukaristin är vår Frälsare Jesu Kristi kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet. De som talar emot Guds gåva går under i sitt disputerande. Det vore bättre för dem att ha del i kärleken så att de kan uppstå.

Kommentar:
kött: Luk 22:19; doketerna förnekade att Kristi kropp ges i eukaristin.

Sprungen som jag är ur frikyrkan har detta med nattvarden inte spelat så stor roll vid gudstjänsterna och tron på att brödet bokstavligt talat är Kristi kropp finns inte (åtminstone talas/undervisas det inte om det), så jag tycker det är intressant att det verkligen försvaras redan så här tidigt i historien och inte är någon medeltida (förlåt, inget ont om medeltiden) spetsfundighet

Eller ja, nog har jag hört att många av de tidiga kristna blev martyrer just med anklagelsen av att vara kannibaler utifrån yttre missförstånd kring nattvarden. Och jag vet att det finns med i ökenfädernas skrifter från 300-talet, så nog har jag vetat att det förekom. Men ändå känns det mer konkret att få det svart på vitt i en bok än att bara höra det från folk på Internet..

lördag 2 augusti 2008

Den katolska kyrkan

Ibland bjuder böcker på många tankar, så för att "fortsätta" på förra inlägget med tankar utifrån "De apostoliska fäderna" så var det två saker i Ignatios brev till smyrnierna som fick mig att reagera: Delvis vad han skriver i 7:1 och delvis 8:2. För att krångla till det tänker jag faktiskt börja med att kommentera det han skriver i 8:2 och lämna 7:1 till nästa inlägg (och för er som inte har boken alt. inte orkar slå upp det just nu, ni får fortsätta vara nyfikna på vad detta kan vara tills dess ;-) ).


Så här står det (Ign Smyrn 8:2a, min fetmarkering):
Där biskopen visar sig, där skall också församlingen vara, liksom den katolska kyrkan finns där Jesus är.

Och i kommentaren till stycket:
Katolska kyrkan: uttrycket möter här för första gången i den bevarade litteraturen. Det används som något välkänt för läsarna. Ordet katolsk kommer av katholikós och översätts traditionellt med "allmännelig". Det är fråga om den universella kyrkan som finns manifesterad överallt där man firar eukaristin med biskopen som Kristi representant. Varje församlings herde kallas alltså biskop.

Som protestant har jag nog alltid tänkt mig (även om jag aldrig har lärts det, vilket kanske kan vara värt att påpeka) att begreppet "katolska kyrkan" började användas först efter delningen av kyrkan - antingen efter splittringen öst-väst eller så sent som efter protestantismen på 1500-talet (och ja, jag är mycket medveten om de icke-chalcedonensiska kyrkorna som gick sin egen väg redan på 400-talet, men allt jag tänker är inte logiskt fullt ut). Alltså, jag har tänkt att det blir relevant att dela in kyrkor i "katolsk" eller "ortodox" eller "luthersk" (eller vad annars man nu vill kalla dem) först i kontrast till någon annan kyrka. Men nu finns här svart på vitt att begreppet "den katolska kyrkan" användes redan år 107 (108?) efter Kristus!! Och att det redan på den tiden används "som något välkänt för läsarna"...

Säkert användes begreppet inte i exakt den betydelse vi lägger in i det idag - precis som biskop används för församlingsherde snarare än vad vi idag menar med biskop - men jag måste erkänna att jag verkligen studsade till när jag såg det. Redan i andra generationens kristna, efter lärjungarna - apostlarna - och Jesus Kristus själv, ansågs det alltså viktigt - och självklart - att kyrkan var katolsk. Allmän och universell. Viktigt nog att påpeka, viktigt nog att understryka och att använda som "förklaringsmodell" för biskopens förhållande till församlingen. För mig är detta stort! Liksom, oj! En helt ny tanke. Detta tåls att funderas på ett tag framöver...

fredag 1 augusti 2008

Odödlighetens läkemedel

Häromdagen, när jag satt och läste ur "De apostoliska fäderna", stötte jag på uttrycket "odödlighetens läkemedel" (Ign Ef 20:2) som en synonym till och beskrivning av nattvarden/eukaristin. Uttrycket må vara fint, men är egentligen helt bakvänt när man tänker på det!

När man pratar om "cancerläkemedel", "huvudvärkstabletter" eller "astmaspray" så är ju förledet det man ska BOTA, dvs korrigera/ta bort, inte det man vill uppnå (eller har ni någonsin hört talas om "infektionsfripencillin"?)!

Alltså, med den logiken, så betyder "odödlighetens läkemedel" att man försöker bota odödligheten som om det vore en sjukdom! Nej, tvärt om så borde det väl handla om "dödlighetsläkemedel" (även om det inte låter lika fint och uppmuntrande) för att vara logiskt korrekt.

Nej, förlåt. Jag ska vara helt ärlig. Det finns massor med "förled" (även om man då väldigt sällan skriver ut "läkemedel" efter, så om det verkligen är "förled" kan ju diskuteras) som berättar vad man vill uppnå - antibiotika, antidiabetika, antipsykotika, antireumatika, antimalariamedel, bromsmedicin, osv.

Eller gör de verkligen det? Talar alla "motläkemedel" (anti = mot) verkligen om vad de vill uppnå eller bara om vad medicinen ska tas mot? Visst, det kanske är underförstått att "antibiotika", som är "mot bakterier", betyder exakt samma som "bakteriefriläkemedel", men det är som sagt var enbart underförstått och inte klart uttalat! Och tittar man vidare på de flesta antiläkemedlen så är det inte läkemedel som botar sjukdomar, utan bara håller dem i schack/dämpar symtomen av sjukdomarna...

Och med den logiken så skulle väl det troliga vara att "odödlighetsläkemedel" på sin höjd dämpade symtomen av dödligheten (om man alltså tänker sig "o-" som motsvarande "anti-"), och det är ju inte heller det man vill visa på när man säger att nattvarden/eukaristin är "odödlighetens läkemedel". Helt bakvänt alltså!