Jag läste för ett tag sedan att ordet apostel är detsamma som missionär. Eller mer exakt: att de båda orden betyder samma sak, de är bara härstammar från två olika språk (grekiska resp. latin?). För mig var detta något av en aha-upplevelse som både förvandlade punkter och utropstecken till frågetecken och frågetecken till utropstecken.Förvirringen kommer självklart från att vi i kyrkan i dag ofta omtalar apostlarna som föregångare till dagens biskopar medan missionärer oftast tycks syfta på något eget ämbete. Kanske är det förvisso mer uttalat så inom frikyrkan som gärna markerar mot att biskopar "sitter på sina höga hästar" och "tror att de kan komma här och bestämma hur vi ska tro" medan missionärerna ofta ses som troshjältar som offrar ett tryggt familjeliv här i Sverige för att istället åka iväg - gärna till en plats där de riskerar att bli förföljda för sin tro - för att sprida evangeliet till "onådda folk" och områden. Och självklart är det tvärt om inom högkyrkligheten där ämbetet som biskoparna bär respekteras mycket tydligt, men där talet om missionärer knappast förekommer (möjligen utöver sankt Ansgar som missionerade Sverige för 1000 år sedan).
Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.
På tal om Paulus så tror jag ofta att han annars ses som urbilden annars för missionären som reser runt från stad till stad och grundar församling efter församling. På sina missionsresor(!) kommer han till en plats, stannar där ett tag - upp till något år - och evangeliserar. Sen han utser ledare och reser själv vidare för att grunda ytterligare en församling på en ny ort. Detta trots att det i Bibeln tydligt står att han räknas som apostel. Men ordet apostel - och biskop - uppfattar jag mer som en människa som stannar på ett ställe, på sitt "biskopssäte", och ansvarar för det geografiska området. En människa som betydligt mer ägnar sig åt att "hålla i tyglarna" för vad som är renlärigt och tillåtet att tro och göra inom kyrkan än en människa som står på gator och torg och predikar evangeliet (så som jag tänker mig att missionären gör)!
Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!
Tänk så förvirrat det kan bli för en icke-språkvetare genom att samma ord fast på olika språk importeras och används parallellt men kommer att få olika betydelser!
10 kommentarer:
Apostolisk! Ett härligt ord! Missionerande är också fint! Episkopal också ett härligt ord! Varför välja; ta alltihop, hela fullheten (även om det finns fulhet också).
Snygg layout! Tråkig årstid!
Endast tillsammans kan vi förstå bredden, höjden och djupet i vår tro, eller hur var det nu Paulus uttryckte sig?
Tackar! Men jag gillar hösten. Skarpt! Finns inget vackrare än vackra höstdagar med sprakande färger på träden och hög, klar luft! Och sen massor med härlig, mystisk dimma...
Det är sant att orden kan ha liknande betydelse. Samtidigt är det språkbrukarna som ger speciella betydelser till de ord de använder.
Missionär kommer av latinets missio som har med utsändning och uppdrag att göra, och motsvarande gäller för apostel. Just faktorn med uppdrag är viktig. Vem är det som ger uppdraget? Paulus säger att det var Gud som gav honom uppdraget. Samtidigt ser vi att han inte lyckades med annat än att ställa till oreda innan han fick Petrus "godkännande" (galaterbrevet). Han var tydligen så stökig att man skickade hem honom ifrån Jerusalem, och i Antiochia blev det så rörigt att de fick begära hjälp ifrån Jerusalem... (apostlagärningarna).
Biskop kommer av grekiska epi (över) och skopus (tittare), dvs. den som på apostlarnas uppdrag skulle vara tillsyningsman. Om det var en församling, eller en stad, eller ett område kom att variera.
Präst kommer av grekiska presbyteros (äldste), som enligt apg tillsattes av apostlarna i varje församling. Diakon betyder medhjälpare.
Jag tror att det är grundligt fel att anta att urkyrkan var strukturlös, samtidigt som det är lika grundligt fel att anta att läran var enhetlig. Ser man t.ex. på hur Paulus skriver om Jesus handlar det ofta om att Gud gjorde honom till... Johannes är tvärtom solklar över att Jesus var före all tid. Paulus är ofta arg över att judar försöker att få hednakristna att följa lagen, medan Matteus inte har en tanke på att överge något i lagen. osv.
Motsvarande motsättningar förekommer naturligtvis också i judendomen. I vilken ordning skapades världen? Hur många djur hade Noak med sig? Hur lyder de 10 budorden, och hur många är de egentligen i 2 mos respektive i 5 mos? Skall Guds straff övergå på kommande generationer, eller skall var och en sona sitt, och en son inte ställas till svars för faderns missgärningar? Osv. Osv.
Stefan
Jag som trodde det bara var och läsa bibeln och bli frälst... :-)
PS! Bra inlägg. DS!
Stefan:
Tack för genomgången!
Du får dock gärna utveckla hur du menar att Paulus mest ställer till oreda till en början...
Annorzzz:
Ja, men självklart är det så! Vem har inbillat dig något annat??? :P
STOPPA TERRORN MOT DE SJUKA! Den kan drabba
DIG!
Rösta rödgrönt - för ditt EGET bästa.
Så enkelt är det - för ALLA utom mångmiljonärerna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7799608.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/article7799614.ab
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article7787175.ab;jsessionid=1307B595C58E72180AD2BDF92D2CA2B7.mobila
Vakna upp och skicka vidare! I morgon är det för sent.
-Peter Ingestad, poet, Solna
Apg 9:26 ff.
När han hade kommit tillbaka till Jerusalem försökte han ansluta sig till lärjungarna. Men alla var rädda för honom eftersom de inte litade på att han var en lärjunge. Då tog Barnabas honom med sig till apostlarna och berättade för dem hur Saul på vägen hade sett Herren, som talat till honom, och hur han frimodigt hade predikat i Jesu namn i Damaskus. Sedan fick Saul komma och gå som han ville hos dem i Jerusalem och talade frimodigt i Herrens namn. Han predikade också för de grekisktalande judarna och disputerade med dem. De bestämde sig för att röja honom ur vägen, men när bröderna fick reda på detta tog de honom ner till Caesarea och skickade honom därifrån vidare till Tarsos.
Den första missionsresan, i kapitel 13-14 verkar ha varit stökig, och man anar mellan raderna att anledningen till att de gav sig av var att det var oro i församlingen i Antiochia. Det bekräftas mot slutet av berättelsen, och det leder fram till apostlarnas ingripande i kap 15. De församlingar som Paulus grundar under den resan verkar försvinna lika snabbt som de tillkom. vi hör inget mer av dem. Det som blir bestående kommer efter att han fått Petrus godkännande (gal 2), vilket bör ha skett strax före apostlamötet i kap 15.
Skillnaden verkar ligga i följande observation: inför första resan var det folk i församlingen som lade sina händer på deras huvuden och välsignade dem. Mötet med Petrus innebar något annat. Samma skillnad möter vi i 1 resp. 2 brevet till Timotheus. Där var skillnaden om det var folk i församlingen eller Paulus som lade händerna på huvudet.
Det ger anledning att titta litet längre tillbaks. I kap 8 läser vi att Filippos predikade i Samarien, men han var inte apostel... I vers 14-17 får vi veta att "Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord sände de dit Petrus och Johannes, som reste ner och bad för de troende att de skulle få helig ande. Ty ännu hade Anden inte kommit över någon av dem, de var bara döpta i herren Jesu namn. Men nu lade apostlarna sina händer på dem, och de fick helig ande."
Kan det vara någon ledtråd till varför vi har kvar apostlarnas ämbete i biskoparna måntro...? Förebilden finns naturligtvis i GT, men det blir för långt här.
I vilket fall som helst blev resultatet av Paulus senare resor mer bestående, vilket vi ser i breven...
Stefan:
Tackar! Intressant. Måste erkänna att jag aldrig har tänkt på det på det viset innan. Eller hört någon predika/undervisa om det.
Jag har full förståelse för att du inte tänkt på det tidigare. Det hade inte heller jag gjort om inte någon hade tänkt före mig...
Jag såg en i sammanhanget intressant kommentar. Den rör hur man ser på bibeln. För mig som katolik var själva frågeställningen djupt främmande innan jag började att förstå att det är ett sätt som protestanter använder för att utskilja sig ifrån varandra...
Den kommentar som jag såg var att många protestanter menar att Jesus ordnade frälsningen åt oss, och att Paulus förklarade det för oss. Det medför att man har en ganska svävande uppfattning om huruvida GT är relevant för oss eller inte, och att man inriktar sig på att förstå vad Jesus menar med sina olika kommentarer, dvs. antingen att tala om för oss ett sakförhållande rörande himmelriket, eller att ge en släng åt någon annan som har fel. Däremot tar man Paulus ord som instruktioner - vers för vers. Litet grovt är det också så jag upplever en hel del protestantisk apologetik på nätet i alla fall. Som Katolik har jag en närmast motsatt hållning: budskapet är det samma i GT som i NT. Det är samma Gud som talar. Ställer man det ena mot det andra är man garanterat fel ute. Jesu undervisning är förvisso viktig, men det viktigaste är hans exempel av lydnad och fattigdom. Läropåståenden frälser i sig lika litet som lagregler. Paulus undervisning är ett komplement till vad Jesus lär. Han vrider och vidgar det en smula för att passa in också i andra och nya sammanhang. Det är Petrus som börjar det arbetet genom besöket hos Cornelius i början av Apg.
Du skriver: "Jesus ordnade frälsningen åt oss, och att Paulus förklarade det för oss"
Har aldrig hört det påståendet själv! Visserligen har jag varit med om att man betraktar NT som viktigare än GT och då evangelierna viktigare än breven och uppenbarelseboken, men nog har alltid GT ansetts relevant och viktig i alla sammanhang.
"Jesu undervisning är förvisso viktig, men det viktigaste är hans exempel av lydnad och fattigdom."
Det har jag nog aldrig hört undervisas om vare sig i protestantiska eller några andra sammanhang jag varit i. Måste jag nog tänka vidare på...
Skicka en kommentar