Förvaltarskap och ekonomi

Hörde en bra predikan (om än onödigt lång, enligt mig) häromveckan om pengar. Har väl egentligen inte tänkt så mycket mer på det sen dess, men så fick jag syn på Charlotte Thereses inlägg på Europakonferensbloggen om att "lämna allt för att följa Jesus".

Det jag tyckte var så bra med predikan jag hörde (om som inte verkar ha betonats i Europakonferensen) är att den förutom bakgrunden kring vad Bibeln säger om ekonomi tog upp inte enbart en utan två punkter:

1) Watch it! "Kärleken till pengar är roten till allt ont", "Du kan inte tjäna både Gud och mammon", osv. Ja, allt det ni har hört förr...

2) Use it! Förvaltarskapet. Jesus - och Bibeln - talar minst lika mycket om det goda kontra det dåliga förvaltarskapet av pengar som han talar om "sälj allt du äger och ge till de fattiga". Märkligt nog har jag svårt att erinra mig om huruvida jag har hört predikningar om detta överhuvudtaget förr. Har du?

Mer helanden

Jag tror på att Gud vill att vi ber Honom gripa in i våra liv i stort och smått. Jag tror på att Gud gör under. Jag tror på att Gud helar människor. Jag tror att detta går att bevisa med vetenskapliga metoder.

För mig är denna tro den fullt naturliga konsekvensen av att bekänna Honom som Skapare, Frälsare och Befriare. Läs bara Bibeln! Skåda (eller försök räkna dem om du hellre vill det) alla under som förekommer både i Gamla Testamentet och Nya Testamentet. Ja, Jesus gör under. Helar människor. Varför ska jag då förneka möjligheten att Gud kan - och vill! - göra under?

Gud "angriper" sällan människor mot deras vilja. Så vill vi se under så kan det vara värt att be om dem. Men jag tror inte på att KRÄVA under av Honom. Jag ber om helanden och under i Jesu namn med tillägget "Ske din vilja, inte min".

Min vanligaste bön om helande är för mig själv och min återkommande huvudvärk. Ibland släpper den, ibland inte. Oftast kombinerar jag det med att ta en huvudvärkstablett. Jag har bett om att slippa återfå huvudvärken, men än så länge verkar inte Gud besvara den bönen. För mig är detta faktum inget som påverkar min syn varken på Gud eller Guds allmakt. Tillsvidare får jag får fortsätta be. Människan blir ju aldrig så from som när livet går emot henne och hon får möjlighet att klaga på Gud! Och bönfalla Honom om hjälp...

Ett helande

Diskussionerna går - som de flesta antagligen märkt - höga om helanden (och Benny Hinn) just nu. Benny Hinn har jag ingen åsikt om, men jag tänke att det kunde säkert - i någon mån - vara intressant att dela med mig av enda gången jag är helt säker på att någon har blivit helad i samband med att jag har bett för denne.

Det var i min dåvarande husgrupp (cellgrupp, hemgrupp, bönegrupp, ... - kärt barn har många namn!). En kvinna hade ont i benet och ville att vi skulle be för henne i samband med bönestunden på slutet. Inga problem, självklart att vi kunde göra det. Och en bad. Och en till. Och en tredje. Och tillslut hade i stort sett alla bett för henne utom jag - i vanliga fall så kanske en eller två bad för samma ämne - så jag kände mest att jag måste göra det för att jag inte skulle såra hennes känslor. "Alla andra bad, men inte du!"... Inte motvilligt egentligen, men fullständigt oengagerat. Det blev en mycket kort bön. Och hade för min del inte varit mer med det...

...om det inte varit så att jag knappt ens hade hunnit säga "Jesus" innan hon hade blivit helad. Fullständigt. Hennes man pratade om det i flera år efteråt på Alpha-kurser osv om hur jag hade bett för henne och hon hade blivit helad. Pinsamt!

Så vill ni alltså ha mitt bästa tips på hur man ber en helande bön som får effekt så be enbart ur psykologisk-sociala skäl, men var därutöver fullständigt oengagerad.

Bästa sorten: Lämna över problemen

Tänkvärt från Bästa sorten:

Varje kväll lämnar jag över mina problem till Gud, han ska ändå vara uppe hela natten...

Löneförhandling

Läste följande historia i en kompis Buzz (en gmail-grej):

Vis gammal man om löneförhandlingar:

"Arbetaren ska i lugn och ro räkna ut vad som är det lägsta han kan arbeta för. Och arbetsgivaren ska göra likadant. Men han räknar ut vad som är det mesta han kan betala för samma arbete. Sen kan de träffas och prata öppet och enas mitt emellan. Då blir båda nöjda! Arbetaren får mer än vad han begär och arbetsgivaren behöver inte betala ut så mycket som han tänkt."

Arne Ottosson, 85 år

Tänk vad mycket ångest man skulle slippa om man gjorde så snarare än att förhandla tvärt om!

Profetens förbön för Guds folk

Ibland är det inte så svårt att se varifrån de Katolska och Ortodoxa kyrkorna får vissa av sina "obibliska" läror - och ur motsatt synvinkel lika lätt att förstå varför de apokryfa böckerna till GT har förkastats av de som hävdar att dessa läror är just "obibliska" och därmed direkt felaktiga (om inte skadliga och/eller syndiga).

2 Mack 15:12-16

Detta var innehållet i Judas drömsyn:

Den förre översteprästen Onias, en god och fin man, försynt i sitt uppträdande och vänlig i sitt sätt, som kunde lägga sina ord väl och som ända från barndomen hade vinnlagt sig om ett i alla avseenden rättskaffens liv - han stod med utsträckta händer och bad för hela det judiska samhället. Därpå visade sig en märklig man med vitt hår och ädelt utseende, präglad av en underlig, överväldigande auktoritet. Och Onias sade: "Denne man, som är sina bröders vän och flitigt ber för folket och den heliga staden, är Jeremia, Guds profet." Då räckte Jeremia fram högra handen för att ge Judas ett svärd av guld och överlämnade det med följande ord: "Ta emot detta heliga svärd! Det är en Guds gåva, och med det skall du krossa dina motståndare."

Går det att hålla sig neutral till dessa apokryfiska/deutrokanoniska skrifter? Kan man - som Martin Luther - nöja sig med att kalla dem "nyttig läsning" men inte se dem Bibelns kanon, som normgivande och grundläggande för kristen dogmatik? Se dem som vilken annan andakts- eller uppbyggelsebok som helst? Eller är det ett antingen eller där man antingen måste förkasta dem helt och fullt eller upphöja dem till fullvärdig kanon?

På vacklande ben?

Ps 31:2-9, ur gårdagens completorium:

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,

svik mig aldrig!

Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,

skynda till min hjälp.

Var min klippa dit jag kan fly,

borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.

Du skall leda och styra mig,

ditt namn till ära.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,

du är min tillflykt.

Jag överlämnar mig i dina händer.

Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Du hatar dem som dyrkar falska gudar,

men jag litar på Herren.

Jag vill jubla av glädje över din godhet,

du som såg mitt elände

och tog dig an mig när jag led.

Du gav mig inte i fiendens våld,

du förde mig ut i frihet.

Religionsdialog: Eclipse moral

Helene Sturefelt ("Religionsdialog") skrev igår ett inlägg om moral utifrån filmen Eclipse (som är del tre i Twilight-serien av Stephanie Meyer) som nu går på svenska biografer. Ett inlägg som riktigt bra sätter ord på hur jag ser på detta med sex, äktenskap och relationsmoral. Rekommenderad läsning!

*****

Angående själva bok- och film-serien så kom jag i kontakt med dem först i och med att jag såg första filmen på DVS hos en kompis. Och jag blev tillräckligt förbryllad - på ett positivt sätt, dvs på ett sätt som väckte min nyfikenhet - av den så att jag helt sonika köpte en box med alla fyra böckerna när de såldes till ett bra pris och läste alla böckerna på en gång. Visst vet jag att de har fått motta en hel del kritik - varav en del berättigad - för "fantasilöst språk" och "oortodoxvampyrologi", men historien i böckerna har varit tillräckligt intressant för att bibehålla mitt intresse igenom serien. Och kanske kan vampyrmyten må bra av att nya författare vågar göra nya saker med legenden snarare än att bara göra ännu en kopia på gamla böcker och filmer!

Apotekare i Bibeln

Det var väl det jag visste!

Syr 38:4, 6-8

Herren har låtit jorden alstra läkemedel,

och en klok man förkastar dem inte.
[...]
Åt människorna gav han kunskap

för att bli prisad för dessa underbara gåvor.

Genom dem har han botat den sjukes plåga,

av dem blandar apotekaren till sin medicin.

Herren upphör aldrig att verka;

från honom sprider sig hälsa över jorden.

Det talas om församlingsplantering...

Det talas om församlingsplantering. Både i "min" EFS-församling här i Östersund och på nätet, framförallt på Stefan Swärds blogg (läs bland annat detta inlägget i frågan). Eller 'talades' kanske är mer korrekt. För samtalet var mer livligt i månadsskiftet maj-juni. Nu verkar frågan ha tagit sommarlov. Åtminstone temporärt gett vika för kronprinsessbröllops- diskussionerna.

Varför så mycket tal om församlingsplantering? Är det så mycket bättre att ständigt grunda nya församlingar än att fokusera på att få gamla församlingar att växa genom mission? Svaret tror jag ligger i det som vår NFU-handledare i Lyckebokyrkan sa en gång (fast det sades apropå en annan fråga):

"Ett träds frukt är inte ett äpple eller ett päron
utan ett nytt träd,
en troende människas frukt är inte en större personlig tro
utan en ny troende människa,
en ledares frukt är inte en grupp att leda
utan en ny ledare,
en församlings frukt är inte en troende människa
utan en ny församling"

Om en församlings frukt är en ny församling så är evangelisation och mission (i syfte att nå församlingstillväxt) inte nog, utan själva församlingsplanteringen i sig blir nödvändig. Men jag tror också församlingsplantering som sådan kan hjälpa människor att ta missionsuppdraget på allvar. När man vet att vi som församling inte kommer "orka" om vi inte blir flera. För hur kul är det att "misslyckas" och gå tillbaka till den gamla församlingen och säga "nej, det blev inget" och låtsas att allt är som det var förr? Tävlingsinstinkten växs när man vågar spänna bågen och ge sig i kast med att plantera nytt.

Samtidigt kan jag se en fara i att plantera nytt. Om själva nyplanteringen blir ett mål i sig. Ännu ett måste för redan utslitna församlingsmedlemmar. Eller om det blir så att de som ger sig iväg blir någon form av "elitkristna" som vi andra måste skämmas inför. Skämmas för att vi är "bekvämlighetskristna". Inte för att någon någonsin skulle säga det, utan det mer är en inre upplevelse hos den som blir kvar och som trivs bra när "saker är som de alltid har varit".

För viss har vi massor med församlingar i vårt avlånga land. Församlingar med kyrkor som står tomma. Gudstjänster utan besökare. Bara att kyrkorna ägs av Svenska Kyrkan, och bör därför inte räknas enligt somliga. Skulle vi kunna få liv i dem så skulle det inte behövas "nyplanteras". Strukturen finns redan där, det enda som saknas är engagemanget och människorna!

Ge sig hän, delta, iakta

Fortsätter lite på temat från "Vinkningar, blinkningar och korstecken" (det vill säga sista inlägget i maj) och de kommentarer som det inlägget gav upphov till: Finns det någon form av kristendom som är frommare än andra?

*****

Ska jag spetsa till det så kan jag dela in oss kristna i tre olika "personligheter" eller "ärketyper": De som ger sig hän, de som deltar och de som iakttar och ifrågasätter.

Ge sig hän

Den typiske "pingstvännen". Att ge sig hän = hängivenhet. Och här är hängivethet samma sak som att kasta sig in i allt. Att vittna om Gud i allt man gör och säger. Att hoppa intensivt på scenen. Att sträcka händerna i lovsången. Att be högt, gärna i tungor. Ständigt hitta nya sätt att manifestera sin hängivenhet till Gud.

Men som alltid finns det de som säger att vissa gör det "bara för att man ska" eller "för att verka andligare än vad bänkgrannen [underförstått: som inte gör det] är", och allt detta viftande och hoppande och bedjande enbart är en show där man själv är den enda som blir lurad.

Delta

Den typiskt "svenskkyrklige". Lite mer lagom. Deltar genom att sitta i församlingsbänken under gudstjänst. Sjunger med i sångerna och ber med i bönerna. Hörs och syns inte särskilt ofta.

För den utomstående är det lätt att luras att deltagaren bara är en iakttagare eller passivt sitter av en gudstjänst eller andakt "för att man ska". En "vanekristen".

Iakta

Ifrågasätter. Iakttagaren återfinns kanske oftare inom universitetet än i kyrkan. Besöker en gudstjänst lika ofta för att iaktta det sociala spelet som för att faktiskt delta i gudstjänsten som sådan. Sitter ofta med armarna i kors i tyst protest mot vad han eller hon uppfattar som meningslösa företeelser under pågående gudstjänst.

Om risken för de övriga är att missuppfattas eller påtvingas ett beteende utifrån är risken för iakttagare att man är alldeles för dålig för att ge sig hän och delta, och att den ifrågasättande och protesterande attityden blir en vägg mellan sig och tron på Gud.

Är då något av dessa sätt då heligare än de andra?

I grund och botten tror jag det enbart handlar om just olika personligheter. Då jag tror att Gud skapade varje människa unik så är jag även övertygad om att Han menar att olika vägar och olika sätt passar olika människor olika bra. Vägen till Gud är en - via Kristus - men vägarna till Kristus är lika många som det finns troende människor. Varje väg är unik, om än med mer eller mindre liknande drag som påminner om varandra mellan olika människor och som gör det möjligt att kategorisera såhär.

Självklart finns det också många "mellantyper". Till exempel liberalteologerna ligger nog ofta på gränsen mellan grupp tre och ett. De ifrågasätter gärna gängse mönster och tänkande, men ses nog ofta utifrån som svärmare kring sina egna idéer och aktiviteter. De kontemplativa hamnar nog mellan grupp ett och två - de ger sig hän på ett sätt som kanske utifrån mer påminner om ett passivt deltagande, men kräver minst lika mycket hängivenhet som handviftning och tungotal.

Själv pendlar jag nog mellan alla tre typerna. Fast kanske framförallt mellan grupp två och tre. På gott och ont. Det är sällan jag riskerar att bli anklagad för "svärmeri", men å andra sidan kan jag bli lite väl grubblande och eftertänksam så att jag aldrig fullt ut bara välkomnar Gud in i mitt liv utan ständigt kommer med ett "ja, men...".

Uttrycket "att sila mygg men svälja kameler" kan appliceras i lika hög grad på alla tre grupper. Eller åtminstone i lika hög grad på grupp ett och tre. Vad grupp två egentligen tycker och tänker kan oftast vara väldigt svårt att klura ut då de gör så otroligt lite väsen av sig. Svärmeri blir lika lätt fel som alltför höga doser av kritik. Både inåt och utåt.

Intimitet

Utifrån kommentarer och diskussion kring mitt "En kort romans?"-inlägg förra veckan, så skulle jag vilja höra vad ni tror om nedanstående teori:

När jag diskuterar längtan efter ett förhållande så skulle jag lika gärna kunna dela upp det i längtan efter en intimitet i tre delar: intimitet till kropp, själ och ande. Om det verkligen upplevs på detta sätt av de som är långvariga sambos, förlovade och gifta tänker jag inte svara på. Det kan jag inte svara på, då jag själv är långvarig singel. Men detta är ändå något av "drömmen om det perfekta förhållandet" så som jag tänker mig det just nu.

Fysisk intimitet

Beröring. Alltifrån hålla handen och massage till kramar och "sitta nära". Den där naturliga närheten och beröringen som finns mellan de tu och som säger "vi hör ihop". Den goda beröringen som bjuder in partnern in i den personliga-privata sfären. Att inte hålla "behörigt avstånd", utan tvärt om vara trygg och tacksam med någon så nära inpå.

Psykisk (eller själslig) intimitet

Tillit. Förtrolighet. Den speciella, djupa vänskap som uppstår i ett förhållande. Den speciella vänskap som kan växa fram mellan två goda vänner och få kärlek att spira. Att våga öppna sig och tala om allt, och vara förvissad om den andres förtroende tillbaka. En längtan efter denna själsliga närhet kan oftast vara minst lika stark som längtan efter den fysiska närheten i ett förhållande!

Andlig intimitet

Att be tillsammans. Med varandra, för varandra. Att dela tron tillsammans. Som en kompis konstaterade: det absolut svåraste i ett förhållande - även om båda är kristna! Men något av det mest fantastiska man kan dela med en annan människa när det fungerar.