måndag 14 juni 2010

En kort romans?

Alla kyrkor tror jag är överens om att äktenskapet ska vara för evigt. En man, en kvinna. Livet ut. Sen lär det inte ha undgått någon att det skiljer sig åt hur olika kyrkor hanterar verkligheten när ett äktenskap går sönder och parterna väljer att gå skilda vägar. Men nog om det, det var inte det jag tänkte diskutera. Utan...

Hur ställer ni er till en kort romans eller två innan äktenskapet? (Och bara för klarhetens skull - med "kort romans" menar jag ett tillfälligt förhållande som är "trevligt så länge det varar" men inte har någon "äktenskapspotential").

Är det det frikyrkliga idealet om att Gud har tänkt ut någon åt en och att det gäller att hitta denne och gifta sig så fort som möjligt och inte ha någon annan pojk-/flickvän innan dess? Eller är det helt okej att byta pojk-/flickvän ibland - eller som jag har sett det bli i vissa ungdomsgrupper där tillslut alla har varit tillsammans med alla. Att "testa" några olika innan det är dags för allvaret?


Och är det okej - för oss som passerat ungdomsgängsåldern men fortfarande är ogifta - att inleda en kortare (eller längre) romans? En som man vet att den inte kommer leda fram till ett äktenskap, men som kan vara trevlig "så länge det varar"?
Och spelar åldern överhuvudtaget någon roll för hur seriös man bör vara för att inleda ett förhållande?

Självklart är det svårt att på förhand veta om ett förhållande kommer att hålla eller ej, oavsett vilken ålder man är i eller hur kär man är i början. Men om jag ändå ska utgå från mig själv så känns det ändå allt tydligare ju längre åren går att om jag tänker "inleda något" så vill jag att det ska finnas en ganska stor potential för att det kommer vara Förhållandet Som Varar. Förhållandet som leder fram till äktenskap och inte bara något tillfälligt. Inte bara vara "på lek". Har det inte den potentialen kan det lika gärna vara. Att ha ett förhållande men ändå gå runt att vänta på "den stora kärleken" är knappast lovvärt!

Nå, vad säger ni?


*****

Och bara för att förtydliga: jag har inte nu, tänker inte skaffa och har inte haft någon pojkvän på väldigt länge. Slut på spekulationer. Tanken dök upp ändå.

15 kommentarer:

Excelsis sa...

För mig är det självklart, och jag kan inte se hur det skulle kunna fungera på något annat sätt, att man utvecklar och utvecklas i sin relation till den andre, och att man inte på förhand kan veta om man passar för och trivs med varandra. Det är väl inget som ändras bara för att man blir äldre.

Jacob Astudillo sa...

Jag tycker att en kille och en tjej kan gå ut på en "date", dvs gå ut på tu man hand och lära känna varandra utan att för den sakens skull vara "ihop". Men problemet idag är väl att det finns olika förväntningar på vad en "date" ska vara för nåt. Det borde vara platoniskt samtidigt som man är medveten om att det i framtiden kan leda till något mer, så det är ändå nånting mer än bara två vänner som umgås.
Den principiella frågan man borde ställa sig om någon man är intresserad av är: Skulle den här personen passa mig som min äkta hälft?

Johanna G sa...

Publicerandet av inlägget i morse gick lite väl fort, har utvecklat det lite nu.

Excelsis:
Självklart växer man samman - eller isär - som par, men att inleda ett förhållande med inställningen att det bara är något tillfälligt och utan större chanser att det kommer att bli något annat?

Jacob:
Ja, det är lite den frågan jag försöker komma åt. Och också den omvända. Skulle jag som person vara villig att gå på en dejt - oavsett hur platonsk - om jag inte alls ser någon "äkta hälft"-potential i honom/henne?

Annorzzz sa...

Be, och dejta mycket och ofta, men helst ser jag att du går i kloster; mvh protestantismens pseudogrundare Paulus. :-)

Nej, men allvarligt, så tror jag på färre förhålanden än en massa dejter. Sålla kornen tidigt och satsa på någon riktig teologisk biff. Om du hittar någon att älska får du sen lära dig att älska honom... :-)

Johanna G sa...

Dejta ofta?? "Be ständigt" och "helst av allt vill jag att ni förblir ogifta", men det tredje...?

Ähh, inlägget var inte menat att handla om mig, utan mer själva principen.

Stefan Herczfeld sa...

Är inte den centrala frågan egentligen varför man gör något?

Man kan ha kortsiktiga mål, t.ex. att ha trevligt ett tag, eller mer långsiktiga som att bygga upp en familjegemenskap...

Stefan Herczfeld sa...

Är inte den centrala frågan egentligen varför man gör något?

Man kan ha kortsiktiga mål, t.ex. att ha trevligt ett tag, eller mer långsiktiga som att bygga upp en familjegemenskap...

Johanna G sa...

Bra sammanfattning! Det enda den inte besvarar är frågan om det är gott kristerligt levene att kortsiktiga förhållanden... Det här med att "dejta" och "vara tillsammans" känns egentligen inte alls som något särskillt bibeltroget.

Paulus skriver ju (som anspelat på och till hälften citerat ovan) om att det är bäst att förbli ogift, men bättre att gifta sig än att brinna av otukt (1 Kor 6:12-7:16). Och även om ett kortvarigt förhållande inte behöver inkludera "otukt" så är ju likväl längtan efter att "ha någon" också ett begär hos människan som är menad att kanaliceras in i ett äktenskap...

Om du förstår hur jag tänker?

Z sa...

Bra sammanfattning! Det enda den inte besvarar är frågan om det är gott kristerligt levene att kortsiktiga förhållanden... Det här med att "dejta" och "vara tillsammans" känns egentligen inte alls som något särskillt bibeltroget.

Fast...hmm..du är lite kryptisk, för du berättar inte om vilken typ av dejtande det handlar om i frågan. Menar du sådant dejtande som inbegriper sex?

mvh
/Z

Ps.

Johanna G sa...

Nej, jag tänkte inte specifikt på sex. Eller snarare inte alls på sex.

Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tänkter att ett äktenskap innehåller en mycket speciell vänskap mellan makarna som är något mycket mer utöver den intima sexuella relationen. Och även om man inte har sex i ett kristet föräktenskapligt förhållande - eller på en dejt - så söker man ju ändå den typen av speciell vänskap.

Förstår du bättre nu hur jag tänker?

Z sa...

Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag tänkter att ett äktenskap innehåller en mycket speciell vänskap mellan makarna som är något mycket mer utöver den intima sexuella relationen. Och även om man inte har sex i ett kristet föräktenskapligt förhållande - eller på en dejt - så söker man ju ändå den typen av speciell vänskap.

Förstår du bättre nu hur jag tänker?


Ja, det tror jag, den typen av intimitet, som är svår att sätta fingret på, som bara ett kärlekspar kan ha.

Jag tror som en kommentator här tidigare, att det handlar om vilket mål man har med dejtandet. jag har svårt att sätta mig in i dejtande där man inte har allvarliga avsikter, hur det känns. "Jag vill träffa den här killen ett halvår till, sedan ska jag flytta till land/ort X, så det blir lagom att avsluta då" Kan inte riktigt föreställa mig den känslan.

mvh
/Z

Johanna G sa...

Ja. Intimitet. Tillit. Förtrolighet.

Åhh, nog kan jag förstå den. Människan är inte skapad för att vara ensam. Så nog är det ibland frestande att falla för det som erbjuds även om jag logiskt kan inse att detta inte är ett förhållande som har någon potential i längden. Kanske kan det till och med vara frestande att försöka skönmåla inför mig själv om att det kanske trots förnuftsargumenten faktiskt kan finnas ett hopp om en framtid även om han inte var den jag drömde om...

Johanna G sa...

Vad gäller själva avsiktsfrågan kring dejtandet (eller romansen) håller jag med. Det är kärnfrågan. Men det är en kärnfråga som ger konsekvensker och följdfrågor i och kring hur jag bör agera och om vissa sätt att agera bör klassas som sämre än andra!

Vilket mål har jag? Vilket mål har han? Måste vi ha så högt flygande mål med dejtandet från första stund som frågan om ett framtida äktenskap?

Blir konsekvensen av själva frågan att jag bör avstå helt från att inleda något alls om jag inte tycker att det finns en mycket stor äktenskapspotential? Aldrig ett "pröva och se vart det leder"? Alltid avstå från en tids romantiskt skimmer i vardagen om jag inte är säker från början...

Obs! Här driver jag ingen tes själv utan jag vill verkligen veta hur ni tänker och resonerar.

awn sa...

Tänker som så att äktenskapet faktiskt är ett världsligt förbund.

Var hittar man vigselakten i skapelseberättelsen? Det viktigaste för mig är att alla inblandade är överens på förhand. För mig funkar samboförhållandet som ett äktenskap - det är faktiskt bara ett kontrakt om man ser på vad det faktiskt är.

Har med andra ord inget emot sambo-/särboförhållanden. (Faktum är att mina föräldrar är sambo så det skulle väl vara ärkehyckleri att tycka något annat.)

Tycker däremot inte att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Nu när vi - äntligen - slutat hänvisa oönskade par till något slags substitut, och Svenska kyrkan faktiskt accepterat detta och vissa präster faktiskt viger alla, tycker jag att vi ska behålla den. Alltså egentligen tycker jag att det inte borde vara så, men nu när det är så tycker jag att det även ska förbli så. (Typiskt mig att vara för och emot samma sak!)

Har svårt att se att Adam och Eva genomgick någon sorts ceremoniell vigselakt.

Hur som helst, över till det du egentligen frågade om: äktenskapet är, faktiskt, ett kontrakt. Visst, det låter hemskt oromantiskt men det är faktiskt vad det är. Det är ett juridiskt förbund och inget annat. Jag håller inte med Kyrkohandboken om att det skulle vara instiftat av Gud. Äktenskapet är samhällets påhitt.

(Hoppas det inte är alltför flummigt formulerat, får skylla på att det är sent...)

Sen är jag ju knappast särskilt konservativ i allmänhet (utom när det kommer till Gudstjänsten, och möjligtvis abort).

Johanna G sa...

Awn:
Välkommen hit!

Det som står i skapelseberättelsen är att Gud skapar oss som man och kvinna och att det är därför "en man lämnar sin far och sin mor för att leva tillsammans med sin hustru och de ska vara ett". Så nej, ingen vigselceremoni men ett livslångt samlevene.

Jag var länge inne på ungefär samma linje som du. Tyckte att i GT så verkade det mer som om de "gick in i tältet" och så var det gifta. Men jag har förstått på mina gifta vänner att just själva vigselceremonin ger en kraft att orka även om äktenskapet knakar i fogarna. "Hade vi bara varit sambos så hade jag stuckit". Kontraktet är bindande.

Fast även om själva vigselceremonin kanske inte står med så står det redan tidigt om hur patriarkerna ger brudgåvor osv, så att äktenskapet är mer än ett samboskap framgår dock tydligt i Bibeln. Tycker jag.

Att sedan äktenskapet består mer än av en tårdrypande vigsel utan även en hindersprövning osv gör det ju inte mindre romantiskt. Eller...? Och att säga ja till varandra och förhållandet genom att bo ihop borde väl ändå vara ett större steg än att "få det på papper" genom ett äktenskap? Så även om jag känner folk som bor i långa samboskap så tycker jag ändå att det på något sätt är lite att "både vilja äta upp och samtidigt ha kvar kakan" att inte kunna lova att stanna "i nöd och lust" också.