Tittade på "Fråga Doktorn" igår på TV. Där diskuterade de någon undersökning(?) som visade att majoriteten(?) av svenskarna satt ner mer än 60 % av dagen. Vi sitter på jobbet, vi sitter vid dator, vi sitter i TV-soffan, vi sitter...
Att sitta stilla så mycket ger dålig cirkulation i kroppen. Och allt detta sittande är minst lika skyldigt till diabetes, högt blodtryck, med mera som dålig kost och bristfällig motion. Ja, det är så pass illa att allt detta sittande i det närmaste kan omintetgöra gympass, löprundor, simhallsbesök, osv.
Jag vet inte vad jag ska bli mest förskräckt över: 1) Att vi som folk sitter stilla så mycket, 2) att sittandet är så pass förknippat med ohälsa som det tycks vara, eller 3) att det känns som en stor risk att jag nog sitter ner mer än 60 % av min vakna tid, trots att jag tycker att jag har ett arbete som innebär att jag står upp stor del av tiden...
Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".
Något förbryllad hade då Carl-Erik undrat hur mannen menade. Även om han inte skulle påstå att han kunde allt i hela bibeln utan och innan, så var han ändå inne på sin åttonde bibel och ansåg sig ha hyfsat bra koll på vad som stod där. Och aldrig hade han läst att Jesus var jämte!
"Jo" svarade mannen "Jesus är jämte mig och jämte dig"...
*****
Du kan lyssna på predikan här.
Wikipedia skriver mer om Carl-Erik Sahlberg här.
Dagens reportage från Pilgrims Höstmöte på Bjärka-Säby har av tidningen fått rubriken "Höstmötet vill vara lite festivalliknande". Enligt mig hade det vunnit alla gånger på att utnyttja "Steg mot enhet" (som nu bara används som "kapitelrubrik" - eller vad det kan tänkas heta på tidningsspråk - en bit ner i artikeln). Men låt inte en knäpp rubriksättning avskräcka er från att läsa. "Kyrkan är inte trång, den har en enorm rymd" som Joel Halldorf säger!
Snor en själavårdsfråga från Dag Sandahls blogg:Utan allt det yttre, attributen, vem är du och vad menar Gud med ditt liv?
Fast läser man texten i inlägget (se länk) så är det lätt att uppfatta det som om det är själva kepsfrågan. Frågan om de yttre attributen. Men kepsfrågan är en annan. Det är den "klassiska" frågan om man ska få ha keps i kyrkorummet. Men kepsfrågan kopplar till den. Dag skriver:[...] tycker sig märka en bristande känsla för platsens värdighet. Ligger problemet här? En kyrka som tappar bort respekten för heligheten. Personliga projekt som ingenting annat är än uppblåst egoism och ovilja att stiga in i en gemenskap.
[...]
De personliga projekten håller inte. Kristen tro är trots allt inte ett personligt projekt utan personer i gemenskap. Den gemenskapen är en gemenskap med apostlar, helgon och martyrer och befriar oss genom sin storslagenhet - diakron och diaspatial - från samtidens tyranni. Vi slipper ha kepsen på. Vi slipper vara personligt osäkra, så osäkra att vi måste utstoffera oss med keps i kyrkorummet. Där får vi i stället pröva att vara vad vi är inför Guds ansikte - naket, reservationslöst.
Och så blir då kepsfrågan till en fråga om personligt ansvar - från alla parter! - och detaljstyrningens vara eller ickevara. En själavårdsfråga. Vad vill Gud med mitt liv och vem är jag bakom alla yttre attribut.Fast om man nu är så villig att "berömma oss av helgonen" varför är vi inte lika snabba att nämna baksidan av samma mynt, att vi "lider av synderna och syndarna? Om vi berömmer oss av helgonen måste vi samtidigt solidariskt ta ansvar för de mörka sidorna av samma gemenskap. Kyrkan är en gåva och en uppgift". Sagt av Anders Piltz OP (citerad av Annorzzz på Ave Maris Stella).
Till och från kan jag reta upp mig rejält på andra bloggare. Inte så mycket på vad de skriver, utan på hur de skriver det. Eller ja, ibland blir jag uppretad och slutar följa bloggen (i alla fall om det händer tillräckligt ofta så att det slår ut det "braiga" med bloggen), men oftare blir jag mer ledsen och bedrövad. (Gör jag också er ledsna och bedrövad ibland?). Att vi inte ser vad vi gör mot varandra! (Förlåt!). Skillnaden kan vara så hårfin mellan stolthet och arrogans. Det som en person skriver med stolthet över den egna traditionen, utifrån en djup frid med den egna kyrkosamfundet trots brister och mänsklig dubbelhet, kan bli något av de vackraste vittnesbörden om kristen tro på nätet, det kan hos den arroganta bli till något ful och skamligt Något som väcker obehag, något jag bestämt vill ta avstånd ifrån.
Det som en skriver om en annan kyrka med sorg och bedrövelse, blir hos någon annan till skadeglädje och andas "titta här hur dåliga och vilsegångna ni är" och "hur förträffligt rättfärdig min egen kyrka är". Ibland skriver de det till och med rakt ut, men ofta framförs det inlindat bakom masker av "bedrövelse".
Men jag vet inte. Kanske är det jag som överreagerar. Tolkar in saker som den andra aldrig menade. Och så vacklar jag fram och tillbaka mellan att vilja tro gott om folk, för att i nästa stund döma dem som arroganta, självgoda och allmänt osympatiska, och så tillbaka till att ursäkta dåligt beteende med att "kanske var det inte så hon/han menade egentligen"...
Lat: "Dominus vobiscum" = Herren vare med erTyska: "Dominus wo bist Du" = Herre, var är du?
Sv: Varde ljus!
Sv: Var det ljus?
Och på den heliga Ande
En helig allmännerlig kyrka
Trosbekännelsens ord förbryllar mig. Medan första och andra artikeln i trosbekännelsen behandlar Gud Fader och Jesus Kristus så är det som om den Heliga Ande bara får en rad och mer energi läggs på bekännelsen till Kyrkan. Som om trosbekännelsen snarare har fyra artiklar än tre. Som om Gud vore "fyraenig" snarare än treenig.De heligas samfund
Syndernas förlåtelse
De dödas uppståndelse
Och ett evigt liv
Eller är det verkligen så givet att vi "lämnar" den Heliga Ande bara för att vi pratar om - bekänner - kyrkan och de heligas samfund? Fortsättning om syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och evigt liv är ju absolut något som enbart Gud kan ge oss. Något som den Helige Ande förmedlar till oss. I oss. Så kanske är det snarare mitt protestantiska tankemönster som säger att Kyrkan inte kan ett uttryck för Anden än tvärt om? För om Kyrkan är det främsta uttrycket för den Helige Ande så ligger vår splittrade kyrkosyn riktigt illa till. "De heligas samfund" går ju jättebra att se som en andlig kyrka, en "mänsklig" gemenskap snarare än byråkratiska, organisatoriska detaljer.
För över två år sedan - i september 2008 - gjorde Emanuel på sin Dagenblogg en efterlysning om tips på våra bästa kristna bloggar. Jag skrev en kommentar där jag tipsade om några jag tyckte var värda lite extra uppmärksamhet och satte inlägget på bevakning för att se vad det skulle dyka upp för tips. En del spännande tips ramlade in, men sen allteftersom tiden gick glömdes inlägget bort. Precis som det brukar vara. Eller kanske borde vara. Under årens lopp har det ibland plingat till med några fler tips därifrån. Nu senast i förrgår. Men från att i början ha varit tips om bloggar man följer, så har de senaste tipsen varit på "jag tipsar om min egen blogg för att jag tycker att den är så bra!"-nivå. Jag har förvisso inget emot att man är stolt över sin egen blogg, men om man tycker att sin egen blogg är den absolut bästa kristna blogg man kan tipsa om så blir jag lite förbryllad. Lite besviken. Nästan ledsen. Om det bästa med bloggosfären är det jag själv kan producera så skulle jag ju lika gärna kunna återgå till att skriva dagbok bara för mig själv. För syftet med en blogg så som jag ser det är ju att bjuda in till ett samtal, att få ta del av andras tankar och berikas av dem, och om de bästa tankarna då är mina egna så blir det ett väldigt märkligt samtal. Än märkligare blir det om den ena parten - till exempel jag - försöker lyssna in och förstå den andra parten, men den andra parten mest är där för att sprida sina egna tankar och förhärliga sig själv. Ojämnvikt. Självgodhet.
Och en dialog med en självgod människa är ingen dialog värd namnet! Eller...? Vad tycker ni?
Saxar ett citat ur Rögle klosters julbrev från 2009:
Någon sa "Hur kan det komma sig att Gud är överallt och vi alltid är någon annanstans?" /Syster Marie-Nicole
Tittade på "Fråga Doktorn" igår på TV. Där diskuterade de någon undersökning(?) som visade att majoriteten(?) av svenskarna satt ner mer än 60 % av dagen. Vi sitter på jobbet, vi sitter vid dator, vi sitter i TV-soffan, vi sitter... 
Carl-Erik Sahlberg, präst i Sankta Clara Kyrka i Stockholm, var inbjuden till EFS i Jämtland och Härjedalens Allahelgonamöte i Östersund förra helgen. Och då Carl-Erik själv är jämte (om än att han reserverade sig mot uttrycket surjämte), född och uppvuxen i Jämtland-Härjedalen så berättade han en liten anekdot från en annan gång han hade varit ute och rest och presenterat sig som jämte, varefter en man hade kommit fram efteråt och sagt att "Jesus är också jämte".
