Johan skrev:
Jag skulle gärna se ett inlägg som behandlar protestantisk självförståelse. Dvs skall protesterna fortsätta i all evighet eller vad krävs för att ni skall anse den katolska/ortodoxa kyrkan vara så reformerad att protesterna kan läggas ned?Igår skrev jag lite om min förståelse av protestantismen i allmänhet. Och mer exakt, varför jag kallar Svenska Kyrkan för protestantisk. Om jag egentligen klargjorde något med det vet jag inte, men en sak kan det tjäna till att illustrera - den protestantiska självförståelsen är långtifrån enkel och uniformerad.
Jag tar för givet att protestanterna (åtminstone de ursprungliga reformatörerna) inte ville göra sin reformationsrörelse till något permanent separatistiskt missnöjesparti utan att målet var en reformering av den odelade kyrkoinstitutionen.
*****
Till dig som är protestant: stanna gärna upp här någon minut och tänk efter hur du ser på protestantismen i allmänhet och ur Johans fråga ur synnerhet. Blogga gärna om det om du har en egen blogg. Jag har en känsla av att min förståelse för protestantismen långtifrån är representativ för alla protestanter, varken här i Sverige eller i världen i stort!
*****
Så...För att besvara Johans undran så tror jag det enklast beskrivs med tre "generationer" protestanter. Observera att en "generation" i liknelsen inte behöver vara lika med en generation i det mänskliga släktet, utan att det mer är tre olika linjer tankemässigt.
Den första generationen är den generation som bryter med Urkyrkan. De gråter blod, svett och tårar över denna brytning men anser sig själva inte ha något annat val än gå bort från Henne.
Den andra generationen är den generation som är indoktrinerade med Urkyrkans förfall och är stolta över att vara protestanter.
Den tredje generationen är den generation som frigör sig från tidigare generationers förutfattade meningar och återupptäcker skönheten och det goda med den Ursprungliga Kyrkan.
Poängen med denna liknelse är att protestanter av den första generationen antagligen inte skulle vilja något heller än att gå tillbaka, men att de antagligen är för besvikna, att det finns för mycket hätska ord (som varit bättre osagda) och att såren från splittringen oftast går för djupt för att det ens ska finnas någon väg tillbaka för dem oavsett hur mycket reformer som Urkyrkan gör.
Den andra generationens protestanter ser inget behov av återförenas. Eller åtminstone så har de ingen vilja till det. För att de skulle ens kunna tänka på att återförenas så skulle det snarast handla om Urkyrkans omvändelse till att bli likt den nya Kyrkan. Och då kan den nya Kyrkan - i stor nåd mot den gamla - vara storsinta nog att ta emot dem.
Först i och med den tredje generationens protestanter finns det en möjlighet att nå en dialog och därmed nå ett slut för splittringen. Men det olika sätt som olika människor vill och försöker uppnå det på. Somliga konverterar på egen hand. Andra väljer att stanna och försöka reformera sitt eget sammanhang i hopp om att en dag nå en återförening mellan samfunden, och då kanske främst genom - som sagt var - reformation av sitt eget samfund och inte genom att vänta in att Katolska/Ortodoxa Kyrkorna ska förändra sig och bli mer protestatiska. För att om man får det protestantiska samfundet att bli likt det goda i Urkyrkan (om än med en "lokal" prägel), hur skulle då Urkyrkan kunna förneka protestanterna fullt medlemskap?
För den Katolska Kyrkan är ju redan till viss del reformerad. Att kalla henne "protestantisk" kanske är till att överdriva, men vad jag har förstått så har Luthers kritik (OBS! jag inte läst Luthers teser som hans spikade upp för diskussion) till viss del redan "erkänts" genom att förändringar har skett i linje med kritiken. Bland annat så finns bibelöversättningar på det lokala språket även i Katolska Kyrkor och mässan firas även den på det lokala språket. Psalmböcker förekommer även i Katolska Kyrkor. Avlaten är inte avskaffade, även om själva avlatshandeln är avskaffad sedan länge. Osv.
Så vad vill jag säga om den protestantiska självförståelsen och om katolsk reformation egentligen? Två saker:
a) Att den Katolska Kyrkan egentligen redan är tillräckligt reformerad för att seriösa återföreningsdiskussioner med "tredje generationens protestanter" skulle vara fullt möjligt. Det skulle förvisso helt klart underlätta om de fick bemötas av "tredje generationens urkyrkliga", dvs bemötas av människor som ser och lyfter fram det goda i den andres arv, snarare än självgoda människor som likt "andra generationen" står och slår sig för bröstet och tycker det är bra att de återvänder till moderkyrkan. Om detta är en reformation som är nödvändigt för en återförening eller bara en önskvärd attitydväxling som är högst önskvärd överlåter jag åt någon annan att avgöra.
b) Att oavsett hur gärna jag än skulle vilja så har jag allt som oftast svårt att tro på det mirakel (men inget är omöjligt för Gud!) som skulle göra att både protestanter och katoliker skulle vara tillräckligt i fas vid samma tillfälle för att en återförening ska ske. Det känns som om det alltid kommer finnas en eller annan sakfråga som folk kommer stirra sig blinda på/se som omöjligt hinder att ta sig förbi. Alltifrån ordningsfrågor så som kvinnliga präster och homoäktenskap till teologiska frågor så som helgonens förböner.
Min bedömning av det protestantiska lägret är att de flesta ligger mellan andra och tredje generationens tänkande. Vi är tredje generationen i den mening att vi har börjat se och uppskatta kyrkofäder och Urkyrkans traditioner på ett helt annat sätt än vad jag har fått intryck av att folk gjorde tidigare. Samtidigt är vi andra generationen då vi inte kommer oss för att ifrågasätta varför vi är protestanter. Det är något vi är av födsel och ohejdad vana. Vi är stolta över att vara kristna och filosoferar inte så mycket över vilken etikett vi sätter på oss. Jag gissar att du, Johan, gör ungefär samma bedömning och med din fråga vill väcka oss protestanter till att ifrågasätta detta mer än vad vi gör, eller...?
Hur ser ni katoliker på denna fråga? Hur mycket behöver de protestantiska kyrkorna förändras för att räknas som fullvärdiga kyrkor i Kristi Kropp här på jorden? Hur mycket återstår innan vi återigen ska kunna ha full gemenskap?
*****
Jag har i inlägget genomgående valt att tala om Urkyrkan snarare än Katolska eller Ortodoxa Kyrkan. Detta för att göra inlägget mer allmängiltigt. Om det känns för stort för att läsa in hela Kristi Kropp med alla dess samfund och kyrkor så läs in ditt eget samfund kontra det som ni en gång i tiden bröt er loss ifrån. Och kom ihåg att även Katolska och Ortodoxa Kyrkan - hur gärna de själva än talar om sig själva som Urkyrkan, den Enda Sanna Kyrkan, osv - egentligen också är splittrade grenar. Bara sisådär 1000 år gamla splittringar snarare än 500 år (eller nyare), men om det gör splittringen mer acceptabel vill jag ifrågasätta.
