Apropå fasta och söndagar

Var i kyrkan idag - vilket i och för sig inte är helt ovanligt i och med att det är söndag. Men det serverades semlor till kyrkfikat. Hembakta semlor. Vilket är väldigt, väldigt gott. Men kanske lite ovanligt i och med att det är fasta nu. Länge sedan det var fettisdag.

Jag lät mig dock väl smaka och "rättfärdigade" det hela med att "en kristen aldrig fastar på en söndag". Varför? För att alla söndagar är påskdagar - uppståndelsedagar. Festdagar. Och så fällde jag kommentaren:

"Jag gillar söndagar. Jag kan ha söndag hela veckan".

Mycket effektiv metod så här i fastetider...

Fast om jag ska vara ärlig så kanske själva principen med att ha "söndag hela veckan" (det vill säga att slippa fasta från sötsaker och så vidare) är att missa själva poängen med fastan - och det kan ju få ödestigna konsekvenser. Att missa målet är ju själva urdefinitionen av synd...

En Johanna Döperskan?

Jag hörde häromsöndagen en predikan som fick mig att tänka på en sak som jag aldrig hade tänkt förr. Predikan handlade egentligen inte alls om det, men jag associerade fritt.

Lite bakgrund:

Vissa tycks ta detta med att "identifiera" sig med Bibeln på största allvar. Det gäller att hitta någon person som man är lik. Som man kan identifiera sig med.

Själv har jag väl tagit detta med ro. Om någon så har jag identifierat mig lite med Tomas Tvivlaren. Eller Tomas Tvillingen, som han kallas i Bibeln. En lärjunge som är ganska anonym på det stora hela. Men gjort sig känd som "han som frågade efter förklaringar före uppståndelsen" och "han som krävde bevis efter de andras påstående om att Herren hade uppstått". Han som inte var närvarande när de andra lärjungarna samlades, utan fick möta den uppståndne Jesus en vecka efter de övriga lärjungarna.

Men samtidigt så är Tomas även den första att bekänna Jesus som "Min Herre och min Gud". Petrus har tidigare bekänt Jesus som "Messias", men Tomas är den första att sätta ord på inkarnationen så fullständigt.

Slut på parentesen.

Temat för söndagen var "Bana väg för Herren" och evangelietexten för söndagen var Matt 11:2-11 (tredje söndagen i advent, första årgånen). Det börjar:

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Och plötsligt kände jag att jag kunde identifiera mig med Johannes Döparen på ett sätt jag aldrig gjort förr. Plötsligt var han något mer än en svavelosande omvändelsepredikant. Plötsligt såg jag något annat än "galningen" som var klädd i kamelhår och åt gräshoppor med vildhonung.

Johannes börjar med att ropa ut i öken. "Bana väg för Herren, gör hans stigar raka". "Se Guds lamm som borttager världens synd". Johannes den tvärsäkre. Johannes som var fylld av helig Ande redan i moderlivet.

Plötsligt förvandlas han till "mer" mänsklig. Till att bli en tvivlare som jag. Utan tvärsäkra svar. Någon som söker tröst och bekräftelse när han sitter i sitt fängelse. Blev det verkligen rätt? Var det meningen att det skulle bli så här?

På samma sätt som Tomas och Johannes växlar jag mellan tro och tvivel. Vissa dagar är tron mer självklar, andra dagar söker jag bekräftelser i förklaringar och bevis. Vissa dagar är tron en kraft, andra väldigt mycket "grå vardag" och ytterligare andra dagar känner jag mig värsta hycklaren som mest bara bluffar mig själv. Men det känns tryggt att inse att även trons hjältar är precis som jag i vissa avseenden.

Allt vad vi vill...

... göra för Gud,

det har Gud redan gjort för oss!

ABSO Jesus: Kontroll

Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Blasé vs blasfemi 2

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Treenigheten

Blasé vs blasfemi

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Andras syner

Häromsistens var jag inne på temat "drömmar och syner" här i bloggen. Nu har jag sprungit på några andra jag har inlägg på samma tema som jag vill passa på att dela med mig av. Alltså, somliga inlägg är äldre, men jag har inte sett dem förrän nyss. Jaja, läs och begrunda. Framförallt Per-Olofs inlägg tycker jag är intressant.

Stefan Swärd: En profetisk syn

MXp: Samling till bön av Per-Olof Olsson

Har ni läst eller haft några syner eller drömmar som ni vill dela med er av?

Mässa i Linsell

Nyligen jobbade jag lördag och skulle vara kvar i Sveg över helgen. När jag därför läste predikoturen hos Svenska Kyrkan så studsade jag till: Lördag Katolsk mässa i Linsells kyrka 12.00. Hade jag inte (som sagt var) jobbat just då på lördagen så skulle jag allvarligt övervägt att åkt dit bara för att spana in om det kom några människor. Fult? Ja, kanske. Men att studera människor är rätt så intressant.

Men alltså, hur vanligt är det att Svenska Kyrkan annonserar katolska gudstjänster, även när de lånar ut sina lokaler till katolikerna?

Och varför valde katolikerna Linsell av alla orter? Enligt Wikipedia är det en "småort" i Härjedalen med enbart 66(!) invånare 2005. Men även med närliggande bosättningar så blir inte befolkningsunderlaget mycket större - till exempel har Linsells Livs intresseförening endast 111 privatpersoner, 1 företag och 2 föreningar medlemmar.

Kanske är jag fördomsfull, men hur många katoliker kan det seriöst bo i Linsell? Om det så bara är en familj så blir det en betydande andel av hela byns befolkning! Men vad vet jag. Ni kanske skulle "flytta dit" någon ytterligare familj och sen marknadsföra Linsell som "Sveriges katolskaste by".

Fast fördelen med att välja Linsell jämfört med Sveg - som är Härjedalens obestridliga huvudort med sina 2 500-3 000 invånare (i hela Härjedalens kommun - se kartan ovan - som inkluderar större delen av landskapet bor det totalt bara runt 10 500 invånare) - om vi nu ska tänka lite större, är att Linsell ligger mer centralt i landskapet. Visst, Svegsborna och de österifrån får 3,5 mil extra att åka, men uppifrån Funäsdalen blir det 10 mil istället för 13...

Religiösa drömmar

Har ni någonsin upplevt en "religiös dröm"? En dröm som ni efteråt är osäkra på är en vanlig dröm eller något profetiskt? En dröm om Jesus, om änglar eller så? Även om (ö)kända profetiska ämnen som Jesu återkomst eller något liknande?


Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".

För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.

Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.

Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.

Vilket leder till...

För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??

Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!

Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.

Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.

Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.

Så, alltså...

För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?

Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...

*****

Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.

Statistik

Statistik är ibland ganska roligt och motsägelsefullt - i alla fall om man inte riktigt lever upp till standarden. Text-TV bidrog igår med två olika nyheter som bildar ett lysande exempel:

- Delvis berättade de om en avhandling från Umeå Universitet som säger att det är 40 % större risk att långpendlare skiljer sig.

- Delvis berättade om att det är statistiskt bevisat att chefer och högutbildade har högre benägenhet att bilda familj och får fler barn.

Så alltså talar statistiken just nu för att jag och J får många barn samtidigt som vi ska separera?! Men å andra sidan så är vi ju inte gifta, så alltså kan vi inte skilja oss. Fast åter igen - att inte vara gift tycks inte vara något hinder för gemene man att inte "skaffa barn"...

Jaja, statistik som sagt var.

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!

RF: Always Palm Sunday

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen

Läste lite på Wikipedia om Härjedalen häromdagen. Alltid kul att lära sig mer om ställen där jag befinner mig. Bland annat står det om Härjedalens geografi:

Härjedalen är ett högt beläget landområde i hjärtat av den skandinaviska halvön. Fyra femtedelar av ytan ligger mer än 500 meter över havet och ett fyrtiotal platser ligger över 1000 meter över havet.

Landskapet har även Sveriges högst belägna ort, Högvålen, 830 möh. [...] Härjedalens högsta punkt är Helagsfjället med sina 1 796 meter över havet. Landskapets lägsta punkt är däremot så pass hög som 280 meter över havet och landskapet har trots sin ringa storlek enorma höjdskillnader och inget landskap kommer i närheten av den medelhöjd över havet som Härjedalen har. I landskapet finns även flera höga fjällplatåer såsom Flatruet med sina 975 meter över havet, där även landets högst belägna allmänna väg går.

Hum... Lite som Jerusalem kanske? Ju högre upp desto närmare himlen...

Kanske borde föreslå det som ny slogan istället för "Härliga Härjedalen":

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen!

Begravningar och tårar

Jag var på begravning igår. Som moraliskt stöd. Har aldrig träffat personen som begravdes. Fick då frågan om jag inte påverkades och blev ledsen av allt. Ärligt talat? Inte särskilt.

Förvisso har jag inte varit på så jättemånga begravningar, men hittills har jag - märkligt nog - inte gråtit på en enda. Och det är inte för att jag stålsätter mig för att inte gråta utan för att jag inte känner något behov av att gråta. Något fysiskt gråt-behov alltså. Rent socialt hade det nog varit lättare om jag grät. Eller ja, det är väl ingen annan som märker att jag inte gråter när de själva sitter och hulkar, men jag skulle känna mig mer delaktig i det sociala om jag lyckades prestera åtminstone några tårar.

Tro nu inte att detta innebär att jag har något konstigt fysiologiskt fel som gör att jag inte gråter. Jag kan böla rätt ordentligt när jag läser sorgliga böcker eller ser sorgliga filmer. Eller när jag känner mig riktigt totalt utmattad eller uppgiven. Men just på begravningar - och bröllop också för den delen - har jag hittills aldrig gråtit.

Om detta beror på att jag har en särskild stark tro på himlen och livet efter detta eller om jag bara är ovanligt fatalistiskt - det som sker sker och det är inte mycket att göra åt saken - vet jag inte.

En bekymmerslös kristendom

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)

Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Hebr 10: Se, här är jag, jag har kommit för att göra din vilja

Jag har - Gud vare lovad - börjat hittat tillbaka till bibelläsningen igen. Den lustfyllda, givande läsningen. Den frivilliga. Den som föds fram i glädje, inte tvingas fram av "borde" eller "måste".

Det började med en vershänvisning i en annan bok. En "andlig" bok såklart. En "kristen" bok. En bok som citerade en vers som jag reagerade på. "Står det verkligen så?", och så gick jag och slog upp för att dubbelkolla. Jodå, det var korrekt citerat. Det var i 2 Thess om jag inte missminner mig. Och efter det har jag fortsatt läsa "av bara farten". Ungefär ett kapitel i taget. Ibland mer. Oerhört givande och med uppriktig, bubblande glädje.

Häromkvällen hade jag kommit till Hebreerbrevet 10. Och jag fastnade för vers 7:

Se, här är jag [...]
Jag har kommit för att göra din vilja

Det är ett citat ur Psaltarpsalm 40 som läggs i Jesu mun. Ord som är oerhört enkla och oerhört stora. Samma ord som upprepas flera gånger i Bibeln av flera personer. Kanske mest känt från den dramatiska synen i Jes 6:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem skall jag sända, vem vill vara
vår budbärare?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!"

Som avslutning klipper jag in ett lite längre stycke ur psalm 40, verserna 5-12 (mina fetmarkeringar), något som jag mediterar över nu i inledningen till fastan.

Lycklig den som litar fast på Herren
och inte vänder sig till de trotsiga
och dem som avfaller till lögnens makter.
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

Just to be close

Hamnade på Ny Generations Go!-konferens i Östersund i helgen.

Ny generation definierar sig själva som

en allkristen organisation och har sedan starten varit en av Sveriges snabbast växande ungdomsorganisationer. Ny Generation vill uppmuntra elever och studenter att tillsammans bilda och driva skolgrupper som utifrån egna idéer och förutsättningar gör det kristna kärleksbudskapet synligt genom allt från bön och till utåtriktade initiativ och ett konkret socialt engagemang.

Jag associerar dem främst med Livets Ord dock. Inte minst pga av att Joakim Lundqvist, som är ordförande i NG, är en av pastorerna på just Livets Ord i Uppsala.

De skriver vidare:

Go! är en turnerande helgkonferens som arrangeras på orter runt om i Sverige, i ett samarbete mellan lokala kyrkor och Ny Generation. Under Go!-helgen anordnas på fredagen en fartfylld eventkväll - ett perfekt tillfälle att bjuda med icke kyrkvara vänner till - medan lördagen är en inspirationsfylld kanondag som uppmuntrar till att leva ett utåtriktat kristet liv i skolan.

Det är inte alls min stil av kristendom. Inte min stil av möten. Jag har skrivit det förr - jag gillar mer det stillsamma än det rockiga. För mig blir detta på sin höjd en rolig konsert, det är ingen gudstjänst. Det bjuder inte in mig till ett möte med min Herre. Inte generellt sett.

Men de hade på lördagkvällen en stund med lite lugnare lovsång. En stund där det suggestiva fick bli mer naket. En liten stund när de spelade "Just to be close to You". En stund när mötet och bönen drabbade mig. Som en spark i magen snarare än något intellektuellt luftslott.

// Just to be close to You (Jesus)
Just to be close to You
Just to be close to Yuo (Lord)
is my desire //

Om och om igen. Ja, amen.

Titta, titta

Titta, titta, jag är på bild! Från jobbets hemsida:


http://www.apotekhjartat.se/hitta-apotek-hjartat/jamtland/apotek_hjartat_sveg/