Pilgrimsvandring på pingstafton

Håhå jaja. Som ni kanske har förstått så har vädret varit lite för trevligt (lite för varmt och soligt helt enkelt för att orka tänka) för att jag skulle ha lust att sitta inne och blogga dagligen den senaste tiden. Och jag vet att de flesta av er säkert är väldigt nyfikna på att höra hur jag hade det i Rom, men låt mig först återvända lite längre tillbaka i tiden och berätta om en annan sak först.

Som avslutning på läsåret brukar alla funktionärer på Sankt Ansgar inbjudas att göra en utflykt tillsammans. I år var det en pilgrimsvandring mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala längs Eriksleden på pingstafton som erbjöds. Tidigare år har det varit brännboll med mera.Den som har följt den här bloggen ett tag kanske har uppsnappat att jag har hyst ett intresse för pilgrimsvandringar, även om aldrig varit på en organiserad pilgrimsvandring tidigare. Ja, med undantag av resor till Taizé förstås, men det är ingen formell pilgrimsvandring i förståelsen vandring till fots.

Eriksleden går som sagt mellan Uppsala domkyrka (1) och Gamla Uppsala kyrka (3) via Tunabergskyrkan (2) och är den första sträckan i det som är tänkt att bli en återupprättad pilgrimsled mellan Uppsala och Nidaros (dvs Trondheim), en pilgrimsled med anor från medeltiden. I augusti är planen att provgå norrut förbi Storvreta (4), Ärentuna kyrka (5), Vattholma (6) och Tensta kyrka (7) (OBS! Ej Tensta-Rinkeby) upp till Vendel kyrka (8) i en förhoppning om att kunna förlänga leden. Om den nya leden kommer få ett annan namn vet jag inte, då namnet Eriksleden valdes utifrån att man under medeltiden bar Erik den heliges reliker sträckan mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala kyrka för att välsigna skörden.

När jag har funderat på att pilgrimsvandra tidigare har jag dock alltid uteslutit att gå Eriksleden av den enkla anledningen att jag cyklar en stor del av leden när jag ska hem till mina föräldrar, så att gå den har känt som ett projekt som är dömt att misslyckas. Jag har varit rädd för att jag skulle vara hemmablind helt enkelt! För visst går det inte att upptäcka det heliga på de ställen man varit hundra gånger tidigare i helt andra syften, eller...?

Skrattar bäst den som skrattar sist, pilgrimsvandringen blev helt underbar och har gett mig en erfarenhet som jag har burit med mig nu i över en månad. Hade jag vandrat själv hade jag väl mest bara stövlat på (som vanligt), men nu när vi vandrade i grupp så gav vi oss tid att stanna upp för bön och andakt längs vägen, alltifrån tidebönsliknande bön ur "Lilla pilgrimsboken" via psalmsång både a cappella och med pianokomp till bön vid den stora frälsarkransen som är uppställd på Tunåsen. Och kanske är det helt enkelt det som gör den stora skillnaden...

En sak är i alla fall klar: mitt intresse för att pilgrimsvandra har inte blivit dödat av denna första provsmak, även om en 6 km lång vandring i solsken tillsammans med goda vänner kanske inte är tillräcklig för att ta död på "pilgrimsromantiken".