RF: Always Palm Sunday

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen

Läste lite på Wikipedia om Härjedalen häromdagen. Alltid kul att lära sig mer om ställen där jag befinner mig. Bland annat står det om Härjedalens geografi:

Härjedalen är ett högt beläget landområde i hjärtat av den skandinaviska halvön. Fyra femtedelar av ytan ligger mer än 500 meter över havet och ett fyrtiotal platser ligger över 1000 meter över havet.

Landskapet har även Sveriges högst belägna ort, Högvålen, 830 möh. [...] Härjedalens högsta punkt är Helagsfjället med sina 1 796 meter över havet. Landskapets lägsta punkt är däremot så pass hög som 280 meter över havet och landskapet har trots sin ringa storlek enorma höjdskillnader och inget landskap kommer i närheten av den medelhöjd över havet som Härjedalen har. I landskapet finns även flera höga fjällplatåer såsom Flatruet med sina 975 meter över havet, där även landets högst belägna allmänna väg går.

Hum... Lite som Jerusalem kanske? Ju högre upp desto närmare himlen...

Kanske borde föreslå det som ny slogan istället för "Härliga Härjedalen":

Lite högre, lite bättre, lite närmare himlen!

Begravningar och tårar

Jag var på begravning igår. Som moraliskt stöd. Har aldrig träffat personen som begravdes. Fick då frågan om jag inte påverkades och blev ledsen av allt. Ärligt talat? Inte särskilt.

Förvisso har jag inte varit på så jättemånga begravningar, men hittills har jag - märkligt nog - inte gråtit på en enda. Och det är inte för att jag stålsätter mig för att inte gråta utan för att jag inte känner något behov av att gråta. Något fysiskt gråt-behov alltså. Rent socialt hade det nog varit lättare om jag grät. Eller ja, det är väl ingen annan som märker att jag inte gråter när de själva sitter och hulkar, men jag skulle känna mig mer delaktig i det sociala om jag lyckades prestera åtminstone några tårar.

Tro nu inte att detta innebär att jag har något konstigt fysiologiskt fel som gör att jag inte gråter. Jag kan böla rätt ordentligt när jag läser sorgliga böcker eller ser sorgliga filmer. Eller när jag känner mig riktigt totalt utmattad eller uppgiven. Men just på begravningar - och bröllop också för den delen - har jag hittills aldrig gråtit.

Om detta beror på att jag har en särskild stark tro på himlen och livet efter detta eller om jag bara är ovanligt fatalistiskt - det som sker sker och det är inte mycket att göra åt saken - vet jag inte.

En bekymmerslös kristendom

Medan fastan handlar om bot och bättring, om att avstå det viktiga för det viktigare. Att avstå det god för det godare. Så finns det ett bekymmersfritt drag i kristendomen också. En uppmaning till att bli stilla, att inte oroa sig. Att inte göra sig bekymmer.

Ps 46:11 [1917]
Bli stilla och besinna att jag är Gud.

Matt 6:25, 28-30
Därför säger jag er: bekymra er inte [...]. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er.

Ps 8:4-5
När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Fransicus (Sv Ps 23:1)

Tack god Gud för allt som finns
Först broder sol av alla ting
Halleluja, halleluja
Vår broder låter dagen gry
Ditt tecken är han i vår rymd
Tack för alla dina under
Halleluja, halleluja, halleluja.

Bön
God morgon Gud.
Tack för nattens vila och sömn.
Jag vet inte mycket om den här dagen,
men jag överlämnar mig åt dig
och din närhet och omtanke i dag.
I Jesu Kristi namn
Amen

Sånt har jag tänkt på under morgonandakten i dag. Det var inget jag hade planerat, men texterna tyckte forma ett tema av sig själv. Känns som en mycket bra start på dagen. Att vara här, att vara nu. Bekymmerslös inför Gud.

Hebr 10: Se, här är jag, jag har kommit för att göra din vilja

Jag har - Gud vare lovad - börjat hittat tillbaka till bibelläsningen igen. Den lustfyllda, givande läsningen. Den frivilliga. Den som föds fram i glädje, inte tvingas fram av "borde" eller "måste".

Det började med en vershänvisning i en annan bok. En "andlig" bok såklart. En "kristen" bok. En bok som citerade en vers som jag reagerade på. "Står det verkligen så?", och så gick jag och slog upp för att dubbelkolla. Jodå, det var korrekt citerat. Det var i 2 Thess om jag inte missminner mig. Och efter det har jag fortsatt läsa "av bara farten". Ungefär ett kapitel i taget. Ibland mer. Oerhört givande och med uppriktig, bubblande glädje.

Häromkvällen hade jag kommit till Hebreerbrevet 10. Och jag fastnade för vers 7:

Se, här är jag [...]
Jag har kommit för att göra din vilja

Det är ett citat ur Psaltarpsalm 40 som läggs i Jesu mun. Ord som är oerhört enkla och oerhört stora. Samma ord som upprepas flera gånger i Bibeln av flera personer. Kanske mest känt från den dramatiska synen i Jes 6:

Och jag hörde Herrens röst. Han sade: "Vem skall jag sända, vem vill vara
vår budbärare?" Jag svarade: "Jag, sänd mig!"

Som avslutning klipper jag in ett lite längre stycke ur psalm 40, verserna 5-12 (mina fetmarkeringar), något som jag mediterar över nu i inledningen till fastan.

Lycklig den som litar fast på Herren
och inte vänder sig till de trotsiga
och dem som avfaller till lögnens makter.
Stora är de ting du har gjort,
dina under, Herre, min Gud,
och dina planer med oss.
Ingen kan mäta sig med dig.
Jag vill tala och berätta om dem,
men de är fler än jag kan räkna.
Slaktoffer och matoffer önskar du inte,
du har lärt mig att lyssna.
Brännoffer och syndoffer begär du inte,
därför säger jag: Jag är här.
I bokrullen står vad jag skall göra.
Gärna gör jag din vilja, min Gud,
jag har din lag i mitt hjärta.
Jag bär bud om din trofasta hjälp
till den stora tempelskaran.
Jag håller inte tillbaka mina ord,
det vet du, Herre.
Jag tiger inte om din hjälp,
att du är trofast och räddar förkunnar jag.
Jag döljer inte din godhet och trohet
för den stora tempelskaran.
Du, Herre, håller inte tillbaka
din barmhärtighet mot mig,
din godhet och din trohet
skall alltid bevara mig.

Just to be close

Hamnade på Ny Generations Go!-konferens i Östersund i helgen.

Ny generation definierar sig själva som

en allkristen organisation och har sedan starten varit en av Sveriges snabbast växande ungdomsorganisationer. Ny Generation vill uppmuntra elever och studenter att tillsammans bilda och driva skolgrupper som utifrån egna idéer och förutsättningar gör det kristna kärleksbudskapet synligt genom allt från bön och till utåtriktade initiativ och ett konkret socialt engagemang.

Jag associerar dem främst med Livets Ord dock. Inte minst pga av att Joakim Lundqvist, som är ordförande i NG, är en av pastorerna på just Livets Ord i Uppsala.

De skriver vidare:

Go! är en turnerande helgkonferens som arrangeras på orter runt om i Sverige, i ett samarbete mellan lokala kyrkor och Ny Generation. Under Go!-helgen anordnas på fredagen en fartfylld eventkväll - ett perfekt tillfälle att bjuda med icke kyrkvara vänner till - medan lördagen är en inspirationsfylld kanondag som uppmuntrar till att leva ett utåtriktat kristet liv i skolan.

Det är inte alls min stil av kristendom. Inte min stil av möten. Jag har skrivit det förr - jag gillar mer det stillsamma än det rockiga. För mig blir detta på sin höjd en rolig konsert, det är ingen gudstjänst. Det bjuder inte in mig till ett möte med min Herre. Inte generellt sett.

Men de hade på lördagkvällen en stund med lite lugnare lovsång. En stund där det suggestiva fick bli mer naket. En liten stund när de spelade "Just to be close to You". En stund när mötet och bönen drabbade mig. Som en spark i magen snarare än något intellektuellt luftslott.

// Just to be close to You (Jesus)
Just to be close to You
Just to be close to Yuo (Lord)
is my desire //

Om och om igen. Ja, amen.

Titta, titta

Titta, titta, jag är på bild! Från jobbets hemsida:


http://www.apotekhjartat.se/hitta-apotek-hjartat/jamtland/apotek_hjartat_sveg/

Stilla tankar

Hej bloggläsare!

Saknar du bloggen? Det gör jag ibland. Hur så? Kan jag verkligen mena att jag saknar min egen blogg? Ja, faktiskt. För inaktiviteten på bloggen speglar alltför väl inaktiviteten i hjärnan.

I den mån jag överhuvudtaget tänker numera så är det nog mest på jobbet. Men framförallt känner jag mig som en struts som stoppat huvudet i sanden och där hoppas på att livet ska sluta rusa förbi.

Jag hinner inte med!

Vänligen
Johanna G.

Kasst liv

Just nu genomgår jag en period av ett rent ut sagt kasst liv andligt sett. Ett likgiltigt liv om jag ska försöka sätta fingret på det.

Å andra sidan så läser jag endast ytterst sällan Bibeln och ber endast sporadiskt (alternativt för att "roa mig" när jag inte kan sova), så vilken kvalité tillför jag mitt andliga liv?

Fast kanske var det mitt kassa andliga liv som fick mig att bli likgiltig inför Bibelläsning och bön? Känslan av att det inte spelade någon roll var påtaglig redan innan jag slutade anstränga mig.

Som den mer sekulariserade svensken kanske skulle sammanfatta det: Vad är hönan och vad är ägget? Och vad kom först egentligen? Och spelar det någon roll i slutändan - det viktiga nu är väl vägen härifrån snarare än att gräva ner sig i hur jag hamnade här i all evighet...

Mea culpa!

Kyrksyster: Ibland blir man missmodig...

Hej vänner! Trodde ni att jag hade glömt er? Nej, bara tagit semester. Eller så har inspirationen tagit semester. Har inte funnits mycket som är värt att skriva om. Känns det som. Åtminstone inget som inte redan andra inte har gjort och gör så mycket bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra.

Nåja, jag har - eventuellt - ett inlägg på gång. Men har lite svårt att få till det. Svårt att formulera mig. Så tills dess jag kommer på något eget vill jag verkligen rekommendera Kyrksysters senaste inlägg: "Ibland blir man missmodig fastän man inte behöver".

Allt gott!

Pax et bonum

Ibland, när jag försöker vara lite snitsig (alternativt försöker låta from), avslutar jag chatar och mail med "Pax et bonum". Frid och allt gott. Jag tycker det är en väldigt vacker hälsning/önskan. Oftare skriver jag bara "Allt gott". Och det gör jag i alla sammanhang. "Allt gott" känns inte lika religiöst pretentiöst på samma sätt som "Frid och allt gott", vare sig jag nu skulle skriva det på svenska eller latin. Eller ja, på svenska låter det snarast väldigt gammalmodigt och otympligt att skriva ut det och på latin låter det VÄLDIGT religiöst.

Men egentligen: "frid och allt gott"?? Varför dela upp det? När allt kommer kring så är det väl många med mig som snarast skulle anse att frid/fred utgör en väldigt stor del av "det högsta goda". Lyckan. Det vi strävar efter och vill uppnå i våra liv. Och likaså om jag vänder på det - det verkligt goda ger frid. Frid är en av det godas frukter. En av Andens frukter om jag ska försöka låta lite biblisk.

När jag söker på "Pax et bonum" får jag upp väldigt många träffar på fransicanska sidor och bilder. Tydligen är det något av ett fransicanskt ideal eller ordspråk. Första gången jag sprang på det själv var hemma hos min dåvarande pastor. Och mig veterligen hade hon ingen dragning åt det fransicanska eller katolska hållet, utan hade det nog mer som jag har det - ett ideal och en välsignelse.

Bland gudarna är Du ensam Gud

Har jag berättat att jag hade en dragning till det nyandliga innan jag beslutade mig för att bli kristen? Det var ingen stor eller dramatisk omvändelse egentligen, bara en konsekvens av/insikt om att "jag kan inte välja både ock" och så valde jag kristendomen. Varför? Jag vet inte. Det "kändes rätt". Det var det mest naturliga. Det mest stabila. Minst löjliga. Minst flummiga. Vad vet jag. Vill jag vara en frommis så kanske jag ska kalla det "Guds nåd" helt enkelt.

Hur som helst.

Denna bakgrund har dock gjort att jag har lite ovanliga referenser när det gäller vissa bibelord. Bland annat har jag ofta varit väldig förbryllad över bibeltexter som pratar om "bland gudarna", "gudasönerna", och så vidare. Kan man tolka Bibeln som att det även finns andra gudar än Herren? Eller är det bara de gamla nyandliga glasögonen som fortfarande färgar mitt läsande?

Ps 86:8
Herre, bland gudarna är ingen som du
inga gärningar är som dina.

Vissa av dessa bibelord är det helt uppenbart att "gudar" används mest för att kommunicera - Egyptens gudar, Kaanans gudar och Babylons gudar - men utan att för den sakens skull verkligen påstå att Baal med flera skulle vara verkliga Gudar.

Ps 86:10
Ty du är stor, du gör under,
du ensam är Gud.

I den kristna trosbekännelsen konstateras enbart ATT vi tror på Gud Fader, Son och Ande. Ingenstans säger den "det finns INGA andra gudar" (som den muslimska gör)! Traditionen å andra sidan har alltid, så vitt jag vet, bestämt hävdat att det bara finns en enda Gud, och att det är den treeniga Guden. Resten är på sin höjd avgudar, beläten av sten och trä gjorda av människors händer.

Ps 86:9
Alla de folk du har skapat
skall komma och tillbe inför dig, Herre.

Nyandliga, som ju är experter på att plocka ihop lite vad som från olika religioner, filosofier och livsåskådningar och blanda ihop det till något som passar just dem, är ganska förtjusta i att poängtera att Bibeln nämner flera gudar och att man alltså mycket väl kan vara både "kristen" och polyteistisk (=tro på flera gudar). Åtminstone så länge man definierar "kristen" så som de själva gör. Som "en tro på att Jesus är en budbärare från gud" eller "Jesus är en bland flera gudar/en bland flera uppenbarelse av den ende gudomliga världsalltets ande".