onsdag 30 december 2009

När världar möts

Är hemma hos mina föräldrar utanför Uppsala och firar jul och nyår. Passade även på att besöka min gamla frikyrka i lördags (dvs annandag jul). Plockade där åt mig ett program för våren och inser att Joachim Elsander (aka Kolportören), en av pastorerna som jag har sprungit på i bloggosfären, ska komma dit och predika i februari. Två av mina "världar" - bloggosfären och hemförsamlingen - möts.

Den här typen av händelser får mig att inse att jag omedvetet skapar "vattentäta skott" mellan olika delar av mitt liv. Mina högkyrkliga vänner och mina frikyrkliga vänner umgås jag med var för sig, mina bloggvänner umgås jag med tillsammans med andra likatänkande bloggare, mina aikidovänner håller jag för sig, osv.

Och med olika vänner använder jag - i viss mån - olika språk och driver olika teser. Självklart är jag medveten om detta. Vissa saker kanske orsakar onödiga strider med somliga vänner medan andra tycker samma ämne är oerhört intressant att diskutera och ett tredje gäng inte ens förstår frågan. Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag diskuterar olika saker med olika människor.

Anledningen till att jag gillar att hålla isär folk antar jag är för att jag vill känna att jag har kontroll. För att jag själv ska välja vad jag behöver ta strid för och inte tvingas välja någons sida i en diskussion mellan oliktänkande vänner.

Förra hösten när jag fyllde år var en av de första gångerna som jag själv verkligen gick in för att bryta det mönstret med "vattentäta skott" och bjöd in folk från alla möjliga håll till en gemensam födelsedagsfest. Nu blev det ju så pass många på festen att det var svårt för mig att känna att jag verkligen hade hunnit umgås med alla där, men på det hela taget så verkade alla glada och lyckliga. Det kanske inte är så farligt att "mixa" vänner som jag kanske tror...

Den som följt min blogg vet att jag uppskattar att träffa bloggvänner, och att jag har passat på att gjort det både med folk här i Uppsala och när jag varit på resor kort och tvärs i vårt avlånga land. Skillnaden mellan de gångerna och den här är att den här gången har andra - för mig "okontrollerbara" kontakter knytits och fört fram till detta möte. För det passar nämligen så bra att jag ska vara här i Uppsala just den söndagen då han är här och predikar, så självklart ska jag gå dit och säga "Hej!". Men det känns märkligt.

Jag gillar helt enkelt att vara spindeln i nätet. I centrum. Att ha kontroll. Ego-centrisk. Denna ursynd...

tisdag 29 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 4

Fortsätter läsa ur "Ord av spiritualitet - Ett andligt lexikon" av Enzo Bianchi och fastnar återigen på ordet "Lyssna":

Den troende är helt medveten om att hennes förmåga att tala till Gud, som hon inte ser, bestäms av hur hon lyssnar på honom. Tron föds ur lyssnandet, "fides ex auditu" (Rom 10:17).

Men jag är inte helt säker på att jag håller med. Tvärt om vet jag med mig att jag i vissa perioder har mycket lättare för att prata med Honom som jag inte ser, än att lyssna på Honom. Som om det skulle vara någon form av tvåstegsraket. Som om vi först skulle lära oss att tala med Någon vi inte ser. Och sen först därefter skulle lära oss att lyssna...

Den person som lyssnar och definierar sin identitet i förhållande till sitt lyssnande, han är också den som älskar, för det är sant att upphovet till all kärlek är lyssnandet, "amor et auditu".

måndag 28 december 2009

Återanvänt blogginlägg

Ett av mina blogginlägg från tidigare i höstas har nu återanväntsamen.ses serie om Visioner för Guds rike på internet. Jag hade då precis upptäckt projektet amen.se efter en artikel i Tidningen Dagen om internetpastorn Nils Bryntesson (eller kort och gott Brynte), men jag ska inte svära på att jag egentligen förstod vad det handlade om då. Eller ens gör det fullt ut nu. För det verkar vara mycket mer forum och en "vi gör det tillsammans"-grej än vad jag trodde från början.

Nåja, jag inspirerades av serien och skrev för min egen blogg och hade ingen tanke på att det skulle spridas någon annanstans. Men Brynte kommenterade och ville lägga upp inlägget även på amen.se. Och efter lite om och men så finns det nu alltså att läsa även där. Så kan det gå ibland...

lördag 26 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 3

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

Denna rad ur Ps 95 (se nedan) grep tag i mig häromdagen när jag satt och läste ur en bok om kristen spiritualitet Trots att jag har läst och bett dessa ord hundratals gånger sedan jag upptäckte tidebönen på Bjärka, så var de som det lösryckta citatet lyste på ett särskilt sätt. Talade till mig.

Denna uppmaning har följt mig som ett stilla bakgrundsbrus genom julhelgens alla släktkalas med mat och kakor, klappar och medmänsklig kärlek i överflöd. Med förnyad glöd och iver tog jag tag i tidebönen igen, efter knappt någon "aktivitet" alls under hösten (tyvärr så blev dock tidegärden nedprioriterad när jag packade för resan hem till föräldrarna. Det är en stor och tung bok ni vet...).

Samtidigt börjar jag inse att jag börjar drabbas av något som kan utvecklas till en livskris. Hur ska jag övergå från att ha pluggat oavbrutet sen jag började lekis ("6-årsverksamhet", eller vad det nu hette på den tiden) tills nu i vår när jag kommer få ut min legitimation till att börja arbeta? Hur vet jag överhuvudtaget VAD jag vill arbeta med? Hur söker jag överhuvudtaget jobb? Hur ska jag få det jobb jag vill ha, när jag inte ens är säker på vilket jobb jag egentligen vill ha...?

Jag trodde för något år sedan att jag skulle välja ett av två tydligt utstakade "spår" för mitt liv. Min stora ångest då var att veta vilket av de två alternativen jag skulle välja. Men helt plötsligt känns det ena alternativet inte längre aktuellt och det andra orkar jag inte uppbåda någon energi för att "få till". Hur ska jag orka kämpa när jag vet att kampen är hård och så få blir antagna? Just nu känner jag mest resignation. Som om att jag ger mig utan att ens ha försökt. Kanske återfår jag kämparglöden en annan vecka, men som det är just nu känns mitt framtida yrkesliv mest som en grå dimma. Vad vill jag egentligen? Och är jag beredd att kämpa för att få det jag vill?

Om jag ändå ville lyssna till Honom i dag - vad skulle Han då säga om mitt framtida liv?

tisdag 22 december 2009

Lyssna till Honom i dag - del 2

I mångt och mycket tror jag att de flesta skulle se mig som en relativt god kristen (kanske lite liberal i mina åsikter om vissa etiska frågor, men ändå på det stora hela som en relativt god kristen). Jag läser Bibeln i stort sett varje dag, ber aftonbön och går frivilligt - ofta med glädje - i kyrkan på söndagar. Jag läser gärna "kristna" böcker och ryggar varken för teologiska resonemang eller citat från kyrkofäder.

Ändå så känns mycket av detta just nu som utanpåverk. Jag har glömt insidan - det grundläggande - att lyssna på Honom!

Varför händer det här med jämna mellanrum? Hur kan det komma sig att det är så lätt att låta relationen till Gud bara rinna mellan fingrarna, utan att jag knappt ens märker hur det bara blir ett tomt skal kvar??


Allt mer börjar jag ana varför jag för några år sedan tyckte att det var så frustrerande att det ibland känns som om jag "hunnit lika långt" i min kristna tro som vissa som varit kristna i decennier längre än mig. Kanske kommer man inte längre egentligen, utan att det ständigt kommer att handla om att återvinna det som jag förlorar...

måndag 21 december 2009

Lyssna till Honom i dag

Ps 95
Invitoriepsalm vid den första dagliga tidebönen

Kom, låt oss jubla till Herrens ära

och hylla vår klippa, vår räddning!

Låt oss träda fram inför honom och tacka,

hylla honom med sång och spel!

Ty en stor Gud är Herren,

en stor konung över alla gudar.

I hans hand är jordens djup,

och bergens toppar är hans.

Hans är havet, som han har gjort,

och fasta landet, som hans händer format.

Kom, låt oss falla ner och tillbe,

knäböja inför Herren, vår skapare,

ty han är vår Gud

och vi hans folk, fåren i hans hjord.

Om ni ändå ville lyssna till honom i dag!

Förhärda er inte som vid Meriva,

som den gången vid Massa i öknen,

där era fäder satte mig på prov,

prövade mig fast de sett vad jag gjort.

I fyrtio år var jag led på det släktet

och sade: Detta folk far vilse,

de känner inte mina vägar.

Och jag svor i min vrede:

Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

söndag 20 december 2009

Gud är som en schweizerost


Ibland händer det att jag föreställer mig Gud som en schweizerost (t.ex. en Grevéost), där Gud är själva "osten" och vi människor är "hålen" i osten.

Jag vet att det låter löjligt - och säkerligen teologiskt suspekt - men ändå så tycker jag att bilden på något vis inte är så dum som den verkar vid första anblicken. För Gud tränger sig inte på. Han står vid dörren och bultar, men han tvingar sig inte på den som inte vill. Han lämnar frivilligt dessa "hål" åt oss människor att existera i.

Gud är överallt! Ändå så är människan något eget, fast utan att för den skull varken vara en del av Gud, några "smågudar" eller någon form av "antigud". Gud omsluter människan på alla sidor och håller henne i Sin hand. På samma sätt så är hålen också självklart en del av osten, men samtidigt ändå något annat. Han genomtränger oss, men är inte oss.


Utanför osten finns inga möjligheter för "hålen" att existera. Det är själva osten som definierar hålens existens. Utanför - eller "bortom" - Gud finns ingen möjlighet för en människa att existera, själva vår existens definieras av Gud. Vare sig vi vill erkänna det eller ej!

onsdag 16 december 2009

Tre år

Tre år vandrade Jesus på jorden tillsammans med och undervisade sina lärjungar.

Tre år sägs vara den tid det tar - enligt undersökningar - från det att man har lärt känna en människa tills dess man har byggt upp en så nära vänskap att där finns en naturlig plats för att diskutera tro och följa med till kyrkan.

"Tre år" citerar författaren till aikidoboken "är den tid man behöver för att kunna avgöra hur mycket en tränare har att lära sin elev" enligt det japanska systemet. Därmed menar han inte att man lär sig allt tränaren har att lära ut på tre år, utan att man inte ska förkasta en tränare förrän efter att ha gett honom/henne en ärlig chans att visa vad hon/han kan bortom hur den personliga kemin fungerar mellan tränare och adept
.

Tre år lågstadie, mellanstadie, högstadie och gymnasium. Så lyder det svenska skolsystemet.

Tre år för en kandidatexamen eller bachelor som det ska heta numera enligt Bolognasystemet. Det EU-övergripande nya systemet.


Tre årgångar med texter i kyrkoåret. Både inom Svenska Kyrkan och inom Katolska Kyrkan.

Tre år ...

Vad är det med tre år som är så speciellt när det kommer till lärande att helt skilda system och undersökningar ständigt återkommer till att tre år utgör en enhet?!

tisdag 15 december 2009

Pass the buck | Dumb Medicine

Blev tipsad av en kompis om följande skämt. Originalet återfinns här.


*****

Pharmacy | Midwest, USA

Patient: “I don’t have the money for the copays right now, can I bring it tomorrow?”

Pharmacist: “Well, OK, how about I advance you a few tablets and you can come back tomorrow for the rest?”

Patient: “Awww, but I don’t want to make another trip.”

This quote by: Pharmacist

lördag 12 december 2009

Inkarnerad tro

Jag har många gånger funderat över detta med en inkarnerad tro. Så här i advents- och juletid kanske detta ämne bör vara extra aktuellt för oss alla, men jag har som sagt var funderat över det många gånger.

Inkarnationen när Gud blir människa i Jesus. Inkarnationen i det egna livet. Guds Ande tar kött i mig och dig. En inkarnerad tro. En förkroppsligad tro. Inte enbart utlevd tro, utan bokstavligt talat förkroppsligad tro. En ryggmärgstro. En tro som är själva kärnan i magkänslan.


Ibland går jag i fällan att tänka på tron som något annat än det "naturliga". Som något annat än det kroppsliga. Jag var t.ex. inne och tangerade de idéerna i inlägget "Förnuft, känsla, tro". Nu är tron förvisso en av Andens gåvor, så visst är det rätt att säga att det är något mer än vad världen erbjuder, men samtidigt så är gränsen hårfin att kliva över i gnostisismens tudelning mellan andligt och materiellt.

Det finns en gospellåt som jag återkommer till gång på gång. Den har en rad som lyder ungefär:

When my heart and my soul got saved through and through
My hand and my feet got saved too
Hur ofta faller vi inte för frestelsen att dela upp oss, så att "kroppen" och "själen"/"anden" blir - om inte motpoler - så i alla fall främlingar för varandra. Vi lever inte upp till den enkla devisen om bön OCH arbete. Vad vi gör med våra händer är inte vad vi ber om under våra andakter, och vad vi ber om under andakten är inte det vi gör med våra händer.

måndag 30 november 2009

Vinnare i poesiutmaning

Mackan anordnade en poesiutmaning på sin blogg för någon vecka sedan, och jag slängde in en dikt jag skrev i nian som bidrag mest på skoj. Nu fick utmaningen tyvärr inte så många deltagare som den hade förtjänat, men i stenhård konkurrens så stod tillslut mitt bidrag som vinnare med motiveringen:

För en dikt som inte bara fångar känslan av tonår som ingen annan, utan även tonårsspråket Engelska.

Priset för denna vinst var en av tre böcker. Klurar fortfarande på vilken jag ska välja. Tills vidare kan ju även ni få ta del av vinnarbidraget och fundera över om jag gjorde rätt som satsade på naturvetenskap istället för en framtid som poet...

Life is boring
I’m depressed
Most time for homework
School takes the rest
Helping at home
Never see a friend
One hour to sleep
That becomes the end
PS. Och ja, jag minns att jag har sagt att jag inte skulle delta i fler bokutlottningar i bloggosfären. Har ju uppenbarlingen en tendens att vinna de flesta jag deltar i. Blir ju rätt pinsamt i längden. Ni övriga som inte vinner får väl trösta er med "Tur i kärlek, otur i spel. Otur i spel, tur i kärlek". DS.

söndag 29 november 2009

Drömen om Messias, Konungen

I dag firar hela Kyrkan första advent. Ett nytt kyrkoår. Ett nådens år tar sin början. Och vi får börja på två platser. Delvis i Jesu ritt på åsnan in mot Jerusalem, på väg mot korsfästelsen. Men vi får även börja i judarnas dröm och föreställning om Messias. Kungen som skulle komma. Drömmen om en Messias som skulle "rida in och stråla som en Kung" föreställer i alla fall jag mig rimligen borde ha varit vanlig bland judarna. Och att denne Kung skulle kasta ut all främmande makt, att återupprätta det judiska riket. Att istället får ett spädbarn - i en krubba! - på halsen torde inte alls varit populärt.

Som Kyrka väntar vi på Jesu återkomst. Vi har just nyss firat kyrkoårets sista söndagar med teman som "Domsöndagen" alt. "Kristus Konungen". Jesu återkomst görs levande för oss. Och vi får tillsammans med judarna drömma om den gången då Jesus ska komma tillbaka och "stråla som en Kung".

Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag tror bestämt jag behöver fundera lite mer kring detta med förväntningar på Jesu ankomst -
adventus Domini = Herrens ankomst - det här året, den här adventstiden.

måndag 16 november 2009

Förnuft, känsla, tro...

Om du som jag gillar att läsa böcker om kristen tro kanske du har stött på uttrycket att "missa himlen med 30 cm" (fast ibland säger man en halvmeter istället för 30 cm). Med det menar man att tron väldigt lätt "stannar" i hjärnan utan att ta sig ner i hjärtat. Kanske är detta framförallt en frikyrklig kritik (även om jag har hört liknelsen användas även av andra) av de äldre kyrkornas fokus på teologi, läror och dogmer - att säga och tänka rätt saker - och då underförstått att tron blir en levande verklighet för den enskilde.

För mig råder det ingen motsättning mellan hjärta och hjärna, mellan känsla och förnuft i trons värld. Tvärt om tror jag att de berikar varandra. Visst kan man tro med bara "hjärta" eller bara "hjärna", men det blir en ganska stympad tro.


Fast det jag börjar inse allt mer är att tron är något mer än enbart summan av känsla + förnuft. Att enbart tala om känsla och förnuft som enda uttryckssättet för tron blir en väldigt endimensionell beskrivning av tron. Tron är något helt eget. Tron liksom sträcker sig ut i en egen dimension och bildar en "triangel" med hjärtat och hjärnan i de två andra "hörnen".


Att lokalisera tron till något ytterligare organ i kroppen vore dock en dålig beskrivning. Nej, hellre låta tron peka "ut från" kroppen, in i den "himmelska dimensionen". In i himmelriket!

söndag 15 november 2009

Låt man bli jag

Den första punkten i tolvstegsprogrammet - ett "program" i tolv steg (bättre uttryckt som tolv steg eller tolv regler) framtaget för Anonyma Alkoholister för den som vill överge sin alkoholism till förmån för ett nyktert liv - går ut på att erkänna att jag/vi har alkoholproblem. För den utomstående skulle betoningen i den meningen säkerligen ligga på "alkoholproblem", men vad jag har hört av de som arbetar med programmet är den stora tröskeln att ta sig över det lilla "jag". Att erkänna att det är jag som har alkoholproblem!

Vad menar jag - och dem - med detta? Jo, i vårt samhälle blir det allt mer "man gör", "man tycker", "man kan kanske", osv. Vad har hänt med "jag gör", "jag tycker" och "jag kan kanske"?! Vad har hänt med vår förmåga att ta ansvar för våra egna handlingar, våra egna åsikter, om vi inte ens klarar av att erkänna det i tal och skrift??

Tänk efter: Skriver (eller säger) du "man"? Menar du i så fall en specifik karl eller menar du dig själv (och hur logiskt är det om du som jag råkar vara kvinna)? Kanske menar du en generell människa, vilken som helst?


Nej, säg man om du menar man, kvinna (eller t.ex. "dam", om det är för långt med de två stavelserna i "kvinna") om du menar kvinna, jag om du menar jag, ni om du menar ni, osv. Okej?

fredag 13 november 2009

Vart tog Gud vägen?

Inser att jag, av mina totalt 333 inlägg (nu 334), har taggat endast fyra inlägg med "Gud", inget med "Fadern"/"Skaparen" eller dylikt, tio med med "Jesus Kristus" samt fyra med "Den helige Ande". Detta utgör tillsammans 17 inlägg (ett inlägg dubbeltaggat med både "Gud" och "Jesus Kristus"), eller ca 5 % av alla inlägg.

Som jämförelse har jag taggat 27 inlägg med "Livet", 41 inlägg om "Samhället" och hela 77(!) inlägg med "Om mig".

Undrar om det är symptomatiskt på något sätt. Pratar jag mycket hellre om mig än om Gud? Pratar jag heller om kyrkorna och de kristna människorna än om Gud? Vad har jag för gudsbild egentligen? Hur stor (hur liten!) del av min tro utgörs av talet om Gud? Av talet med Gud? Nåja,
bönen har åtminstone fått 41 inlägg...

Upplever ni samma fenomen? Och hur tänker ni kring dylika siffror? Självklart blir ju taggning
av inlägg ett väldigt grovt mått, då det på intet sätt utgör någon perfekt kategorisering av inläggen. Men ändå...

tisdag 10 november 2009

Att motstå frelstelser


Vad är poängen med att motstå en frestelse, när jag ändå faller för den förr eller senare ändå?

Vad är poängen med att äta "kakan" "bit för bit" när jag kunde ha proppat i mig allt på en gång och sen förhoppningsvis fått upp allt igen och sedan varit avskräckt för allt "kakätande" i framtiden?!

Vad är poängen med att motstå synden i en minut, en timme, en vecka, en månad eller ett år - förr eller senare faller jag ju igen!

Vad är poängen...?

onsdag 4 november 2009

Vilken lem är du?

Paulus pratar om att vi alla är lemmar i Kristi Kropp. Har du någonsin funderat på vilken lem du kan tänkas vara? Eller vilken lem du skulle vilja vara?

Jag har funderat lite på det här ibland. Inte dödligt seriöst, men jag tycker ändå tanken är tillräckligt intressant för att leka med. Till exempel har jag kommit fram till att jag är alldeles för "rörlig" för att vara någon ögoncell, hudcell eller skelettbit. Musklerna dras ju ihop och sträcks ut förvisso, men med min mångkyrklighet så känns min variation betydligt större än så. Kanske skulle en nervcell passa mig? Förvisso sitta fast förankrad, men få föra över signaler och impulser från en del av kroppen till en annan. Att vara del i ett större nätverk. Inte urskilja om "den där nervcellsimpulsen kom från en hudcell, det behöver inte jag bry mig om". Men ändå känns inte nervcell precis rätt.

Kvar finns då det organ i kroppen som finns överallt - blodet. Röda och vita blodkroppar samt blodplättar. Blodplättarna stoppar blödningar och läckage. De vita blodkropparna bekämpar infektioner. De röda blodkropparna transporterar syre och koldioxid till och från cellerna.
Av dessa tror jag att jag bäst skulle trivas som en röd blodkropp. Få besöka alla andra lemmar - örat och hjärnan likväl som hand och fot - och bidra med friskt syre och näring. Få ta med mig koldioxid och slaggprodukter därifrån. Ständigt få återvända till huvudet, hjärta och lungor. Få tumla runt och leka med mina kompisar i de stora blodkärlen likväl som att kunna göra sig smal och passera de tunnaste yttre blodkärlen.

Nackdelen med röda blodkroppar är att de är en av endast två celltyper i hela kroppen som inte har varken någon cellkärna eller något DNA, dvs inga egna gener. Det innebär att de inte kan producera något nytt eller förändras utifall något förändras i omgivningen. Från början, medan de ännu är omogna och sitter i benmärgen så har de en cellkärna, men när de är färdiga - mogna - så tappar de kärnan. Och är det något jag verkligen vill och hoppas så är det ju att bibehålla min flexibilitet och förmåga att lära mig något nytt. Men men... Men ja, jag skulle nog trots detta trivas med att vara en röd blodkropp.

Så, vad tror du? Vilken lem är du i Kristi Kropp?

tisdag 3 november 2009

Jantelagen

Det har förekommit kommentarer om jantelagen på min blogg som jag lämnat obesvarade. Därför vill jag härmed officiellt ta avstånd från allt vad jantelagsmentalitet är.

För mig är jantelagen de avundsjukas och mobbarnas lag. Det är en "legal ursäkt" för att trycka ner folk. För att klampa på andras självkänsla. För att hålla människor i schack. Stigmatiserade (och då inte i den kyrkliga betydelsen av ordet). Det är när en "cool" äldre kille "utövar" sin "tuffhet" genom att trakassera de yngre killarna och berätta att deras teckningar är "fula" och "omogna" eller när juryn i idol säger till artisterna "du är inte bra nog för att vara kvar i vårt tuffa gäng" trots att artisten gjorde så gott han/hon kunde.
Jantelagen är att binda människor i ett mentalt slaveri, dåligt självförtroende och ständig förnedring.

I ett samhälle som styrs av jantelagen är alla ofria, både den som ständigt förnedrar och den som blir förnedrad. Varför både förövare och offer? Därför att i ett jantesamhälle blir den enda "tillåtna" "ventilen" för sitt dåliga självförtroende att trycka ner någon annan i sin tur. Skulle jag måla en tavla av ett jantesamhälle skulle jag använda färgerna mellan järngrått och svart. Varken ljus eller färg skulle rymmas. Inte heller skulle några strukturer eller organismer få rum, möjligtvis med undantag av skarpa räta linjer utan mening. Skulle jag istället måla ett samhälle där människor mår bra, är trygga och har ett gott självförtroende skulle jag måla blommor i regnbågens alla färger, vitt ljus, porlande bäckar och solsken.

Så långt min syn på jantelagen. Wikipedia skriver kortfattat om jantelagen här (läs gärna igenom texten - den är kort - om du inte känner till historien bakom "lagens" uppkomst).

Låt oss titta närmare på de tio "lagarna":

  1. Du skall inte tro att du är något.
  2. Du skall inte tro att du är lika god som oss.
  3. Du skall inte tro att du är klokare än oss.
  4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än oss.
  5. Du skall inte tro att du vet mer än oss.
  6. Du skall inte tro att du är förmer än oss.
  7. Du skall inte tro att du duger till något.
  8. Du skall inte skratta åt oss.
  9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
  10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.
Jag har inte läst boken som Jantelagen är hämtad ifrån, så kanske missförstår jag lagen eftersom den är tagen ur sitt sammanhang, men skulle jag sammanfatta vilka tre punkter jag tänker på framförallt när jag tänker jantelagen så är det punkt 1, 7 och 9: "Du skall inte tro att du är något", "Du skall inte tro att du duger till något" och "Du skall inte tro att någon bryr sig om dig".

För mig är dessa tre de starkaste uttrycket för jantementaliteten är en dåligt-självförtroende-mentalitet. Den som har så dåligt självförtroende att man själv inte är "lyckad" kan inte heller stå ut med tanken på att någon annan skulle "lyckas". I kontrast mot en kultur där
trygghet och gott självförtroende råder så uppmuntrar man varandra fullt ut. Där vill man se varje persons unika begåvning blomma ut. Där råder ingen konkurrens, utan allt baseras på glädje och ömsesidighet. "Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter" (Rom 12:15).

Somliga kanske vill argumentera för att jantelagen istället skulle ha något gemensamt med en ödmjuk, kristen hållning. Att det handlar om att inte förhäva sig på bekostnad av andra. För mig kunde inget vara mer osant. Att kalla jantelagen för ödmjuk är att lika förvrängt som att kalla Satan för en ljusets ängel. De må kunna uppträda i de skepnaderna för att lura folk, men det har ingenting med sanningen att göra. Kanske skulle jag kunna säga att liksom Satan är en fallen ängel så kanske tankegångarna kring det som kom att bli jantelagen en gång föddes ur tankarna kring hur en ödmjuk kristen bör tänka och uppträda mot sin nästa. Dock har både jantelagen och Satan därefter fallit och har numer ingenting att göra med ljuset.

Så låt mig då ge några exempel på en version med tio bibelord om människans värdighet som motpol till jantelagen.

  1. Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Ps 8:5-6)
  2. Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos 1:25-31)
  3. Men alla Vishetens barn har gett Visheten rätt. (Luk 7:35)
  4. Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48; jmf 1 Petr 1:16)
  5. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. (Matt 13:16)
  6. Jag ber er: ta mig till föredöme. (1 Kor 4:16)
  7. Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jer 1:7)
  8. När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! (Ps 126:1-2; se även Jer 30:19)
  9. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Matt 10:29-31; Luk 12:6-7)
  10. Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. (1 Tim 4:12)
Jag har i någon mån försökt koppla ihop respektive bibelord med motsvarande "lag", men se inte detta som något genomarbetat förslag. Har du bättre idéer om bra bibelord som visar hur främmande jantelagens förtryck av människorna är? Dela gärna med dig i kommentarerna!

måndag 2 november 2009

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:


Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

söndag 1 november 2009

Uppenbarelsebokens frågor

Fortsätter med ännu en reflektion från gårdagens predikan av Anders Sjöberg. En predikan som handlade om att skåda in i himlen och blanda annat kom att beröra tolkningen av Uppebarelsebokens första sju kapitel.

"Hur länge, Herre?" ur Upp 6:10
Eller något längre formulerat: "
Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?" Det vill säga hur länge ska mänskligheten behöva lida under erövring, krig, svält och död? Hur länge ska församlingen behöva lida förföljelse, trakaserier och martyrskap? När kommer Du och drar ett streck över allt, Du som är Allsmäktig och har allt i Din hand?

"Vem kan då bestå?" ur Upp 6:16-17
Och längre: "
Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?" Vem kan bestå den dagen då Du kommer för att göra upp med erövring, krig, svält och död? Den dag då Du kommer för att döma mänskligheten?

lördag 31 oktober 2009

De genom vilka ljuset skiner


Anders Sjöberg ("missionssekreterare emeritus" i EFS) var på besök i Östersund i dag och berättade bland annat följande anekdot i predikan om en engelsk man som hade fått frågan om vilka som var heliga människor.

Mannen tänkte tillbaka på sin barndoms kyrka. Hur det längst fram i den anglikanska kyrkan hade funnits fyra fönster på St. Mathew, St. Marc, St. Luke och St. John - de fyra evangelisterna. Och så svarade han:

"Heliga människor är de genom vilka ljuset skiner".


Likt ett kyrkfönster som kan vara trasigt och smutsigt så kan människor förvränga och dölja den effekt som konstnären hade tänkt att ge, men så länge ljuset skiner på fönstret så ligger det i fönstrets natur att släppa igenom ljuset. Frågan är bara om vi ser det ljuset i alla människor vi möter...?

torsdag 29 oktober 2009

Ett steg mot försoning

Kyrkans Tidning berättar i dag om att "Lutherska världsförbundets styrande råd enhälligt har antagit ett uttalande om försoning med anabaptisterna, eller vederdöparna som de också kallas, efter gamla försyndelser gentemot dem".

Att varje resa börjar med ett första steg borde vara välbekant. Att kyrkorna nu tar detta steg mot försoning är förhoppningsvis första steget på början av resan mot en större enhet.

Så låt oss tacka Gud för detta! Jubla och sjunga, dansa och klappa i händerna. Och låt oss sedan jobba ännu intensivare för att skapa försoning och fullständig enhet mellan kristna av alla samfund och riktningar, mellan oss själva och våra bröder och systrar.

Tack till
Fredrik som tipsade!

onsdag 28 oktober 2009

Kalmarunion 2.0?

Fortsätter med lite mer lättsmälta och mest-bara-länkar-vidare-bloggposter en runda till. Länken den här gången går till Svenska Dagbladet som för fram åsikten om att vi borde bilda en ny Kalmarunion med de fem nordiska länderna - Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland - med danska drottning Margrethe II som regent. Mycket symboliskt eftersom det var drottning Margrethe I som var drottning i den första Kalmarunionen.

Säkerligen är samhällsvetaren och historiken Gunnar Wetterberg som skrivit artikeln djupt seriös, men jag tycker likväl den var väldigt underhållande och mest lockade till skratt. Bäst var dock slutklämmen:

Han anser att ett enat Norden är fullt realistiskt, "inte minst därför att den svenska kaxigheten lagt sig under de senaste årtiondena".

tisdag 27 oktober 2009

Internationella nalledagen

Var ute och åkte tåg häromdagen och läste i SJs KUPÉ att i dag, 27 oktober, var Internationella nalledagen. Och med tanke på min bloggs webbadress så bestämde jag att jag inte kunde ignorera detta faktum.

Så passa på att ge alla era (bortglömda?) nallebjörnar en extra kram i dag!

måndag 26 oktober 2009

Operation Övre Salen: Det spirar redan

I juli länkade jag till en uppsats om kommunitetsliv i Sverige.

Nu kommer lite uppdatering i ämnet för den som är intresserad. Det har nämligen varit ett möte i Jönköping på temat och Operation Övre Salen rapporterar.

Och bara för att det inte ska uppstå några missförstånd: Jag var inte med på mötet. Jag visste inte ens om det i förväg. Hade jag vetat om det och hade det legat lite bättre till än i Jönköping så hade jag kanske funderat på det, men jag sörjer inte över att jag missade det. Ja, hade jag vetat om det i förväg så hade jag åtminstone tipsat om det på bloggen, utifall att någon annan hade varit intresserad även om jag själv inte hade haft någon möjlighet att åka.

söndag 25 oktober 2009

Som brann där en eld

Min erfarenhet av eldar (antar jag) är något större än genomsnittssvensken i och med att jag har varit scout, dvs både suttit vid X antal lägereldar samt lagat mat över öppen eld många gånger i mitt liv. Och nog älskar jag elden. Bara att dra in röklukten genom näsborrarna är helt ljuvligt! Jag kan sitta hur länge som helst och titta in i eldslågorna. Fascineras. Förlora mig fullständigt, lämna tid och rum.

Men hur mycket jag än fascineras av lågorna så föredrar jag egentligen glöden. En rejäl glödbädd som värmer hela natten igenom. En långsam värme som inte förtär, utan inbjuder till en nära gemenskap med nattlånga personliga samtal. En öppenhjärtlighet där tystnaden inte är hotande utan indikerar eftertanke.

Detta går även att överföra både på mitt liv i stort och mitt liv som kristen. Och på bloggen för all del. Jag tar hellre den långsamma, stilla värmen med eftertanke och stillhet, än står på barrikaderna och proklamerar. Kanske når jag inte lika stora resultat som evangelist, men hellre att jag glöder än att jag brinner och blir bränd!


"Jag har kommit för att tända en eld" sa Jesus (Luk 12). Bryter jag nu alltså mot Jesu ord när jag nu säger att jag hellre glöder än brinner? Eller är glöden också en del av elden...?

lördag 24 oktober 2009

Glad FN-dag


Idag, 24 oktober, är det FN-dagen. Kanske borde vi istället kalla den "Världsfredsdagen" för att påminna oss om drömmen med Förenta Nationerna.

För mig är arbetet med fred på jorden en självklar del i att vara kristen. Hur skulle det annars vara? Jesus är fredsfursten!


Låt oss därför alla be en bön idag för fred på jorden.

söndag 18 oktober 2009

Levande idoler

Ur 2 Mos 20:1-6

Detta är vad Gud sade:

Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.

Bildstod och avbild? Förr hette det "Idol", ett ord som är mer än aktuellt än i dag. Jag tycker att det är mycket märkligt att de tog bort det ordet i den nya översättningen. Men kanske har det skett en förskjutning i betydelse för "idol" från bildstod/avbild till person som grundtexten inte avser, eller...?

Hur som helst.

Att vara imponerad av kyrkofäder och helgon blir allt mer accepterat i en allt större del av svensk kristenhet, även om det fortfarande finns ett gäng som gärna propagerar för att det är på - och över - gränsen till idoleri/avguderi. Från den frikyrkliga-protestantiska-sfären finns det en tradition med motsvarighet i att idolisera präster, pastorer och bokförfattare (särskilt amerikanska pastorer om jag ska vara elak).

Men hur många av er skulle ärligt talat kunna gå fram till en levande människa - till en vän eller någon annan i er närhet - i verkliga livet och säga "Du är min förebild till hur jag vill gestalta mitt kristna liv. Du är min idol."?

Jag skulle i alla fall aldrig göra det (Skulle du kunna tänka dig göra det? Grattis! Antagligen så kommer du då inte ha några problem att få hjälp med vägledning i det andliga livet). Ändå så har jag en handfull människor som skulle kunna falla in under förebild/idol-kategorin.

För mig så är det viktigt att det är just levande människor av kött och blod som jag har till förebilder. För visst håller ni med mig om jag säger att jag tycker det är stor skillnad på att ha en levande person i min närhet kontra en person jag enbart lär känna genom böcker och skrifter som förebild?! Skrift blir automatiskt ensidigt och fullt av förenklingar av personligheten, medan en människa jag möter ansikte mot ansikte och lever bredvid får jag en annorlunda helhetsbild av. Nu säger jag inte att jag vill ta efter en medkristens dåliga sidor och hennes tvivel, men genom att se även dessa sidor så får de goda sidorna en helt annan klangbotten och djup. Jag får en helt annan förståelse för människan. Jag får möta en människa fullt ut. Ett möte till kropp, själ och ande!

Att tala om en präst, pastor eller annan kyrklig ledare som förebild går väl an känns det som. Likaså om man står i någon slags formell andlig väglednings-relation till någon. Och då behöver inte "formell" betyda mer än en uttalad överenskommelse mellan de två inblandade personer. Men att säga det till någon av mina vänner som är lekmän precis som jag? Nej, nej! Ni kan ju tänka er själva att avbryta ett samtal om vad man ska göra i helgen (eller dylikt) med "Och jo förresten, du är min idol utifrån hur du lever ditt kristna liv". Det känns liksom inte naturligt för mig. Inte för fem öre! Men för att vara ärlig, inte ens under ett djupt samtal om just andlighet och förebilder skulle det kännas självklart att ta "du är min idol"-diskussionen med personen i fråga.

Ska jag spekulera i varför så är den enda tanken jag kan komma på något så själviskt som om att det är en börda jag själv aldrig skulle vilja bära. För utifall att någon skulle säga det till mig så skulle det nämligen bli en börda. Jag skulle känna mig ansvarig för den personen. "Ta mig till förebild" skriver Paulus, men personligen känner jag mig långtifrån den självsäkerheten som kristen.

Nu är jag väl medveten om att bara för att någon inte säger något högt så är det förvisso inte mindre sant. Men helt klart gör det situationen mer avspänd. Och mer avspänd innebär mer naturlig. Och mer naturlig innebär mer lättsam - och mer allvarlig! Och detta är det ju som jag uppskattar och idoliserar hos personen. Skulle mina ord däremot få människan att bli överspänd, ständigt på vakt mot sig själv för att "leva upp till" "positionen" som förebild så skulle jag ju förlora min förebild. För överspänd andlighet ser jag absolut inte som något att idolisera!!

Sen finns det ju formella och informella handledarskap inom kyrkan, ofta kallat andlig vägledning eller mentorskap. Detta tycker jag är mycket positivt! Jag menar inget annat. Men jag tror att det krävs en stor andlig och personlig mognad hos en person för att kunna ta sig an att vara förebild och vägledare på det sättet.

Men kanske är även spänningen mellan att inte känna sig värdig - att inte vara färdig - att vara förebild just en av kriterierna som gör personen lämplig. Den färdiga människan skulle jag vara väldigt misstänksam mot, då kristendomen är att vara på Vägen. Och för att vara förebild så räcker det med att ligga ett steg eller två före inom något område och sedan tillsammans bygga på pusslet som visar på vägen mot Gud!

lördag 10 oktober 2009

Om bokrecensioner

Hej kära bloggläsare!

Jag har funderat lite över vad ni tycker om bokrecensionerna som dyker upp i min blogg ibland. Av de teman som jag återkommer till så tillhör bokrecensionerna det som jag får minst kommentarer på. Förvisso kanske det inte är så mycket att kommentar på min subjektiva uppfattning om en bok, men det är ju alltid roligare med inlägg som skapar en dialog och diskussion. Så ibland undrar jag om jag inte ska sluta med recensionerna, de tar ju trots allt en stund att skriva.

Min ambition har varit (har inte uppfyllt den från tid till tid) att recensera alla böcker jag läser rakt av, oavsett om jag gillar dem eller ej, oavsett om de är andliga eller ej. På något sätt vill jag spegla hela mitt liv, inte bara filtrera fram det fromma. Visserligen är det mycket här i bloggen som är klart vinklat mot de andliga frågorna, så ärligt talat är bloggen ett skev urval av allt vad jag tänker på under dagarna som passerar. Men med böckerna har jag i alla fall försökt vara helt öppen. Ocensurerad.


Men nu vill jag veta vad ni tycker om bokrecensionerna. Är de roliga att läsa? Tillför de bloggen något? Har ni blivit inspirerade att läsa någon eller några av böcker jag har recenserat? Tycker ni att jag ska ha kvar dem eller skippa dem? Kanske bara skriva om böcker jag tycker om eller bara om andliga böcker? Känn er fria att säga er åsikt, jag kommer se den som rådgivande men inget jag slaviskt måste följa för i slutändan så är det min blogg och här skriver jag vad jag vill!


På återhörande!

onsdag 7 oktober 2009

Bredd eller djup?

Ibland slås jag av tanken att jag, i min iver att söka bredden i den kristna tron, missar djupet. Att jag försiktigt trevar efter att lära känna längden i tron, snarare än att sträva efter att nå höjden!

Min tro blir likt en lång plogfåra över en åker. Den gräver en bit nedanför ytan, men sen kommer plogen inte djupare oavsett hur långt traktorn drar framåt. Det positiva å andra sidan är ju genom att plöja åkern fram och tillbaka är att det är ett mycket effektivt sätt att dra upp ogräs och förbereda marken för den goda såddens tillväxt.

*****

Begreppsdefinitioner:


Bredden - Den ekumeniska bredden. Den vidsträckthet som finns inom kristendomens traditioner och skilda sätt att inkarnera det kristna livet.

Djupet
- Rotsystemet i den kristna tron. Det mödosamma grävandet efter kärnan i tron.


Längden - Hur långt kan jag sträcka mig ut från de traditionella svaren och sätten att leva ut kristen tro men ändå vara fast förankrad i den kristna myllan? Hur långt kan jag sträcka mig mot andra religioner, filosofier eller livsgrunder utan att gå över gränsen?


Höjden
- Himmelen. Att "nå upp" till Gud.

tisdag 6 oktober 2009

Telomerer och telomeras - vad är det?

"Telomerer och telomeras - vad är det?" löd titeln för mitt specialarbete i gymnasiet. Med fem års universitetsstudier i ryggen skulle jag knappast kalla det ett särskilt bra arbete, men men... Utifrån min dåvarande situation och (brist på) kunskapskällor så gjorde jag väl så gott jag kunnat. Nu har telomerer och telomeras blivit belönade med Nobelpriset i medicin och fysiologi 2009, och jag kan inte låta bli att känna den där stoltheten över att ha "upptäckt" något innan nobelpriskommitén gjorde (dvs belönade) det.

Gissar att någon liknande känsla kan uppstå hos den som "upptäckt" en författare innan denna belönas med litteraturpriset...

Kort sammanfattning:
Telomererna är markerade i grönt på bilden och skyddar resten av DNAt ("den egentliga arvsmassan") i kromosomen från att brytas ner. Telomeras kan förlänga telomerer i könsceller och stamceller, dvs celler som behöver kunna förnyas - delas - väldigt många gånger utan att ta stryk. Tyvärr så har även tumörceller - cancerceller - hög telomerasaktivitet.

Se även:
http://nobelprize.org/nobel_prizes/medicine/laureates/2009/

måndag 5 oktober 2009

Tre syften, en närvaro

Via Dagens artikel om Nils Bryntesson fick jag nys om bloggen amen.se, vilken jag "kollade upp" och träffade på ett trevligt projekt i form av visioner för Guds rike på internet. Så även om jag inte personligen bidrar till projektet på amen-bloggen, så vill jag dela med mig av en vision som jag har haft ett tag - men som inte har "klickat på plats" förrän jag läste första bidraget i serien.

Och bara för att få låta lite from(?), så låt mig kalla den kristna närvaron på internet för treenig eller trefaldig.

- För det första så är det ett sätt att knyta kontakter mellan kristna på olika orter och i olika samfund. Ett sätt att lära känna och berika varandra, oavsett om man träffas som individer på bloggar eller communities, eller om man kommer ny till en stad och söker reda på stadens kyrkor via deras webbsidor. Förhoppningsvis kommer vi genom personliga relationer kunna överbygga oenigheten - det är alltsomoftast mycket lättare att sätta sig in i en "motståndares" åsikter i ett försök att förstå dem istället för att kritisera hejvilt om han eller hon råkar vara min vän snarare än en ansiktslös massa av främlingar.

- För det andra så måste internet erbjuda en fördjupning i tron för den enskilde. Allt får inte bara vara i termer av "utåtriktat" när församlingar pratar internet, utan det måste även vara "inåtriktat". Till skillnad från en traditionell församling så blir dock "inåt" i detta fall inte "inåt mot den egna församlingen" utan "inåt mot kristenheten", dvs på sätt och vis även ekumenisk
.

- För det tredje (och ja, jag menar verkligen i tredje hand!) så ska den kristna närvaron ett vittnesbörd för okristna. Det är ett evangelisationsverktyg (OBS! ett verktyg bland andra, inte någon substitution för församlingsevangelisation eller det enda möjliga sättet att frälsa folk för all framtid), genom att vara en mötesplats för människor. Och det är viktigt att vi i Paulus anda kan prata till "aternarna på areopagen" på deras eget språk när så tillfälle ges. Predika gärna evangelium rent och klart, men gör det med respekt för dem du talar med. Lyssna dubbelt så mycket som du talar! Kom ihåg att principen "två öron, en mun" gäller även på internet, trots att kommunikationen där bedrivs mer mellan "två ögon, tio fingrar"...

Självklart går dessa tre kriterier in i varandra. Ett kristet community som är en ekumenisk-social plattform för en person kanske blir en plattform för fördjupning i tron för någon annan. Det som är internetevangelisation på en plats kan bli en plattform för kristna på andra orter att uppmuntra och lära känna dem. Och så vidare.

Men uppfyller inte den kristna närvaron alla dessa tre kriterier så är det - för att vara överdrivet dramatisk - ett falskt vittnesbörd. Nu säger jag inte att varje kristen person som närvarar på internet måste stå för alla dessa tre bitar, men om vi inte alla tillsammans som Kristi Kropp speglar detta så är vi ute på farligt vatten skulle jag tro.
Om vi inte alla visar på syskon som har de bitar vi själva saknar så bör vi kanske ifrågasätta vår egen ensidighet?

Det jag tror vi dock måste komma ihåg är att internet aldrig kan bli något annat än ett verktyg och en plattform för kristen närvaro och aktivism, internet kan aldrig ersätta det personliga mötet öga mot öga med en annan människa.

söndag 4 oktober 2009

Synd

Grundbetydelsen av det hebreiska (grekiska?) ord vi på svenska översätter med synd sägs betyda "att missa målet". Det har jag hört sägas många gång. Men när jag nyligen läste i en bok om aikido (dvs INTE en teologisk eller kristen bok) så stod där även två andra betydelser som jag aldrig hört förr: "att inte skynda mot målet" samt "att gå onödiga omvägar på väg mot målet". Är någon av dessa betydelser bekanta för någon av er andra?

För mig ändrar dessa två alternativa översättningar och förklaringar min bild av synden och helgelsen ganska drastiskt. Samtidigt förklarar det också en del som jag tidigare inte har haft ord för kring syndens natur.

Jag har nämligen tänkt att antingen går vi väl lite "kringel-krok" gör vi väl lite till mans. Dvs vi går en bit, inser att vi är på väg att missa målet, justerar kurser och går en bit till. Förhoppningsvis så kommer vi lite närmre för varje gång, och varje "absolutsteg" framåt vi tar är det vi kallar helgelse. Eller så tar vi ut riktningen först, tar ett steg, kollar riktningen och tar ett steg till. Små, små målmedvetna steg för helgelse. En långsam process kan tyckas, men kanske värd all möda att gå rakt fram hela tiden istället för att rusa iväg och behöva justera och gå omvägar mot målet.


Men om nu båda dessa metoder för helgelse faller under "synd", hur ska vi då någonsin nå fram till målet?!


Jesus såg på dem och sade: "För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt." /Matt 19:26

lördag 3 oktober 2009

Sant och falskt

Bara för att något låter fromt
behöver det inte betyda
att motiven bakom är fromma


Bara för att något låter ödmjukt

behöver det inte betyda

att motiven bakom är ödmjuka


Bara för att något låter instämmande

behöver det inte betyda

att jag håller med om allt


Bara för att något låter bra

behöver det inte betyda

att det sägs med rena motiv


Bara för att Jesus predikas

behöver inte allt tillåtas!

fredag 2 oktober 2009

Bön: Visa mig din väg

Jag kommenterade i samband med att jag la upp Franciskus bön "Gör mig till ett redskap för din frid" att den bönen var alldeles för lång för att jag skulle ha energi att memorera den. En betydligt kortare bön som jag träffade på och lärde mig för många år sedan och har bett många gånger sedan dess är den heliga Birgitta och alla pilgrimers bön:

Herre,
Visa mig Din väg
Och gör mig villig att vandra den
Amen.

torsdag 1 oktober 2009

Ande, sanning - och känsla?!

I Amos som kom i brevlådan häromdagen fanns det en insändare som behandlade frågan om känslan av Guds frånvaro.
Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning. /Joh 4:23-24
Om jag inte känner Guds närvaro, kan jag i så fall tro på Honom?

Det kanske kan tyckas vara en dum fråga. Klart jag kan tro på Gud utan att gå runt och känna mig salig hela livet. Tvärt om tror jag de flesta av oss som varit kristna i några år skulle anse det ytterst onormalt att sväva runt på några rosa salighetsmoln dagarna i ända.

Nu tänker jag inte på den vardagliga "ickekänslan" - samma typ av "ickekänsla" som jag föreställer mig kommer infinna sig i det vardagliga livet i en parrelation efter förälskelsen ebbat ut och övergått i en mer mogen kärlek, i tillit och förtröstan på den andra - eller tvivelskänslorna. Utan det jag tänker på är de långa perioder av totalt mörker, av frånvarokänsla. Veckor, månader och år när livet med Gud mest består av vardagliga rutiner och "Känn inte efter!, för då kommer jag att ifrågasätta det jag gör och då kommer det finnas en stor risk att jag omedelbart kommer att sluta be, gå i kyrkan, osv".

Förresten handlar väl efterföljelse - och även i viss mån helgelse - mycket om att just leva ut den kristna tron, oavsett hur livet gestaltas just den sekunden? Är inte moder Theresa ett exempel på detta? Utåt sett levde hon ett helgonlikt, totalt självutgivande liv i Kristi efterföljd. Inåt så var det mest nattsvart mörker.

Men om min tillbedjan representeras av min intellektuella övertygelse om Sanningen om Guds existens och det andliga planet representeras i bönen och längtan efter Gud (även när det är som mörkast), är då känslan inget värt i tillbedjan? Ingenting värd för vår helgelse? Är inte känslan av Guds närvaro det som oftast ger våra liv en mening och får oss att orka även när allt annat är nattsvart?

I frikyrkan är det mycket känslor. Musiken ska kännas rätt, tillbedjan ska kännas äkta, man ska predika om det som känns som Guds ledning här och nu, osv. I äldre kyrkor är det mer traditioner. "Så här har vi alltid gjort och därför ska vi alltid göra så, oavsett hur det 'känns' för dig".

Samtidigt säger Jesus att vi ska vara som barn. Och vad är barnatron om inte just den enkla känslan av fullkomlig tillit till den Andre?

onsdag 30 september 2009

Bokrecension: Christ the Lord: Out of Egypt

"Christ the Lord: Out of Egypt" är skriven av den amerikanska 'vampyrförfattarinnan' Anne Rice (känd för bl.a. "Interview with a Vampire", på svenska "En vampyrs bekännelse", som även har filmatiserats). Det amerikanska orginalet utkom 2005, är 301 sidor och 26 kapitel lång. Den svenska översättningen "Ut ur Egypten kallade jag min son" utgavs 2008 av Marcus förlag. Boken är en första i en serie, där del två "Christ the Lord: The Road to Cana" gavs ut 2008 och del tre "Christ the Lord: The Kingdom of Heaven" ännu inte har något publikationsdatum. Wikipedia antyder att Annes tanke är att det totalt ska bli fyra böcker i serien.

Jesus är sju år gammal och bor med Josef, Maria och halva släkten - mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kusiner - på Snickaregatan i Alexandria när boken börjar. Och den börjar med att Jesus dödar en av de äldre pojkarna som bor på samma gata i ilska över att han är en översittare som gör de yngre barnen illa, inkl. Jesus själv. Jesus vill helt enkelt inte att han ska leva längre - helt oskyldigt - men blir lika förvånad som resten när hans önskan besannas! I förvirringen och uppståndelsen kring händelsen lyckas Jesus själv återuppväcka pojken, vilket inte direkt lugnar ner någon!

Josef annonserar mitt i paniken att familjen ska återvända till 'Det Utlovade Landet' eftersom Herodes har dött, något som ingen annan vet då inga bud ännu nått fram till Alexandra från Jerusalem. Josefs profetia visar sig dock stämma, och snart därefter lämnar familjen Alexandria.


Boken tar därifrån läsaren med på resan över Medelhavet, ankomsten till Israel, påskfirandet i Jerusalem, uppror och familjens - släktens - etablering i Nasaret i Galileen. Samtidigt kämpar Jesus med vem han är, både utifrån omgivningens antydningar och förväntningar, och utifrån varför han tycks ha makt över vissa saker genom att bara vilja dem. Vad hände egentligen i Betlehem efter han föddes där? Varför ifrågasätter fariseerna i Nasarets synagoga att Josef är hans far? Och vilken roll spelar ängeln som uppenbarade sig för hans mor i Nasaret?


Anne har mycket medvetet valt att presenterar en Jesus i en judisk kontext, en Kristus som är helt utblottad på det gudomliga (Fil 2:6-7) till den grad att han inte ens själv vet vem han är utan tvingas upptäcka det med hjälp av vad folk berättar för honom om vad som har hänt och utifrån vad som händer omkring honom. Hon har gjort gedigna efterforskningar och följer i stort sett de kanoniska evangelierna samt vissa av NTs apokryfiska skrifter som Jakobs protoevangelium (ett av de förkastade evangelierna som anses relativt renlärigt), och väver samman detta detta till en färgrik och levande berättelse med ett virrevarv av personer och släktingar till Josef och Maria. Ja, hon går till och med så långt att hon skriver i en efterkommentar att utmaningen att skriva dessa böcker inte låg i att skriva om Jesus som en homosexuell, gift med barn eller ens som upprorsmakare, utan utmaningen låg just i att skriva en trovärdig berättelse om Jesus Kristus, Guds Son.


Av Anne Rice har jag tidigare läst ovan nämnda "En vampyrs bekännelse", vilken jag inte var speciellt imponerad av, så det var med viss skepsis som jag tog mig an denna bok efter att ha hittat den på Uppsala stadsbibliotek. Vad skulle jag förvänta mig av en "vampyrförfattare" som helt plötsligt fick för sig att börja skriva om Jesus?!

Jag gillar boken skarpt! Mina egna författardrömar jag jag på hyllan för flera år sedan, men hade jag gett mig på att skriva om någon av de bibliska huvudpersonerna så hade jag gjort som Anne. Tagit den bibliska kanon, tittat på vad som finns att få tag på kring den kulturen, använt apokryfiskt material där det verkar lämpligt och kryddat det med legender, mystik och färgstarka personligheter. Försökt göra det till en levande och trovärdig - möjlig! - berättelse. Troligtvis hade jag inte ens lyckats hälften så bra som Anne Rice, men det jag vill poängtera är just att jag gillar hennes ingång till berättelsen. Detta är ingen predikan, det är mer en kärleksförklaring till människorna! Till Jesus själv, till Josef och Maria, till Jesu halvbröder, mostrar, kusiner, gammelfastrar och så vidare. De tillåts både tro och tvivla, de tiger och de hoppas. Och mitt i allt ett barn som är något mer än ett vanligt barn...


Ska jag säga något negativt om boken så är persongalleriet lite rörigt. Det är lite för stort. Och i och med att alla är släkt till höger och vänster så blir det ganska roddigt. Men utöver det kan jag bara säga en sak: Läs boken! Själv ska jag köpa del två i serien snarast möjligt.

tisdag 29 september 2009

Tips: Katolsk-ortodox återförening i sikte?


http://www.ncregister.com/daily/catholic-orthodox_unity_in_sight/

Är detta sant?! Åh! Vad jag önskar att det vore sant! Be att det är så, vänner. Be! Be under tårar, be under jubel. Dansa likt kung David, spela harpa, trumpet och klinga med cymbaler. Sjung Halleluja, Gud är god!

Ja, jag vet att den här nyheten nu börjar bli ganska "gammal" - två veckor - men läs den ändå!! Jag upprepar - läs!

måndag 28 september 2009

Mitt möte med kristendomen och Lyckebokyrkan

Kära bloggläsare!

För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.

För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar,
så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.

Tack på förhand!

/Johanna G.


*****

Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.


Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.

Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.

Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.


Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.

Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.

Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.

Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...

Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande.
Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.

Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!).
Återkommer till mer scouting lite senare.

Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.


I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. T
rots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?

Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap.
Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...

Sommaren efter åttan var jag
som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.

Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.


Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.


Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.


Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!


Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.


Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till
Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?

Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!