RF: Always Palm Sunday

God Jul

Vill bara passa på så här på julaftons kväll att önska alla tillfälliga, nya och trogna bloggläsare - oavsett om ni har firat i dag eller i natt eller imorgon (eller någon annan dag eller inte alls) - en riktigt

God Jul och Glad Kristi Födelse Fest!

PS. Ett mer passande julkort kommer en annan dag. Nu ska jag återgå till att fira jul med familjen. DS.

Julevangeliet år 2010

En vecka kvar till jul nu. Fått in rätta stämningen än? Här kommer annars två moderniserade versioner av julevangeliet som trillat in i min bloggläsare senaste dagarna. De bygger egentligen på samma idé båda två, men vad gör det - de är ju helcharmiga!

Snart är det jul gott folk!

Emanuel Karlstens tips:




Herregud & co:s tips:

Sankta Lucia, vårt enda svenska helgon

Lucia är en märklig svensk tradition. En blandning mellan en hyllning till en italiensk martyr och helgon från 200-talet, en tysk variant av julfirande (där "kristusbarnet" hade ett ljus på huvudet), en berättelse av Selma Lagerlöf, annandagens staffansfirande, de vise männen som följer stjärnan, tomtenissar och massor med ljus. Och saffransbröd och pepparkakor.

Ändå så älskar jag luciafirandet. Jag har väl alltid gillat Luciatraditionen, men min förälskelse exploderade i samband med att jag var i Taizé första gången och vi skulle presentera en svensk tradition. Många andra svenska traditioner är ganska fåniga: "Små grodorna" osv (åtminstone tyckte jag det när jag var 14-15 år). Lucia å andra stod för finstämd sång, ljus (även om effekten av ljusen inte riktigt är detsamma mitt på dagen i Frankrike i juli som en mörk decembermorgon i Sverige) och ett härligt budskap som jag kände att jag var stolt över.

Är det då rätt att kalla Lucia ett älskat svenskt helgon? Hon är ju inte etnisk svensk på samma sätt som den heliga Birgitta. Men i en omröstning dem emellan tror jag nog Lucia skulle vinna 9 gånger av 10. Så ja, jag tycker bestämt att hon intar en speciell plats i vår svenska folksjäl. Inte i den meningen att hon betraktas och firas som ett helgon på det sätt som katoliker och ortodoxa gör - trots att det är det hon ursprungligen är! Dock tror jag nog att de flesta svenskar känner till åtminstone något av bakgrundshistorien till firandet. Någon variant av martyrlegenden. Och att den berättelsen ofta får en plats i lite större (dvs i luciatåg där deltagarna är över dagis- och lågstadieålder) luciatåg.

Glad Första Advent

...och Gott Nytt Kyrkoår! Själv var jag och investerade i en oerhört söt adventsljusstake från Guldfynd (se bild ovan eller deras julkatalog s. 31).

Till känslornas försvar

Och så har pingsten kommit igen till kyrkans folk. Anden har utgjutits över oss alla som har bett Fadern därom. Små brinnande tungor av eld har fördelats över oss och stannat på var och en av oss. Stilla som en susning eller mäktig som en dånande stormvind. Pingstens under sker på nytt!

Pingsten - och pingstvännerna - har oftast förknippats med en känslosam kristendom. Och så har de fått utstå kritik från trossyskon om att "tron ska inte byggas på känslor!". Blivit kallade för "svärmiska".

Jag skulle vilja ändra på det påståendet. Tron ska - helt rätt - inte enbart baseras på känslor, men det blir lika fel att basera tron enbart på förnuft. Tron ska inte enbart vara höra eller enbart att göra. Tron är inte enbart att känna men ej heller enbart att begripa och kategorisera. Det är inte vår uppgift att förstå allt!

Att känslorna är en del av att vara människa kan knappast någon förneka. Känslor är en del av varje vänskap och känslor är en viktig del i en kärleksrelation. Varför skulle då inte känslor få vara en del av vår relation med Gud?

Vi behöver tro med alla delar av vår varelse - känslor och förnuft, kropp och själ, ande och kreativitet. Ibland kommer kanske förnuftet dominera, ibland känslorna, men att försöka tro utan att ha båda benen att stå på blir lika stappligt som att försöka gå med enbart ett ben. Det går att gå med bara ett ben med hjälp av protes och/eller kryckor. För den som inte har något alternativ så kan de öva upp en helt otroligt effektiv teknik i en-ben-gång. Men för oss som är födda med två ben så är det fullkomligt idiotiskt att bestämma sig för att bara gå med det ena och vägra röra det andra. Då kommer vi på sin höjd enbart kunna gå runt i en cirkel kring det ben vi vägrar röra. Aldrig kommer vi framåt.

En annan talande jämförelse är om någon försöker tala för det förnuftiga med resonemangsäktenskap baserade på två personers lika intressen, framtidsplaner, mm. Alla jag känner med "svensk" bakgrund skriker mer eller mindre rakt ut vid tanken: "Fruktansvärt!", "Hädelse!", "Hur kan du föreslå det?!" osv. Nej, vi drömmer om känslorna. Att bli kär. Förälskad. Att älska. Och att bli älskade. Trots vår känslofixering slutar hälften av äktenskapen i skilsmässa Men inte heller det argumentet biter på någon när det gäller drömmar om känslorna och ett förhållande som varar "tills döden skiljer oss åt".

Varför skulle vi förneka oss själva känslorna i vår relation till Gud? Känslan att älska och bli älskade?! Vad kan enbart förnuftet erbjuda som slår det? Förnuftet behövs för att inte låta känslorna regera hej vilt, men känslorna behövs för att inte låta förnuftet torka ut tron till ett antal lärosatser som går att argumentera för och emot.

Uppmärksammad?

Kära bloggläsare!

Jag känner att jag egentligen borde ha uppmärksammat påsken mycket mer på bloggen än vad jag gjorde i år (dvs inte alls).

Jag tänker att jag kanske borde ha gjort samma sak som förra året och uppmärksammat att bloggen har fyllt 2 år den 8 april.

Egentligen borde jag kanske dela med mig till er och inbjuda er att vara med och fira att jag är färdig med min examen och fått ut min apotekarlegitimation samt att jag har fått ett sommarjobb så att jag får stanna kvar i Östersund ett halvår till.

Kanske borde jag kommentera några av de stora nyhetssnackisarna med katolska präst-pedofilskandaler eller polska flygplanskrascher.

Men jag stängde av datorn under påsken och besökte vänner istället. Det var skönt.

Så nu har jag lånat en rejäl trav med böcker från biblioteket och försöker passa på att vara ute i dagsljuset istället för att slöstirra på datorn dagarna i ända. Det känns väldigt skönt!

På återhörande!

Heder och individualism

När jag har läst olika inlägg nu kring Maria bebådelse och en del diskussioner Marias roll i frälsningshistorien att "aldrig visa på sig själv utan alltid - likt en öppen dörr - leda vidare och visa på Jesus" (vilket jag ibland känner att jag ifrågasätter med tanke på hur mycket tjat det blir om Maria från vissa av dessa. Nå, det var inte det jag tänkt diskutera), så blir det katolska motargumentet att "hedra Maria är att hedra Jesus". Att detta möts av en vägg av oförstående av många protestanter - inkl. mig i vissa lägen - tror jag ingen kommer neka till. Frågan som slog mig var varför det blir så. Eller kanske snarare en teori som svarar på "varför"-frågan. Fast utan att presentera en lösning på hur vi ska kunna nå samsyn.

Tanken som slog mig häromdagen var nämligen att situationen nog kan påstås vara densamma som när vi svenskar ställer oss lika frågande inför hedersvåldskulturen. Visserligen kan man - och det med rätta - tycka att dessa situationer är två motpoler, men det jag menar är att det är varandras motpoler. Det är som plus och minus av samma fenomen. Inom samma kultur. En kultur som till skillnad från vår inte räknar individen som den minsta beståndsdelen utan familjen. En kultur där att hedra en familjemedlem innebär att hedra hela familjen, lika så att vanhedra en familjemedlem innebär att vanhedra hela familjen. Och på så sätt blir att hedra Maria samma sak som att hedra hennes familj - och därigenom även att hedra Jesus.

Att tänka familjecentrerat istället för individbaserat är inte bara ovant för mig. Det är fullständigt främmande. Samtidigt ser jag det hända ibland i min närhet när mina vänner och bekanta får barn. Helt plötsligt är det inte deras egen person som är universums centrum längre, utan alla val - politiska såväl som vardagliga - handlar om familjens yngsta som inte kan föra sin egen talan än. Att lämna plats så pass fullständigt åt någon annan är de facto att flytta sin heder från sin egen individnivå till familjenivån, där en persons heder och ära är familjens ära och en persons misslyckande är hela familjens misslyckande.

Kanske har jag som ensamstående här en väldigt stor nackdel. Jag har "lämnat" den familj jag har vuxit upp med utan att ha gift mig och bildat någon ny familj "på egen hand". Min heder blir min egen och mitt liv blir centrerat kring mig som person tills jag finner kärleken.

Ty det tror jag - kärleken är det band som binder samma människor. Binder samman oss i familjer. Binder samman oss som församlingar. Binder samman oss som Kristi Kropp. Och det är först när vi börjar tänka med kärlek som vi slutar se varandra som konkurrenter och istället blir medmänniskor och medarbetare i Guds rike. Och det är först när vi ser på Maria med kärlek som hon visar på Jesus, istället för att vi - som i dag - tittar på henne som en stängd dörr och hävdar att hon kan konkurrera bort sin Son i våra hjärtan!

Likväl är jag långtifrån övertygad om att vi vinner några trossegrar bara för att vi klämmer in Maria i vårt böneliv, men jag tänker inte utesluta möjligheten att katolikerna kan har rätt och det bara är vi protestanter som krånglar till det för oss själva onödigt mycket genom att titta på Maria och hävda att hon skymmer Jesus om vi ber om hennes förbön.

Det sägs att hjärtat växer med kärleken som flödar över, men ett stängt hjärta inte ens har rum för ett ynka litet sandkorn.

Tro, tvivel och flykt

I dag firar vi Maria bebådelse. Vi kan historien - ängeln Gabriel sänds till Maria med budskapet om att hon ska föda en son som "ska kallas den Högstes son" och "[...] du skall ge honom namnet Jesus" (Luk 1:32,31). Och Maria säger sitt "Ja. Ske med mig vad du har sagt". Ett fantastiskt budskap! För oss!

Nu bekänner vi som kristna detta som en verklig händelse - "född av jungfrun Maria" - men hade berättelsen istället det diktats ihop av en nutida författare så utelämnar evangelisten väldigt många scener som författaren - och för all del även en nutida journalist/den som skriver en biografi - skulle ha gottat ner sig i flera kapitel framöver.

Till exempel: vad tror du till exempel Maria kände efteråt, när ängeln hade lämnat henne? Panik? Ja, säkerligen skulle jag tro det. Tvivel? Vad hade hon gett sig in på egentligen?! Att säga "Ja" i stundens hetta när man har en ängel framför sig må vara en sak - om än inte ens då en självklar sak - att berätta det för familjen och alla i sin omgivning är säkerligen något helt annat!

Att föda barn utanför äktenskapet sågs inte med blida ögon på den tiden, i den kulturen. Detta visste hon säkerligen mycket väl! Och dessutom komma och hävda att det var "den Högstes son"? Jag tvivlar på att hon vann några sociala pluspoäng för det påståendet hos omgivningen.

Så ja, jag kan föreställa mig att det låg säkerligen en hel del sådana "mänskliga" tankar bakom hennes plötsliga önskan att resa till Elisabeth i Judeen - förutom det uppenbara skälet att hon ville träffa sin släkting som var med om ett under liknande hennes eget (i den mån man nu kan tala i "liknande"-termer). Ändå så visar inledningsscenen från besöket hos Elisabeth inte på någon stukad kvinna på flykt undan en social skandal.

Trots att det så tidigt i en graviditet är omöjligt med mänskliga mått mätt att se att en kvinna är gravid, så vet Elisabeth redan på den Helige Andes ingivelse och hälsar henne som "min Herres moder". Och stolt proklamerar Maria sin lovsång. "Min själ jublar över prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinnan, från denna stund ska alla släkten prisa mig salig. [...]". Att stå inför en social skandal och ändå stolt kunna hävda att "från denna stund ska alla släkten ska prisa mig salig"?! Det krävs en rakryggad, grundmurad tro för att klara av det!

I tre månader blir Maria kvar i Judeen. Folk måste ha börjat undra varför hon är där så länge. Var det normalt att stanna så länge hos en släkting? Speciellt om resan dit hade varit plötslig? Fick det folk att fråga om hon gömde sig där? Om hon hade något att skämmas för som hon inte ville att världen skulle få veta? Sedan: ryktet som sprider sig - skandal!

Kanske är det på detta sätt som Josef får höra talas om vad som är på gång, och som får honom att vilja skiljas från henne i tysthet. Kanske inte. Som sagt var, jag spekulerar bara. Tydligen så verkar dock Maria inte ha talat ut med honom om vad som ängeln hade berättat innan hon sticker iväg till Judeen i alla fall...

Tack och lov så griper Herren in och sänder sin ängel till Josef och lugnar honom. "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder" (Matt 1:20b-21). Kan det vara detta - en resa till Judeen - som ligger bakom de vaga(?) orden "förde hem sin trolovade"? Är det detta - att Josef kommer och hämtar henne - som får Maria att vända hem från Judeen efter tre månader?

Eller övertolkar jag bara Bibelns diffusa utsagor? Hur tror du?

Åke Bonnier: Tack gode Gud för Maria

Vill dagen till ära - Svenska Kyrkan firar ju Maria bebådelse i dag - tipsa om Åke Bonniers inlägg "Tack gode Gud för Maria". Jag tycker att det är ett mycket intressant inlägg. Men läs också kommentarerna, för det är först med dem som helheten visar på ett större sammanhang. En större verklighet.

Jag ska inte hävda att jag håller med Åke. Eller nej, rent intellektuellt håller jag nog med honom, men jag är inte där i min tro att jag kan säga mitt 'Amen' fullt ut. Ännu är Maria något av en främmande fågel i mitt personliga - i denna fråga väldigt protestantiskt präglade - trosliv. Men ännu är jag inte färdig med henne, så vem vet vad som kommer att ske i framtiden...?

Fastan inleds...

I dag är det askonsdag. I dag inleds kyrkornas stora fasta. I dag börjar vi återigen vår vandring med Jesus upp till Jerusalem. Upp till golgata. Upp till korset.

Efter korset kommer självklart uppståndelsen också i år, men låt oss stanna vid Jesu kors en stund och begrunda Jesu sju ord på korset som en sammanfattning om "vad allt handlar om". Och låt oss bära det med oss när vi misslyckas i våra fasteföresatser.

God fasta!

Inför fastan

Imorgon är det fastlagssöndag. Temat är "Kärlekens väg" enligt kyrkoåret, och det hela går ut på att lägga an inriktningen för årets fasta. Jag har de senaste åren försökt ha lite fasteidéer för mig - och säkerligen misslyckats med minst hälften av dem!

Så nu undrar jag om ni har några tips på bra och/eller roliga fastegrejer värda att testa? Dela med er vad ni brukar fasta ifrån, något ni har läst om eller hört någon berätta om. Och det behöver inte vara traditionell matfasta!

Och ja, dela även gärna med er tips på hur ni lyckas med era fasteansatser.

Gemensam framtid?

Jag har just börjat läsa skriften/boken/häftet (kalla det vad du vill) "Gemensam framtid?" som kom ut runt årsskiftet 2007/08, och är en reflektion kring de samtal om att bilda en gemensam kyrka som pågick - och pågår - mellan Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Missionskyrkan.

Samtidigt skriver Tidningen Dagen en artikel (eller recension, som jag väl snarare skulle vilja kalla det) om förlaget Artos nya bok "Ny endräkt. Vävd i ett enda stycke" skriven av Peter Artman.

Och även om jag inte har skrivit om det så hoppas innerligt jag att det inte har undgått någon att det har varit den årliga ekumeniska böneveckan.

Ekumenik, ekumenik, ekumenik...

Handen på hjärtat, tror ni att det finns någon möjlighet för en gemensam framtid där vi inte längre är protestant eller katolik, livets ordare eller ortodox? Och vad skulle du vara beredd att göra för att förverkliga det?

Inkarnerad tro

Jag har många gånger funderat över detta med en inkarnerad tro. Så här i advents- och juletid kanske detta ämne bör vara extra aktuellt för oss alla, men jag har som sagt var funderat över det många gånger.

Inkarnationen när Gud blir människa i Jesus. Inkarnationen i det egna livet. Guds Ande tar kött i mig och dig. En inkarnerad tro. En förkroppsligad tro. Inte enbart utlevd tro, utan bokstavligt talat förkroppsligad tro. En ryggmärgstro. En tro som är själva kärnan i magkänslan.

Ibland går jag i fällan att tänka på tron som något annat än det "naturliga". Som något annat än det kroppsliga. Jag var t.ex. inne och tangerade de idéerna i inlägget "Förnuft, känsla, tro". Nu är tron förvisso en av Andens gåvor, så visst är det rätt att säga att det är något mer än vad världen erbjuder, men samtidigt så är gränsen hårfin att kliva över i gnostisismens tudelning mellan andligt och materiellt.

Det finns en gospellåt som jag återkommer till gång på gång. Den har en rad som lyder ungefär:

When my heart and my soul got saved through and through
My hand and my feet got saved too

Hur ofta faller vi inte för frestelsen att dela upp oss, så att "kroppen" och "själen"/"anden" blir - om inte motpoler - så i alla fall främlingar för varandra. Vi lever inte upp till den enkla devisen om bön OCH arbete. Vad vi gör med våra händer är inte vad vi ber om under våra andakter, och vad vi ber om under andakten är inte det vi gör med våra händer.

Drömen om Messias, Konungen

I dag firar hela Kyrkan första advent. Ett nytt kyrkoår. Ett nådens år tar sin början. Och vi får börja på två platser. Delvis i Jesu ritt på åsnan in mot Jerusalem, på väg mot korsfästelsen. Men vi får även börja i judarnas dröm och föreställning om Messias. Kungen som skulle komma. Drömmen om en Messias som skulle "rida in och stråla som en Kung" föreställer i alla fall jag mig rimligen borde ha varit vanlig bland judarna. Och att denne Kung skulle kasta ut all främmande makt, att återupprätta det judiska riket. Att istället får ett spädbarn - i en krubba! - på halsen torde inte alls varit populärt.

Som Kyrka väntar vi på Jesu återkomst. Vi har just nyss firat kyrkoårets sista söndagar med teman som "Domsöndagen" alt. "Kristus Konungen". Jesu återkomst görs levande för oss. Och vi får tillsammans med judarna drömma om den gången då Jesus ska komma tillbaka och "stråla som en Kung".

Jag vet inte hur det är med dig, kära läsare, men jag tror bestämt jag behöver fundera lite mer kring detta med förväntningar på Jesu ankomst - adventus Domini = Herrens ankomst - det här året, den här adventstiden.

I en värld full av förlorade söner

Förra söndagen (14/6 -09) firades första söndagen under trefaldighetstiden med "Vårt dop" som tema i Svenska Kyrkan samt övriga kyrkor som följer den svenska ("protestantiska") evangelieboken. Detta påminde mig om ett inlägg jag började skriva för ganska länge sedan, men som sedan har blivit liggande halvfärdigt väldigt länge. Så under "avdelningen för gamla, oavslutade alster" kommer härmed ett inlägg om dopet och dess betydelse.

Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!

Så skrev jag i inlägget om Doppärlan förra våren. För mig var detta en ny tanke. En tanke som fick mig att fundera ganska mycket på hur jag ser på döpta, icke-aktiva och icke-troende, medlemmar i kyrkan.

Bara för att tydliggöra en sak från början: Detta med icke-aktiva medlemmar är ett problem som inte enbart gäller "barndöparkyrkorna", utan även "vuxendöparkyrkor" dras med det. Ofta anses det vara mycket god statistik i en frikyrka (oavsett sort) om hälften av medlemmarna i matrikeln är aktiva. Och "aktiva medlemmar" i det här fallet innebär samma sak som att de visar lite intresse och dyker upp i kyrkan åtminstone några gånger per år.

Nu kan (och bör?) ni antagligen göra en invändning om ihopklumpningen av "icke-aktiva" och "icke-troende" medlemmar. För den enskilde individen är det självklart en jätteskillnad! Troende medlemmar kan av olika anledningar välja att vara icke-aktiva inom kyrkan de tillhör, om så bara för att de är dubbelanslutna till både Svenska Kyrkan och ett frikyrkosamfund. Å andra sidan så hävdas det ofta i debatten kring politikers vara eller icke-vara i Svenska Kyrkan att de är aktiva inom kyrkan bara som en språngbräda inom politiken, trots att de är icke-troende. Hur sant detta är har jag ingen aning om - och ifall det är sant är det en helt annan fråga än den kring dopet - så låt mig nöja mig med att konstatera att det inte är så enkelt att man kan sätta likhetstecken mellan "icke-aktiv" och "icke-troende".

Sett ur kyrkans synvinkel är dock dessa båda kategorier - icke-troende och icke-aktiva - "förlorade medlemmar". Förlorade i den mening att de inte tar del av Kyrkans gemenskap. Förlorade ur Kyrkans famn...

Hur bör vi alltså se på "förlorade medlemmar"? Tillhör de den kristna familjen lika självklart som oss som är "aktiva" och gärna går i kyrkan både i tid och otid, trots att de förnekar all kännedom och saknar all förståelse om Gud och dopet? "Är de döpta så är de döpta" och därmed basta, och då ska de också behandlas därefter, oavsett hur de lever ut sina liv?

Eller ska vi regelmässigt börja "slänga ut" medlemmar som inte lever upp till våra regler och förväntningar? Att slänga ut en ateist som skriver insändare till tidningarna för att provocera och se hur långt man får gå innan man blir avstängd ur Kyrkan kanske kan tyckas både harmlöst och självklart, men vem är det som i nästa led kommer att ha rätt att säga vad som är acceptabelt? Vi behöver inte gå längre än till frikyrkan av i dag (eller ännu hellre - gå till dem som inte längre är medlemmar i frikyrkan!) för att finna alldeles för många människor med sår från tider där församlingstukten gick för långt.

Nej, bättre är då att försöka nå även de förlorade medlemmarna med evangelium. Att vinna folk för Kristus snarare än att stänga ute folk som inte uppfyller kraven. Men hur?

Ska vi då göra likt fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen och stanna kvar hemma på gården (aka i våra egna kyrkor) och väntar på att "den yngre sonen" ska komma till besinning och återvända av sig själv. Vänta passivt istället för att försöka jaga honom världen runt i hopp om att kunna övertala - eller locka - honom om att återvända. Eller ska vi söka upp våra förlorade medlemmar aktivt, även när de lever bland horor och spenderar upp pengarna på sprit och materiell överflöd? När de knarkar och ligger utslagna på plattan? När de suger ut och lever på andra människorsbekostnad?

För att göra det konkret: om alla vi kristna bor i små kollektiv och enbart pratar med varandra, vem berättar då om Jesus får våra grannar som med stor sannolikhet är både döpta och konfirmerade, men inte varit aktiva inom kyrkan eller tron sen dess?!

Som någon en gång sa till mig - om alla som döptes och konfirmerades inom SvK blev aktiva medlemmar så skulle vi inte ha något problem med sekularisering i Sverige idag. Då skulle ateisterna och agnostikerna vara i en verklig hopplös minoritet, oavsett hur mycket de larmade och gick på! Men så är inte fallet, trots att många fortfarande döps, färre konfirmeras och väldigt få blir aktivt kristna att döma av antalet (och åldern på) gudstjänstbesökare.

Vart förlorar vi då våra medlemmar? Många döpta och konfirmerade medlemmar i kyrkorna är agnostiker, ateister och nyandliga. De som byter religion föreställer jag mig tar steget och avanmäler sitt formella medlemskap i kyrkan, även om det förstås inte besvarar frågan om dopet sätter en "livet-ut-bestående-prägel" på människan som är helt oberoende av formella medlemskap.

Låt mig tillsist dela med mig av två berättelser kring dopet som korsat min väg för att avsluta detta rätt så spretiga inlägg. Jag har hört dessa båda från de inblandade personerna, men då det är några år sedan så kan jag inte garantera till 100 % att jag minns alla detaljer fullständigt korrekt längre.

Den första kommer från en pingstkyrka som tyckte att hälften (eller exakt hur många som de hade där) aktiva i matrikeln faktiskt inte var "riktigt bra", utan ganska bedrövligt. Så för att börja uppmuntra även de som slutat gå i kyrkan men ändå fortsatt vara medlemmar så tog de upp initiativet att skicka ut brev med ett "Grattis på din dopdag". Somliga tyckte detta var ett trevligt initiativ och började åter gå i kyrkan, medan andra berättade att de hade hittat en ny kyrka och tackade för sig. Ytterligare några andra hade blivit ganska arga av brevet och hört av sig och sagt att det där med kyrkan ville de absolut inte ha något att göra med längre. Och det var ju en risk de tog. Så summa summarum så fick de några att börja gå på gudstjänst igen och en något tunnare matrikel. En framgångshistoria?

Den andra berättelsen kommer från en kristen kvinna som fick barn med en muslimsk man. Nu minns jag inte om de var gifta eller enbart sambos, men när de efter några år separerade så tog han med sig barnen hem till släkten i sitt hemland. Desperat åkte hon själv efter och lyckades få kontakt med släktingarna, som hjälpte henne att återfå barnen med argumentet att "eftersom barnen var döpta så var de kristna, och alltså var det bättre att barnen fick växa upp hos henne än hos den muslimska släkten". Så kan dopet spela roll i människor ögon.

Rättfärdighet

En dag för sent förvisso, men här kommer i alla fall mitt Kristihimmelfärds-inlägg:

Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre.
/Jesus (Joh 16:10)

Av alla märkliga uttalanden som Jesus kom med måste det här vara ett av de märkligaste. Hur kan "ni ser mig inte längre" vara rättfärdigt?

Själv känner jag mig snarast som en sur femåring som stampar med foten och säger "Orättvist!" och tycker det vore mycket bättre om Jesus var kvar hos oss här på jorden. Andens ledning är ju uppenbarligen inte alltid helt lätt att tolka - hade den varit det så har jag svårt att tro att vi skulle ha så många olika samfund och kyrkor med de mest skilda uppfattningarna om än det ena, än det andra - hade vi istället haft Jesus här så skulle vi ju kunna fråga rakt ut och (förhoppningsvis) få ett rakt svar tillbaka...

Kyrkans härlighet?

Ur söndagens (bönsöndagens) epistelläsning:

/.../Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
/Ef 3:20-21

Hans är härligheten genom kyrkan?

"Hans är härligheten i evigheters evighet" tillhör ju en av de mer klassiska fraserna i liturgin, men tillägget "genom kyrkan"? När hörde ni senast någon säga detta under en predikan? När hörde ni senast någon prata om detta i kyrkan? När såg ni detta senast levas ut som en verklighet?

Jag kan inbilla mig om att det oftare förekommer inom Katolska Kyrkan, och kanske i någon mån inom det högkyrkliga i SvK (jag har aldrig dock hört det sägas högt här i St Ansgar vad jag kan minnas), än vad det gör inom frikyrkan och de mer lågkyrkliga delarna av SvK. Det ingår liksom inte i den lågkyrkliga kyrkokulturen - så som jag känner den - att tala om "härligheten genom kyrkan". För att uttrycka det lite drastiskt: Det är väsensfrämmande för frikyrkan att tala i de termerna. Om så bara av den enkla anledningen att högkyrkligheten och KK betonar Kyrkan mycket mer än vad lågkyrkligheten gör. Visst är det viktigt att gå med i den lokala församlingen och bli aktiv där, men betoningen på Kyrkan är i jämförelsevis mycket svag.

För mig är tanken svindlande. Omvälvande. Det känns som om någon har rubbat min verklighetsuppfattning. Så mycket frikyrkligt är det ännu kvar i mig. Men jag måste ha läst det förr. Flera gånger dessutom. Att jag inte har reagerat då? Förunderligt och märkligt...

Gud tillhör äran och lovsången och /.../ och så vidare i all evighet. Förvisso kan Guds nåd ibland förmedlas via människor i församlingen, men därifrån att vända på det att säga att "Hans är äran genom kyrkan" det är ett främmande tänkesätt. Ändock så står det där. Svart på vitt. Bok, kapitel och vers är givna. Gilla det eller ej - frågan är hur vi ska hantera det. Hur vi ska leva upp till det. Hur vi som kyrka ska visa på det och låta det bli till en verklighet även i vår församling, inte bara hos efesierna under första århundradet efter Kristus...

Bön á la konfirmationspedagogik

Dagen till ära - bönsöndagen - så lyfte prästen idag upp ett gammalt konfirmationspedagogiskt knep vad gäller bönen.

Titta på din hand och dess fem fingrar (eller rita av den på ett papper, likt bilden ovan, så att du kan skriva ner dina böner i den):

- Lillfingret är den begärande bönen. Kanske är det vår första bön, kanske är det vår vanligaste bön. Det är definitivt en bön som Bibeln uppmuntrar till! "Låt alla era önskningar bli kända inför Gud..."

- Ringfingret är förbönens finger. Precis som vigselringen visar på ett ansvar mot en annan människa så visar ringfingrets bön på vårt ansvar för att be för varandra.

- Långfingret är tacksägelsens finger. Det längsta fingret. Därmed inte sagt att det är bönen som räcker längst alla gånger, eller...? (Jag missade det, jag hade mest roligt åt att prästen försökte anstränga sig åt att inte stå och peka finger åt församlingen men ändå samtidigt visa på långfingret).

- Pekfingret är syndabekännelsen och bönen om förlåtelse. Fingret som pekar ut vägen som vi måste gå. Bönen som vi bör tänka på innan vi pekar anklagande på någon annan.

- Tummen tillsist är lovprisningen. Bönen som omsluter alla de andra bönerna och håller ihop greppet.

Handen är pedagogisk på det sättet att man alltid har med den (undantag: de som har löshänder eller inga händer alls). Oavsett vad man gör - arbetar eller är på fin fest, är i kyrkan eller i vardagen - så finns de alltid med, på samma sätt som bönen alltid bör finnas med oavsett vad vi gör. Oavsett om de är skitiga med ovårdade naglar eller välmanikyrerade så är det trots allt samma gamla händer tillslut. Oavsett hur vi lägger fram vår bön, oavsett hur fint formulerad bönen är, så är det tillslut samma bön ändå.

Handen är det vi räcker fram mot en annan människa. För att hälsa dem välkomna. För att hjälpa dem. För att önska Herrens frid. Och allas händer- allas böner - tillsammans blir det som i mässan kallas kyrkans förbön. Låt detta bli en läxa för hur vår bön bör vara.

Några andra handfasta exempel på hur händer kan användas till alla dessa typer av bön finns här (tack till Emanuel för tipset).

Påsken - hur jag ser på den

Utifrån Bittes önskemål om födelsedagsinlägg kommer här en kort utläggning i ämnet "Påsken - hur jag ser på den" (hade jag inte försökt hålla mig kort, utan gått in på varenda detalj och aspekt så hade jag nog inte blivit klar förrän till nästa påsk - tidigast!). Tack och lov så är ju påsken högaktuell året runt, så vad gör det att jag är två veckor "för sent ute" för att pricka in själva högtiden!?

Alltså, vilken är min sanna bild av påsken - godis, liljor, döden eller uppståndelsen?

Trots att jag har varit kyrkligt aktiv i snart 14 år (i alla fall om jag räknar mina första år som SMU-scout som "kyrkligt aktiv", även om jag inte gick på fler gudstjänster än själva scoutinvigningen där i början och sen med ett långsamt intensifierande för att nå nivån "regelbundet varje söndag" för ca sex år sedan) och att påsken är en av de stora kyrkliga högtiderna så har jag haft svårt att få grepp om just påsken.

Julen är lätt. Både i aspekten vad gäller att de flesta advents- och julsånger fortfarande handlar om budskapet att Jesus Kristus är född till jorden, och att det fortfarande är tradition att gå i kyrkan kring första advent och själva juldagarna. Men julen är även lätt att greppa rent logiskt, för om nu Gud är allsmäktig och har skapat jorden osv, så krävs det inte mycket till tro för att tro Gud kan gå runt sina egna regler och låta en jungfru bli havande och föda en son. Och ja, jag vet att långtifrån alla håller med mig på den punkten, men själv har jag aldrig känt några behov av att ifrågasätta just det. Kan inte ens egentligen minnas att jag har haft svårt att acceptera att Jesus är Guds Son - Gud själv! - fullt ut även som nyfödd, som ett skrikande och hjälplöst spädbarn där i Betlehems stall.

Men påsken då? Påsken har jag haft - och har väl i viss mån fortfarande - betydligt större problem med. Påsken är inte logisk. Påsken är svårare att resonera sig fram till. De får säga vad de vill på alphakurser och liknande om att se på Jesu korsfästelse som juridisk dom och straff etc, jag lyckas inte köpa påsken som logisk oavsett. Påsken vänder liksom ut och in på det mesta!!

Delvis kan jag säkert skylla mina problem med att jag många gånger haft svårt att ta mig iväg till kyrkan på gudstjänst kring påsk, utan firat vad man skulle kunna kalla en "sekulär påsk" med störst fokus på godis och maten, och det även efter att jag börjat gå aktivt på gudstjänst under resten av året. Varför? Både ren lathet (när jag varit hemma) och för att jag varit bortrest och inte haft koll på var det har funnits kyrkor att fira i och när de har haft gudstjänster. Pinsamt men sant...

Eller ja, fullt så illa har det inte varit. Bland annat så firade min förra pastor den judiska påskmåltiden och visade hur Jesus använde de begreppen när han instiftade nattvarden och varför Paulus skriver det tillsynes obegripliga "Välsignelsens bägare som vi välsignar". Detta berörde mig djupt, men mycket annat har aldrig lyckats bli levande för mig även när jag har varit på gudstjänst.

De två senaste åren har dock något hänt. Jag flyttade till Ansgar och bestämde mig för att verkligen gå in i påskfirandet här, med allt från palmbladsprocessionen på palmsöndagen via nattvardsfirandet och vakan på skärtorsdagen och begravningsandakten på långfredagen till påsknattens vaka och mässa med tändandet av påskelden. Jag menar - när jag har kyrkan bara en trappa ner så har jag liksom ingen ursäkt för att inte närvara! Och även om jag har misslyckats kapitalt med att hålla fastan, så har detta sätt att levandegöra historien verkligen väckt min tro till liv, på ett sätt rationella argument aldrig har lyckats med.

Ännu består mycket oerhört mycket för mig att upptäcka i samband med påsken, men det känns som om jag är på rätt spår. Jag ser redan fram emot nästa påsk. Att få vara där i det nedsläckta kyrkorummet och höra läsning efter läsning och sen se hur ljuset sprider sig och höra hur kyrkklockorna ringer igen och hur jubelsången stiger till nya höjder! Och kanske lyckas jag med min fasta nästa år, vilket alla säger ökar förståelse för påsken som glädjehögtiden nr 1 efter fastnas ökenvandring...