onsdag 31 mars 2010

Redigerad: Bönens natur

Halloj!
Detta inlägg var tidigare publicerat den 29 januari 2010, men av kommentarerna då så förstod jag snabbt att det jag egentligen ville säga uppenbarligen inte gick fram. Här kommer nu istället en redigerad variant av inlägget i hopp om att kanske rätta till något eller några av missförstånden. Jag ber om ursäkt för att den utlovade korrigeringen har dröjt så här pass länge, men hoppas att ni kan förlåta mig. Allt gott och trevlig läsning!
/Johanna G.

*****

Och så "snöar jag in" på bönen igen. Eller knyter tillbaka till några tankar som dök upp utifrån senaste omgången av böneinlägg.


Låt mig göra klart från början: Det vi kallar att be är ett sätt att samtala med Gud i syfte att ha en levande relation med vår Skapare, vår Frälsare och den heliga Ande. Att öppna oss och låta oss dras in i Treenighetens liv så att vi kan säga med Jesu ord "[att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också] de skall vara i oss" (Joh 17:21).


För många blir dock detta med bön detsamma som att prata, läsa eller tänka ord till Gud. Ord med innehåll, ord av bön. Men likväl enbart ord. Till exempel: be en människa nämna en bön och förhoppningsvis svarar de "Fader vår"/"Vår Fader" (även känd som "Herrens bön"). Be dem vidareutveckla så kanske du får ihop en lista som innehåller liturgiska böner, tideböner, lovsång, böner ur böneböcker, bordsböner, psalmer, rosenkransböner, nedskrivna böner, fria böner och så vidare. Men likväl enbart böner i form av ord. Kanske skulle någon nämna den ordlösa bönen - men även den bönen definieras av ord, om än det blir "bön i avsaknad av ord".

Ska vi ta exemplet om bönen ett steg till och fråga hur man ber tror jag nog de flesta exempel skulle gå ut på att sitta still med knäppta händer. Gärna samtidigt som jag blundar. Kanske någon skulle nämna att man kan falla på knä. Eller tända ett ljus. Starkt ritualiserade gester som de flesta av oss - av naturliga skäl - inte ständigt kan leva upp till på grund av vårt yrkes- och vardagsliv.

Hur ska vi då uppfylla Paulus uppmaning att "be ständigt" (1 Thess 5:17)?

I mångt och mycket tror jag att vi ibland skulle må bra av att "avritualisera" bönen. Låta det bli mer som när vi umgås med våra mänskliga vänner. "Hänga" tillsammans med Gud. Göra saker tillsammans med Gud - gå på en långpromenad, umgås med vänner, drick en kopp te på ett café, titta på stjärnorna, äta en middag, hoppa i en snödriva och så vidare. Våga vara tyst tillsammans med Gud - Han lämnar dig inte bara för att du inte ständigt bombarderar Honom med en strid ström av ord!

Men låt mig backa ett steg: Vad är bön egentligen för något? Vilken är bönens innersta väsen, bönens natur?
Skulle jag våga mig på en definition skulle det bli något i stil med:

"Bön är en människas relation till Gud uttryckt i en attityd av överlåtelse, lyssnande och tjänande mitt i vardagen"


...dvs, något mycket mer än de ord - oavsett om de är "fria" eller färdigformulerade av andra - vi lätt tänker på när vi talar om bönen och som bygger upp våra bönestunder, andakter och gudstjänster.

Att ge kollekt kan vara en slags bön. Att hjälpa en tant över gatan en annan. För en tredje kanske det är bön att bara finnas där för en människa i sorg. Ni tycker kanske inte detta är religiöst - kristet - nog för att kallas bön? Eller än hellre tycker att det är bättre att skilja på saker och ting kalla dem "för vad de är"? Att låta goda gärningar vara goda gärningar och bön vara bön! Och så vidare.


Men jag menar att allt jag gör kan - och bör - vara en bön! Bönen är en kraftkälla att ösa ur. Bönen skapar meningsfullhet med våra liv. Bönen skänker frid och välsignelse. Till vardagen.

Ger jag inte kollekten som en bön så blir jag likt de i templet och ger av mitt överflöd (jmf Mark 12:44). Därmed absolut inte sagt att det är kopplat till huruvida det svider i plånboken för att få kalla kollekten för bön, utan det är huruvida jag ger med mitt hjärta - min vilja - som definierar kollekten som bön. Huruvida jag ger till Gud.

Ofta tror jag att vi vill placera bönen i ett alldeles för religiöst och snävt fack! Bönen kan vara så mycket mer! Vi säger gärna att människan är gjord för att ha en relation med sin Skapare, och att vi är gjorda för att be ständigt. Men låt oss då göra varje del av vårt liv till bön! Låt frukosten bli en bön, tandborstningen, promenaden/bussfärden till jobbet, arbetet och studierna, gemenskapen på arbetsplatsen, familjelivet på kvällen och nattens sömn. Se allt som bön!

Bönen kan ge stora känslomässiga upplevelser, men den kan även kännas snustorr och meningslös. Bönen och bönesvaren är lika lite känslorna som enbart orden är bönen. Men precis på samma sätt som orden är ett suveränt sätt att formulera bön så är känslorna ett annat bönemedium. Ett rum för Guds svar till oss. Tänk dock på att inte kräva känslor och upplevelser, under och tecken, osv - men kväv dem inte heller!

Rom 8:26-27
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.
Ja, bara själva vetskapen att jag är älskad av Gud och att jag får vara Hans barn är en bön. Kan det ens finnas någon större bön än den tilliten?!
_
*****
_
PS. Vad ni än gör - prata mer med Gud än om Gud! DS.

tisdag 30 mars 2010

Helhet, enkelhet, närhet

"Helhet, enkelhet, närhet" skulle kunna vara en slogan för fastan då det sammanfattar väldigt bra varför vi fastar.

*****

När vi fastar kommer vi närmare de som inte har mat för dagen genom att dela deras livsvillkor att gå hungrig - och inse att vi inte dör av det! Men även närhet till mina närmaste till exempel genom TV- eller datafasta.

Att fasta är också att välja att leva lite enklare. Att släppa fokus på att prestera och hetsen att köpa de senaste och mest avancerade av alla tekniska prylar. Att vara nöjd med det jag har.

Att vara helig är att leva ett helt liv. Ett liv som inte ständigt fragmenteras av fokus på tusen olika saker och i tusen olika viljor. Ett liv i balans. Mitt liv, en helhet. Helighet. Vem önskar inte detta?!

*****

Närhet till Gud genom ökat fokus på bön under fastetiden.

En enkel barnatro.

Ett heligt liv. Inför Gud.

*****

"Helhet, enkelhet, närhet" sammanfattar jag vad jag tror är ett lyckligt livsideal för många människor. Det erbjuder våra stressade själar vila. Och i vilan öppnar vi oss för tystnaden, för mysteriet. För Gud.

söndag 28 mars 2010

Heder och individualism

När jag har läst olika inlägg nu kring Maria bebådelse och en del diskussioner Marias roll i frälsningshistorien att "aldrig visa på sig själv utan alltid - likt en öppen dörr - leda vidare och visa på Jesus" (vilket jag ibland känner att jag ifrågasätter med tanke på hur mycket tjat det blir om Maria från vissa av dessa. Nå, det var inte det jag tänkt diskutera), så blir det katolska motargumentet att "hedra Maria är att hedra Jesus". Att detta möts av en vägg av oförstående av många protestanter - inkl. mig i vissa lägen - tror jag ingen kommer neka till. Frågan som slog mig var varför det blir så. Eller kanske snarare en teori som svarar på "varför"-frågan. Fast utan att presentera en lösning på hur vi ska kunna nå samsyn.

Tanken som slog mig häromdagen var nämligen att situationen nog kan påstås vara densamma som när vi svenskar ställer oss lika frågande inför hedersvåldskulturen. Visserligen kan man - och det med rätta - tycka att dessa situationer är två motpoler, men det jag menar är att det är varandras motpoler. Det är som plus och minus av samma fenomen. Inom samma kultur. En kultur som till skillnad från vår inte räknar individen som den minsta beståndsdelen utan familjen. En kultur där att hedra en familjemedlem innebär att hedra hela familjen, lika så att vanhedra en familjemedlem innebär att vanhedra hela familjen. Och på så sätt blir att hedra Maria samma sak som att hedra hennes familj - och därigenom även att hedra Jesus.

Att tänka familjecentrerat istället för individbaserat är inte bara ovant för mig. Det är fullständigt främmande. Samtidigt ser jag det hända ibland i min närhet när mina vänner och bekanta får barn. Helt plötsligt är det inte deras egen person som är universums centrum längre, utan alla val - politiska såväl som vardagliga - handlar om familjens yngsta som inte kan föra sin egen talan än. Att lämna plats så pass fullständigt åt någon annan är de facto att flytta sin heder från sin egen individnivå till familjenivån, där en persons heder och ära är familjens ära och en persons misslyckande är hela familjens misslyckande.

Kanske har jag som ensamstående här en väldigt stor nackdel. Jag har "lämnat" den familj jag har vuxit upp med utan att ha gift mig och bildat någon ny familj "på egen hand". Min heder blir min egen och mitt liv blir centrerat kring mig som person tills jag finner kärleken.

Ty det tror jag - kärleken är det band som binder samma människor. Binder samman oss i familjer. Binder samman oss som församlingar. Binder samman oss som Kristi Kropp. Och det är först när vi börjar tänka med kärlek som vi slutar se varandra som konkurrenter och istället blir medmänniskor och medarbetare i Guds rike. Och det är först när vi ser på Maria med kärlek som hon visar på Jesus, istället för att vi - som i dag - tittar på henne som en stängd dörr och hävdar att hon kan konkurrera bort sin Son i våra hjärtan!


Likväl är jag långtifrån övertygad om att vi vinner några trossegrar bara för att vi klämmer in Maria i vårt böneliv, men jag tänker inte utesluta möjligheten att katolikerna kan har rätt och det bara är vi protestanter som krånglar till det för oss själva onödigt mycket genom att titta på Maria och hävda att hon skymmer Jesus om vi ber om hennes förbön.

Det sägs att hjärtat växer med kärleken som flödar över, men ett stängt hjärta inte ens har rum för ett ynka litet sandkorn.

torsdag 25 mars 2010

Tro, tvivel och flykt

I dag firar vi Maria bebådelse. Vi kan historien - ängeln Gabriel sänds till Maria med budskapet om att hon ska föda en son som "ska kallas den Högstes son" och "[...] du skall ge honom namnet Jesus" (Luk 1:32,31). Och Maria säger sitt "Ja. Ske med mig vad du har sagt". Ett fantastiskt budskap! För oss!

Nu bekänner vi som kristna detta som en verklig händelse - "
född av jungfrun Maria" - men hade berättelsen istället det diktats ihop av en nutida författare så utelämnar evangelisten väldigt många scener som författaren - och för all del även en nutida journalist/den som skriver en biografi - skulle ha gottat ner sig i flera kapitel framöver.

Till exempel: vad tror du till exempel Maria kände efteråt, när ängeln hade lämnat henne? Panik? Ja, säkerligen skulle jag tro det. Tvivel? Vad hade hon gett sig in på egentligen?! Att säga "Ja" i stundens hetta när man har en ängel framför sig må vara en sak - om än inte ens då en självklar sak - att berätta det för familjen och alla i sin omgivning är säkerligen något helt annat!


Att föda barn utanför äktenskapet sågs inte med blida ögon på den tiden, i den kulturen. Detta visste hon säkerligen mycket väl! Och dessutom komma och hävda att det var "den Högstes son"? Jag tvivlar på att hon vann några sociala pluspoäng för det påståendet hos omgivningen.


Så ja, jag kan föreställa mig att det låg säkerligen en hel del sådana "mänskliga" tankar bakom hennes plötsliga önskan att resa till Elisabeth i Judeen - förutom det uppenbara skälet att hon ville träffa sin släkting som var med om ett under liknande hennes eget (i den mån man nu kan tala i "liknande"-termer). Ändå så visar inledningsscenen från besöket hos Elisabeth inte på någon stukad kvinna på flykt undan en social skandal.


Trots att det så tidigt i en graviditet är omöjligt med mänskliga mått mätt att se att en kvinna är gravid, så vet Elisabeth redan på den Helige Andes ingivelse och hälsar henne som "
min Herres moder". Och stolt proklamerar Maria sin lovsång. "Min själ jublar över prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinnan, från denna stund ska alla släkten prisa mig salig. [...]". Att stå inför en social skandal och ändå stolt kunna hävda att "från denna stund ska alla släkten ska prisa mig salig"?! Det krävs en rakryggad, grundmurad tro för att klara av det!

I tre månader blir Maria kvar i Judeen. Folk måste ha börjat undra varför hon är där så länge. Var det normalt att stanna så länge hos en släkting? Speciellt om resan dit hade varit plötslig? Fick det folk att fråga om hon gömde sig där? Om hon hade något att skämmas för som hon inte ville att världen skulle få veta? Sedan: ryktet som sprider sig - skandal!


Kanske är det på detta sätt som Josef får höra talas om vad som är på gång, och som får honom att vilja skiljas från henne i tysthet. Kanske inte. Som sagt var, jag spekulerar bara. Tydligen så verkar dock Maria inte ha talat ut med honom om vad som ängeln hade berättat innan hon sticker iväg till Judeen i alla fall...


Tack och lov så griper Herren in och sänder sin ängel till Josef och lugnar honom. "
Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder" (Matt 1:20b-21). Kan det vara detta - en resa till Judeen - som ligger bakom de vaga(?) orden "förde hem sin trolovade"? Är det detta - att Josef kommer och hämtar henne - som får Maria att vända hem från Judeen efter tre månader?

Eller övertolkar jag bara Bibelns diffusa utsagor? Hur tror du?

söndag 21 mars 2010

Åke Bonnier: Tack gode Gud för Maria

Vill dagen till ära - Svenska Kyrkan firar ju Maria bebådelse i dag - tipsa om Åke Bonniers inlägg "Tack gode Gud för Maria". Jag tycker att det är ett mycket intressant inlägg. Men läs också kommentarerna, för det är först med dem som helheten visar på ett större sammanhang. En större verklighet.

Jag ska inte hävda att jag håller med Åke. Eller nej, rent intellektuellt håller jag nog med honom, men jag är inte där i min tro att jag kan säga mitt 'Amen' fullt ut. Ännu är Maria något av en främmande fågel i mitt personliga - i denna fråga väldigt protestantiskt präglade - trosliv. Men ännu är jag inte färdig med henne, så vem vet vad som kommer att ske i framtiden...?

söndag 14 mars 2010

Att fördriva huvudvärk

Läste en kompis status på facebook att hon försökte driva bort sin huvudvärk. Detta fick mig att minnas andra mer eller mindre lyckade försök att driva bort huvudvärk, och tänkte nu dela med mig av några tips i ämnet:

Förebyggande:
Om jag alltid har huvudvärkstabletter med mig så får jag aldrig ont i huvudet. Eller hur?
- Kommentar: Välkänt orsak-verkan-samband. Fungerar varje gång med regnkläder och paraply i samband med utflykter och dylikt. Regnkläder med = inget regn. Inga regnkläder = regn.

Förnekande:
"Jag har inte huvudvärk, jag har inte huvudvärk, jag har inte ..."

- Kommentar: Det kan fungera, men inte alltid. Fast tänk heller på något annat än huvudvärk då hjärnan inte förstår "inte"!


Utdrivande:
Schas på dig! Bort! Dumma huvudvärk! Försvinn!

- Kommentar: Kommentarer överflödiga.


Det karismatisk-evangelikala:

Det kan vara en ond ande. Driva bort den "I JESU NAMN!" med bön (och fasta).

- Kommentarer: Kan kombineras med "utdrivandet" ovan. Får inte bönen verkan kan "KRISTI NASARÉENS" tilläggas mellan "Jesu" och "namn". Skrik gärna för bättre effekt.


Den liberalkyrkliga versionen:

Du högre väsen - som i vår del av världen kallas Gud - om du finns - jag tror nog att du finns - men om du nu finns - och om du hör mig - så får du gärna - om du är snäll - hjälpa mig - men vad är detta mot alla miljarder människor som har det värre än så här, så jag ska väl inte klaga - med den här huvudvärken. Gör du det så ska jag försöka tro på dig lite mer. Love
, peace and understanding. Over and out. Amen.
- Kommentar: Gud är kärlek. All kärlek är bra.
Peace vänner.

Den katolska varianten:

"Jag accepterar denna huvudvärk av kärlek till Dig, min Jesus. Om Du vill, ta bort den, men ske Din vilja, inte min."

- Kommentar: Och sen tar man en huvudvärkstablett!


"Jag vill gärna låta religiös":

A: Jag har ont i huvudet.

B: Vill du att jag ska be för dig?

A: Tja. Annars duger en Ipren också.

- Kommentar: Ridå.


Apoteksversionen:

Testa huvudvärkstablett! Finns på ett apotek nära dig. Finns många olika sorter om den första inte hjälpte. Blanda inte olika tabletter utan att ha pratat med - och fått rekommenderat av - läkaren först!

- Kommentar: Är detta för ateistiskt för dig? Tänk då på att om Gud skapade växterna och människorna, så skapade Gud därmed alla konstiga molekyler som finns i växterna och därmed indirekt alla konstiga kemiska föreningar som i dag säljs som huvudvärkspiller. De som inte kommer från eller inspirerats av växtrikets molekyler har människans intelligens skapat. Därmed ligger Gud bakom även dessa. Att ta en huvudvärkstablett är djupt religiöst! Lovad vare Herren!


*****

PS. Detta skulle kunna varit ett inlägg i den pågående
humor-faste-stafetten. Tyvärr har jag redan lämnat mitt bidrag för i år. Ta detta gärna som en påminnelse om att just du som läste dessa båda inlägg var - och är härmed igen - utmanade att åstadkomma ett något bättre, något roligare, något hysteriskare, något frommare humorstafettinlägg. För regler se Charlotte och Mackans respektive upptaktsinlägg. DS.

fredag 12 mars 2010

Samfundskyrkan??

I dag, 12 mars, presenterades namnförslaget till vad den nya kyrkan (som ska bildas av dagens metodister, baptister och missionare) ska heta: För att vara helt frank. För mig är förslaget fullständigt obegripligt. Vadå Samfundskyrkan?

För det första så känns det som om det bara är en stor kompromiss. Där baptistsamfundet har slagits mot missions- och metodistkyrkorna. Ska vi heta "samfund" eller "kyrka"? Som det har gått prestige i frågan. Och som om någon har kläckt denna idé - "Vi blir både samfund och kyrka i ett!" - en alldeles för sen nattmangling när alla bara egentligen vill gå hem och sova sedan flera timmar tillbaka. Denna kompromiss känns inte som om den kommer att hålla i längden. Men där skulle vi ju inte bli så unika förvisso. När EFK var nytt hette de Nybygget.


För det andra så känns namnet väldigt kyrkligt internt. Det är ett namn på kyrkligt fikonspråk helt enkelt! På hemsidan skriver de "Samfundskyrkan är ett namn som inte har någon 'wow-faktor' [...]. Istället signalerar det trygghet och stabilitet. Namnet utestänger inte utan öppnar upp för fler". Nja, jag är tveksam.


För det tredje känns det som om Samfundskyrkan poängterar att det är fler samfund som bildar denna kyrka. Det är ju förvisso sant, men poängen är väl att vi vill bli EN kyrka, inte förbli tre samfund som kompromissar om värderingar och åsikter i en kyrkbyggnad. Eller...?


Tillsist: de skriver att det fungerar bra på engelska, franska och spanska. Jag gissar att de till engelska vill översätta Samfundskyrkan med
Union church. På engelska heter ju åtminstone baptistsamfunden Baptist Union. Union church låter ju betydligt bättre än Samfundskyrkan. Men vill man heta union så låt det heta Unionskyrkan. Ordet union finns ju på svenska också! Tänk bara på Europeiska unionen! Unionskyrkan hade fungerat öppnande, men Samfundskyrkan??

Nej, jag begriper mig inte på detta förslag. Jag hade hoppats på något bättre, men men, det är väl bara till att vänja sig.


Läs mer:

Gemensam framtid
Dagen

fredag 5 mars 2010

Humorstafett: Ekumeniska lustigheter

Ojoj, fastan lunkar på och den årliga humorstafetten har dragit igång. Och av alla människor som har blivit utmanade så har nu en stafettpinne hamnat hos mig. I år igen (förra årets bidrag ses här). För er som inte vet så är humorstafetten ett projekt som Mackan och Charlotte Therese samordnar varje fasta. För mer info hänvisas till deras bloggar (för länk klicka på resp. namn ovan).

Nu ska jag inte påstå att jag har läst alla humorstafettbidrag varken i år eller tidigare år, men jag ska pröva ett för mig åtminstone hittills okänt grepp. Istället för att hitta på någon lustig historia eller rita en skämtteckning så tänker jag faktiskt citera två reella, men lustiga händelser som jag har fått återberättade för mig genom åren. Faktagranskningen är obefintlig (så risken finns att det skulle kunna vara vandringssägner, omedvetna lögner eller rena påhitt) men låt inte det hindrar er från att se det roliga i dem!


Hoppas ni fnissar lika mycket åt dem som jag gör när jag tänker på dem!


*****

En samfundsförvirrad bilhistoria
Återberättad av en EFSare


Det hände en gång i tiden, jag tror det kan ha varit på Öland (minns inte helt säkert på den punkten), att pingstpastorn slog på stort och köpte en ny bil.


Söndagen efteråt samlades församlingen till möte i vanlig god ordning. Men denna gång var det varken Jesus, predikan, grannens trädgård eller de egna barnbarnen som var det stora samtalsämnet vid fika utan pastorns bil. Ni kanske tror att det diskuterades om det var omoraliskt att lägga så mycket pengar på att köpa en ny bil eller för- och nackdelar med märke och modell? Nej, det var en mycket mindre detalj som tilldragit sig hela församlingens intresse. Pingstpastorns bil hade nämligen fått registreringsnummer EFS! Så skandalöst!


Pingstpastorn tog diskussionerna med ro och konstaterade lugnt: "Ja, vi har ju goda relationer kyrkorna emellan, så den reklamen får jag väl bjuda på!"


*****

Anden faller som Han vill
Återberättad av en pingstvän


Det hände sig på den tiden att två av ortens pastorer - den ena från pingstförsamlingen och hans broder från metodistförsamlingen - fördes samman av Jesusrörelsen. Så som pastorers samtal ibland gör så kom även dessa två herrar in på teologiska ämnen, eller mer specifikt på ämnet Den Helige Ande.

"Ja, du käre broder" sa metodistpastorn, "nog är det lite märkligt att när Anden faller hos oss blir det livat, men när Han faller hos er så blir det alldeles tyst och stilla...".

*****


Uppdatering:

Alla som har läst detta och skrattat - eller tycker att ni själv skulle kunna utföra uppgiften betydligt bättre - bör härmed känna sig utmanade!