torsdag 24 april 2008

Klimatförändringar & global rättvisa = mitt ansvar?!

Kort introduktion:
Ung och idealist? Javisst!
Må jag aldrig bli gammal och förlora min tro.

*****

Jag tror att jag kan förändra världen genom att köpa rättvisemärkta produkter, genom att cykla istället för att åka bil, genom att handla ekologiskt och närodlat istället för "billigast billiga", osv. Jag tror inte min uppgift är att förändra hela världen på egen hand, men att detta faktum inte fråntar mig skyldigheten att försöka förändra det jag kan. Ansvaret att försöka "Lämna världen som en bättre plats än när du kom in i den", som Robert Baden-Powell, scoutrörelsens grundare, uttryckte det (OBS! Citatet är taget ur minnet, den exakta formuleringen kan vara något annorlunda).

För mig är detta inte en "världslig" fråga. För mig handlar det om två av Guds absolut viktigaste och mest centrala bud till hela mänskligheten: att älska vår nästa (se t.ex. Luk 10:25-37) och att vårda skapelsen (1 Mos 1:26-30). Det handlar om efterföljelse i högsta grad! Om trohet mot Guds Ord. Och ärligt talat - nog har vi tillräckligt med pengar i Sverige idag för att "ha råd" att avstå vissa materiella statusprylar och istället lägga pengarna på det som verkligen betyder något?!

Jag förstår inte vitsen med att kräva bojkott av OS-invigningen i Peking när medelsvensson ändå köper kläder och elektronik från Kina utan att ens tänka efter. Visst, det är olika saker och det ena behöver inte utesluta det andra, men ändå - det känns bara som hyckleri!

Men jag är egentligen lika tveksam till detta med bistånd som bara går ut på att ge bort saker. Detta är jättebra i akuta krissituationer - inget snack om saken - men i det långa loppet tror jag mycket mer på att handla med fattiga människor på lika villkor Att hjälpa dem att bygga upp sin egen infrastruktur istället för att de ska lära sig vara passiva och bara ta emot. Ge inte bara hjälp, ge istället människor hjälp till självhjälp!

*****

Gud, ge mig
Sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod
att förändra det jag kan
Och förstånd
att inse skillnaden
Amen

tisdag 22 april 2008

Bokrecension: Jakten på det försvunna skrattet

Jag vann en bok, "Ur mörkret" av Mackan Andersson för ett tag sedan, när han hade utlottning på sin blogg. Passade då dessutom på att köpa hans andra bok "Jakten på det försvunna skrattet". Kanske är jag otacksam (på något konstigt höger och vänster, eller är det bara jag som har en underlig "känslologik" ibland??), men istället för att läsa boken jag vann har jag nu läst ut den andra boken som jag köpte extra.

"Jakten på det försvunna skrattet" (läser titeln tre gånger extra - varför har jag alltid kallat den "Jakten på det FÖRLORADE skrattet" i mitt stackars lilla huvud??) är en tunn och lättläst bok, där det absolut roligaste är mellanspelen. Vred mig nästan av skratt när jag läste om "strängmusikantskämtet". Jag borde kanske testa på att gå till frälsningsarmén nångång och se om det stämmer... :P

Vad jag dock kommer bära med mig längst - iaf på ett lite mer seriöst plan - är sista meningen på s. 22: "Den bakomliggande teologiska tesen [till påskskrattet, min anmärkning, den som inte förstår detta bör snarast läsa boken och komma till insikt] var att när Fadern uppväcker Sonen från de döda, är detta ett spratt gentemot djävulen". Mycket har sagts och skrivits om uppståndelsen, men jag har aldrig tidigare sett det som ett spratt! Och för den delen - nog visste jag att Gud hade humor, men att Han hade mage att spela någon (även om det i detta fallet råkar röra sig om djävulen själv) ett spratt utan att skämmas för det, det trodde jag nog inte riktigt om Honom. Fast nu när jag läst det, så tycker jag det är helt klockrent formulerat i sammanhanget! Bravo Mackan!! Och att uppväcka Jesus är ju ett ganska "snällt" spratt så att säga. Iaf enligt mig, men vad Djävulen tycker om detta tror jag att jag låter bli att ha åsikt om...


Nu känns det som om jag även borde skapa mig en 1-5 skala och ge boken "3,5 i betyg" med någon talande förklaring, men... Men jag tror jag motstår den (inbillade) pressen. Och nej, 3,5 är INTE ett betyg på boken!

måndag 21 april 2008

Min utgångspunkt till livet

Alla intryck vi har fått under hela livet har vi samlat ihop, bearbetat till erfarenheter och utifrån dem skapat oss en grundförståelse för hur saker och ting hänger ihop och fungerar. I viss mån kan vi ta till oss andras erfarenheter och idéer via samtal, berättelser och böcker. Men även dessa bearbetar vi i vår tur utifrån vår egen föreställning om livet innan vi tar till oss dem på djupet. Bearbetar utifrån vårt jag.

Som kristen ska man dock ha Kristus som referenspunkt och centrum, inte sitt eget jag. Att låta sitt jag bli en del av periferin i livet, ett liv som kretsar kring Kristus själv. Det är vad vi får lära oss, det är det som predikas i alla kyrkor.

Men hur??

Så länge utgångspunkten är "mitt i mig" så är det hyfsat enkelt att leva. Okej, kanske inte "enkelt", men åtminstone lättbegripligt på något sätt. Men hur lyckas man ha en utgångspunkt som innebär att jag är i periferin och Någon Annan i centrum?

Visst, jag har inga problem att referera mig själv i förhållande till Gud - Gud är Stor och Allsmäktig, jag är liten och mänsklig, osv - men att referera till hela omgivningen utifrån Honom? Omvärdera allt jag lärt mig utifrån Honom? Men ändå känns det som om jag står och skriker "Utifrån VADÅ!?" utan att få något egentligt svar.

- Utifrån Bibeln? Ja, det är väl en bra grund, eller hur? Bibeln är ju Guds Ord och allt det där. Guds uppenbarelse till oss människor. Men ska jag i så fall leva mitt liv "bokstav för bokstav" eller utifrån någon bibeltolkning? Och i det senare fallet: utifrån någon tolkningstradition eller utifrån någon viss persons tolkning? Eller...?

- Utifrån kyrkan? Känns förvisso som en ganska främmande, katolsk tanke för min del (även om det i det katolska fallet säkert skulle skrivas "Utifrån Kyrkan" med stort K) i min frikyrkovärld, men samma sak där - utifrån vilken kyrka?? Och innebär det utifrån predikan och gudstjänsten, eller utifrån att försöka vara i kyrkan så många timmar som möjligt?

- Utifrån böcker? Vilken bok eller vilka böcker?

- Utifrån insikter från meditation och kontemplation? Det känns som om det riskerar att bli väldigt subjektivt och navelskådande. Och hur vet jag att det verkligen är Guds perspektiv och inte bara mina egna tankar och idéer??

- Utifrån samtal med andra kristna? Jo, det är säkert bra. Mycket bra till och med, men heltäckande och allomfattande? Nej, antagligen inte. Inte ens om jag pratade med alla kristna i hela världen. Gud är större. Gud är alltid större!

*****

Så snälla, svara mig du - utifrån vad? Vad fungerar för dig, vad är självbedrägeri och vad är bara plattityder? Eller ingår detta i Andens frukter, dvs något som måste få mogna fram under lång tid utan att man direkt aktivt anstränger sig för det?

Eller är det jag som har missuppfattat allt? Är det kanske jag som inte förstår mig på Gud? Är det min Gudsbild som är felet i grund och botten och som hindrar mig från att verkligen lägga mitt liv i Jesu händer fullt ut?

söndag 20 april 2008

En fysisk person - en fysisk tro

Jag är en fysisk person. Jag älskar fysisk kontakt. Att ta på saker och människor.

Jag kramar mina vänner utan behärskning.
Jag håller handen med mina pojkvänner utan att skämmas.
Och likaså så jag uttrycker helst min tro - min bön - fysiskt.

Ta till exempel detta med tända ljus - ett konkret uttryck för bönen.
Samma sak med att lyfta händerna i lovsång. Eller (nu får väl alla katoliker hålla i sig) klappa händerna.
Gestalta något i ett drama eller genom att dansa.
Men även den fysiska känslan av radbandets pärlor mellan fingrarna i den mer stillsamma bönen.
Eller korstecknets påtagliga böneform.
- Varför slösa fler ord än nödvändigt när en handling säger mer??

Och för att ta det ett steg längre:
De kyrkliga bilderna - ikonerna - predikar för mina fysiska ögon.
Musik och predikan som talar till mina öron.
Rökelsen i gudstjänsten - lukt och syn - närvaron av vattnet i dopfunt/-basäng - syn och känsel.
Att få del av fysiskt bröd och vin (den teologiska diskussionen kring nattvarden lämnas utanför) - känsel och smak.
- Inte bara teoretiska idéer och "andliga sanningar", utan något som tilltalar hela min varelse.

En fysisk människa behöver fysiska uttryck för sin tro. Att få tillåtelse att använda mina sinnen för att ta in och uttrycka bön och lovsång, vem vill förneka mig detta??

fredag 18 april 2008

Mystik

När de flesta av mina frikyrkliga trossyskon intresserar sig för evangelisation, hur tron får plats i vardagen och så vidare, så har jag själv kommit att intressera mig allt mer för bön och mystik. Det kontemplativa tilltalar mig något oerhört. En typ av andlighet som kanske inte alltid gör så mycket väsen av sig, men som märks desto mer på insidan av en människa.

Bland annat läser jag just nu en biografi om Gunnar Rosendal (kanske mer känd som Fader Gunnar), som är en av högkyrklighetens största personer inom Svenska Kyrkan, uppmuntrad därtill av en kompis. Och jag kan väl inte säga att jag förstår och uppskattar allt, men de två senaste kapitlen som jag läst har handlat delvis om skönheten (se tidigare bloggpost) och delvis om mystiken. Och jag känner hur jag smälter och säger "Ja! Ja, detta talar till mig, detta vill jag ha mer av!".


Lite fånig känner jag mig dock. De flesta (åtminstone av de jag kommit i kontakt med) verkar bli mystiker först framåt 50-75 års ålder, inte runt 25! Är jag alldeles för tidigt ute? Eller blev de mystiker redan vid unga år de med, men att det sedan fick gå väldigt många år innan de skrev ner något? Innan de förde något av det de funnit vidare. Att döma av vad som skrivs om fader Gunnar så lutar det nog mer åt det hållet.

Hur vandrar man då på mystikens väg? Genom att läsa böcker av mystiker? Genom att gå en kurs? Eller genom att bara börja verka mystisk? Eller för den delen: är mystiker något man kan bli genom att bestämma sig för att bli det eller är det något man är, något man föds till? Tänker lite på alla dessa människor som älskar att vara ute i naturen och upplever Guds mystiska närvaro där - är det ett uttryck för att man är mystiker, men att man saknar orden och verktygen för att komma framåt till den sanna uppenbarelsen av tron?

En annan bok jag läser just nu, "Hädanefter blir vägen väglös" av Peter Halldorf, är lite mer vägledande på den punken. Inte för att det är någon teoretisk handledning till mystiken, utan för att den beskriver och följer ett gäng människor som funnit och vandrat mystikens väg i någon mån.
_
*****

Hum, vet inte om jag kommer komma fram till något vettigare just nu. Men fler tankar lär följa. Nu är det för mycket solsken i min hjärna (eller ja, utanför mitt fönster så klart, men jag tror bestämt att det bor en liten soldyrkare i min hjärna som inte är riktigt nöjd med sakernas tillstånd när jag sitter inomhus och solen är utomhus) för att tänka på mystik och efterföljelse...

Förtappningscentralen

Plats: Förtappningscentralen
Synonymer: Vampyrbanken, utsugarcentralen
Rekommenderad dos: 1-4 besök per år
Tidsåtgång: 15-60 min/besök
Effekt (synlig): Bandage kring en eller två armar och ev blekhet
Effekt (osynlig): Diverse tankar på "splash"-olyckor och en bra magkänsla när man går därifrån
_
*****
_
Slutsats: Alla friska svenskar mellan 18-60, som väger minst 50 kg och inte svimmar vid åsynen av blod - bli blodgivare!
Mer info:
www.geblod.nu
_
*****
_
PS: "Förtappningscentralen" är självklart ett smeknamn för blodcentralen, härlett från "tappningsställe" och förvrängt med någon slags intern kristen humor (eller vad jag nu ska kalla det...)

onsdag 16 april 2008

Skönheten och samvetet

Med risk för att låta som en relativist eller bli påhoppad och anklagad för att vara synkronist, så vågar jag mig ändå på att skriva detta inlägg. Om jag begår "bloggistiskt självmord" överlåter jag åt dig som läsare att avgöra.

När det gäller religiösa upplevelser så finns det få saker som slår upplevelsen att vara ute i naturen. Att se allt det sköna - överflödet av allt liv! - slår an något väldigt djupt inom mig. Jag skulle aldrig (återupprepar: ALDRIG) få för mig att tillbe skogen, fjällvidderna, stjärnhimlen, vågorna som kluckar mot stranden eller solen. Helt oavsett hur mycket glädje och frid de bereder mig, så ligger deras andliga värde i att de (åtminstone i mina ögon) pekar på Glädjens och Fridens Skapare.

Samvetet är en annan sådan sak. En annan väg till Gud. Får jag säga så? Är inte Jesus Vägen till Gud? Jo, just det! Vägen med stort V. Kanske borde jag göra det enkelt och istället säga "Samvetet är en väg till Kristus". Och kanske är det det jag menar. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Men jag måste erkänna att jag gillar "visionen" som CS Lewis presenterar i "Sista striden" där Aslan säger "Allt gott du har gjort har du gjort i Tisrocks namn har du gjort för mig och allt ont folk har gjort i mitt namn har de gjort för honom".

Naturen och samvetet leder inte alltid rätt. Det är inte det jag menar. Tvärt om är jag väl medveten om att naturen kan vara oerhört grym och att samvetet ständigt måste *letar efter ord* tränas/(fin-)justeras för att hållas allert. Men det ser jag som ett resultat av syndafallet, inte något annat. Gud skapade ju faktiskt en lustgård för människan att bo i, inte en stad med gator och hus!! Och det är väl bara att läsa människans straff (1 Mos 3) för att ana att samvetet fick sig en rejäl omgång i syndafallet...

Men är det då bara i naturen jag hittar det sköna? Nej, självklart inte, även om det på något sätt utgör sinnesbilden för vad jag tycker är vackert. Visst kan kyrkor och byggnader, tavlor och figurer vara vackra, men de tilltalar mig inte på samma sätt som skönheten i naturen gör.

tisdag 15 april 2008

Boktok

Det har dykt upp två intressanta blogginlägg om detta med böcker de senaste dagarna, delvis ett inlägg hos Mackan Andersson och delvis ett hos Ulf Ekman.

Ulf gör en intressant analys om att se sig själv enbart utifrån vad man läser, och jag känner mycket väl igen mig i det han skriver om att läsa flera böcker på samma gång. Har t.ex. allt från "Ranma 1/2" (manga) till "Brott och Straff" av Dostojevskij, från "Snö" av Orhan Pamuk till "Hädanefter blir vägen väglös" av Peter Halldorf. Från "Dr Murkes gesammeltes Schweigen" av Heinrich Böll till "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" av Selma Lagerlöf. Från Bibeln och "Humoreller" till "I rosens namn" av Ecco. Och så vidare! Fast av någon anledning börjar jag misstänka att jag mer läser dessa "fina" böcker för att verka bildad, än för att jag verkligen tycker att dom är bra. Fast om det säger mycket eller lite om mig kanske det går att fundera på ett tag... (Någon som vågar sig på en annan analys?)

Då skriver Mackan istället om en bokgenre som verkligen engagerar mig - fantasy! Det spelar ingen roll vad varken litteraturvetare eller fanatiska kristna anser om fantasy, jag kan inte låta bli att älska fantasyböckerna. De tilltalar mig på ett sätt som jag aldrig upplevt att någon annan genre gjort. Tilltalar hela min fantasi, mitt innersta väsen. Det är gott och ont, magi och gudar, kamp och lidande. Det är humor, politisk satir och resor. Uppbrott och självuppoffring. Det är en värld att försvinna bort till när jag inte orkar plugga längre. Ibland en värld att vara tacksam för att att den inte finns och att jag faktiskt får leva ett helt normalt liv! Det är målande, färgsprakande och livfulla beskrivningar, mustiga och smakrika som erbjuder en att följa med och se - inga torra analyser här inte!

fredag 11 april 2008

Teori och praktik

Ämnet i kyrkan i söndags var "Den gode herden" (med undertiteln "Misericordias domini", ung. "den barmhärtige herren").

Själv tyckte jag det blev väldigt tydligt, ja nästan komiskt kontrasterat mot verkligheten, när vår ljudtekniker inte kunde komma eftersom han istället var hemma och förlöste lammande tackor. Dessutom hade han behövt vara uppe till midnatt och väntat på veterinären (som de ringt efter klockan tre på eftermiddagen!, nåja det är väl extra mycket att göra för veterinärer så här års också med alla kalvningar och lammningar och fölningar utöver alla "vanliga" fel och sjukdomar) eftersom en av tackorna var dålig.

Somliga av oss går till kyrkan för att lyssna till Guds ord, andra är tvungen att stanna hemma och praktisera Guds ord istället. Teori vs. praktik! Jag frågar mig vem som hade störst behållning av söndagens "läxa"...

Men tro inte att jag ringaktar det nyttiga med att gå i kyrkan - tvärt om är det något jag verkligen lärt mig uppskatta och tar i princip alla chanser jag får att gå i kyrkan - eller enbart ser det som någon slags skola med läxor och föreläsningar, men ibland stämmer helt enkelt det gamla talesättet "bättre att vara i stallet och tänka på kyrkan än i kyrkan och tänka på stallet".

tisdag 8 april 2008

Frikyrklig, högkyrklig och smygkatolik?!

...karismatisk, kontemplativ och retreatfreak.
OCH halvortodox, evangelikal och liberalteolog!?

=> Allt i ett!
Eller bara extremt förvirrad??

Rotlös...

Jag tror att kristenheten är EN. Inte i den meningen att vi är enade - att vi har så många samfund och kyrkor vittnar mot det - men i grund och botten tror vi på samme Kristus, vi bekänner samma tro och vi delar samma hopp.

Det mesta av vad vi ser som olika samfund idag tror jag inte är olika läror - även om jag inte förnekar att det finns teologiska skillnader - utan till största del bara olika uttryckssätt av tron. Vi är olika som personer, alltså tillber och tjänar vi Herren på olika sätt. Och jag längtar till den dagen - ber om att den ska komma snart - då fler människor och kyrkor ska inse att vi kan få vara olika, men ändå tillhöra samma kyrka. En Kyrka där det är okej att vara "allt i ett"!

"Allt i ett" (eller ska jag kanske kalla det "lite av varje"?) står för mig inte för utslätning av tron. Inte heller för utspädning. Tvärt om så anser jag att vi behöver varandra, att vi kan förstå tron bättre och berika varandra som kristna om vi vågar se bortom våra egna horisonter. Alla har vi något att bidra med! Som enskilda samfund är vi som en styckad kropp, det är först tillsammans som vi har en chans att spegla Guds storhet.

Så jag ser det inte i grund och botten som så stora motsättningar att vara "allt i ett", men samtidigt så kan jag verkligen beundra människor som hittat sitt sammanhang. Människor som kan vila i sitt uttryckssätt. Vara avundsjuk på dem till och med!

Ibland känner jag mig mer rotlös, ibland mindre. Ibland känns det som jag står på ett gungfly, ibland på säkrare mark. Men det är sällan jag helt kan slappna av. Slappna av och bara vara.

För oavsett hur mycket de säger att "alla är välkomna" och "kom som du är" i mina olika kyrkor, så är det inte riktigt hela sanningen. Det finns en gyllene standard som man helst inte ska avvika från. Försök t.ex. att vara högkyrklig i en frikyrka eller frikyrklig i det högkyrkliga, så ska ni se hur lätt det är!!

Välkommen!

Kul att just du hittade hit!

Några korta fakta om mig:
Namn: Johanna G
Bor: Uppsala
Gör: Pluggar (inom naturvetenskaplig sektor)
Ålder: ca 25 år
Intressen: Kyrka & kristen tro, böcker, tänka/filosofera, vara ute i naturen, fotografera och mycket annat

Bloggläsare: sen jan 2008

Några ord om bloggen:
Titeln: är hämtad ur lovsången "I Ditt ansiktes ljus", en text som kommit att betyda en hel del för mig. En text som handlar om att följa Gud. Att komma som jag är, på vacklande ben med längtan att få följa.
Planerna: för bloggen är än så länge ganska difusa, men troligen blir det framförallt funderingar kring kyrka och tro, om ekumenik och teologi.

Tillsist:
Än en gång - Varmt välkommen!