Förnuft, känsla, tro...

Om du som jag gillar att läsa böcker om kristen tro kanske du har stött på uttrycket att "missa himlen med 30 cm" (fast ibland säger man en halvmeter istället för 30 cm). Med det menar man att tron väldigt lätt "stannar" i hjärnan utan att ta sig ner i hjärtat. Kanske är detta framförallt en frikyrklig kritik (även om jag har hört liknelsen användas även av andra) av de äldre kyrkornas fokus på teologi, läror och dogmer - att säga och tänka rätt saker - och då underförstått att tron blir en levande verklighet för den enskilde.

För mig råder det ingen motsättning mellan hjärta och hjärna, mellan känsla och förnuft i trons värld. Tvärt om tror jag att de berikar varandra. Visst kan man tro med bara "hjärta" eller bara "hjärna", men det blir en ganska stympad tro.

Fast det jag börjar inse allt mer är att tron är något mer än enbart summan av känsla + förnuft. Att enbart tala om känsla och förnuft som enda uttryckssättet för tron blir en väldigt endimensionell beskrivning av tron. Tron är något helt eget. Tron liksom sträcker sig ut i en egen dimension och bildar en "triangel" med hjärtat och hjärnan i de två andra "hörnen".

Att lokalisera tron till något ytterligare organ i kroppen vore dock en dålig beskrivning. Nej, hellre låta tron peka "ut från" kroppen, in i den "himmelska dimensionen". In i himmelriket!

Låt man bli jag

Den första punkten i tolvstegsprogrammet - ett "program" i tolv steg (bättre uttryckt som tolv steg eller tolv regler) framtaget för Anonyma Alkoholister för den som vill överge sin alkoholism till förmån för ett nyktert liv - går ut på att erkänna att jag/vi har alkoholproblem. För den utomstående skulle betoningen i den meningen säkerligen ligga på "alkoholproblem", men vad jag har hört av de som arbetar med programmet är den stora tröskeln att ta sig över det lilla "jag". Att erkänna att det är jag som har alkoholproblem!

Vad menar jag - och dem - med detta? Jo, i vårt samhälle blir det allt mer "man gör", "man tycker", "man kan kanske", osv. Vad har hänt med "jag gör", "jag tycker" och "jag kan kanske"?! Vad har hänt med vår förmåga att ta ansvar för våra egna handlingar, våra egna åsikter, om vi inte ens klarar av att erkänna det i tal och skrift??

Tänk efter: Skriver (eller säger) du "man"? Menar du i så fall en specifik karl eller menar du dig själv (och hur logiskt är det om du som jag råkar vara kvinna)? Kanske menar du en generell människa, vilken som helst?

Nej, säg man om du menar man, kvinna (eller t.ex. "dam", om det är för långt med de två stavelserna i "kvinna") om du menar kvinna, jag om du menar jag, ni om du menar ni, osv. Okej?

Vart tog Gud vägen?

Inser att jag, av mina totalt 333 inlägg (nu 334), har taggat endast fyra inlägg med "Gud", inget med "Fadern"/"Skaparen" eller dylikt, tio med med "Jesus Kristus" samt fyra med "Den helige Ande". Detta utgör tillsammans 17 inlägg (ett inlägg dubbeltaggat med både "Gud" och "Jesus Kristus"), eller ca 5 % av alla inlägg.

Som jämförelse har jag taggat 27 inlägg med "Livet", 41 inlägg om "Samhället" och hela 77(!) inlägg med "Om mig".

Undrar om det är symptomatiskt på något sätt. Pratar jag mycket hellre om mig än om Gud? Pratar jag heller om kyrkorna och de kristna människorna än om Gud? Vad har jag för gudsbild egentligen? Hur stor (hur liten!) del av min tro utgörs av talet om Gud? Av talet med Gud? Nåja, bönen har åtminstone fått 41 inlägg...

Upplever ni samma fenomen? Och hur tänker ni kring dylika siffror? Självklart blir ju taggning av inlägg ett väldigt grovt mått, då det på intet sätt utgör någon perfekt kategorisering av inläggen. Men ändå...

Att motstå frelstelser

Vad är poängen med att motstå en frestelse, när jag ändå faller för den förr eller senare ändå?

Vad är poängen med att äta "kakan" "bit för bit" när jag kunde ha proppat i mig allt på en gång och sen förhoppningsvis fått upp allt igen och sedan varit avskräckt för allt "kakätande" i framtiden?!

Vad är poängen med att motstå synden i en minut, en timme, en vecka, en månad eller ett år - förr eller senare faller jag ju igen!

Vad är poängen...?

Vilken lem är du?

Paulus pratar om att vi alla är lemmar i Kristi Kropp. Har du någonsin funderat på vilken lem du kan tänkas vara? Eller vilken lem du skulle vilja vara?

Jag har funderat lite på det här ibland. Inte dödligt seriöst, men jag tycker ändå tanken är tillräckligt intressant för att leka med. Till exempel har jag kommit fram till att jag är alldeles för "rörlig" för att vara någon ögoncell, hudcell eller skelettbit. Musklerna dras ju ihop och sträcks ut förvisso, men med min mångkyrklighet så känns min variation betydligt större än så. Kanske skulle en nervcell passa mig? Förvisso sitta fast förankrad, men få föra över signaler och impulser från en del av kroppen till en annan. Att vara del i ett större nätverk. Inte urskilja om "den där nervcellsimpulsen kom från en hudcell, det behöver inte jag bry mig om". Men ändå känns inte nervcell precis rätt.

Kvar finns då det organ i kroppen som finns överallt - blodet. Röda och vita blodkroppar samt blodplättar. Blodplättarna stoppar blödningar och läckage. De vita blodkropparna bekämpar infektioner. De röda blodkropparna transporterar syre och koldioxid till och från cellerna. Av dessa tror jag att jag bäst skulle trivas som en röd blodkropp. Få besöka alla andra lemmar - örat och hjärnan likväl som hand och fot - och bidra med friskt syre och näring. Få ta med mig koldioxid och slaggprodukter därifrån. Ständigt få återvända till huvudet, hjärta och lungor. Få tumla runt och leka med mina kompisar i de stora blodkärlen likväl som att kunna göra sig smal och passera de tunnaste yttre blodkärlen.

Nackdelen med röda blodkroppar är att de är en av endast två celltyper i hela kroppen som inte har varken någon cellkärna eller något DNA, dvs inga egna gener. Det innebär att de inte kan producera något nytt eller förändras utifall något förändras i omgivningen. Från början, medan de ännu är omogna och sitter i benmärgen så har de en cellkärna, men när de är färdiga - mogna - så tappar de kärnan. Och är det något jag verkligen vill och hoppas så är det ju att bibehålla min flexibilitet och förmåga att lära mig något nytt. Men men... Men ja, jag skulle nog trots detta trivas med att vara en röd blodkropp.

Så, vad tror du? Vilken lem är du i Kristi Kropp?

Jantelagen

Det har förekommit kommentarer om jantelagen på min blogg som jag lämnat obesvarade. Därför vill jag härmed officiellt ta avstånd från allt vad jantelagsmentalitet är.

För mig är jantelagen de avundsjukas och mobbarnas lag. Det är en "legal ursäkt" för att trycka ner folk. För att klampa på andras självkänsla. För att hålla människor i schack. Stigmatiserade (och då inte i den kyrkliga betydelsen av ordet). Det är när en "cool" äldre kille "utövar" sin "tuffhet" genom att trakassera de yngre killarna och berätta att deras teckningar är "fula" och "omogna" eller när juryn i idol säger till artisterna "du är inte bra nog för att vara kvar i vårt tuffa gäng" trots att artisten gjorde så gott han/hon kunde. Jantelagen är att binda människor i ett mentalt slaveri, dåligt självförtroende och ständig förnedring.

I ett samhälle som styrs av jantelagen är alla ofria, både den som ständigt förnedrar och den som blir förnedrad. Varför både förövare och offer? Därför att i ett jantesamhälle blir den enda "tillåtna" "ventilen" för sitt dåliga självförtroende att trycka ner någon annan i sin tur. Skulle jag måla en tavla av ett jantesamhälle skulle jag använda färgerna mellan järngrått och svart. Varken ljus eller färg skulle rymmas. Inte heller skulle några strukturer eller organismer få rum, möjligtvis med undantag av skarpa räta linjer utan mening. Skulle jag istället måla ett samhälle där människor mår bra, är trygga och har ett gott självförtroende skulle jag måla blommor i regnbågens alla färger, vitt ljus, porlande bäckar och solsken.

Så långt min syn på jantelagen. Wikipedia skriver kortfattat om jantelagen här (läs gärna igenom texten - den är kort - om du inte känner till historien bakom "lagens" uppkomst).

Låt oss titta närmare på de tio "lagarna":

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som oss.
3. Du skall inte tro att du är klokare än oss.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än oss.
5. Du skall inte tro att du vet mer än oss.
6. Du skall inte tro att du är förmer än oss.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Jag har inte läst boken som Jantelagen är hämtad ifrån, så kanske missförstår jag lagen eftersom den är tagen ur sitt sammanhang, men skulle jag sammanfatta vilka tre punkter jag tänker på framförallt när jag tänker jantelagen så är det punkt 1, 7 och 9: "Du skall inte tro att du är något", "Du skall inte tro att du duger till något" och "Du skall inte tro att någon bryr sig om dig".

För mig är dessa tre de starkaste uttrycket för jantementaliteten är en dåligt-självförtroende-mentalitet. Den som har så dåligt självförtroende att man själv inte är "lyckad" kan inte heller stå ut med tanken på att någon annan skulle "lyckas". I kontrast mot en kultur där trygghet och gott självförtroende råder så uppmuntrar man varandra fullt ut. Där vill man se varje persons unika begåvning blomma ut. Där råder ingen konkurrens, utan allt baseras på glädje och ömsesidighet. "Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter" (Rom 12:15).

Somliga kanske vill argumentera för att jantelagen istället skulle ha något gemensamt med en ödmjuk, kristen hållning. Att det handlar om att inte förhäva sig på bekostnad av andra. För mig kunde inget vara mer osant. Att kalla jantelagen för ödmjuk är att lika förvrängt som att kalla Satan för en ljusets ängel. De må kunna uppträda i de skepnaderna för att lura folk, men det har ingenting med sanningen att göra. Kanske skulle jag kunna säga att liksom Satan är en fallen ängel så kanske tankegångarna kring det som kom att bli jantelagen en gång föddes ur tankarna kring hur en ödmjuk kristen bör tänka och uppträda mot sin nästa. Dock har både jantelagen och Satan därefter fallit och har numer ingenting att göra med ljuset.

Så låt mig då ge några exempel på en version med tio bibelord om människans värdighet som motpol till jantelagen.

1. Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom. (Ps 8:5-6)
2. Gud sade: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos 1:25-31)
   
3. Men alla Vishetens barn har gett Visheten rätt. (Luk 7:35)
   
4. Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48; jmf 1 Petr 1:16)
5. Men saliga era ögon som ser och era öron som hör. (Matt 13:16)
   
6. Jag ber er: ta mig till föredöme. (1 Kor 4:16)
7. Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jer 1:7)
   
8. När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! (Ps 126:1-2; se även Jer 30:19)
   
9. Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Matt 10:29-31; Luk 12:6-7)
10. Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. (1 Tim 4:12)
    

Jag har i någon mån försökt koppla ihop respektive bibelord med motsvarande "lag", men se inte detta som något genomarbetat förslag. Har du bättre idéer om bra bibelord som visar hur främmande jantelagens förtryck av människorna är? Dela gärna med dig i kommentarerna!

Ulf Ekman: Kyrkans väsen

Hänvisar vidare till Ulf Ekmans inlägg om kyrkans väsen. Det måhända innehåller fler frågor än svar eller proklamationer, men det sätter ord på mycket av vad jag själv har tänkt. Och ärligt talat så är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med inlägget. Läs hela!, det är värt den tiden.

Några smakprov:

Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera. Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om Jesus och människors frälsning.

[...]

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är “den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet. Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså, instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

[...]

[Det går] inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig.

Uppenbarelsebokens frågor

Fortsätter med ännu en reflektion från gårdagens predikan av Anders Sjöberg. En predikan som handlade om att skåda in i himlen och blanda annat kom att beröra tolkningen av Uppebarelsebokens första sju kapitel.

"Hur länge, Herre?" ur Upp 6:10
Eller något längre formulerat: "Hur länge, du helige och sannfärdige härskare, skall du dröja med att hålla dom och utkräva hämnd för vårt blod på jordens invånare?" Det vill säga hur länge ska mänskligheten behöva lida under erövring, krig, svält och död? Hur länge ska församlingen behöva lida förföljelse, trakaserier och martyrskap? När kommer Du och drar ett streck över allt, Du som är Allsmäktig och har allt i Din hand?

"Vem kan då bestå?" ur Upp 6:16-17
Och längre: "Fall över oss och göm oss för honom som sitter på tronen och för Lammets vrede. Ty deras stora vredesdag har kommit, och vem kan då bestå?" Vem kan bestå den dagen då Du kommer för att göra upp med erövring, krig, svält och död? Den dag då Du kommer för att döma mänskligheten?

De genom vilka ljuset skiner

Anders Sjöberg ("missionssekreterare emeritus" i EFS) var på besök i Östersund i dag och berättade bland annat följande anekdot i predikan om en engelsk man som hade fått frågan om vilka som var heliga människor.

Mannen tänkte tillbaka på sin barndoms kyrka. Hur det längst fram i den anglikanska kyrkan hade funnits fyra fönster på St. Mathew, St. Marc, St. Luke och St. John - de fyra evangelisterna. Och så svarade han:

"Heliga människor är de genom vilka ljuset skiner".

Likt ett kyrkfönster som kan vara trasigt och smutsigt så kan människor förvränga och dölja den effekt som konstnären hade tänkt att ge, men så länge ljuset skiner på fönstret så ligger det i fönstrets natur att släppa igenom ljuset. Frågan är bara om vi ser det ljuset i alla människor vi möter...?

Att samla meriter...

Ett steg mot försoning

Kyrkans Tidning berättar i dag om att "Lutherska världsförbundets styrande råd enhälligt har antagit ett uttalande om försoning med anabaptisterna, eller vederdöparna som de också kallas, efter gamla försyndelser gentemot dem".

Att varje resa börjar med ett första steg borde vara välbekant. Att kyrkorna nu tar detta steg mot försoning är förhoppningsvis första steget på början av resan mot en större enhet.

Så låt oss tacka Gud för detta! Jubla och sjunga, dansa och klappa i händerna. Och låt oss sedan jobba ännu intensivare för att skapa försoning och fullständig enhet mellan kristna av alla samfund och riktningar, mellan oss själva och våra bröder och systrar.

Tack till Fredrik som tipsade!

Kalmarunion 2.0?

Fortsätter med lite mer lättsmälta och mest-bara-länkar-vidare-bloggposter en runda till. Länken den här gången går till Svenska Dagbladet som för fram åsikten om att vi borde bilda en ny Kalmarunion med de fem nordiska länderna - Island, Norge, Danmark, Sverige och Finland - med danska drottning Margrethe II som regent. Mycket symboliskt eftersom det var drottning Margrethe I som var drottning i den första Kalmarunionen.

Säkerligen är samhällsvetaren och historiken Gunnar Wetterberg som skrivit artikeln djupt seriös, men jag tycker likväl den var väldigt underhållande och mest lockade till skratt. Bäst var dock slutklämmen:

Han anser att ett enat Norden är fullt realistiskt, "inte minst därför att den svenska kaxigheten lagt sig under de senaste årtiondena".