En Johanna Döperskan?

Jag hörde häromsöndagen en predikan som fick mig att tänka på en sak som jag aldrig hade tänkt förr. Predikan handlade egentligen inte alls om det, men jag associerade fritt.

Lite bakgrund:

Vissa tycks ta detta med att "identifiera" sig med Bibeln på största allvar. Det gäller att hitta någon person som man är lik. Som man kan identifiera sig med.

Själv har jag väl tagit detta med ro. Om någon så har jag identifierat mig lite med Tomas Tvivlaren. Eller Tomas Tvillingen, som han kallas i Bibeln. En lärjunge som är ganska anonym på det stora hela. Men gjort sig känd som "han som frågade efter förklaringar före uppståndelsen" och "han som krävde bevis efter de andras påstående om att Herren hade uppstått". Han som inte var närvarande när de andra lärjungarna samlades, utan fick möta den uppståndne Jesus en vecka efter de övriga lärjungarna.

Men samtidigt så är Tomas även den första att bekänna Jesus som "Min Herre och min Gud". Petrus har tidigare bekänt Jesus som "Messias", men Tomas är den första att sätta ord på inkarnationen så fullständigt.

Slut på parentesen.

Temat för söndagen var "Bana väg för Herren" och evangelietexten för söndagen var Matt 11:2-11 (tredje söndagen i advent, första årgånen). Det börjar:

Johannes fick i sitt fängelse höra om Kristi gärningar, och han skickade några av sina lärjungar för att fråga honom: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?”

Och plötsligt kände jag att jag kunde identifiera mig med Johannes Döparen på ett sätt jag aldrig gjort förr. Plötsligt var han något mer än en svavelosande omvändelsepredikant. Plötsligt såg jag något annat än "galningen" som var klädd i kamelhår och åt gräshoppor med vildhonung.

Johannes börjar med att ropa ut i öken. "Bana väg för Herren, gör hans stigar raka". "Se Guds lamm som borttager världens synd". Johannes den tvärsäkre. Johannes som var fylld av helig Ande redan i moderlivet.

Plötsligt förvandlas han till "mer" mänsklig. Till att bli en tvivlare som jag. Utan tvärsäkra svar. Någon som söker tröst och bekräftelse när han sitter i sitt fängelse. Blev det verkligen rätt? Var det meningen att det skulle bli så här?

På samma sätt som Tomas och Johannes växlar jag mellan tro och tvivel. Vissa dagar är tron mer självklar, andra dagar söker jag bekräftelser i förklaringar och bevis. Vissa dagar är tron en kraft, andra väldigt mycket "grå vardag" och ytterligare andra dagar känner jag mig värsta hycklaren som mest bara bluffar mig själv. Men det känns tryggt att inse att även trons hjältar är precis som jag i vissa avseenden.

Allt vad vi vill...

... göra för Gud,

det har Gud redan gjort för oss!

ABSO Jesus: Kontroll

Att tro lite om Gud

Efter att träffat en pojkvän som är medlem i en pingstförsamling så har jag både nu och då firat gudstjänst tillsammans med pingstvännerna i Östersund. Jag skrev bland annat om en upplevelse i samband med ett nattvardsfirande tidigare i våras.

På något sätt har sen frågan om varför jag reagerade så legat och malt i bakhuvudet på mig. Som sagt var så var det inte första gången jag hörde någon tala om nattvarden mer som en gemenskapsmåltid där Jesus/Anden är närvarande "lite sådär generellt" men inte "så där magiskt" (dvs sådär som katolikerna tror att bröd och vin förvandlas till kött och blod). Där nattvarden blir en församlings-gemenskaps-grej snarare än ett möte mellan Gud och människa.

Svaret som jag börjat ana är nog att det måste bero på att pingstvännerna tror så lite om Guds handlande att de inte kan föreställa sig att Han kan förvandla bröd och vin till sin egen kropp och blod. Eller...?

Samma sak med dopet. Om man hävdar att dopet är en bekännelsehandling från den enskilda människan inför församlingen, har man inte då även reducerat Guds handlande i dopet till väldigt litet?

Frikyrkliga - och då ofta just pingstvänner - gnäller gärna om hur lite "liberalteologerna" tror om Gud. "Hur kan de ifrågasätta jungfrufödseln?", "Hur kan de hävda att Jesus inte gick på vattnet eller gjorde mirakler?", osv. Men gör de inte själva samma sak när de säger att "Nej, klart att Gud inte kan förvandla bröd och vin till sitt eget kropp och blod" och "Nej, barndopet är meningslöst, för då är inte människan medveten än/har inte själv tagit ställning".

Hela det katolska (och ortodoxa och högkyrkliga) fokuset på sakramenten, är det inte ett uttryck just för tron om Guds objektiva handlande i vardagen? I vardagliga ting som vatten, bröd och vin? I våra medmänskliga relationer i äktenskap och i bikten?

Att förneka sakramenten - är det inte att tro väldigt lite om Gud och Guds handlande?

Blasé vs blasfemi 2

Ni får ursäkta mina dåliga språkkunskaper, men visst måste orden blasé och blasfemi bygga på samma rot: blas- ?? (Sen kan man ju diskutera vad just blas- skulle betyda. Det enda jag kommer på är det tyska "Blasen", dvs [urin-]blåsan, vilket inte känns relevant i sammanhanget...).

Det som talar för den teorin - utöver ordens likheter - är att båda orden (enligt wikipedia) kommer från franskan. En skillnad är dock att blasfemi kommer från gammelfranskan (med äldre rötter i latin och den antika grekiskan??), medan blasé enbart sägs komma från franskan.

Om man tänker på betydelsen och synonymer för orden:

- blasé: ointresse, likgiltighet, lättja (= en av huvudsynderna, se Teijas kommenatar till förra inlägget. Eller "De sju dödssynderna" på Wikipedia).

- blasfemi: hädelse, en förolämpning mot det heliga och/eller mot Gud själv

Hädelse är förvisso "bara" en vanlig synd, ingen dödssynd, men visst kan man tänka sig att man av lättja eller likgiltighet lätt kan förolämpa det heliga?

Treenigheten

Blasé vs blasfemi

Är att vara blasé vår tids största blasfemi?

Är likgiltigheten - oavsett om den tar sig uttryck i ett ständigt, rastlöst sökande efter "något annat" eller passiv, ointresserad depression - vår tids största hädelse?

En hädelse mot livet självt. Mot livets skapare. Mot livets givare.

Mot Gud själv...

Andras syner

Häromsistens var jag inne på temat "drömmar och syner" här i bloggen. Nu har jag sprungit på några andra jag har inlägg på samma tema som jag vill passa på att dela med mig av. Alltså, somliga inlägg är äldre, men jag har inte sett dem förrän nyss. Jaja, läs och begrunda. Framförallt Per-Olofs inlägg tycker jag är intressant.

Stefan Swärd: En profetisk syn

MXp: Samling till bön av Per-Olof Olsson

Har ni läst eller haft några syner eller drömmar som ni vill dela med er av?

Mässa i Linsell

Nyligen jobbade jag lördag och skulle vara kvar i Sveg över helgen. När jag därför läste predikoturen hos Svenska Kyrkan så studsade jag till: Lördag Katolsk mässa i Linsells kyrka 12.00. Hade jag inte (som sagt var) jobbat just då på lördagen så skulle jag allvarligt övervägt att åkt dit bara för att spana in om det kom några människor. Fult? Ja, kanske. Men att studera människor är rätt så intressant.

Men alltså, hur vanligt är det att Svenska Kyrkan annonserar katolska gudstjänster, även när de lånar ut sina lokaler till katolikerna?

Och varför valde katolikerna Linsell av alla orter? Enligt Wikipedia är det en "småort" i Härjedalen med enbart 66(!) invånare 2005. Men även med närliggande bosättningar så blir inte befolkningsunderlaget mycket större - till exempel har Linsells Livs intresseförening endast 111 privatpersoner, 1 företag och 2 föreningar medlemmar.

Kanske är jag fördomsfull, men hur många katoliker kan det seriöst bo i Linsell? Om det så bara är en familj så blir det en betydande andel av hela byns befolkning! Men vad vet jag. Ni kanske skulle "flytta dit" någon ytterligare familj och sen marknadsföra Linsell som "Sveriges katolskaste by".

Fast fördelen med att välja Linsell jämfört med Sveg - som är Härjedalens obestridliga huvudort med sina 2 500-3 000 invånare (i hela Härjedalens kommun - se kartan ovan - som inkluderar större delen av landskapet bor det totalt bara runt 10 500 invånare) - om vi nu ska tänka lite större, är att Linsell ligger mer centralt i landskapet. Visst, Svegsborna och de österifrån får 3,5 mil extra att åka, men uppifrån Funäsdalen blir det 10 mil istället för 13...

Religiösa drömmar

Har ni någonsin upplevt en "religiös dröm"? En dröm som ni efteråt är osäkra på är en vanlig dröm eller något profetiskt? En dröm om Jesus, om änglar eller så? Även om (ö)kända profetiska ämnen som Jesu återkomst eller något liknande?


Det har jag gjort. Men inte vet jag om jag blir något klokare av det. Snarare känns det som om jag får fler frågor och tvivel - inkl. tvivel på mina tvivel - utifrån dessa "drömmar".

För det första: Är verkligen alla religiösa drömmar profetiska? Kan man inte ha vanliga ("profana") drömmar med religiöst innehåll? Precis som jag kan drömma om bröllop bara för att det varit mycket tal om prinsbröllop på TV. Eller drömma om bussresor, vänner, händelser, böcker och annat som finns i min vardag och därmed i mina tankar.

Jag skulle svara ja på den frågan. Självklart kan min hjärna spela mig spratt och "framkalla" religiösa drömmar bara för att jag har tänkt på någon religiös fråga. Jag har massor med profana exempel på när jag drömt om något som varit aktuellt just då. Oavsett om det rört sig om platser och händelser ur verkliga livet eller något ur en bok eller från TVn. Min logik säger att den typen av drömmar mer är ett utslag av önsketänkande än något profetiskt, även om det skulle råka vara på ett religiöst tema.

Men ändå, när jag drömmer om något religiöst så har jag svårt att bara avfärda det med att "det är klart jag drömmer om Jesu återkomst just nu, det har varit mycket tal om det på TV nu runt 21 maj". Logiken är glasklar - vad är enklare för min hjärna att koka ihop något ifrån än från vad som är både aktuellt och "tankeväckande" i sig. Men... Men vågar jag verkligen avfärda det så lätt i och med att det är Gud vi talar om. Gud kan ju använda drömmar! Tala genom drömmar. Utnyttja det som är aktuellt som "inkörsport" till mitt (under-)medvetande.

Vilket leder till...

För det andra: Vad ska man göra ifall man har en profetisk dröm? Eller ja, misstänker att en dröm är profetisk. Är det verkligen "okej" att bara rycka på axlarna och tycka att det var "häftigt" (eller dylikt) men inte angår någon annan??

Att inte pröva drömmen känns nog oftast som det enklaste. Ju mindre tyngd jag lägger vid en eventuell profetia, desto mindre måste jag bry mig om den. Desto mindre behöver jag reflektera över om jag behöver förändra mitt liv utifrån den. Å andra sidan är det lätt att argumentera mot just det argumentet - det är inte vår kallelse som kristna att leva ett enkelt liv (trots att vissa gärna vill hävda att "tro på Jesus och alla dina problem kommer lösa sig")!

Men måste jag berätta för någon annan om varje misstänkt dröm - eller varenda liten dröm vilken-som-helst - som jag råkar ha?! Risken känns stor att det bara blir navelskåderi. Att tron kommer sätta mer fokus på mig än på Gud. Det blir mina drömmar (och mina tolkningar) som är det viktiga, inte min tillit till Gud själv.

Kan jag ge mig på det det vanskliga i att tolka mina drömmar själv. Kan man å andra sidan verkligen hävda att det är obligatoriskt att berätta för någon och på så sätt "pröva" drömmen på samma sätt som vi uppmanas att "[förakta inte det profetiska men] pröva allt" (1 Thess 5:20-21). Det står ju egentligen inget om att pröva tillsammans med någon annan.

Men hur skulle jag kunna avgöra en sådan fråga själv? Och skulle det verkligen leda någonstans? Kommer jag fram till att den är profetisk, då står jag ju återigen i samma sits med frågan om och för vem jag ska berätta.

Så, alltså...

För det tredje: Kanske ska jag dra gränsen mellan profetiska och profana drömmar om drömmen är logisk eller ej? Är drömmen helt "kloddig" med tvära kast och noll logik (som andra drömmar brukar vara) så är det nog en "profan" dröm även om den handlar om Jesus, men när den är "klar" och "logisk" så är den "profetisk"? Men innebär det då att alla "klara" och "logiska" drömmar är profetiska, även om de handlar om helt profana ämnen?

Å andra sidan så vet jag inte om jag tycker alla profetiska drömmar som berättas om i Bibeln är vare sig så "tydliga" och "klara" eller ens "logiska"...

*****

Ähh, vet inte om detta leder någonvart. Navelskåderi på bloggnivå. Bättre att gå och sova på saken kanske.

Statistik

Statistik är ibland ganska roligt och motsägelsefullt - i alla fall om man inte riktigt lever upp till standarden. Text-TV bidrog igår med två olika nyheter som bildar ett lysande exempel:

- Delvis berättade de om en avhandling från Umeå Universitet som säger att det är 40 % större risk att långpendlare skiljer sig.

- Delvis berättade om att det är statistiskt bevisat att chefer och högutbildade har högre benägenhet att bilda familj och får fler barn.

Så alltså talar statistiken just nu för att jag och J får många barn samtidigt som vi ska separera?! Men å andra sidan så är vi ju inte gifta, så alltså kan vi inte skilja oss. Fast åter igen - att inte vara gift tycks inte vara något hinder för gemene man att inte "skaffa barn"...

Jaja, statistik som sagt var.

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...

Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):

1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.

I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".

När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".

Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.

Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".

Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?

Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!