Kristenunderjord: Kärleksfenomenet

Vill bara tipsa om en uppsats om de nya kommuniteter som dykt upp de senaste åren i Sverige. Uppsatsen är skriven av Holger Karlsson på SALT, Örebro missionsskola och omfattar 15 hp (för den som inte befunnit sig inom universitetsvärlden de senaste åren motsvarar detta 10 p i det gamla systemet).

Allt som allt (dvs inkl. titelsida, innehållsförteckning, referenser och appendix) är uppsatsen 52 sidor lång, men är man intresserad av kloster- och kommunitetsliv så är det väl värt tiden att läsa den.

Publicerat på:
http://kristenunderjord.wordpress.com/2009/06/29/karleksfenomenet/

Direktlänk:
http://kristenunderjord.files.wordpress.com/2009/06/karleksfenomenet.pdf

Älskade Astridsånger

Lämnar Jämtland och framtiden för några ögonblick och återgår istället till barndomen. Njut och sjung med!

Frösö kyrka 800 år

Flytten till Östersund ligger fortfarande nästan två månader fram i tiden, men det finns redan nu i mitt medvetande. Bland annat hittade denna video när jag sökte på kyrkor i Östersundstrakten. Första halvan presenterar 1000 år kristen historia med spegling i vad som lokalt har hänt Frösö kyrka. Enkelt och översiktligt. Andra halvan av filmen visar glimtar ur livet i församlingen i dag, vilket kanske är mindre intressant för den som inte direkt berörs av det. Men det är lätt att avbryta när man ledsnar, så låt inte det avskräcka er.

Jag hittar tyvärr ingen kod för att lägga in videon här, men följ länken så hittar ni rätt! Trevlig videostund!

http://frosokyrka.se/10237.svenska.html

Pilgrimsvandring på pingstafton

Håhå jaja. Som ni kanske har förstått så har vädret varit lite för trevligt (lite för varmt och soligt helt enkelt för att orka tänka) för att jag skulle ha lust att sitta inne och blogga dagligen den senaste tiden. Och jag vet att de flesta av er säkert är väldigt nyfikna på att höra hur jag hade det i Rom, men låt mig först återvända lite längre tillbaka i tiden och berätta om en annan sak först.

Som avslutning på läsåret brukar alla funktionärer på Sankt Ansgar inbjudas att göra en utflykt tillsammans. I år var det en pilgrimsvandring mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala längs Eriksleden på pingstafton som erbjöds. Tidigare år har det varit brännboll med mera.Den som har följt den här bloggen ett tag kanske har uppsnappat att jag har hyst ett intresse för pilgrimsvandringar, även om aldrig varit på en organiserad pilgrimsvandring tidigare. Ja, med undantag av resor till Taizé förstås, men det är ingen formell pilgrimsvandring i förståelsen vandring till fots.

Eriksleden går som sagt mellan Uppsala domkyrka (1) och Gamla Uppsala kyrka (3) via Tunabergskyrkan (2) och är den första sträckan i det som är tänkt att bli en återupprättad pilgrimsled mellan Uppsala och Nidaros (dvs Trondheim), en pilgrimsled med anor från medeltiden. I augusti är planen att provgå norrut förbi Storvreta (4), Ärentuna kyrka (5), Vattholma (6) och Tensta kyrka (7) (OBS! Ej Tensta-Rinkeby) upp till Vendel kyrka (8) i en förhoppning om att kunna förlänga leden. Om den nya leden kommer få ett annan namn vet jag inte, då namnet Eriksleden valdes utifrån att man under medeltiden bar Erik den heliges reliker sträckan mellan Uppsala domkyrka och Gamla Uppsala kyrka för att välsigna skörden.

När jag har funderat på att pilgrimsvandra tidigare har jag dock alltid uteslutit att gå Eriksleden av den enkla anledningen att jag cyklar en stor del av leden när jag ska hem till mina föräldrar, så att gå den har känt som ett projekt som är dömt att misslyckas. Jag har varit rädd för att jag skulle vara hemmablind helt enkelt! För visst går det inte att upptäcka det heliga på de ställen man varit hundra gånger tidigare i helt andra syften, eller...?

Skrattar bäst den som skrattar sist, pilgrimsvandringen blev helt underbar och har gett mig en erfarenhet som jag har burit med mig nu i över en månad. Hade jag vandrat själv hade jag väl mest bara stövlat på (som vanligt), men nu när vi vandrade i grupp så gav vi oss tid att stanna upp för bön och andakt längs vägen, alltifrån tidebönsliknande bön ur "Lilla pilgrimsboken" via psalmsång både a cappella och med pianokomp till bön vid den stora frälsarkransen som är uppställd på Tunåsen. Och kanske är det helt enkelt det som gör den stora skillnaden...

En sak är i alla fall klar: mitt intresse för att pilgrimsvandra har inte blivit dödat av denna första provsmak, även om en 6 km lång vandring i solsken tillsammans med goda vänner kanske inte är tillräcklig för att ta död på "pilgrimsromantiken".

Jamsk 2 - Fader vår

N Far Vånn
Du Far, som e oppi himla!
Latt namne dett vål tæla ta oss.
Latt rike dett komma hit at oss.
Latt vilja di rå på jorln,
som oppi himla.
Gje oss matn för daga.
Förlåt oss skullan vår,
å mæ ske förlåt dom som e skyllu oss.
Narr oss int ti dumheitan,
uttan håll oss frå allht som e ont.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

(Översätte ta a Bo Oscarsson frå nynorsk 1998)

Version 2: N Far Vår

N Far vånn, du som e oppi himla!
Latt namne dett vål helge.
Latt rike dett komma.
Latt vilja di rå på jorln,
som oppi himla.
Gje oss matn för daga.
Förlåt oss skullan vår,
å mæ ske förlåt dom som ha skullan at oss.
Lei oss int te dumheitan,
uttan fräls oss frå allht som e ont.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

(arkaisk version)

Mekkan far

Mekkan Far, du som e oppi himla!
Latt namne dett vål hylle.
Latt rike dett komma.
Latt vilja di rå på jorln
som oppi himla.
Gje oss vånn dag bröe dann, de mæ ta nöa behöv
Hærmes int öve dumheitan vår,
å mæ ske int hærmes öve va de annran ha gjort at oss.
Narr oss int ti dumheitan,
uttan håll oss frå allht som e illht.
För rike e dett, å makta å ära i all evigheit.
Amen.

© Bo Oscarsson

Jamsk

Ska jag nu bli Östersundsbo och förstå vad mina blivande apotekskunder säger så kanske det är lika bra att börja öva på lite jämtländska - jamska - ord. Dagens ordlista är hämtat härifrån. Lite lustigt att inte ståscha (= flicka) är med bara...

AJU - ADJÖ (GAMMALT ORD)
BOUJK - BÖKA
DATT - FÖLL, RAMLADE
ETTRU - ETTRIG
FJÖCKLA - HÅNGLA
GOMÅNN - PUSS, KYSS
HEJT - HET, VARM
IBÖJ - A V SNÖ NEDBÖJD SKOG
JEL - KÅT
KNÖL - FULL
LEJSAM - TRÅKIG
MYA - MYGGEN
NÄ - NEJ
OUJK - ÖKA
PERAN - POTATIS
RÅV - BAKDEL
SNÅPP - VACKER, STILIG
TOUJSA - FLICKAN
UTTAN - UTAN
VEJT - VET, KÄNNER TILL
WRENSK - HINGST
YR - BRUNSTIG
ÅDERKÅLÅNN - EAU DE COLOGNE
ÄTTRU - GRINIG, KINKIG, ETTRIG
ÖLE - ÖLET

Böcker till salu

Pga flytt säljes följande böcker, alla i gott skick. Först till kvarn...


Pocket (10 kr/st plus porto):

Beard, Henry N., och Kenney, Douglas C.: "Härsken på Ringen"

Coleman, Robert E.: "Mästarens evangelisatonsplan"

Demirkan, Renan: "Schwartzer Tee mit drei Stück Zucker" (OBS! Tyska)

Gabaldon, Diana: "Främlingen"
- "Slända i bärnsten"

Hayden, Torey: "Spökflickan"

Heller, Joseph: "Moment 22"

Ingelman-Sundberg, Catharina: "Vikingablot"

Lewis, CS: "Från helvetets brevskola"

Lindberg, Bo: "Bli kristen!? Börda eller befrielse"

Sandlund, Elisabet: "Drabbad av det oväntade"

Schlink, Bernhard: "Der Vorleser" (OBS! Tyska)

Shelley, Mary: "Frankenstein" (OBS! Engelska)

Sjödin, Agneta: "En kvinnas resa"

Strieber, Whitley: "2012"

Thureson, Birger: "Das andere Kreuz" (OBS! Tyska)

Thomas, W. Ian: "Kristus vårt liv"

Vanderbeke, Birgit: "Das Muschelessen" (OBS! Tyska)

Wilde, Oscar: "The Picture of Dorian Gray" (OBS! Engelska)

Woolf, Virginia: "A Room of One's Own" (OBS! Engelska)


Inbundet (20 kr/st plus porto):

Clarke, Susanna: "Jonathan Strange & Mr. Norrell"

Ekroth, Gun: "Humoreller"

Fridegård, Jan: "Trägudars land - Gryningsljus - Offerrök" (OBS! Samlingsvolym)

Göndör, Ferenc: "A-6171 Ett judiskt levnadsöde"

Jobs, Susanne: "Johanna och Bellman"

Nemert, Elisabeth: "Den vita liljan"

Niemi, Mikael: "Populärmusik från Vittula"

Rydsjö, Elsie: "Allra kärestan min"
- "Spelar min lind"

Wood, Barbara: "Mirimis gåva"

Zimmer Bradley, Marion: "Magikerns dotter"

I en värld full av förlorade söner

Förra söndagen (14/6 -09) firades första söndagen under trefaldighetstiden med "Vårt dop" som tema i Svenska Kyrkan samt övriga kyrkor som följer den svenska ("protestantiska") evangelieboken. Detta påminde mig om ett inlägg jag började skriva för ganska länge sedan, men som sedan har blivit liggande halvfärdigt väldigt länge. Så under "avdelningen för gamla, oavslutade alster" kommer härmed ett inlägg om dopet och dess betydelse.

Man kan inte förkasta eller förkastas från en familj, blodet (eller "generna", för att använda en vetenskapligt mer korrekt term) talar sitt tydliga språk, oavsett hur mycket man försöker förneka det. Kanske är det något jag (och många med mig) behöver tänka på när vi ibland ifrågasätter medlemskapsbegreppet inom SvK och andra barndöparsamfund - medlemmar som aldrig visar sig i/visar intresse för Kyrkan - de är ändå våra syskon i Kristus, ty alla har vi döpts med samma dop!

Så skrev jag i inlägget om Doppärlan förra våren. För mig var detta en ny tanke. En tanke som fick mig att fundera ganska mycket på hur jag ser på döpta, icke-aktiva och icke-troende, medlemmar i kyrkan.

Bara för att tydliggöra en sak från början: Detta med icke-aktiva medlemmar är ett problem som inte enbart gäller "barndöparkyrkorna", utan även "vuxendöparkyrkor" dras med det. Ofta anses det vara mycket god statistik i en frikyrka (oavsett sort) om hälften av medlemmarna i matrikeln är aktiva. Och "aktiva medlemmar" i det här fallet innebär samma sak som att de visar lite intresse och dyker upp i kyrkan åtminstone några gånger per år.

Nu kan (och bör?) ni antagligen göra en invändning om ihopklumpningen av "icke-aktiva" och "icke-troende" medlemmar. För den enskilde individen är det självklart en jätteskillnad! Troende medlemmar kan av olika anledningar välja att vara icke-aktiva inom kyrkan de tillhör, om så bara för att de är dubbelanslutna till både Svenska Kyrkan och ett frikyrkosamfund. Å andra sidan så hävdas det ofta i debatten kring politikers vara eller icke-vara i Svenska Kyrkan att de är aktiva inom kyrkan bara som en språngbräda inom politiken, trots att de är icke-troende. Hur sant detta är har jag ingen aning om - och ifall det är sant är det en helt annan fråga än den kring dopet - så låt mig nöja mig med att konstatera att det inte är så enkelt att man kan sätta likhetstecken mellan "icke-aktiv" och "icke-troende".

Sett ur kyrkans synvinkel är dock dessa båda kategorier - icke-troende och icke-aktiva - "förlorade medlemmar". Förlorade i den mening att de inte tar del av Kyrkans gemenskap. Förlorade ur Kyrkans famn...

Hur bör vi alltså se på "förlorade medlemmar"? Tillhör de den kristna familjen lika självklart som oss som är "aktiva" och gärna går i kyrkan både i tid och otid, trots att de förnekar all kännedom och saknar all förståelse om Gud och dopet? "Är de döpta så är de döpta" och därmed basta, och då ska de också behandlas därefter, oavsett hur de lever ut sina liv?

Eller ska vi regelmässigt börja "slänga ut" medlemmar som inte lever upp till våra regler och förväntningar? Att slänga ut en ateist som skriver insändare till tidningarna för att provocera och se hur långt man får gå innan man blir avstängd ur Kyrkan kanske kan tyckas både harmlöst och självklart, men vem är det som i nästa led kommer att ha rätt att säga vad som är acceptabelt? Vi behöver inte gå längre än till frikyrkan av i dag (eller ännu hellre - gå till dem som inte längre är medlemmar i frikyrkan!) för att finna alldeles för många människor med sår från tider där församlingstukten gick för långt.

Nej, bättre är då att försöka nå även de förlorade medlemmarna med evangelium. Att vinna folk för Kristus snarare än att stänga ute folk som inte uppfyller kraven. Men hur?

Ska vi då göra likt fadern i Jesu liknelse om den förlorade sonen och stanna kvar hemma på gården (aka i våra egna kyrkor) och väntar på att "den yngre sonen" ska komma till besinning och återvända av sig själv. Vänta passivt istället för att försöka jaga honom världen runt i hopp om att kunna övertala - eller locka - honom om att återvända. Eller ska vi söka upp våra förlorade medlemmar aktivt, även när de lever bland horor och spenderar upp pengarna på sprit och materiell överflöd? När de knarkar och ligger utslagna på plattan? När de suger ut och lever på andra människorsbekostnad?

För att göra det konkret: om alla vi kristna bor i små kollektiv och enbart pratar med varandra, vem berättar då om Jesus får våra grannar som med stor sannolikhet är både döpta och konfirmerade, men inte varit aktiva inom kyrkan eller tron sen dess?!

Som någon en gång sa till mig - om alla som döptes och konfirmerades inom SvK blev aktiva medlemmar så skulle vi inte ha något problem med sekularisering i Sverige idag. Då skulle ateisterna och agnostikerna vara i en verklig hopplös minoritet, oavsett hur mycket de larmade och gick på! Men så är inte fallet, trots att många fortfarande döps, färre konfirmeras och väldigt få blir aktivt kristna att döma av antalet (och åldern på) gudstjänstbesökare.

Vart förlorar vi då våra medlemmar? Många döpta och konfirmerade medlemmar i kyrkorna är agnostiker, ateister och nyandliga. De som byter religion föreställer jag mig tar steget och avanmäler sitt formella medlemskap i kyrkan, även om det förstås inte besvarar frågan om dopet sätter en "livet-ut-bestående-prägel" på människan som är helt oberoende av formella medlemskap.

Låt mig tillsist dela med mig av två berättelser kring dopet som korsat min väg för att avsluta detta rätt så spretiga inlägg. Jag har hört dessa båda från de inblandade personerna, men då det är några år sedan så kan jag inte garantera till 100 % att jag minns alla detaljer fullständigt korrekt längre.

Den första kommer från en pingstkyrka som tyckte att hälften (eller exakt hur många som de hade där) aktiva i matrikeln faktiskt inte var "riktigt bra", utan ganska bedrövligt. Så för att börja uppmuntra även de som slutat gå i kyrkan men ändå fortsatt vara medlemmar så tog de upp initiativet att skicka ut brev med ett "Grattis på din dopdag". Somliga tyckte detta var ett trevligt initiativ och började åter gå i kyrkan, medan andra berättade att de hade hittat en ny kyrka och tackade för sig. Ytterligare några andra hade blivit ganska arga av brevet och hört av sig och sagt att det där med kyrkan ville de absolut inte ha något att göra med längre. Och det var ju en risk de tog. Så summa summarum så fick de några att börja gå på gudstjänst igen och en något tunnare matrikel. En framgångshistoria?

Den andra berättelsen kommer från en kristen kvinna som fick barn med en muslimsk man. Nu minns jag inte om de var gifta eller enbart sambos, men när de efter några år separerade så tog han med sig barnen hem till släkten i sitt hemland. Desperat åkte hon själv efter och lyckades få kontakt med släktingarna, som hjälpte henne att återfå barnen med argumentet att "eftersom barnen var döpta så var de kristna, och alltså var det bättre att barnen fick växa upp hos henne än hos den muslimska släkten". Så kan dopet spela roll i människor ögon.

Bokrecension: En kvinnas resa

"En kvinnas resa" är skriven av Agneta Sjödin år 2006 och utgiven av Bazar. Den är 18 kapitel och - i pocketupplagan - 222 sidor lång. Varje kapitel inleds med ett kort citat från kända tänkare som Leo Tolstoj och den heliga Birgitta eller ur böcker(?) såsom "En kurs i mirakler" och "Tomasevangeliet".

Boken handlar om Maria, en kvinna som har fått rådet att vandra den klassiska pilgrimsleden från Saint Jean Pied de Port i södra Frankrike till Santiago de Compostella i nordvästra Spanien, en vandring på närmare 80 mil. Varvat med berättelser från själva vandringen och de människor hon möter där skildras minnen ur Marias förflutna som har format henne till den hon är i dag. Minnen som hon inte har bearbetat innan, men som vandringen ger henne tid att tänka över och se i ett nytt perspektiv.

"En kvinnas resa" är uttryckligen en roman (kanske är svårt att se på bilden, men det står Roman under boktiteln), men i marknadsföringen finns en underton av att den är självbiografisk. Att Agneta Sjödin berättar sin egen livshistoria, sina egna minnen och sina egna upplevelser av vandringen.

Agneta Sjödin har som sagt var själv vandrat pilgrimsleden till Santiago de Compostella, så rimligen är miljöbeskrivningar och annat korrekt. Och att det finns folk, likt de flesta av dem som skildras i boken, som har vandrat pilgrimsleden för andra orsaker än som ett uttryck för en djupt kristen övertygelse är jag övertygad om. Detta gör att jag antar att boken bör kvalificerar in som pilgrimsroman, även om det inte är en klassiskt kristen pilgrimsvandrare som skildras.

Nej, mitt samlade intryck av boken är att det blir tillslut en ganska tunn sopp där nyandlighet blandas upp med några delar livsfilosofi och en dos kristendom. Marias minnen känns lite för extrema, lite för tillgjorda, för att verka helt trovärdiga, och jag saknar något verkligt avslut på boken. Tyvärr. Jag är besviken, jag hade förväntat mig mer. Om det sen var fel på mina förväntningar eller om boken verkligen är så tunn kanske någon annan som har läst den kan svara på?

Rekomenderad läsning

Jag är bortrest den här veckan och är tveksam om jag kommer komma åt internet under den här tiden. Men för att inte lämna er helt sysslolösa vill jag tipsa om DNs ledare från i söndags (14/6 -09):

DN: Gud på frammarsch

Och ifall ni skulle ha ännu mer tid över vill jag puffa lite för Dagens ledarbloggpost som kom som svar på DNs ledare.

Dagen: God is Back

Trevlig läsning!

Sommarresor, bloggträffar?

Kära bloggvänner!
Sommartid är resetid, och att resa är ju en underbar möjlighet att få träffas IRL!

Imorgon, 17 juni, åker jag till Rom och blir där en vecka. Befinner du dig där så får du lov att höra av dig SNABBT, för annars är det risk att jag inte hinner se ditt meddelande förrän jag kommer hem igen.

Den 10 juli åker jag sen till västkusten i en vecka. Kommer vara både i Frillesås (Halland) och på Stenungsön (Bohuslän). Jag kommer tyvärr vara rätt upptagen under den här tiden, men om någon har lust att luncha på fredagen när jag kommer ner så vore det superkul. I övrig vet jag inte hur mycket jag hinner träffas, men skicka gärna ett meddelande ändå, så ska jag se vad jag kan få in i schemat.

Efter västkustvändan är jag bara hemma och vänder, redan den 20 juli åker jag till Boden och blir där i fem dagar. Tajt "schema" även här, men som sagt var, hör av er så får vi se om vi får till något.

Tillslut kommer jag befinna mig i Lund i augusti, närmare bestämt 12-22, så alla som befinner sig i Skåne då får också höra av sig.

Övrig tid kommer jag befinna mig i Uppsala räknar jag med, så hojta gärna till om ni ska ha vägarna förbi denna anrika lärdomsstad.

Enklaste sättet att få kontakt är att antingen kommentera detta inlägg eller maila till mig direkt (mailadress finns att tillgå under min profil).

Protestantisk? del 2 - Om självförståelse

Detta är det sista av önskeinläggen som kom fram i samband med firandet av min bloggs 1-årsdag i april. Jag tackar för alla önskemål som kom in och hoppas mina svarsinlägg har berikat er och den här bloggen. Tidigare önskeinlägg finns här, här, här och här. Sist ut i raden av de som önskade ett inlägg var Johan Stenberg.

Johan skrev:

Jag skulle gärna se ett inlägg som behandlar protestantisk självförståelse. Dvs skall protesterna fortsätta i all evighet eller vad krävs för att ni skall anse den katolska/ortodoxa kyrkan vara så reformerad att protesterna kan läggas ned?

Jag tar för givet att protestanterna (åtminstone de ursprungliga reformatörerna) inte ville göra sin reformationsrörelse till något permanent separatistiskt missnöjesparti utan att målet var en reformering av den odelade kyrkoinstitutionen.

Igår skrev jag lite om min förståelse av protestantismen i allmänhet. Och mer exakt, varför jag kallar Svenska Kyrkan för protestantisk. Om jag egentligen klargjorde något med det vet jag inte, men en sak kan det tjäna till att illustrera - den protestantiska självförståelsen är långtifrån enkel och uniformerad.

*****

Till dig som är protestant: stanna gärna upp här någon minut och tänk efter hur du ser på protestantismen i allmänhet och ur Johans fråga ur synnerhet. Blogga gärna om det om du har en egen blogg. Jag har en känsla av att min förståelse för protestantismen långtifrån är representativ för alla protestanter, varken här i Sverige eller i världen i stort!

*****

Så...

För att besvara Johans undran så tror jag det enklast beskrivs med tre "generationer" protestanter. Observera att en "generation" i liknelsen inte behöver vara lika med en generation i det mänskliga släktet, utan att det mer är tre olika linjer tankemässigt.

Den första generationen är den generation som bryter med Urkyrkan. De gråter blod, svett och tårar över denna brytning men anser sig själva inte ha något annat val än gå bort från Henne.

Den andra generationen är den generation som är indoktrinerade med Urkyrkans förfall och är stolta över att vara protestanter.

Den tredje generationen är den generation som frigör sig från tidigare generationers förutfattade meningar och återupptäcker skönheten och det goda med den Ursprungliga Kyrkan.

Poängen med denna liknelse är att protestanter av den första generationen antagligen inte skulle vilja något heller än att gå tillbaka, men att de antagligen är för besvikna, att det finns för mycket hätska ord (som varit bättre osagda) och att såren från splittringen oftast går för djupt för att det ens ska finnas någon väg tillbaka för dem oavsett hur mycket reformer som Urkyrkan gör.

Den andra generationens protestanter ser inget behov av återförenas. Eller åtminstone så har de ingen vilja till det. För att de skulle ens kunna tänka på att återförenas så skulle det snarast handla om Urkyrkans omvändelse till att bli likt den nya Kyrkan. Och då kan den nya Kyrkan - i stor nåd mot den gamla - vara storsinta nog att ta emot dem.

Först i och med den tredje generationens protestanter finns det en möjlighet att nå en dialog och därmed nå ett slut för splittringen. Men det olika sätt som olika människor vill och försöker uppnå det på. Somliga konverterar på egen hand. Andra väljer att stanna och försöka reformera sitt eget sammanhang i hopp om att en dag nå en återförening mellan samfunden, och då kanske främst genom - som sagt var - reformation av sitt eget samfund och inte genom att vänta in att Katolska/Ortodoxa Kyrkorna ska förändra sig och bli mer protestatiska. För att om man får det protestantiska samfundet att bli likt det goda i Urkyrkan (om än med en "lokal" prägel), hur skulle då Urkyrkan kunna förneka protestanterna fullt medlemskap?

För den Katolska Kyrkan är ju redan till viss del reformerad. Att kalla henne "protestantisk" kanske är till att överdriva, men vad jag har förstått så har Luthers kritik (OBS! jag inte läst Luthers teser som hans spikade upp för diskussion) till viss del redan "erkänts" genom att förändringar har skett i linje med kritiken. Bland annat så finns bibelöversättningar på det lokala språket även i Katolska Kyrkor och mässan firas även den på det lokala språket. Psalmböcker förekommer även i Katolska Kyrkor. Avlaten är inte avskaffade, även om själva avlatshandeln är avskaffad sedan länge. Osv.

Så vad vill jag säga om den protestantiska självförståelsen och om katolsk reformation egentligen? Två saker:

a) Att den Katolska Kyrkan egentligen redan är tillräckligt reformerad för att seriösa återföreningsdiskussioner med "tredje generationens protestanter" skulle vara fullt möjligt. Det skulle förvisso helt klart underlätta om de fick bemötas av "tredje generationens urkyrkliga", dvs bemötas av människor som ser och lyfter fram det goda i den andres arv, snarare än självgoda människor som likt "andra generationen" står och slår sig för bröstet och tycker det är bra att de återvänder till moderkyrkan. Om detta är en reformation som är nödvändigt för en återförening eller bara en önskvärd attitydväxling som är högst önskvärd överlåter jag åt någon annan att avgöra.

b) Att oavsett hur gärna jag än skulle vilja så har jag allt som oftast svårt att tro på det mirakel (men inget är omöjligt för Gud!) som skulle göra att både protestanter och katoliker skulle vara tillräckligt i fas vid samma tillfälle för att en återförening ska ske. Det känns som om det alltid kommer finnas en eller annan sakfråga som folk kommer stirra sig blinda på/se som omöjligt hinder att ta sig förbi. Alltifrån ordningsfrågor så som kvinnliga präster och homoäktenskap till teologiska frågor så som helgonens förböner.

Min bedömning av det protestantiska lägret är att de flesta ligger mellan andra och tredje generationens tänkande. Vi är tredje generationen i den mening att vi har börjat se och uppskatta kyrkofäder och Urkyrkans traditioner på ett helt annat sätt än vad jag har fått intryck av att folk gjorde tidigare. Samtidigt är vi andra generationen då vi inte kommer oss för att ifrågasätta varför vi är protestanter. Det är något vi är av födsel och ohejdad vana. Vi är stolta över att vara kristna och filosoferar inte så mycket över vilken etikett vi sätter på oss. Jag gissar att du, Johan, gör ungefär samma bedömning och med din fråga vill väcka oss protestanter till att ifrågasätta detta mer än vad vi gör, eller...?

Hur ser ni katoliker på denna fråga? Hur mycket behöver de protestantiska kyrkorna förändras för att räknas som fullvärdiga kyrkor i Kristi Kropp här på jorden? Hur mycket återstår innan vi återigen ska kunna ha full gemenskap?

*****

Jag har i inlägget genomgående valt att tala om Urkyrkan snarare än Katolska eller Ortodoxa Kyrkan. Detta för att göra inlägget mer allmängiltigt. Om det känns för stort för att läsa in hela Kristi Kropp med alla dess samfund och kyrkor så läs in ditt eget samfund kontra det som ni en gång i tiden bröt er loss ifrån. Och kom ihåg att även Katolska och Ortodoxa Kyrkan - hur gärna de själva än talar om sig själva som Urkyrkan, den Enda Sanna Kyrkan, osv - egentligen också är splittrade grenar. Bara sisådär 1000 år gamla splittringar snarare än 500 år (eller nyare), men om det gör splittringen mer acceptabel vill jag ifrågasätta.