måndag 31 augusti 2009

"Eukaristin skapar Kyrkan"


"Eukaristin skapar Kyrkan". Så sa man de första tusen åren i kyrkans historia. Åtminstone om man får tro Peter Halldorf (men han brukar ju anses som relativt inläst på det han säger). Sen vändes perspektivet, framförallt i väst, så att man sa "Kyrkan skapar eukaristin" istället. Den vändningen ger ett helt annat perspektiv på både Kyrkan och Eukaristin.

Tänka till exempel på skillnaden i ljuset av att somliga kyrkor är väldigt restriktiva med vilka som är välkomna att ta del av nattvarden.

Genom att utestänga människor från nattvarden, sett med den äldre synen, så förminskar man aktivt Kyrkan. Att i det läget överhuvudtaget komma dragande med "eukaristin är den förverkligade enheten, inte vägen fram" är just att ställa sig i vägen och hindra den förverkligade enheten - varken mer eller mindre!
_
Om man istället tror att den nyare ordvändningen är den sanna så gör de kyrkor som utestänger människor rätt. Åtminstone om man nu med kyrkan enbart menar sitt eget samfund i alla fall, annars så är det ju lika fel ändå!
_
Vad i detta perspektiv är Kyrkans Tradition - de första tusen åren eller de senaste tusen åren - och vad är det vi bör följa i slutändan?

söndag 30 augusti 2009

Mer tankar kring nattvarden


Grunden för min kristna tro och min gudstjänstutövning lades inom Lyckebokyrkan (mission/baptist). Där firas nattvard ungefär en gång per månad. Att jag då reagerade så häftigt på att jag inte fick gå till nattvarden när jag var i Rom är minst sagt underligt. Eller är det inte det? Är det skillnad på att "nattvardsfasta" en söndag pga att det inte erbjuds kontra pga att jag är utestängd från nattvardsbordet? Ja, för mig är det stor skillnad däremellan.

Vill jag försöka att få min reaktion att låta from kanske jag skulle kunna dra till med att "den bara speglar en liten skärva av Jesu smärta över att Hans Kropp - Kyrkan - är splittrad". Men det är kanske att ta för stora ord i min mun.

Nu tycker jag föralldel att - om det nu är så viktigt att ha exakt rätt teologisk syn på nattvarden - Katolska Kyrkan i någon mån gör "rätt" i att utestänga mig, då min personliga syn är betydligt mer vidsträckt än Katolska Kyrkans. Eller kanske ska jag säga att min nattvardssyn är mer mångdimensionell?
_
Låt mig försöka förklara genom att nämna några exempel på dimensioner som jag ser i nattvarden:
_
- Den uppoffrande dimensionen: Har ni sett Disneys Aladdin-film? Minns ni scenen där Aladdin delar brödet han just har snott från marknaden, men sen ger bort sin bit till några hungriga barn? Detta är så långt ifrån dogmer och exakt rätt ord av rätt person som man kan komma, men likväl symboliserar detta en dimension av nattvarden för mig. Att bryta brödet och dela med sig till sin nästa. Fullständigt oandligt, men likväl är den typen av uppoffringar en fullständigt integrerad del av min tro. "Vad ni har gjort för dessa mina minsta, det har ni också gjort för mig". Att förneka denna medmänskliga dimension av nattvarden, det är för mig att förminska tron på Kristus. Det är att försöka förneka att lemmarna i Kristi Kropp svälter och lider nöd.
_
- Åminnelsedimensionen: "Gör detta till minne av mig". Judarna fick i uppdrag att prata om lagen i hemmet, i statsporten, när de var ute på vandring, osv. Jesus gav oss nattvarden under en måltid. Om vi varje gång vi äter eller dricker (må det vara frukost, lunch, middag, fika, vattenpaus, eller något annat) påminner oss om Jesus, skulle det inte vara ett steg på väg mot att "be ständigt" som Paulus uppmanar oss om? Ett väg mot större helighet?
_
- Den fyrdimensionella dimensionen: "Ge oss idag vårt dagliga bröd" uppmanar Jesus oss att be, men "människan ska inte leva enbart av bröd". Precis som jag anser att det är viktigt - att det borde vara självklart - att påminna sig om att mat för dagen inte är en självklarhet när vi äter, likaså är det uppenbart för mig att nattvardsbrödet inte enbart är vilket bröd som helst. Det är inte brödet som sådant som vi ska leva av när vi firar nattvard tillsammans. Nattvardsbrödet och -vinet är "fyrdimensionellt".
_
- Gemenskapsdimensionen: Nattvard firas alltid i en gemenskap. För mig finns inget annat alternativ. Gemenskapen kring nattvardsbordet är fundamental. Oavsett om prästen (eller lekmannen, biskopen eller om det så är påven själv) läser alla korrekta ord så blir det ingen nattvard om det inte finns någon gemenskap som firar nattvarden tillsammans. "Nattvarden är den förverkligade enheten" som mina katolska vänner älskar att citera, därför blir inte heller ett nattvardsfirande med en person någon nattvard, för att en person kan inte ha en förverkligad enhet med sig själv.
_
- Den biologiskt-kemiska dimensionen: Liksom brödets molekyler separeras, tas upp och fördelas i kroppen och integreras i de celler där det behövs, och där fullt ut blir en del av kroppen som åt brödet, på samma sätt är det med den andliga biten i nattvarden. Den tas upp och integreras fullt ut med människan där det behövs, och utan att lämna små "Jesusbitar" flytande runt i en person så blir personen likväl lite helare, lite heligare av nattvarden. Det märks kanske oftast inte, men hur ofta märker du vilken nytta som brödbiten du åt till frukost gjorde för dina celler?
_
- Kropp och blod-dimensionen: För denna tro har kristna lidit martyrdöden anklagade för kannibalism Lärjungarna upprördes över Jesu ord om att hans kött och blod var verklig föda så pass mycket att de lämnade honom, och Jesus korrigerade dem inte genom att säga att han bara menade det bildligt eller symbolisk, utan frågade sorgset apostlarna om även de tänke överge honom. Detta tillsammans med vittnesbörd i stil med: "Människan är inte gjord för att kunna äta människokött och människoblod, därför uppfattar de mänskliga sinnena nattvardsgåvorna fortfarande som bröd och vin". Ungefär så sammanfattar en av ökenfäderna erfarenheten av mötet med Gud i brottningskampen mellan en symbolisk eller en bokstavlig nattvardssyn. Flera vittnesbörd om hur nattvardsbröd helt plötsligt blivit bokstavligt till kött (även för människors fysiska sinnen), gör det svårt för mig att förneka en bokstavlig nattvardssyn.
_
Min kropp och blod-dimension motsvarar kanske den katolska läran om nattvarden (i alla fall så som jag uppfattar den), men för mig blir det en väldigt endimensionell syn att enbart beakta den dimensionen av nattvarden.

lördag 29 augusti 2009

På egen hand

Jag har, uppenbart, valt att kalla min blogg för "På vacklande ben". Rent logiskt så finns det en underton av "På egen hand" i det. Jämför barnet som vacklar när det försöker lära sig gå. Det vacklar - men endast om föräldrarna släpper taget och försöker få barnet att gå på egen hand. Det barn som ännu håller kvar i sina föräldrars händer är mycket stadigare.

Visst behöver det komma en dag då barnet måste få lära sig att gå på egen hand, inte bara klänga fast vid mamma och pappa hela tiden, och för den processen måste föräldrarna tillåta sig att ta ett steg bakåt och se på när barnet vacklar, kanske till och med trillar, men ingen förälder skulle komma på idén att låta barnet gå på egen hand redan från början! Och det är i den situationen jag gärna tänker på mig själv som kristen, och i någon mån den verkligheten jag försöker spegla i min blogg. Jag vacklar ibland, men klarar mig utan att krampaktigt klamra mig fast vid någon/-ra specifika personer, en specifik kyrka/församling eller något specifikt samfund. Jag ser alla dessa händer som omsluter mig, men jag ser också hur de ger mig plats att försöka gå själv. Kanske är detta självbedrägeri - hur kan en ensam människa vara kristen på egen hand - men någonstans, vid någon punkt i våra liv, är jag helt övertygad om att vi behöver "befria oss" från kollektivet och bli individer i vår Faders familj!

Som kristen har vi två föräldrar att hålla stadigt i handen - Gud vår Fader och vår moder Kyrkan. Vi behöver lära oss det liv Jesus pratar om, att "tillbe Fadern i ande och sanning", och till vår hjälp har vi fått Faderns två händer: Jesus, vår broder, och den helige Ande. För de dagar och stunder som Jesus mest tycks vara en historisk person och kontakten med Anden inte direkt flödar så har vi hjälp av Kyrkans händer. De kristna människornas exempel. Helgonens exempel. De sedan länge döda ända fram till de nu levande - alla erbjuder de händer som stöttar oss när vi vacklar, om vi är redo att ta emot den hjälpen. Ett "Kan själv!" blir lika fåfängt som idiotiskt! Det blir ett förnekande om den heliga Andes hjälp genom en annan människa.

Den erfarenheten påmindes jag av Annelis inlägg "Gud känner inga avstånd" igår. Hon skriver:

På egen hand försöker vi lösa våra problem, besluta hur vi skall handla. Då stöter vi på hinder.

Till slut vädjar vi till den makt som står till buds. Hur stort vårt behov av hjälp än är, så uppfylls det.

Att lita på Gud är främmande för många. Ända sedan barndomen har vi fostrats att klara oss själva. Inte ens när vi varit i desperat behov av hjälp, har vi vågat be.

[...]

Men så småningom upptäcker många som jag, att Gud aldrig varit långt borta. Vi lär oss att lita på Gud i stället för att lita på oss själva.

Jag har inget att vara rädd för. Gud hjälper mig alltid på vägen.


Gud är alltid den som hjälper, men oftast skickar Han sina vänner - människorna - till att hjälpa den medmänniska som vacklar för stunden. Kanske kan jag räcka min hand till någon idag, imorgon kan det var jag som behöver hålla fast i någonannans. Tillsammans står vi stadigare!

fredag 28 augusti 2009

Tips: Intressant artikel

Vill passa på att tipsa om "Prins Eugen följde sitt samvete", en Under Strecket-artikel i SvD häromdagen. En artikel som lika gärna kunde ha en titel som "Prins Eugen, mer än målarprins" eller (i lite kyrkligare språkdräkt) "Prins Eugen, en godhetens apostel".

Tack till Anneli på Garm som tipsade!

torsdag 27 augusti 2009

Tips: Andliga möten i höst

Här kommer tips på två andliga höjdpunkter i höst. Tyvärr ligger de i lite fel ända av landet för mig då jag snart flyttar norrut, men låt inte det hindra er!

Pilgrims höstmöte: "Andliga härdar"


Nya Slottet Bjärka-Säby, 30 okt-1 nov 2009

Se även:
http://www.tidskriftenpilgrim.nu/



Taizémöte i Lund

Lund, 13-15 november 2009

Se även
http://taizelund09.wordpress.com/

onsdag 26 augusti 2009

Intressant bok?

Fick syn på ett blogginlägg av Stanley Sjöberg angående en bok som beskriver de "föreuropeiska" kyrkorna i Asien och arabvärlden. Boken heter ”The lost history of Christianity” (på svenska ”Kristendomens glömda historia”??) av Philip Jenkins.

Just denna gren av kristendomen, och då framförallt de Tomaskristna, fascinerar mig allt mer och är något jag gärna skulle läsa mer om. Är ovanstående en bra och saklig bok i ämnet, eller finns det bättre introduktionsverk?

En annan period av kristendomens historia som jag skulle vilja läsa mer om är den irländska/keltiska kristenheten. Någon som har tips på bra böcker i det ämnet, nu när jag ändå efterlyser boktips.

tisdag 25 augusti 2009

Var inte rädd


Excelsis har varit i Taizé och har skrivit en lista på 100 tankar därifrån. Punkt...
96: 365 gånger säger skriften, ”var inte rädd”
...fångade min uppmärksamhet. Kanske borde det göras en "365 dagar utan rädsla"-andaktsbok av det hela med bibeltexterna rakt av. Eller så borde det kanske tydligare infogas i tidegärden, i den dagliga bönen.

Var tapper och stark. Min frid ger jag er. Var inte rädd.

Låta det bli som taktfasta hjärtslag i bönen, i bibelläsningen. Var inte rädd.

måndag 24 augusti 2009

Se inte ner på människor

Gårdagens evangelietext:
Lukas 18:9-14 (mina fetmarkeringar):

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: ”Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Gårdagens lärdomar från predikan:

1) Se inte ner på människor! Det finns (kanske) rättfärdiga människor, men den som anser sig själv så from - eller åtminstone bättre än andra - begår den synd som sårar Jesus mer än någon annan!

2) Jesus ser alltid upp på människor. Jesus ser upp på Sackaios i trädet (Luk 19), äktenskapsbryterskan i templet (Joh 8), kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4), folkmassan vid bergspredikan (Matt 5-7), osv. Jesus sätter sig ständigt ner och ser upp på människorna!! Enda gången när han ser ner på människorna är när han hänger på korset...


*****

Predikan, för den som är intresserad, finns tillsvidare tillgänglig på Sankt Ansgars hemsida (vänstra spalten, 11 sönd e Trefaldighet, 23 aug 2009).

fredag 7 augusti 2009

Självuppfyllande fördomar...

...eller "Det går i cirklar"

Jag diskuterade den Kristna studentrörelsen i Sverige (Kriss) för några dagar sedan med en av mina frikyrkliga vänner som är engagerad i Kriss Uppsala (även kallad Unitas och Universitetskyrkan). Han konstaterade att Kriss har fått ett rykte om sig att vara vänstervridet, liberalteologiskt och homofilt, och att lokalavdelningen i Uppsala till och med hade fått kritik för att de inte var lika "radikala" som den nationella rörelsen på dessa punkter.

Det tyckte han var synd. Kriss säger sig själva vilja vara en ekumenisk rörelse för kristna studenter, men i och med detta rykte så väljer många högervridna och/eller konservativa kristna att söka sig till andra kristna studentföreningar istället, samtidigt som de som är vänstervridna och liberala söker sig till Kriss just för att finna likasinnade. På så sätt blir det sant att Kriss är liberalt och vänstervridet - oavsett om det var en fördom eller verklighet från början. (Och att jag skriver detta lär väl knappast minska folks associationer/fördomar om Kriss).

Vad är hönan och vad är ägget? Vad är från början en fördom som sedan besannades och vad var sanning från början och blev sedan likt en fördom?

På samma sätt kan man resonera kring många andra kyrkor och samfund. De som gillar att jobba med hemlösa á la Frälsningsarmén söker sig till Frälsis, de som gillar högljutt tungotal och karismatik söker sig till Livets Ord eller Pingst, de som gillar scouter och "social kristendom" söker sig till Missionskyrkan, de som gillar lättsam förkunnelse och anonymitet söker sig till Svenska Kyrkan, de som gillar konservatism, liturgi och dogmer söker sig till Katolska Kyrkan, osv.

Nu säger jag inte att alla enskilda medlemmar i dessa samfund och organisationer uppfyller dessa "sanningar", men att fördomen/ryktet i sig får folk att välja kyrka utifrån var de tror att de passar in/trivs bäst. Och så fortsätter kristenheten att vara splittrad generation efter generation, inte för att vi skiljer oss åt teologiskt utan för att vi vaktar vår egen nisch, vår egen kultur och framförallt vårdar våra fördomar om att "de andra är nog inga riktiga kristna"!

måndag 3 augusti 2009

1 av 9


Kristen Vänsters blogg finns en uppräkning som fick mig att haja till rätt rejält (mina fetmarkeringar):

En av de viktigaste möjligheterna med vårt Manifest för en kristen vänster är den ökade möjligheten att kommunicera med de svenska väljare som definierar sig som troende.

Det är en stor grupp,

Åtminstone 500.000 av medlemmarna i Svenska kyrkan är att betrakta som aktiva och för vilka denna identitet är viktig.

Cirka 300.000 väljare är medlemmar i våra klassiska frikyrkor

Cirka 100.000 är romerska katolska ekännare och lika många kristna ortodoxa, orientala och östliga.

Mellan 100 och 200.000 av de 400.000 muslimer som finns i Sverige idag är att betrakta som aktiva troende och regelbundna moskébesökare.

Till detta kommer judar, buddister, hinduer och andra.

Vi talar alltså om mer än en miljon väljare som närmar sig politiken med en personlig tro.

500 000 + 300 000 + 2 x 100 000 = 1 000 000 aktivt kristna i Sverige! Det är mer än var tionde svensk! 1 miljon av 9 miljoner, eller var nionde svensk... Tillsammans är vi många!!

Nu vet jag inte vad Broderskaparna baserar dessa siffror på, men skulle väl gissa på officiellt inrapporterade siffror för "Stöd till trosamfund" eller något liknande, dvs förhoppningsvis siffror som går att lita på.

Att 1 av 9 är aktivt kristna borde ge oss råg i ryggen och inse att även på små arbetsplatser med bara några få anställda eller i skolklasser om upp till 30 personer är statistiskt sett mycket stor chans att en eller flera av de anställda/eleverna är kristna.

Dessa siffror är något som imponerar betydligt mer på mig än vad Jesusmanifestationen gjorde (och 15 000 är faktiskt bara 1,5 % av hela Sveriges kristna befolkning, om nu 1 000 000 kristna stämmer).