onsdag 30 september 2009

Bokrecension: Christ the Lord: Out of Egypt

"Christ the Lord: Out of Egypt" är skriven av den amerikanska 'vampyrförfattarinnan' Anne Rice (känd för bl.a. "Interview with a Vampire", på svenska "En vampyrs bekännelse", som även har filmatiserats). Det amerikanska orginalet utkom 2005, är 301 sidor och 26 kapitel lång. Den svenska översättningen "Ut ur Egypten kallade jag min son" utgavs 2008 av Marcus förlag. Boken är en första i en serie, där del två "Christ the Lord: The Road to Cana" gavs ut 2008 och del tre "Christ the Lord: The Kingdom of Heaven" ännu inte har något publikationsdatum. Wikipedia antyder att Annes tanke är att det totalt ska bli fyra böcker i serien.

Jesus är sju år gammal och bor med Josef, Maria och halva släkten - mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kusiner - på Snickaregatan i Alexandria när boken börjar. Och den börjar med att Jesus dödar en av de äldre pojkarna som bor på samma gata i ilska över att han är en översittare som gör de yngre barnen illa, inkl. Jesus själv. Jesus vill helt enkelt inte att han ska leva längre - helt oskyldigt - men blir lika förvånad som resten när hans önskan besannas! I förvirringen och uppståndelsen kring händelsen lyckas Jesus själv återuppväcka pojken, vilket inte direkt lugnar ner någon!

Josef annonserar mitt i paniken att familjen ska återvända till 'Det Utlovade Landet' eftersom Herodes har dött, något som ingen annan vet då inga bud ännu nått fram till Alexandra från Jerusalem. Josefs profetia visar sig dock stämma, och snart därefter lämnar familjen Alexandria.


Boken tar därifrån läsaren med på resan över Medelhavet, ankomsten till Israel, påskfirandet i Jerusalem, uppror och familjens - släktens - etablering i Nasaret i Galileen. Samtidigt kämpar Jesus med vem han är, både utifrån omgivningens antydningar och förväntningar, och utifrån varför han tycks ha makt över vissa saker genom att bara vilja dem. Vad hände egentligen i Betlehem efter han föddes där? Varför ifrågasätter fariseerna i Nasarets synagoga att Josef är hans far? Och vilken roll spelar ängeln som uppenbarade sig för hans mor i Nasaret?


Anne har mycket medvetet valt att presenterar en Jesus i en judisk kontext, en Kristus som är helt utblottad på det gudomliga (Fil 2:6-7) till den grad att han inte ens själv vet vem han är utan tvingas upptäcka det med hjälp av vad folk berättar för honom om vad som har hänt och utifrån vad som händer omkring honom. Hon har gjort gedigna efterforskningar och följer i stort sett de kanoniska evangelierna samt vissa av NTs apokryfiska skrifter som Jakobs protoevangelium (ett av de förkastade evangelierna som anses relativt renlärigt), och väver samman detta detta till en färgrik och levande berättelse med ett virrevarv av personer och släktingar till Josef och Maria. Ja, hon går till och med så långt att hon skriver i en efterkommentar att utmaningen att skriva dessa böcker inte låg i att skriva om Jesus som en homosexuell, gift med barn eller ens som upprorsmakare, utan utmaningen låg just i att skriva en trovärdig berättelse om Jesus Kristus, Guds Son.


Av Anne Rice har jag tidigare läst ovan nämnda "En vampyrs bekännelse", vilken jag inte var speciellt imponerad av, så det var med viss skepsis som jag tog mig an denna bok efter att ha hittat den på Uppsala stadsbibliotek. Vad skulle jag förvänta mig av en "vampyrförfattare" som helt plötsligt fick för sig att börja skriva om Jesus?!

Jag gillar boken skarpt! Mina egna författardrömar jag jag på hyllan för flera år sedan, men hade jag gett mig på att skriva om någon av de bibliska huvudpersonerna så hade jag gjort som Anne. Tagit den bibliska kanon, tittat på vad som finns att få tag på kring den kulturen, använt apokryfiskt material där det verkar lämpligt och kryddat det med legender, mystik och färgstarka personligheter. Försökt göra det till en levande och trovärdig - möjlig! - berättelse. Troligtvis hade jag inte ens lyckats hälften så bra som Anne Rice, men det jag vill poängtera är just att jag gillar hennes ingång till berättelsen. Detta är ingen predikan, det är mer en kärleksförklaring till människorna! Till Jesus själv, till Josef och Maria, till Jesu halvbröder, mostrar, kusiner, gammelfastrar och så vidare. De tillåts både tro och tvivla, de tiger och de hoppas. Och mitt i allt ett barn som är något mer än ett vanligt barn...


Ska jag säga något negativt om boken så är persongalleriet lite rörigt. Det är lite för stort. Och i och med att alla är släkt till höger och vänster så blir det ganska roddigt. Men utöver det kan jag bara säga en sak: Läs boken! Själv ska jag köpa del två i serien snarast möjligt.

tisdag 29 september 2009

Tips: Katolsk-ortodox återförening i sikte?


http://www.ncregister.com/daily/catholic-orthodox_unity_in_sight/

Är detta sant?! Åh! Vad jag önskar att det vore sant! Be att det är så, vänner. Be! Be under tårar, be under jubel. Dansa likt kung David, spela harpa, trumpet och klinga med cymbaler. Sjung Halleluja, Gud är god!

Ja, jag vet att den här nyheten nu börjar bli ganska "gammal" - två veckor - men läs den ändå!! Jag upprepar - läs!

måndag 28 september 2009

Mitt möte med kristendomen och Lyckebokyrkan

Kära bloggläsare!

För det första vill jag varna för att det är ett väldigt långt inlägg med många associationer och lösta tankar åt både höger och vänster, men jag har låtit dem stå kvar i hopp om att de ska ge en känsla av den komplexa helhet som var mitt liv under de år som denna text täcker snarare än en text som är slimmat fokuserad på kyrkan.

För det andra är det ett för mig väldigt personligt inlägg. Många gånger har jag stannat upp när jag har skrivit detta och ifrågasatt huruvida jag ska ta med vissa grejer, både för att det är väldigt personligt för mig men också för att det berör andra människor i min närhet som jag inte vill "hänga ut". Nu låter jag all denna brokiga text stå kvar,
så se inte detta som ett exakt facit, utan som ett "Så här minns jag - rekonstruerar jag - 'processen' just i september år 2009". Jag skulle troligen ha lyft fram andra händelser eller uttryckt mig på andra sätt för något år sedan och kommer med största sannolikhet tolka om vissa moment i historien i framtidens ljus. Utöver detta är självklart alla minnesfel mina fel och ingen annans.

Tack på förhand!

/Johanna G.


*****

Se även tidigare inlägg i denna "serie-som-inte-är-en-serie": Mitt möte med Bjärka-Säby, katoliker och Taizé. Fast, för den som har missat tidigare delar, kanske det kan vara bra att läsa detta detta är inlägget först trots allt, då detta handlar om "hur allt en gång började", dvs hur det kom sig att jag hamnade i kyrkan överhuvudtaget.


Min trosvandring började i Storvreta frikyrkoförsamling (numera Lyckebokyrkans församling) långt innan jag kom till Taizé eller Bjärka-Säby. Jag säger att min trosvandring började där, trots att jag är både barndöpt vid fyra månaders ålder och fick en barnens bibel (jag inte kan minnas att vi senare någonsin läste ur den) när jag var fem år i Svenska Kyrkan. Låt dock detta inte bli till en diskussion kring barndopets vara eller icke-vara, utan helt enkelt konstatera att någon medveten tro föddes inte hos mig av någon av dessa tillfällen.

Till min andliga bakgrund hör, utöver mitt barndop, att jag kommer från ett i det närmaste ateistiskt hem. Jag säger "i det närmaste" helt enkelt för att tron var inget vi pratade om, till skillnad från den underton dagens aggressiva ateister gett ordet. Tron var helt enkelt en ickefråga. Längre tillbaka i släkten har jag haft ett antal frikyrkligt aktiva, bland annat var farfars farbror (eller var det farfars farfars bror?) med och startade baptistförsamlingen i Storvreta, men bland nu levande generationer så är tron och individens frälsning ingen större fråga.

Till den sociala bakgrunden var en i mellanstadiet allt tydligare utfrysning och mobbing av mig. De vänner jag hade var inte många, men det var i alla fall några stycken, fast ju längre tiden led, desto längre gled vi ifrån varandra. Personligen tyckte jag inte så synd om mig själv på den tiden, jag trivdes väldigt bra med att antingen spela kort eller bara sitta och läsa bok på rasterna i skolan. När det talades om mobbing på lektionerna så hade jag inte en tanke på att jag själv kunde vara drabbad, tvärt om har det tagit mig flera år att verkligen sätta den "stämpeln" på mig själv: Jag var mobbad. På så sätt är utfrysning en väldigt "förrädisk" form av mobbing.


Det hela började alltså i Lyckebokyrkan. Jag blev scout. SMU-scout. En klasskompis på mellanstadiet (ja, jag blev scout relativt "sent" i livet) drog med mig till scouterna under förevändning om att man fick paddla kanot och äta godis på scoutkvällarna (som undantag till lördagsgodis-regeln; ska dock inte avslöja vad som drog mest). Sanningshalten i att man fick äta godis var nog inte speciellt hög, men jag blev fast för kanotingen och gemenskapen. Trosbiten var jag inte speciellt intresserad av överhuvudtaget - tvärt om tyckte jag det var mycket pinsamt att prata om det ens i så "ytliga" termer som att min farmor åkte till kyrkogården och skötte om mina bortgånga släktingars gravar! Men att scouterna hade med kyrkan och tron att göra reflekterade jag inte över, trots att vi var i kyrkan och t.ex. hade scoutinvigningarna i samband med gudstjänster.

Lyckebokyrkan är en ekumenisk församling, formellt knuten till Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet, men har även en stor andel pingstvänner i församlingen. Man är helt enkelt frikyrkan på orten, rent praktiskt har samfunden ingen direkt framträdande position i församlingens liv. När jag säger att Lyckebokyrkan är en "ekumenisk, mission/baptist-församling" så tycks de flesta fästa sig vid "baptist"-biten. Själv har jag - i den mån jag identifierat mig med något samfund, alltid sett mig själv som SMU:are och senare missionare utifrån att vi var SMU-scouter. Att min första pastor även lär ha varit uttalad missionare kan ju förstärka den sidan, även om det inte var något jag var speciellt medveten om förrän långt senare. Det ekumeniska drivet i mitt liv har jag med mig redan från denna min första kyrkkontakt, medan olika samfunds vara eller ickevara sällan har framstått som viktigt för mig. Den baptistiska delen av Lyckebokyrkan hade jag t.ex. inte funderat över alls förrän efter Bjärka-tiden.

Något år efter att jag blev scout, närmare bestämt när jag började högstadiet, fick vi scouter som skulle börja sjuan en inbjudan till att komma även på tonår i kyrkan. Utan att reflektera så mycket över det så gick jag dit och började delta även i den verksamheten.

Senare har jag insett att detta att "få över" unga människor från en verksamhetsgren till en annan inom kyrkan anses vara något av det svåraste som finns. Att man gillar scouting är ju ingen garanti för att man ska trivas på tonår! Inte heller är övergångar som söndagsskola-barnkör m.fl. direkt "logiska" utanför den rent kyrkliga aspekten på det hela, men att man är troende är ju ingen garanti för att man gillar vare sig friluftsliv eller körsång...

Men som sagt var, jag började på tonår och körde parallellt med både scout och tonår ett tag. På tonår hade vi andakter i slutet av kvällarna och jag deltog utan att ifrågasätta. Att vissa av mina kamrater var "modiga nog" att formulera egna böner när tillfälle gavs fann jag lite märkligt och lite "överandligt" men inte skrämmande.
Lite märkligt kan tyckas med tanke på min "trosstatus", men redan mycket tidigt ställde jag upp och läste bibeltexter inför församlingen på gudstjänsterna som vi tonåringar höll i, och dylikt. Rent praktiskt har dessa "framträdanden" inför församlingen rent krasst inneburit att jag genom skolan i princip aldrig har haft scenskräck inför att presentera något inför klassen, jag har varit van vid betydligt större "publik" från kyrkan.

Tyvärr - säger jag nu i efterhand - slutade jag med scoutingen mindre än ett år efter att jag började på tonår. Anledning? En av mina kompisar på tonår blev ledare på scout och bräcklig som jag var på den tiden efter en längre tids mobbing/utfrysning så klarade jag inte riktigt av att hantera att ha två olika typer av relationer till någon människa vid den tiden. Men tro inget annat än att jag trivdes riktigt bra på tonår, för det gjorde jag verkligen. Gemenskapen var underbar, andakterna mysiga och aktiviteterna en blandning mellan väldigt lättsamt och djupt allvar i en kombination som gjorde underverk för min sargade själ - jag fick vänner. Tack och lov kom jag tillbaka till scoutingen som ledare själv ett flertal år senare (även om scouterna i många fall då kunde mer om scouting än vad jag som ledare gjorde!).
Återkommer till mer scouting lite senare.

Under mitt första tonårsläger, "Tusen eldar" på Björkögården sommaren efter att jag hade slutat sjuan, satt jag och en av de äldre tonåringarna från vår grupp en sen kväll nere på bryggan och pratade. Egentligen var det nog mest hon som pratade. Hon beskrev hur vågorna som rullade in, naturen och allt det stora fick henne att ifrågasätta "Hur kan folk INTE tro på Gud när de ser och upplever allt detta?" och "Varför pratar man inte mer om Gud på scouterna när man har allt detta omkring sig jämnt?". Jag kunde inte annat än att hålla med. För mig är detta en av de första och tydligaste minnena jag har att jag uttryckte någon form av aktiv - eller passiv - Gudstro. En första trosbekännelse. Det hade tagit mig över två år att nå dit, men detta är en av de första milstolparna på min trosvandring.


I åk 8 var det så dags för konfirmation, för mig precis som för de flesta andra svenskar. Av någon anledning hade jag redan innan bestämt mig för att konfirmera mig i Ärentuna församling, dvs Svenska Kyrkan, och inte i Lyckebokyrkan trots att det var där jag var aktiv. Jag minns inte längre varför jag hade bestämt mig för detta, men jag gissar att det hänger samman med att min syster hade konfirmerats inom Svenska Kyrkan året innan och att det helt enkelt var så jag ansåg att det skulle gå till. T
rots mitt beslut att konfirmeras inom Svenska Kyrkan så blev min konfirmationsläsning ett ekumeniskt samarbete mellan Ärentuna församling och Lyckebokyrkan, något jag blev tacksam för under själva läsningen, för då kunde vi dela gruppen så att vi som var mer intresserade över tron som sådan kunde hamna i en grupp och de som mest var där för att få presenter kunde hamna i en annan grupp. Trots detta vet jag inte om min tro egentligen fördjupades speciellt mycket under konfirmationsläsningen. Min trosbekännelse löd "Jag tro på något Högre", men jag hade svårt att sätta in de kristna trosbegreppen som relevanta för min egen tro. Jag hade kyrkan och tonårsgängets gemenskap, räckte inte det?

Nu när jag skriver detta slås jag av att det kanske var detta att jag så självklart valde Svenska Kyrkans konfirmation framför min egen församlings dito ett tidigt tecken över min kallelse och passion för det ekumeniska och gränsöverskridande inom Kyrkans vida gemenskap.
Men jag vet inte, det kanske mest tycks långsökt...

Sommaren efter åttan var jag
som sagt var i Taizé, och detta förändrade en hel del. Jag gick från att bara ha anat Gud till att ha mött Honom. Flera år senare, när jag började försöka strukturera min väg till tro sa jag att jag mötte Fadern i Taizé. Jag kallade mig kristen efteråt, men bekännelsen till Sonen och den Helige Ande var nog fortfarande ganska tveksam. Egentligen vet jag inte om man rent teologiskt kan eller bör göra en sådan uppdelning, men så har jag tolkat det till och från, och det fyller en funktion just genom att ge en bild över hur jag har tolkat min egen tro, så jag låter det stå så här.

Därefter gick åren utan att det finns några dramatiska milstolpar eller vändpunkter att tala om. Jag slutade nian och började gymnasiet. Jag fick där katoliker, muslimer och livets ordare utöver den vanliga blandningen av icke-troende människor till klasskamrater. Jag återvände till Taizé två gånger. Jag bekände mig som kristen. Jag gjorde några försöka att läsa Bibeln. En stor skillnad på den fronten skedde när jag fick min Bibel 2000 istället för -81an som jag fått i samband med konfirmationen. Även om bibelläsningen var väldigt sporadisk, så läste jag i alla fall igenom hela bibelböcker periodvis. Jag tragglade mig långsamt igenom Moseböckerna, Samuelsböckerna osv, trots alla offerlagar, släktregister, med mera. Jag blev scoutledare och växte långsamt in i tron och församlingen. Men på sätt och vis lurade jag nog mig själv också att jag var mer kristen än vad jag kanske egentligen var. För att uttrycka det som så: Kyrkan var fortfarande väldigt mycket tonårsgemenskapen på fredagkvällar och väldigt lite gudstjänsten på söndag förmiddag.


Samtidigt så lockades jag av det nyandliga. Jag ska väl inte gå så långt så att jag säger att jag faktiskt trodde att man kunde spå i kort - varken med "vanliga kort" eller med tarotkort - men jag gillade att leka med korten och låtsas försöka uttyda framtiden på det sättet i min ensamhet. Likaså kunde jag avundas mina vänner som läste "seriösa" böcker i astrologi - något jag inte vågade göra, för jag trodde jag skulle verka löjlig i så fall. När jag började röra mig mer inne i Uppsala och besöka bokhandeln mer frekvent fick jag syn på en (vad jag förstår nu i efterhand måste klassas som) wiccabok, som jag efter ett flertal besök tillslut tog mod till mig och köpte och läste i smyg. Lite öppnare var jag med min tro på att det nog kunde finnas UFOn och utomjordingar. Och så vidare. En blandad kompott av nyandlighet helt enkelt. Att jag aldrig gick vidare på det spåret beror väl mest på att jag delvis aldrig hittade någon som kunde vägleda mig djupare in i kunskaperna och delvis på att jag, som sagt var, inte ville ville sticka ut och verka underlig genom att tro på och praktisera mer seriös nyandlighet. Jag har ibland så här efteråt funderat på varför våra tonårsledare inte reagerade kraftigare mot detta, då det faktiskt talades helt öppet om astrologi, anden-i-glaset, mm bland oss tonåringar i kyrkan. Förstod de inte? Trodde de mer på att "dra med kärlekens rep" än att piska fram någon rättlärighet med hot och uppläxningar? Jag vet inte. Jag har inte frågat.


Två mindre milstolpar kanske jag trots allt ska lyfta fram från denna period dock. Den första är Livskraftslägret i Lötenkyrkan (EFS) i samband med millenieskiftet. Detta var mitt första möte med den karismatiska rörelsen. Mitt första möte med en kultur där man står upp under lovsångerna och sträcker händerna mot himlen. Mitt första möte med "skarp" undervisning om Jesu återkomst mm (vilket ledde mig till två saker: att jag började med min bibelläsning - se ovan - och att Uppenbarelseboken blev den första bibelbok jag läste från A till Ö. Kanske inte det mest lämpliga valet som nybörjar-bibelbok...). Det var mitt första möte med en kultur där människor faktiskt tog tron på djupaste allvar även in i det löjliga och lätt absurda. En miljö som var allt annat än liberalt slätstruken.


Den andra mindre milstolpen är precis när jag lämnar denna "period". Vi hade övernattning med tonårsgänget hemma hos en av ledarna, och jag överhör en av mina tonårskamrater diskutera GTs apokryfer med vår pastor. Det hör till saken att vi hade haft något som vi kallat "After preach" vissa söndagar efter kyrkan, vilket innebar att vi lite äldre tonåringar gick hem till henne och diskuterade diverse olika trosfrågor. Det hade lärt mig diskutera trosfrågor, att allt var okej att sägas och frågas osv. Jag trodde som sagt var att jag hade kommit en bit på vägen, men hans frågor kring apokryferna - tänk på att vi här fortfarande är bara något år in på detta millenium, att Bibel 2000 fortfarande är alldeles färsk och att därmed är en av de första kontakterna som "gemene man" gör med apokryferna - deras vara eller icke-vara i Bibeln, NTs apokryfer, innehåller i de olika apokryfiska böckerna och framförallt kring Manasses bön får mig att inse att jag knappt ens fått på mig skorna, än mindre kommit ut och "en bit på vägen"! Ändå är detta inget minne av en förkrosselse eller "nederlag", utan blev något av ett ideal att sträva upp mot. Ett minne att hämta kraft ur. I mitt hjärta tändes en liten gnista av passionens eld. Det går att nå djupare!


Min nästa fas sammanfattas nämligen bäst av möten med troende människor som fått mig att ta ansvar för min tro. Därav att diskussionen ovan ligger på gränsen både i tid, "form" och resultat. Men för att dra gränsen någonstans så får det bli när jag flyttade till Tyskland efter studenten. Jag förlorade förvisso den gudstjänstvana som "After preach" ändå hade gett mig, men jag blev granne med en tjej som hade gått på adventisternas gymnasieskola i Sverige, trots att hon inte var adventist utan alldeles "vanligt" kristen. En tjej som var både jordnära och fast rotad i tron. Enkel och naturlig. Vi hade många promenader när vi diskuterade tro tillsammans. Hon var ingen retoriker eller polemiker, hon gjorde egentligen inget särskilt alls utöver att lyssna, reagera och reflektera, men ändå så utmanade hon mig i tron genom att bara vara sig själv. Utmanade mig att växa, att ta ansvar för och reflektera över min egen tro, inte bara leva i en gemenskap där tron råkade finnas.


Ett annat möte var när jag var på Världscoutjamboreen (=världsscoutläger) i Thailand nyår 2002/03, där jag mötte en alldeles vanlig svensk tjej som hade bestämt sig för att läsa Livets Ords bibelskola. Om mina icke-religiösa föräldrar hade accepterat att Lyckebokyrkan måhända var okej, så var - och är - Livets Ord i deras åsikt en sekt. En fördom jag mer eller mindre hade svalt med hull och hår utan att reflektera över det hela speciellt mycket. Så att möta en tjej som på fullaste allvar tänker läsa deras bibelskola, trots att hon själv inte anser sig jättetroende, utan mer skulle göra det för att andra hade sagt att den var bra. Hon födde nog tanken hos mig att man inte måste vara superreligiös eller tillhöra en andlig elit för att läsa bibelskola. Det räckte alldeles utmärkt bra att se bibelskolan som ett sätt - ett medel och en uttalad viljeinriktning - att faktiskt ta ansvar för sitt kristna liv på ett högst konkret sett. Den insikten förde mig slutligen efter en hel del stötande och blötande med främst icke-kristna kompisar (min kristna granne flyttade tillbaka till Sverige innan jag åkte iväg på jamboreen) förde mig slutligen till
Bjärka-Säbys bibel- och träningsskola. Att den förändrade mig en hel del har ni väl redan läst om, så det behöver jag inte ta igen, va...?

Jag har därefter både återvänt till och än en gång lämnat Lyckebokyrkan. Jag har rört mig bland högkyrkliga och lågkyrkliga, bland liberala och konservativa, bland karismatiker, känslomässiga och intellektuella kristna. Något jag dock har med mig från min egen väg in i tron är att det för vissa kan röra sig mer om en "mjuk", långsam omvändelse likt en väg som rundar ett stort berg snarare än ett hårt och militäriskt "Halt - helt om - framåt marsch!". Jag har inget specifikt datum eller tidpunkt att sätta på när jag blev kristen, utan det har varit många, många små - ibland lite större - steg som fört mig dit jag är idag. Och tack och lov är jag inte "färdig" än, utan Gud fortsätter att dra i mig med kärlekens band, snarare än att med våld och hot sätta några gränsmarkeringar för att få mig att gå rätt väg. För så länge jag följer bandets sträckning till dess källa, då hamnar jag helt rätt!

söndag 27 september 2009

Bön: Krossa mitt högmod


Herre,
krossa mitt högmod
med mina egna svagheter,
så att Du kan bli min styrka.
Amen.

lördag 26 september 2009

Bokrecension: Actionhjältens handbok

"Actionhjältens handbok" är skriven av bröderna David och Joe Borgenicht med hjälp av ett antal experter och är utgiven år 2003 av Bokförlaget DN. Den är 183 sidor lång och indelad i korta, handfasta kapitel på tre till sju sidor.

Kapitlen är insorterade under fem huvudrubriker - "Kunskaper för rättrådiga", "Kunskaper om kärlek", "Paranormala kunskaper", "Kamp- och stridsteknik" och "Flyktteknik/Hur man kommer undan". Här får du lära dig allt från hur du klättar ner från klippor, klarar att bli slagen med en stol, driver ut spöken, överlever att bli överkörd av en lastbil, fångar vithajar, raggar på barer, hoppar genom fönster, får kontakt med de döda, klarar biljakter, kollar om någon har varit inne i ditt rum olovandes medan du varit borta, överlever titelmatcher i boxning, kommunicerar med utomjordingar, överlever hopp från flygplan utan fallskärm, avväpnar skurkar, dansar "dirty dancing", tar dig ur handfängsler, förhör misstänkta, mm. Kort och gott - allt vad moderna actionhjältar förväntas kunna utföra!

Stilen är kort, koncis och lätt humoristisk med filmcitat och tydliga illustrationer och figurer för att tydliggöra allt som beskrivs i texten på alternativa sätt.


Jag kom aldrig riktigt in i boken - vilket kan bero på att jag inte var på något humoristiskt humör när jag läste den - så jag är lite besviken. Jag hade liksom hoppats på något mer.


På länsbiblioteket i Östersund var den insorterad under "Budo" (bibliotekskategori "Rbi"), vilket jag finner mycket märkligt. Av alla råd i boken så är det möjligtvis ett eller två kapitel som kan hänföras från budoarterna, resten är något helt annat (förvisso kan jag förstå att den inte är helt lätt att placera in i någon specifik kategori överhuvudtaget, men finns det ingen "Filmkunskap", "Diverse film" eller liknande kategori?). Kanske var det även denna "budobrist" som gjorde mig besviken. Jag hade helt enkelt fel förväntningar.


För den som tycker om actionfilm och vill läsa en lättsam handbok så skulle jag tro att den här boken är ett mycket bra val.

fredag 25 september 2009

Köttfritt = fredagsfasta??

För ett tag sedan la jag upp ett gammalt länk-inlägg angående frikyrkliga tankar kring församlingen. Detta är ett annat gammalt inlägg som legat halvfärdigt och grott i min bloggmyllebank ett bra tag nu, men som jag tänkte det var dags att dela med mig av. Så läs och kommentera!

*****

Teija tog i april upp den katolska traditionen med köttabstinens på fredagar, vilket är ett sätt att påminna sig om att fredagar är Jesu dödsdag. Ett mycket lovvärd tradition kan jag känna.

Personligen är jag dålig på att fasta - vare sig det är fastetid eller bara vanlig fredag - men just den här traditionen att avstå kött har jag prövat och haft som "fastetradition" under den stora fastan inför påsk i två-tre år. Tyvärr känner jag att jag missar målet ganska kraftigt när jag lagar vegetariskt istället för "vanlig" mat. Varför? Till en början kände mig ganska grön på den vegetariska sidan av kokkonsten, vilket gjorde att jag tänkte till lite extra när jag lagade vegetariskt, och därmed kändes det också lite festligare än när jag bara slänger ihop en köttfärssås eller steker korv på ren rutin. Nu har jag blivit lite mer van vid det vegetariska köket, men istället för övergå till att kännas som mer fasta har mina vegetariska rätter nu istället fått en naturlig plats i min kokkonst som ett bidrag till en totalt sett mer variationsrik kost helt enkelt.

Ett annat problem som uppstår är att fredagsmiddagen, åtminstone i min familj, har kommit att bli något av veckans stora festmåltid. Veckan är slut och det är värt att fira med god mat, sås och ett glas vin. Samt efterrätt såklart. Så kanske vore det smartare att övergå till att äta "torftigare" i allmänhet snarare än vegetariskt, och på så sätt bli ett tydligare sätt att markera långfredagstemat för mig själv (men hur gör jag då med de fredagar då jag äter hemma hos min familj?).


Nej, inte ens det tror jag riktigt hjälper mig. Själva kombinationen att äta sig mätt men ändå påstå att man fastar rimmar illa i mina öron. Fasta är för mig att avstå helt eller delvis - att äta en halv portion av en kötträtt skulle kännas mer som fasta än att äta en fullstor portion av något vegetariskt - från mat (eller annat som tar upp min tid och energi, som internet...) och att helst lägga den tiden/energin på bön, bibelläsning eller dylikt istället.


Och om jag skulle vända på konceptet - att äta vegetariskt sex dagar i veckan och fira med att äta kött en enda dag (då på söndagar såklart) - så skulle det kanske ge kötträtterna mer av en festmåltidsstatus, men skulle det lösa grundidén att få fredagar att kännas som fastedagar? Nej, det skulle ju i så fall verkligen bli vardag...


I Taizé "firar" man fredagar som en minilångfredag med att plocka ner korset och låta folk krypa fram till det och be vid det. Grundidén om att uppmärksamma fredagar som Jesu dödsdag är densamma, men handlingen en annan. Kanske är den här traditionen - hur den nu skulle gestalta sig i min hemmiljö - lättare att ta till sig för mig? Eller är det att göra det väldigt lätt för mig?

torsdag 24 september 2009

Att driva någon till vansinne

Jag fick en kommentar till inlägget om "Skaparen, Befriaren och Livgivaren" om att det var kul att se mig "som är så öppensinnad på så många sätt, för en gångs skull reta dig på en liten detalj". Jag svarade käckt "Jo, jag har väl mina "ömma" punkter jag med", men ärligt talat är jag inte alltid glad, öppen och förlåtande.

Visst, i grund och botten anser jag mig vara ganska godmodig och tolerant med mina medmänniskor. Det är svårt att driva mig till vansinne. Inte ens den typ av människor som gör det till en sport att driva sina medmänniskor till vansinne lyckas något vidare med mig. Att säga att jag förstår mig på dem kanske är till att överdriva, men jag kan - i någon mån - hantera dem. För att vara krasst ärlig - jag är ganska likgiltig inför deras beteende. "Suck, jaja, färdig snart? Väx upp och bete dig som en normal människa".

Utöver
de trångsynta och egenkära finns det dock två typer av människor till som kan få mig att explodera. Den kategori som är enklast att förstå är människor som inte kan förstå när en diskussion är färdigdiskuterad utan ska dra upp samma sak om och om igen, trots att alla vet att det bara kommer att sluta med att alla inblandade är sura på varandra utan att någon ändrar åsikt.

Mer underligt är att jag irriterar mig något fruktansvärt på människor som ständigt kommer med komplimanger på gränsen till smicker, vilket - ärligt talat - kan driva mig till vansinne ännu mer än de som går in för att vara elaka. Jag tror absolut inte att dessa människor egentligen menar något ont, men ändå så är det den här typen av människor som jag har absolut svårast för.


Många gånger har jag frågat mig varför jag har så svårt att ta den dessa välvilliga människor? Är det för att jag har svårt för att ta komplimanger? Eller är det för att jag tycker bättre om att se mig själv i rollen som "den gode", den som ständigt kommer med beröm till sina medmänniskor snarare än tvärt om? Eller är det jantelagen i mig som tycker att komplimanger är överflödigt? Eller är det att jag reagerar mot människor - som jag upplever det - har en närmast "helgonlik" bild av mig, en bild som inte stämmer? Eller är jag känslig mot smicker och floskler, att något som sägs inte ska vara äkta? Är det för att jag är "ödmjuk" och anser mig själv vara en sämre människa än vad andra anser mig vara? Kanske är jag rädd att dessa förväntar sig något mer av mig, något jag inte själv är beredd att ge?

Som sagt var så har jag funderat på detta några gånger och har haft många teorier, men vilken - eller vilka - som är sann vet jag inte. Skulle jag tvingas välja så är det nog äktheten och förväntningarna som skulle få mina röster. Men samtidigt så är jag övertygad om att dessa människor trots det är äkta och att det bara är jag som inbillar mig att det finns bakomliggande förväntningar så fort någon säger en snäll sak. Kanske är det snarast mig själv jag borde bli vansinnig på...

Och jag borde nog definitivt be gårdagens bön några fler gånger. Kanske biter det tillslut på mig om jag ber det tillräckligt ofta!

onsdag 23 september 2009

Bön: Gör mig till ett redskap för din frid

Svenska kyrkan storsatsade inför kyrkovalet i söndags och delade ut livsfrågemagasinet Amos med en särskild valbilaga till alla hushåll. Det stod förvisso en del intressant i den, men jag vet inte om denna satsning skulle ha påverkat mig ens en millimeter huruvida jag skulle rösta eller ej, även om jag inte hade bestämt mig för att rösta redan innan.

Något av det mer intressanta var - påminnelsen om - denna bön av den helige Franciskus av Assisi. Synd bara att den är så lång så att den är så lång och därmed svår att memorera (Okej, okej! Jag erkänner! Jag är lat)...

O Herre, gör mig till ett redskap för din frid

Där hat finns
- låt mig få komma med kärlek
Där ondska finns
- låt mig få komma med förlåtelse
Där oenighet finns
- låt mig få komma med enighet
Där tvivel finns
- låt mig få komma med tro
Där förtvivlan finns
- låt mig få komma med hopp
Där sorg finns
- låt mig få komma med glädje
Där mörker finns
- låt mig få komma med ljus

O Gudomlige Mästare, låt mig sträva:
inte så mycket efter att bli tröstad
- som att trösta
inte så mycket efter att bli förstådd
- som att förstå
inte så mycket som att bli älskad
- som att älska

Ty det är genom att ge
- som man får
genom att förlåta
- som man blir förlåten
och genom att dö
- som man uppstår till det eviga livet.

Amen

tisdag 22 september 2009

Bokrecension: Att gå till sig själv

"Att gå till sig själv - 12 samtal om pilgrimsvandringar" är skriven av Agneta Lagerkrantz, journalist på Svenska Dagbladet, och är utgiven år 2007 av Cordia. Boken är 164 sidor lång och består av 12 skildringar av pilgrimsvandringar från vitt skilda människor plus ett kort förord av Agneta. På slutet finns det även en liten litteraturförteckning för vidare läsning åt den som är mer intresserad av ämnet.

Redan i förordet skriver Agneta att hon aldrig har pilgrimsvandrat och menar att detta är något positivt för boken, då hon kunnat möta de hon intervjuar helt fördomsfritt istället för att ständigt jämföra den andres erfarenhet med sin egen uppfattning.

De tolv skildringarna kommer från pilgrimsvandrare och vandringsledare. Det är folk som har vandrat el Camino - dvs den traditionella vandringen från St Jean Pied de Port i södra Frankrike till Santiago de Compostella i nordvästra Spanien - likväl som folk som vandrat Dag Hammarsköldsleden i Abisko eller de traditionella nordiska lederna mot Vadstena eller Trondheim. Det är folk som vandrat i grupp och folk som har vandrat själva. Folk som har planerat länge och som har erfarenhet av många vandringar likväl som människor som fått ett infall och bara gett sig iväg spontant. Folk som vandrat i flera veckor och folk som bara varit ute en dag eller en helg.

Skillnaderna skulle jag kunna fortsätta räkna upp en stund till, men det finns även likheter. De flesta är medelålders (är åtminstone intrycket jag får, det är inte alltid utskrivet åldern på vandraren) och har en skilsmässa, en sjukdom eller annan livskris i bakgrunden till varför de väljer att vandra. Få är religiösa när de börjar, ännu färre uttalat kristna, men många bär med sig en andlig erfarenhet och dimension efteråt. Att vandra blir avskalat, man lär sig se vad som är viktigt. Oftast är det erfarenheten av tystnaden som är störst, speciellt från de som har gått i grupp och varit tysta tillsammans med andra människor.

Jämfört med Agneta Sjödins skildring av pilgrimsvandringen på el Camino så gillar jag den här boken bättre, även om jag fortfarande saknar de pilgrimsvandrare som gett sig ut utifrån en stark kristen övertygelse. Eller för all del - om nu Cordia ville hålla boken mer generell och inte "internt kristen" - en muslims vittnesbörd om en pilgrimsresa till Mecka. Nu blir det lite för mycket av det allmännreligiösa, något som inte ger mig så mycket.

En annan besvikelse är att jag helt saknar "samtal"-biten. Nej, detta är tolv återberättelser om pilgrimsvandringar, inte några dialoger alls - om så bara i enklaste form med frågor och svar, vilket kanske hade varit det enda möjliga med en fullständig "novis" till författare.

Boken, känner jag, är antaligen intressant som ett inlägg i debatten kring moderna pilgrimsvandrare (och skulle t.ex. kunna utgöra en del av grundmaterialet till en avhandling kring fenomenet), men för den som känner sig inspirerad att ge sig ut själv är det inte mycket till vägledning. Men det var kanske heller aldrig tanken med boken...

måndag 21 september 2009

Kyrkoval och Bertil

Gårdagen hade två stora kristna händelser att bjuda på. Biskop emeritus Bertil Gärtner somnade in på morgonen och kyrkovalet såklart.

Jag har sett Bertil några gånger i samband med Oasmöten och liknande, men jag kan inte påstå att jag "känner" honom eller haft någon relation till honom så att jag sörjer honom därför. Men jag vet att många i min närhet har haft betydligt mer med honom att göra och har mist en viktig person i och med hans död.

Bertil tillhörde också de bloggandes skara - trots(?) sin aktningsvärda ålder - och om du är intresserad av vad han skrev ända in i det sista så hittar du hans blogg här.

Vila i frid, Bertil.


Kyrkovalet kommer säkerligen analyseras betydligt bättre och mer ingående än vad jag orkar och har tid med nu på morgonen, men några snabba tankar kring politikerstyret i Svenska Kyrkan kan jag bjuda på.


Valet slutade - efter mycket lågt valdeltagande (11,8 %) - med en fortsatt klar politisk dominans. Förvisso gick både Frimodig kyrka och Öppen kyrka framåt (från 7 till 13 resp. från 7 till 8 mandat), men POSK tappar ett mandat (från 34 till 33). Men vad förslår dessa tre gruppers totala 54 mandat när bara sossarna har 71 mandat (oför.) själva!? Kristdemokraterna i Svenska Kyrkan (KR) har förvisso sagt att de också vill avskaffa det politiska styret, men inte ens deras 18 mandat (+1) känns inte heller som om det utgör någon spik i kistan för den politikerstyrda kyrkan.


Mer siffror och det preliminära valresultatet finns här:

http://kyrkoval.svenskakyrkan.se/valresultat2009/Resultat/Kyrkomote.aspx

söndag 20 september 2009

Att skapa ett mångreligiöst Sverige??


I undersökningen som Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) gjorde inför dagens kyrkoval och som publicerades häromveckan framkommer bland annat att 20 % totalt av alla som svarade anser att "kyrkan skall vara med och bidra till att skapa ett mångreligiöst Sverige".

Är det verkligen Svenska Kyrkans ansvar att skapa ett mångreligiöst Sverige? Ärligt talat kan jag svara både "Ja" och "Nej" på den frågan.

"Nej":

Svenska Kyrkan är inte - ska inte vara - något allmänreligiöst "salighetsverk" utan är - ska vara - en kristen kyrka med en tydlig kristen bekännelse, och i den meningen så ska Svenska Kyrkan inte skapa ett mångreligiöst Sverige utan ett kristet Sverige.


Vill riksdagen, regeringen och/eller de politiska partierna utöver detta ha ett "Statens allmänreligiösa salighetsverk" som kämpar för ett mångreligiöst Sverige så får dessa lobba för/skapa det på en religiöst neutral grund, dvs en annan grund än Svenska Kyrkan som är - ska vara - partisk i detta fall då deras uppdrag är att skapa ett kristet Sverige! Att tvinga Svenska Kyrkan att vara den organisation som ska arbeta för ett mångreligiöst Sverige är helt enkelt orättvist gentemot övriga religioner. Ska muslimer, hinduer och taoister behöva gå via kyrkan för att få verka för sin religion? Snacka om översitteri och förmynderi!


"Ja":

Rent logiskt måste ett nämligen ett mångreligiöst Sverige skapas genom att alla religioner får sin plats och uppskattas för sitt eget bidrag, snarare än genom att alla religioner ska smetas ut till en "världsreligion". En enda allmänreligiös världsreligion skulle tvärt om inte alls skapa ett mångreligiöst samhälle utan ett enreligiöst samhälle!


Genom att helt enkelt vara tydliga med sin kyrkliga identitet skulle Svenska Kyrkan bidra till detta mångreligiösa Sverige! Man skulle bidra med sin "tårtbit" - den kristna - och låta övriga religioner bidra med sina "tårtbitar" till den mångreligiösa kakan på lika villkor.

Viktigt att påpeka är att bara för att man är tydlig med sin religiösa identitet så behöver man inte motarbetar andra religioner - många undersökningar visar tvärt om att troende oftast har större respekt för bekännare av andra religioner, deras uttryck och traditioner än vad ateister har. Att vara för något är inte alltid detsamma som att vara mot något annat, och att vara tydligt med var man står gör ofta en dialog betydligt lättare och mer givande än att samtala med den som aldrig tar ställning varken för eller mot något.


En annan sak som är värd att beakta är skillnaden mellan ett mångreligiöst samhälle och ett mångkulturellt dito. För man behöver faktiskt inte tvinga in sina egna troende i militäriskt raka led med identisk kultur. Likformighet är inte ett tecken på religion, det är ett sekterism! Vårt samhälle skulle kunna vara lika mångkulturellt vare sig det vore helkristet eller mångreligiöst. Mellan "mångkulturellt" och "helkristet" råder ingen motsats!

lördag 19 september 2009

Mitt möte med Taizé

Och så blir det nu en tredje del i denna serie-som-inte-är-någon-serie om mina möten med olika kyrkor, personer och traditioner. Tidigare inlägg på temat "Mitt möte med ..." har behandlat Bjärka-Säby och katoliker.

Säg "Taizé" och folk tänker på det ekumeniska kloster - som egentligen är en kommunitet, ett brödraskap - i Frankrike som blivit känt över hela världen.

Säg "ekumenik" och folk tänker på Taizé. För mig är dock Taizé något mer än enbart ekumeniskt, det är a
tt få vara på helig mark. Det är som Mose brinnande buske, det är ett ställe där Gud själv uppenbarar sig.

Taizé är en liten by i de franska vindistrikten mellan Lyon och Dijon där ett ekumeniskt brödraskap funnit sin hemvist. Kommunitetens grundades av schweizaren Roger Schutz, eller "broder Roger" som han kom att bli känd som, kom första gången till Taizé år 1940 på en cykel. Han fick där köpa ett hus som stått tomt länge och började tillsammans med sin syster gömma flyktingar - framförallt judar - undan nazisternas framfart i Frankrike. Taizé låg då alldeles i närheten av gränsen mellan det ockuperade och de fria Frankrike. 1942 hade de blivit upptäckta och var tvungna att ge sig av. Roger återvände då till Schweiz.

Redan när broder Roger kom till Taizé första gången var han medveten om att han hade en kallelse till att leva ett kommunitetsliv i försoning och bad flera gånger om dagen, men gick då till ett annat rum för att inte stöta sig med de judar han gömde. När han återvände till Taizé år 1944 hade han sällskap med några andra män som delade hans kallelse till kommunitetsliv och vid påsk 1949 bestämde de sju första bröderna och gav högtidligt sina löften att leva ett gemenskapsliv i enkelhet och celibat.

Kommuniteten tog till en början emot hemlösa barn - återigen tillsammans med Rogers syster Geniviève - och tyska krigsfångar i krigets efterdyningar. Men snart började även allt större skaror av ungdomar söka sig till den lilla kommuniteten. Och ryktet spred sig snart om den lilla brödraskaran som kom att sträva efter att leva i tillit mellan människor och som kom att gestalta och förverkliga försoningen mellan de olika kristna samfunden. Kommuniteten hade funnit sin kallelse.

Men jag går händelserna i förväg. Inte i den meningen att något av detta inte var sant eller att något har blivit sant först efteråt, utan i den mening att jag - precis som med Bjärka - helt enkelt inte visste allt detta och inte förstod innebörden i hur känt (i vissa läger snarare ökänt) Taizé var.

Den första gången jag hörde talas om Taizé var när församlingen hemifrån skulle ordna sin första resa dit med ungdomsgruppen sommaren 1998. Vi hade precis fått en ny pastor och hon hade varit i Taizé många gånger innan. Och entusiastisk som hon var fick hon med stora delar av tonårsgruppen på resan. Själv var jag för ung - 14 år, skulle fylla 15 senare på hösten - och åldersgränsen för att åka med var 16 år, så jag tänkte inte så mycket på saken. Synd, men så är det ju med åldersgränser. Jag ryckte på axlarna och lyssnade inte så noga på allt prat om Taizé förrän vår pastor var på mig personligen och tyckte jag skulle åka med trots min ringa ålder!

Väl i Taizé den sommaren mötte jag Gud för första gången. Visst hade jag anat att Han fanns innan och bekänt min tro på "Något Högre", men att vandra fram och tillbaka i den röda jorden mellan sovbaracken och bibelintroduktionerna, sitta på det stenhårda golvet i försoningskyrkan tre gånger om dagen och sjunga på alla möjliga (och omöjliga!) språk som engelska, ryska, latin, polska, franska, osv., stå i evighetslånga matköer för att äta storkökshopkok på ris och sönderkokta grönsaker med tillhörande fransk ost/yoghurt och dricka vatten som smakar klor, att möta människor från andra länder och försiktigt pröva mig fram på engelska för första gången i mitt liv. Allt detta - men samtidigt inget av detta - väckte en helt ny dimension till min förståelse och bekännelse om att Gud finns och vem Han är. Det var ingen teologisk insikt eller några övertygande argument, utan ett stilla Möte. Ett möte med en plats och med människor indränkta - impregnerade - med bön. Ett möte med Honom som har skapat universum. Och det skedde så stilla att jag knappt ens märkte och förstod det förrän efteråt.

Just erfarenheten av att sjunga och be tillsammans med alla dessa människor på alla dessa språk som man gör i Taizé har för mig kommit att symbolisera tungotalets gåva - och i viss mån stå över pingstkyrkans variant av detsamma. Det är ett sätt att förstå bönen även om jag inte förstår orden. Och kanske är detta något av nyckeln till varför mötet med Taizé verkligen har blivit synonymt med möte med Gud för mig, för att det är ett möte med en erfarenhet av bön som övergår förståndet utan att förneka det.

Efteråt har jag varit tillbaka tre gånger - 2000, 2002 och 2007 - och varit med som värd och mottagande församling vid det stora skandinaviska och baltiska Taizémötet under allahelgonahelgen i Uppsala år 2000. När jag var nere år 2007 tog jag dock farväl av Taizé. Oavsett hur mycket jag älskar den platsen och oavsett hur mycket den har betytt för mig och min tro, så kan jag inte bygga stabiliteten i min tro kring en plats som är 35 h bort med buss - enkel väg! Smärtsamt? Kanske lite, men jag var redo för det beslutet. Likväl kändes det gott att faktiskt få åka ner och faktiskt vara med en sista gång och ta farvälet där nere istället för att låta allt rinna ut i sanden bara.

Ibland har jag fått frågan om hur katolskt Taizé är. För mig är Taizé sinnebilden på vad jag menar med katolskt. Inte romerskt-katolskt, utan allmänkyrkligt, allomfattande, trots att det är något helt eget. Det är en kristendom där alla är lika kristna och alla är lika välkomna. En enad - försonad - kristenhet utan etiketter som "katolik", "pentakostal" eller "luthersk". En världsvidd församling med människor av alla språk och raser, där ett liv i enkelhet, tillit och delad gemenskap blir nyckelord inte bara för kommuniteten utan även för alla deras gäster.

Samtidigt är jag medveten om att kommuniteten (nu kan jag inte ange några exakta källor för detta, så ni får väl tolka det hur ni vill, men detta är i alla fall det som jag kommit att uppfatta som sanningen kring det katolska i Taizé) enbart firar den katolska nattvarden och att de på något sätt blev tvungna att underställa sig påven för att få tillåtelse att ta emot sina första katolska bröder. Trots detta förbli varje broder kvar som medlem i sin respektive kyrka när de går in i brödraskapet. Så som svar på frågan om Taizé är romerskt-katolskt? Nej, de är en föraning av den förverkligade, försonade och enade Kyrkan. De är ett fullt ut ekumeniskt brödraskap i den universella kyrkan.

Den som bäst har uttryckt vad Taizé betyder för mig och för hela kristenheten är dåvarande påven Johannes Paulus II som besökte Taizé som en pilgrim 1986 och sade då (
för ett längre uttdrag ur påvens tal, se Taizés hemsida):
« (…) Liksom ni, pilgrimmer och vänner till Taizé, gör påven bara ett uppehåll här på sin resa. Men man stannar till i Taizé så som man stannar till vid en källa. Resenären gör halt, dricker sig otörstig och fortsätter sedan på sin resa. Bröderna i kommuniteten vill, som ni vet, inte hålla fast er. De vill i bön och tystnad göra det möjligt för er att dricka det levande vatten som Kristus har utlovat, de vill att ni ska få uppleva något av hans glädje, urskilja hans närvaro, svara på hans kallelse, och sedan resa vidare och vittna om hans kärlek och tjäna era medmänniskor i era församlingar, era städer och byar, era skolor och universitet och på era arbetsplatser. (…) »

fredag 18 september 2009

Bön: Låt mig söka Ditt ansikte


En bön av Anselm av Canterbury:

Låt mig söka Dig under längtan.
Låt mig längta efter Dig
medan jag söker Dig.
Låt mig söka Dig i kärlek
och älska Dig sedan jag funnit Dig.
Amen.

torsdag 17 september 2009

Att påverkas av sin omgivning


Jag vet inte hur det är med er, men en av grundorsakerna till att jag började skriva dagbok under bibelskoletiden, vilket idag till stor del har ersatts av bloggen, är att jag ofta inte inser att jag har tänkt en tanke förrän jag får ner den i skrift. Utöver det - eller snarare framför allt - skriver jag för att reda ut mina tankar som flyger kors och tvärs i min skalle och har en tendens att slå knut på sig om jag tillåter dem. Men som sagt var, ibland händer det att jag skriver ner en tanke innan jag inser att jag har tänkt den.

Ett sådant exempel är när jag skrev (ur "
Kvinnoprästfrågan"):
Det känns skönt att veta att jag inte har påverkats mer än så, trots omgivningen.
Jag vet inte hur många som reagerade på det, men jag har själv tänkt många gånger på min egen formulering efter det, så det kanske kan vara värt att utveckla lite.

I alla lägen jag utsätter mig för, av alla erfarenheter jag gör och av böcker och bloggar jag läser, är jag ute efter att låta mig påverkas och berikas, istället för att förbli självtillräcklig, sluten och fördomsfull. Samtidigt så är jag ju medveten om att det finns åsikter - oavsett sammanhang - som jag inte vill bli påverkad av, men hur öppnar jag mig för det positiva utan att även öppna mig för det som jag uppfattar som icke önskvärt? Om jag redan från början har bestämt mig för vad som är önskvärt och inte, ja då har jag även dömt sammanhanget på förhand och möjligheterna för mig att berikas blir klart marginaliserade.

I mångt och mycket tror jag nämligen att det är positivt att låta sig påverkas. Att det är att utvecklas som människa och som troende.
Många gånger är jag nog betydligt mer lättpåverkad än vad jag kanske ger sken av inför min omgivning (samtidigt är jag nog inte ens hälften så lättpåverkad som somliga verkar hoppas). Bland annat har det gjort mig lättanpassad när jag har förflyttat mig mellan olika kyrkor. Men samtidigt kan det även där bli ett problem där anpassningen går för långt, så att jag "bygger över" med lager på lager, så helt och fullt smälter in i min nya omgivning med dess åsikter och beteendemönster att jag glömmer bort det gamla.

Ur "På återträff med bibelskolan":
/.../ hela mitt kyrkliga sammanhang har bytts ut. Från en ganska liberal, lågmäld frikyrklig församling till en välkänd (ökänd) högkyrklig församling inom Svenska Kyrkan. Från verksamhetskristna till gå-på-mässa-sju-dagar-i-veckan-katoliker. Från privatreligion till offentlig blogg.

Eller har det förändrats så mycket? Är det inte samma grundprinciper med "ryggdunkande" (dvs att påverkas av - och gå upp i - omgivningens sätt att vara, tycka och tänka) och "avståndstagande" (definiera sig själv utifrån att "jag är inte som den/dem"). Om jag bytte kyrklig miljö igen, hur många av dagens åsikter kommer jag fortfarande dela om fem år?
Charlotte kommenterade och påpekade att jag inte skulle bry mig så mycket om vad människor tycker, vilket hon förvisso har alldeles rätt i! Men samtidigt - om jag ständigt sätter skygglappar på mig och struntar i människorna runt omkring mig, så blir jag ju varken berikad eller utmanad av dem heller. Och så är cirkeln sluten. Problemet olösligt, eller...?

Att påverkas är som sagt var inget ont i sig. Långt ifrån! Alla föräldrar försöker påverka sina barn genom att ge dem positiva förebilder och lära dem goda vanor (fast det kallas ju vanligen "uppfostran" då och inte "föräldrapåverkan", men eftersom "kamratuppfostran" för lätt tankarna till något helt annat så låt mig nöja mig med begreppet "påverkan" även i detta exempel). I detta fallet skulle påverkan på någons sätt att uttrycka sin tro bland annat kunna vara att lära dem be bordsbön och gå i kyrkan på söndagar. Positiv påverkan.

Samtidigt vet jag att det - av nödvändighet - finns en naivitet hos oss som utsätter sig för sammanhang och människor i hopp om att påverkas som gör oss känsliga för att påverkas i fel riktning. Att välja att nyfiket pröva på och se vart det leder istället för att döma och tydligt markera mot ett annat sammanhang kan leda galet fel om jag inte är försiktig. Det är jag medveten om. Kanske är det därför jag inte alltid vill visa hur och om jag påverkas. Jag vill hinna "pröva allt [för att] ta vara på det som är bra" så som Paulus skriver i 1 Thess 5:21 utan att någon ska få möjlighet att distrahera mig i den processen genom att spela på mina känslor.

Jaktlund satte fingret på en annan av riskerna med att låta sig påverkas för mycket:
Men, hursomhelst, det gäller att se upp så att tron inte bara hänger på någon annan - föräldrar, pastorn, kompisgänget - utan vaka över att den verkligen är ens egen.
Men hur vet jag gränsen mellan att låta en annan persons tradition och sammanhang berika min tro kontra att låta deras uttryckssätt äta upp mig tills jag inte har någon egen identitet kvar?

onsdag 16 september 2009

Ekumeniskt i Östersund

I somras, innan jag flyttade hit upp, presenterade jag en videosnutt som Frösö kyrka hade gjort i samband med att församlingen firade 800-årsjubileum och nu kände jag att det kanske var dags igen att ge er en inblick i det kyrkliga livet här uppe. Den här videosnutten kommer från EFS-kyrkan och handlar om de ekumeniska ungdomssamlingarna som finns i Östersund. Trevlig tradition!

Ekumeniska ungdomssamlingar i Östersund from Anders Gustafsson on Vimeo.

tisdag 15 september 2009

Bokrecension: Sagan om klanen Otori

"Sagan om klanen Otori" var från början en triologi - "Över näktergalens golv", "På kudde av gräs" och "Under lysande måne". Sen kom en epilog - "Vid hägerns skarpa skri" - och sist en prolog - "Och himlens vida väv". Till höger presenteras de i den ordning som de ligger i historien.

Böckerna är skrivna av Lian Hearn, vilket är en pseudonym för Gillian Rubstein, en australiensisk författarinna med ursprung i Storbritannien och Nigeria. Guillian har gett ut ett 30-tal böcker i sitt eget namn också, alltifrån bilderböcker via pjäser till science fiction. "Sagan om klanen Otori" klassas som fantasy för äldre tonåringar av svenska bibliotek och bokhandlare.

Historien - prologen - med Kikuta Isamu mördas av sin kusin, Kikuta Kotaro, som straff för att han har övergivit Släktet och konverterat till de gömdas tro. Isamu är av blandat blod - något väldigt få känner till. Hans mor var en flicka från Släktet som tjänade i Otoris hushåll, och hans far är ingen mindre än Otori Shigemori.


Släktet består av fem familjer - Kikuta, Muto, Kuroda, Kudo och Imai - som livnär sig som
spioner och lönnmördare åt klanerna, under täckmantel av att vara handelsmän, tjänare, gycklare och kurtisaner allt efter behov för att uppnå sitt verkliga mål. De har - i varierande utsträckning - ärvt gamla förmågor som en gång alla människor hade men nu har gått förlorat, t.ex. som att kunna göra sig osynliga, att projicera en skenbild av sig själv och ha ovanligt skarp hörsel, de kan försänka ett offer i medvetslöshet genom att titta dem i ögonen och kan förändra sitt utseende på övernaturligt vis. Mycket är ren koncentration, men annat är medfött. Deras uppfostran är stenhård och lydnaden mot Släktet är allt.

De gömda å sin sida lever en hår tillvaro i samhällets utkant. I en kultur där den starkes rätt - krigarens och klanernas rätt - är lag, sin plats i hierarkin är något man får lära sig från ögonblicket man föds och ett antal gudomliga väsen dyrkas tillsammans med Den Upplyste, så hävdar de att det finns en hemlig gud som har skapat allt och ska döma alla lika efter vars och ens handlingar efter döden. Därför är de förbjudna att ta en annan människas - eller sitt eget - liv.


De tre rikena styrs av ett antal krigarklaner av varierande temperament och inflytande. I öster
regerar Tohan genom Iida-släkten. I väster styr Seishuu - en allians av ett antal familjer, där Maruyama, Arai och Shirakawa är de som spelar störst roll i böckerna. Mellersta landet styrs av klanen Otori.

Otori Shigeru är uppväxt som klanen Otoris arvinge. Hans far, Otori Shigemori, är en velig härskare och söker ofta vägledning hos shamaner och spåmän innan han vågar ta beslut. Shigerus farbröder, Shigemoris halvbröder, Otori Shoichi och Otori Masahiro, lägger sig gärna i regentskapet i hopp om att tillförskansa sig så mycket makt som möjligt. Och efter att Otori lider nederlag på slagfältet mot Tohan, där Shigemori dör, snor de åt sig ledarskapet för klanen framför Shigeru, som tvingas in i rollen som bonde - en täckmantel han utvecklar i väntan på att han ska kunna återta sin rätta roll som klanens rätte ledare.


När Kikuta Isamu mördas är hans fru, Sara, som tillhör de gömda i den lilla bergsbyn Muto i det östra landet, gravid. Tomasu - som är huvudpersonen i triologin och epilogen - föds och växer istället upp som vilken som helst av de gömda med sin styvfar Shimon och sina två yngre halvsystrar Maruta och Madaren, ovetande om omvärlden och att hans blandade blod kommer att
placera honom mitt i klanernas och Släktets kamp om herraväldet över de tre rikena. Ovetande om den profetia som kommer att uttalas över honom: Han föddes bland de gömda, men hans liv ska föras ut i det öppna, ett liv som inte längre kommer vara hans eget. Med fem fältslag - fyra som han vinner och ett som han ska förlora - kommer han skapa ett fredligt rike och regera från kust till kust. Döden kommer han dock möta från sin egen sons hand.

Jag mötte triologin för första gången för ganska många år sedan. Då fängslades jag av baksidetexten på "Över näktergalens golv" när jag befann mig på LundeQ (dvs Akademibokhandeln i Uppsala) och impulsköpte den som pocket. Snart hade jag slukat hela triologin (tack och lov var hela triologin utgiven vid det laget) och var helt begeistrad! När epilogen kom orkade jag inte vänta tills den kom ut som pocket utan köpte den inbuden. Men vilken besvikelse! Jag har än idag inte tagit igenom mer än drygt halva boken. Även om tempot är närmast suggesivt i triologin och det förekommer en hel del intriger där, så tappade "Vid hägerns skarpa skri" berättandetempot fullständigt i ett plågsamt, långsamt frosseri av intriger. "Och himlens vida väv" har jag därför tvekat ganska länge med att ge mig i kast med,
men lånade den från Östersunds länsbibliotek nyss när jag kom upp hit, och den ligger mycket närmre triologin i detta avseende, även om den har en dipp vid mitten med väl mycket depression och intriger även den.

Böckerna är en fantasieggande blandning av kärlek, samurajer, religion, medeltida japanska miljöer, magi och maktintriger. Eller som Magnus Haglund uttryckte det i Expressen: "Här möts det klassiska noh-dramat och det moderna rollspelet på ett sätt som gör det medeltida Japan till en sällsamt levande tid och plats". Även om de klassas som ungdomslitteratur får jag, vid en ålder av 25 år, ett stort utbyte av att läsa dem.

Två stora skillnader finner jag mellan denna serie och mycket annan fantasylitteratur som finns på marknaden: att de utspelar sig i en japansk kontext (istället för en europeisk) och att de lämnar religionen så stort utrymme.

I triologin betonas att böckerna utspelar sig i en helt påhittad värld som enbart är inspirerad av det medeltida Japan. Att Släktet inte finns kan jag förstå, och gissningsvis är kartan och platser påhittade så som med mycken annan fantasy, men till skillnad från "västerländsk" fantasy så känns det som om dessa böcker ligger mycket närmare det verkliga japanska samhället än vad Tolkiens m.fl. världar ligger nära det gamla europeiska medeltidssamhället. Eller så är det bara att jag är mer hemmastad här i Europa och därför ser skillnadena tydligare.


Vad gäller religionen så är "den Upplyste" ganska uppenbart Buddha och "de gömda" går Lian/Gillian så långt i identifikationen av att hon avslöjar att deras hemliga tecken är ett kors eller modern med barnet och att den hemlige guden har kommit till jorden! Det var här - med dessa böcker - som mitt intresse för de Tomaskristna (som jag nu tagit upp både
här och där) en gång föddes. Fanns det några legender om att aposteln Tomas skulle ha nått så långt ut som på de japanska öarna och missionerat? Mycket tidigt stötte jag på en antydan om det, men det mest/de flesta verkar vara överens om att han "bara" kommit till Kina själv, men att hans lärjungar i sin tur skulle ha nått över havet och in med evangeliet i den slutna japanska kulturen.

Men för att tydliggöra en sak - detta är ingen kristen fantasyhistoria. Förhållandet till all religion och andlighet varierar i böckerna mellan att allt är lurendrejeri som håller folk nöjda till att alla gudar är bara olika aspekter av den enda sanna guden och all tro är samma tro.

måndag 14 september 2009

Mitt möte med katoliker och Katolska Kyrkan

Att kalla detta en "del två" i en "serie" om mina möten med olika kyrkor är till att ta i, då de är fullständigt fristående från varandra (om man nu bortser från att de berör mig och mitt liv, men det gör ju det mesta på denna blogg, så i så fall skulle ju allt bli en enda lång serie), men likväl så är det ju ändå något slags tema, så... Så kolla gärna in "Mitt möte med Bjärka-Säby" om du missade det häromdagen. Nu väljer jag att rikta in detta inlägg på mötet med specifika personer istället för med Katolska Kyrkan som instution, kyrka och gudstjänstfirande församling. Men vad är en kyrka om inte dess medlemmar ute i vardagen?


Mitt första mötet med katoliker - mig veterligen - skedde på gymnasiet när två av mina klasskompisar visade sig vara katoliker. De gick i mässan och sjöng ibland i kyrkan och så, men min uppfattning är att de fortfarande gick mest på grund av att deras föräldrar gick och inte för att de själva ville. Visst hade de säkerligen någon form av tro, men glädjen över att gå i mässan verkade begränsad.

Mitt andra möte med en katolik var en tjej från Polen som jag träffat när jag var på språkresa till Hastings, England efter åk 9. Egentligen träffade jag henne alltså innan jag började gymnasiet, men vi började brevväxla efteråt och kom egentligen inte in på trosfrågor speciellt mycket förrän under min gymnasietid,varför hon får hamna på "andra plats". Bland annat var jag nere och besökte henne i Polen en gång och hon kom hit och besökte mig en gång. När jag var i Polen så hamnade jag på mina första katolska mässor någonsin - på polska såklart! Jag begrep inte speciellt mycket... Sen var vi även på en rundtur till Kraków och
Częstochowa/Jasna Góra, vilket ju visar upp en del av den polska, katolska kulturen och religiositeten

När hon var och hälsade på mig senare så var vi både i Lyckebokyrkan och senare samma dag i St Lars katolska församling inne i Uppsala, i respekt för att hon ville gå i en katolsk kyrka. Och då var vi på den engelska mässa (visst är jag generös, va? Slippa tvinga henne att genomlida ännu en timme med enbart svenska... Nåja, rent kuriosa, så var det mitt första besök i St Lars). Tyvärr förlorade vi kontakten efter några år, så något mer besök i Polen har det inte blivit.


Mitt tredje möte med en katolik var en av mina klasskompisar på Bjärka. Fram till strax innan hon började hade hon levt ett allt annat än kristet liv, men omvänt sig och var nu redo att göra det mesta för att få del av undervisningen. Som ni kanske kan förstå var hon inte alltför fast rotad i sin katolskt-kristna identitet, men hon valde att åka hem och gå i katolsk mässa på söndagarna istället för att följa med oss andra till pingstkyrkan.


Mitt fjärde möte med katoliker skedde inte öga mot öga utan på den kristna portalen/communityn "CrossnetFLOW", där jag gång efter annan delvis hamnade på samma sida som katolikerna "mot" de mera högljudda, hårdnackade och egensinniga frikyrkliga (framförallt adventister och folk från livets ord-pingst-falangen), delvis imponerades jag av hur tålmodiga, välargumenterade och välgenomtänkta många av katolikerna var i sina argument. De hade inte bara en åsikt, utan argumenterade för den. De tog tålmodigt diskussionen med de som hävdade att påven var antikrist och Katolska Kyrkan var skökan från Uppenbarelseboken osv.

Så även om jag kände katoliker sedan innan så blev dessa traditionella, välargumenterade katoliker länge min "rollmodell", min förståelse för hur en katolik var (även om somliga av dem försökte värja sig och hävda att de inte alls var speciellt genomsnittliga för hur en katolik var). En del av dem verkade nästan skämmas när de sa att de föredrog den katolska gemenskapen framför att gå på ekumeniska samlingar, men för mig spelade det ingen egentlig roll. De var ödmjuka nog att gå ut ur sitt katolska getto (ursäkta uttrycket) och bemöta andra kristna i lugn, saklig och ödmjuk ton. Det är allt jag begär.


Mitt "femte" möte med katoliker blev när jag övergick från att hänga på crossnet till att börja läsa bloggar istället. Helt plötsligt upptäckte jag att det fanns en bredd och en diskussion inom Katolska Kyrkan och inte bara "en-gång-för-alla-fastslagna-dogmer"-katoliker.
En levande diskussion, långifrån felfri och med deltagare som kanske inte alltid orkar ta alla argument en vända till efter ha sagt allt till tusen andra människor innan, men åtminstone en diskussion som fortfarande är levande. Det gladde mig oerhört!

Likaså mötte jag i bloggosfären också för första gången de traditionallistiska katolikerna. De som vurmade för latinska mässor och en återgång till det tridentinska mässfirandet. I början tyckte jag också detta var berikande, men ju längre jag har läst deras bloggar och mött deras kommentarer, desto mer påminner de mig om de hårdnackade adventisterna som inte gick att diskutera med på crossnet, vilket gör mig ledsen.
Jag uppskattar fortfarande bredden de tillför till kristenheten, men jag har svårt för bristen på ödmjukhet som jag upplever från de hållen.

I en så stor och vidsträckt kyrka som den katolska så är det klart att båda dessa typer - och många fler - ska få rymmas. Det är först tillsammans förstår vi höjden, vidden, bredden och djupet i vår tro!, och då Katolska Kyrkan är så pass stor så är det klart att den även rymmer en större höjd, bredd, djup och vidd än vad många "en-fråges-frikyrkor" gör. Men när katoliker börjar slå ner på varandra med obarmhärtigt tonfall så gör det mig helt klart besviken. Det katolska - allomfattande och universella - får visst inte ens plats i den kyrka som har det som egennamn...

söndag 13 september 2009

Skaparen, Befriaren och Livgivaren

Ibland har jag stött på att präster byter ut den klassiska formuleringen "Fadern, Sonen och den helige Ande" mot "Skaparen, Befriaren och Livgivaren" (eller "Livgiverskan").

För att var fullständigt ärlig - detta stör jag mig oerhört på. En i övrigt bra gudstjänst och predikan och så vidare kan helt förstöras av detta. Det blir som ett rött skynke framför mina ögon. Hade jag varit en tecknad figur så skulle jag svalt cigarren (om jag rökte) och mina öron skulle börja spruta rök och vissla som ett gammeldags ånglokomotiv.

Nu är jag ju inte så strikt med att det ska vara en viss typ av liturgi, som ni kanske märkt utifrån hur jag hoppar runt mellan olika kyrkor, alltifrån diverse frikyrkors gudstjänster och möten till St Ansgars och katolska högmässor. Ändå har jag väldigt svårt med detta tilltag. Jag ser inte vitsen med det. Att en gladare musikstil, precis som hur mycket annat av den liturgiska bredden som förekommer, kan tilltala olika människor kan jag förstå, men detta? Kan det verkligen vara så otroligt många som har så otroligt skadad relation till sin världsliga pappa eller son, så att de verkligen inte klarar av orden "Fader" och "Son"? Och de människor som har dessa problem, borde de inte snarast få hjälp av själavårdare och/eller en psykolog för att bearbeta den relationen?

Annars kan man ju - så som jag vet att det förekommer bl.a. inför diskussioner kring trosbekännelse vid dop - alltid säga något i stil med "Detta är den klassiska kristna formuleringen. Hade vi skrivit det idag hade vi troligen valt andra ord. Så känn dig fri att tolka in andra saker, men vi använder oss av den traditionella formuleringen i mässan".


*****

Tillhör du dem som inte vill använda den traditionella formuleringen, snälla använd då någon annan avslutning/adressering på dina böner, men försök inte substituera mot detta! Jag tror inte du vinner fler människor på detta sätt, jag tror bara du förlorar folk som redan går i kyrkan.

Men det är ju bara vad jag tror. Har du en annan erfarenhet så får du jättegärna dela med dig i kommentarerna, så lovar jag att lyssna och försöka förstå, att omvärdera och ta till mig. Allt i kyrkan handlar inte om mig och vad jag tycker, utan om mötet mellan Gud och alla människor.

lördag 12 september 2009

Topblogarea-siffror?

För ett tag sedan registrerade jag mig på TopBlogArea.se (den lilla röda rutan till vänster mellan "Senaste kommentarerna" och "Bloggarkiv"), en sådan där sajt som registrerar hur många besökare man får. Nu tittar jag inte på den jätteofta, men något som förbryllar mig är hur de räknar statistiken. Så jag tänkte om någon klok människa begriper sig på följande siffror så kan de gärna förklara dem för mig:
Unika besökare: 14
Totalt unika: 0
Utgående besökare: 0
Totalt ut: 41
"Unika besökare" känns ju ganska givet, även om tidsperioden det räknas över inte definieras, men borde inte "Totalt unika" vara en summa av alla unika besökare jag har fått sedan jag registrerade mig? Men hur kan totalsiffran vara noll när siffran innan är högre?

Och är "Utgående besökare" alla som från TopBlogArea klickar sig vidare till min blogg? Och har då "Totalt ut" bara inte nollställts tillsammans med övrig siffror, eller vad??

fredag 11 september 2009

Mitt möte med Bjärka-Säby


I våras berättade Zoltan (Filadelfia och Azusa Street) och Johan S (Vineyard) om möten med andra församlingar än sin egna/dåvarande församlingar. Jag blev inspirerad, men hade då inte tid att skriva så mycket om det just då. Sen har det blivit liggande, men nu kom jag och tänka på det igen, så här kommer en inblick i mitt möte med Bjärka-Säby.

För det första behöver jag kanske påpeka - då de flesta associerar Bjärka-Säby (eller kort och gott "Bjärka" som de flesta säger som varit där) med kommuniteten, Peter Halldorf, kyrkofäder, retreater, ortodox liturgi, rökelse och ikoner och så vidare - så läste jag bibelskolan på Bjärka. Bibelskolan är mer typisk pingst. Det är lovsånger, tungotal, bönebrus, profetiska tilltal och så vidare. Precis som kommuniteten lever bibelskoleeleverna på slottet (eller nåja, i slottsannexet), men det enda man verkligen gör gemensamt - i alla fall på min tid - är att fira måndagens lunchbön och äter mat gemensamt i annexets matsal. I övrigt behöver de två verksamheterna inte ha något med varandra att göra, om man inte vill det. Om man inte väljer det själv.

När jag kom till Bjärka så kom jag just från ett år som au-pair i Tyskland. Jag hade lite sporadiskt gått i SKUTs (Svenska Kyrkan i UTlandet) gudstjänster i Frankfurt, men framför allt hade jag varit med på deras au-pair-/ungdomsträffar. Innan hade jag varit aktiv inom Lyckebokyrkan, men även där hade det framförallt varit ungdomskvällarna snarare än gudstjänsterna som dragit i mig.

Så att jag valde att läsa bibelskola gissar jag att det kom som något av en chock för min omgivning. För mig var det mer av ett "menar jag allvar så är det nu eller aldrig att göra något sådant här, jag kan inte fortsätta försöka leva i två världar".

Ett annat faktum är, vilket kanske chockar somliga här och nu, att jag faktiskt aldrig hade hört talas om varken Bjärka eller Peter Halldorf eller kommuniteten eller något när jag sökte dit.
Lite nervös hade jag istället mailat från Tyskland och undrat om det var "för pingstigt". Det jag hade fastnat för var deras beskrivning på hemsidan om naturen och friluftsmöjligheterna kring slottet (är man gammal scout förnekar man sig aldrig) och avskildheten - att inte bo inne i storstan i varsin lägenhet på egen hand, utan tvingas konfronteras med det kyrkliga i boendegemenskap och för att det inte finns så mycket annat att göra två mil ut på landet. Ska man läsa bibelskola, så ska man göra det ordentligt liksom och inte slarva bort möjligheten!, hade jag tänkt.

Till saken hör också att min mamma är inte direkt positiv till kyrkligheten överhuvudtaget, men särskilt pingstkyrkan (och livets ord) är illa sedd av henne. Så det var med darrande ben som jag gick över tröskeln till Bjärka första gången. Vad hade jag gett mig in på?!

Det första som hände var en samling med där vi hälsades välkomna och sen blev det bön á la pingst. Hjälp! Hade jag inte suttit ner på en stol så hade jag nog studsat en halvmeter bakåt och smitit ut så snabbt som möjligt. Det var ju det där jag hade varit rädd för. Men jag blev kvar, jag kom att lära känna människorna, jag kom att - om inte fullt ut "trivas som fisken i vatten" med den karismatiska andligheten, så lärde jag mig uppskatta den. Den avdramatiserades och fylldes med mening. Jag kunde bidra och få ut något av andakter och möten, utan att känna att jag ville fly ut bakvägen. Det blev mitt "hemma", en stil jag inte ifrågasatte, även om jag ibland tyckte att det gick till överdrift. Frälsningen sitter inte i om man sitter eller står under lovsången. Det är klart man kan vara andedöpt och frälst utan att tala i tungor! Att det fanns människor i klassen som tvekade på dessa punkter, åtminstone den senare, även när året närmade sig sitt slut gjorde mig chockad och ledsen för deras skull.

Men nu som sagt var så är Bjärka inte bara den klassiska pingstbibelskolan. Bjärka har även sin kommunitet och Peter Halldorf. Och även om ingen tvingade oss att gå på tidebönerna så blev vi ett litet gäng som gärna gick på kompletorium. Några få orkade även upp till laudes kl. 0600. Peter undervisade om kyrkofäderna, ökenfäderna och de ekumeniska koncilierna. Så nog fanns det Bjärka som de flesta tänker på även reellt närvarnade i bibelskoleelevernas liv. Och med tidebönernas regelbundna liturgi så kom även en förståelse för Svenska Kyrkans mer liturgiskt traditionella mässor (något jag anade redan då, men har erfarit och "praktiserat" mer i efterhand).

För mig blev dessa två nyupptäkter oerhört viktiga att hålla samman. Det blev som om att ge tron två ben att stå och gå på, istället för att bara försöka hålla balansen på ett ben. Var för sig hade både karismatiken och tidebönerna antagligen tråkat ut mig, men tillsammans lyfte de varandra, bar de varandra. Tillsammans skapade de en balans och en rymd för tron som jag aldrig tidigare anat. Och även om jag mest har gått vidare på "tidebönsbenet", så är ändå karismatiken något jag har erfarenhet av och som kan tillföra min tro något, men framförallt något jag ser tillför Kyrkan som världsvidd, levande organism något fullständigt nödvändigt! Alla lemmar kan inte vara allt i Kristi Kropp, men alla lemmar och grenar behövs för att visa på djupen och bredden och höjden och vidden i Guds rike.


*****

Mer information om bibel- och träningsskolan på Bjärka-Säby kan ni läsa på http://www.bjarkasaby.nu/

torsdag 10 september 2009

Banka huvudet i väggen

Att banka huvudet i väggen kanske inte är det effektivaste sättet att riva ner en vägg, men kanske kan det öppna skallen tillräckligt mycket för att vettet ska få någon plats att komma in, så att man kan tänka ut smartare sätt att riva väggen?