tisdag 30 september 2008
På konvertitupptagning i St Lars
Anledningen till att jag inte har publicerat detta inlägg tidigare är att jag faktiskt har haft lite svårt för att bestämma mig för vad jag skulle kalla det. Fånigt, eller hur? Några förslag:
"Välkommen bort"
- Alla katoliker säger ju "Välkommen hem" till alla konvertiter när de tas upp, så då måste väl jag som frikyrklig säga "Välkommen bort", eller...?
"Omgruppering i syskonskaran"
- För inte har jag förlorat två frikyrkliga syskon till "den katolska skökan" (eller något annat som somliga frikyrkliga svänger sig med emellanåt. Tyvärr!) utan jag har helt enkelt fått två till katolska syskon i Kristus. Ungefär som när mina jordiska syskon skaffar flickvän och fästman - inte har jag förlorat några syskon där heller utan vunnit två bonussyskon. Fast i detta fallet gick ju ekvationen jämnt upp i det totala antalet. Två minus på den frikyrkliga avdelningen och två plus i den katolska gruppen. Fast å andra sidan så hade ni ju redan halva foten inne i Katolska Kyrkan när jag lärde känna er, så ni har faktiskt alltid stått i den katolska gruppen i min tankevärld.
"Frikyrklig representation vid katolsk ceremoni"
- Går in lite i den första. Kände att jag som protestant och frikyrklig representerade något av deras gamla kyrka och kunde med min närvaro säga "Lycka till i framtiden" (haha, jag har höga tankar om mig själv ibland, va?) istället för att bete mig som om Katolska Kyrkan hade "snott" Johanna och Johan från oss...
"Baptist på vift"
- Bilden på väskan som jag hade med mig till St Lars säger allt, eller? (Om det är svårt att läsa så står det "Thailand Karen Baptist Convention - Baptist Union of Sweden - 30 years of cooperation". Fast jag lämnade väskan utanför kyrksalen. Tänkte att någon kanske skulle ta illa upp...)
måndag 29 september 2008
Ekumenik på predikantnivå
Läs mer:
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=158038
http://glandberger.wordpress.com/2008/09/24/pingstpastor-predikar-pa-livets-ord/
söndag 28 september 2008
100 kristna bloggar
lördag 27 september 2008
Ekumenik på personalnivå
Att Niklas Piensho som missionspastor blev kallad som föreståndare till Sveriges största pingsförsamling är kanske gammal skåpmat vid det här laget.
Att EFS-prästen/-pastorn(?) KG Larsson blev kallad som föreståndare till en annan pingstkyrka borde också vara bekant för den som läser Dagen.
Men att Sten-Gunnar Hedin, "mr Pingst", nu kommer att gå in som pastor och predikant i en EFK-församling kanske fortfarande är en nyhet för somliga.
Fast bästa kommentaren står kanske Emanuel (se länk nedan) för:
Men våra reaktioner där i chatten säger också något om både mig och min vän. Men kanske allra mest om min generation.
Vi bryr oss helt enkelt inte. Samfund är oviktiga. Det är något som "de andra" håller på och tjafsar om. De som bråkar om nattvard, dop och annat viktigt. För min generation handlar kyrka först och främst om var vi känner oss hemma. Var vi tror att vi kan bidra med något eller/och växa i vår gudsrelation. Inte om kyrkan har prefixet mission, katolsk eller pingst.
Att Hedin blir EFK:are är således lite av en axelryckning. För mig och sannolikt för hela min generation.
Läs mer:
http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2008/09/samfundsgranserna-brakar-ihop
http://www.dagen.se/blogg/jaktlund/2008/09/rubrik-saknas/2
http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2008/09/hur-lite-ett-samfundshopp-beror
fredag 26 september 2008
Dubbla skyddsänglar
Fast som frikyrklig/protestant så antas jag ju vara av åsikten att detta med helgon är något mycket mysko, "skrock och vidskepelse" i kyrklig klädnad (tänk "ulv i fårakläder"), så kanske ska jag inte bry mig trots allt? Johan skriver lite om den attityden på sin blogg. Men så typisk protestant har jag nog aldrig varit, även om jag inte alltid förstått mig på hela den katolska helgonläran (och jag ska väl inte överdriva, är inte säker på att jag förstår helgonläran fullt ut än heller).
Helgon tycks ju faktiskt vara en omväg till Gud. I det omedelbara ger jag mina frikyrkliga syskon rätt. Men om man tänker lite längre å andra sidan - och drar nytta av lite biologi-/fysiologi-/biokemikunskaper - så är det ju många signalvägar i kroppen som är "flerstegsraketer". Och en "flerstegsraket" är ju ingen omväg. Okej, reaktionen kanske går något långsammare än vad en enkel signal skulle ha gjort, men genom "flerstegsraketen" förstärks signalen och blir mycket kraftigare. Kanske man man se helgonens förböner på det sättet också. Att jag personligen lika gärna kunde be direkt till Gud istället för till ett helgon ("Be för mig ...."), men att helgonets förböner kan fortsätta även efter att jag fullständigt förlorat koncentrationen på bönen (och - förhoppningsvis - ägnar mig åt något så världsligt som att plugga eller liknande), precis som en väns förböner kan göra det!
Men som sagt var så är jag inte expert på helgonteologi, så ifall jag är helt ute och cyklar - hojta till! Detta är dock enda sättet jag för mig själv kan få ihop och rättfärdiga någon som helst typ av "helgontillbedjan" (och ja, jag vet att det uttrycket är fel, men jag hoppas ni alla förstår vad jag menar ändå).
Vad är det då med apotekare som gör att vi behöver två ärkeänglar som skyddshelgon (eller är det vanligt att en yrkesgrupp har flera skyddshelgon?)? Är vi extra utsatta? Extra skyddsvärda? Eller är det att vi har extra stort ansvar eftersom läkemedel i stort sett alltid är gifter som tas under kontrollerade förhållanden? Vilket ansvar har till exempel apotekaren när en människa försöker ta sitt liv med hjälp av en överdos läkemedel? Och kommer jag bli tvungen att stå till svars för att jag tvingas sälja p-piller och dagen-efter-piller i min blivande yrkesroll? Och så vidare...
tisdag 23 september 2008
Bön från Irland
lördag 20 september 2008
"Det var kaos..." +bloggtips
...och det blev ordning, det var den första dagen.Sleepaz publicerade häromdagen denna alternativa översättning till 1 Mos 1:s "afton och morgon" under rubriken "Skapelsen enligt skriftens originalspråk". Nu kan jag i princip ingen hebreiska (=GTs originalspråk. Min förra pastor försökte förvisso lära några av oss ungdomar lite hebreiska, men vi kom inte längre än lektion ett, dvs. "lär känna igen de olika bokstäverna i det nya alfabetet"-stadiet. Eller hann vi till lektion två? Nåja, vi var i alla fall inte igenom hela alfabetet när hon gick i pension), men personligen tycker jag att detta verkar vara en av de mest intressanta och trovärdiga tolkningarna kring 1 Mos 1.
Det mest intressanta med "kaos och ordning"-tolkningen, som jag ser det, är att så många fantasyböcker börjar på det viset: Ordning skapas ur kaos av de goda gudarna! Nu är förvisso fantasy oftast väldigt dålig teologi, men på just punkten "Skapelseberättelser" tror jag faktiskt att fantasy intar en unik ståndpunkt. Jag menar deckare, thrillers, kärleksnoveller, poesi, chick-lit, historiska romaner, science fiction, osv, osv, osv - alla dessa förutsätter en redan skapad värld utan att diskutera hur, var och varför, medan fantasyn oftast innehåller någon typ av svar på dessa frågor. Och då är alltsom oftast konceptet att de goda gudarna skapar ordning i kaoset, skapar världen för att motverka kaoskrafterna!!
Nu finns det ju kända kristna profiler inom den tidiga/tongivande fantasygenrén, inte minst CS Lewis och JRR Tolkien, som kan ha påverkat detta, men ändå! Det är ett tankesätt som tilltalar mig väldigt mycket. Kanske inte så att jag bombsäkert skulle våga säga "Det är så jag tror det gick till", men det lutar ändå åt det hållet... Fast självklart kommer man sedan till problemet "Vem skapade i så fall kaoset?", men det kan vi ta en annan gång tror jag bestämt! (Eller så har jag helt enkelt ingen åsikt i frågan...)
En annan aspekt som Sleepaz lyfter fram är detta med att vetenskapsmän tycks vara överens om att "ordning skapas aldrig ur kaos" (något som jag inte är helt säker på dock, för inom kemin pratar man om två motverkande krafter: "Strävan om största möjliga oordning" samt "Strävan mot lägsta möjliga energi", vilket ofta inträffar vid ordning och komplexitet). Men spontant associerade jag till städning och kampen mot det vardagliga kaoset - jag citerar min egen kommentar till Sleepaz inlägg:
Och man behöver inte vara vetenskapsman (eller vetenskapskvinna om vi nu ska vara lite politiskt korrekta) för att inse att ordning kräver en mycket fokuserad och bestämd vilja - försök hålla ett rum där folk lever fullt ordnat, dvs välstädat, utan att lägga ner någon energi på att städa det. Omöjligt! Däremot är motsatsen - att det bildas kaos och oordning i rummet - fullt möjligt. [Ett] ständigt återkommande problem i mitt rum. [Det] slutar alltid med att allt ligger i en hög på golvet. Eller förhoppningsvis hög, det blir jobbigt när det sprider sig över HELA golvet...För övriga associationer och mitt och Sleepaz utbyte kring dessa tankar rekommenderas länken ovan.
fredag 19 september 2008
Att springa ifrån Gud
torsdag 18 september 2008
Varför ligger alla kloster i Skåne?!
Vänligen beakta även att i följande inlägg använder jag benämningen "kloster" för alla former av kommuniteter och klosterliknande gemenskaper, så som det vanligtvis används i svenskan, även om jag vet att detta inte är helt korrekt.
Så här skrev jag den 10 juni i en kommentar till Z:s blogg:
Men borde inte Katolska Kyrkan försöka sprida lite på sig - tycker att de allt mer verkar satsa på att stanna i Sydsverige. Behöver jag ens nämna att det finns både dominikaner, karmeliter och snart benediktiner i Skåne men knappt något kloster - i den vida svenssonbemärkelsen av ordet - alls norr om Uppsala?? Det är liksom väldigt mycket Sverige kvar när man passerar Uppsala!
Vilket gav upphov till lustiga kommentarer om att jag kanske borde bli nunna och starta ett själv, alt. "ropa högre så kommer dem" eller göra som politikerna i Värnamo som gick från ord till handling och helt enkelt bjöd in cisterciensorden till Nydala.
Och D skrev:
Instämmer fullständigt! Förutom att det inte bara är norr om Uppsala som det saknas kloster, utan också väster om! Norra Västergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Södermanland, Västmanland... — inte ett kloster i sikte förutom det svenskkyrkliga Östanbäck och den minimala svenskkyrkliga kommuniteten utanför Strängnäs. T o m de katolska prästerna är nästan uteslutande sekularpräster. Ett par tre polska franciskaner tog över Västerås i höstas. Och så finns det någon enstaka syster. I övrigt är det, mig veterligen, helt tomt på ordensnärvaro i hela området innanför Falun-Stockholm-Vadstena-norska gränsen.Verkligen synd att inte karmeliterna valde den gamla karmelitstaden Örebro i st f den gamla karmelitstaden Landskrona! Fast i ärlighetens namn skulle även Stockholm behöva ett "riktigt" kloster. Klarissor kanske? Och så ett sådant där riktigt liturgiskt inriktat benediktinkloster!
Och systematisk som jag är väckte detta min nyfikenhet - är detta verkligen sant?! Så utifrån Katolska Kyrkans resp. Svenska Kyrkans hemsidor laddade jag helt enkelt ner en Sverigekarta och prickade ut de omnämnda svenska klostren och kommunitererna på. Helt urskiljningslöst, även om det i vissa fall uttalat stod att det endast rör sig om en enda broder eller syster. Likaså prickade jag in Nydala (som faktiskt inte stod uppräknat på Katolska Kyrkans hemsida än!) och Bjärka-Säby, även om det är en liten specialare - och det inte enbart för att det faktiskt är en frikyrklig kommunitet! Tyvärr känner jag inte till någon bra ortodox hemsida, så de ortodoxa klostren - tror mig ha läst om åtminstone ett i Dagen, men kommer inte ihåg var det ligger - kom inte med.
Förstår om det inte är helt lätt att se på kartan, men varje svart prick ska representera ett kloster och listan bredvid specificerar var klostren ligger indelat landskapsvis, undantag Stockholms- och Göteborgsområdet som fick varsin rubrik (helt enkelt därför att jag är osäker på vilken stadsdel som ligger i vilket landskap). Och alla ev. felprickningar hänvisas till att jag prickade på fri hand! Är lättare att orientera när städer är utmärkta på kartan, men å andra sidan blir det betydligt kladdigare och mer svårprickat när de är det så...
_
Det jag kom fram till är att Storstockholm har flest kloster - 15 st - och att Skåne kommer först på andra plats, men som mycket god tvåa, med 12 kloster eller kommuniteter. Därefter är det ett hopp ner till trean Småland med 6 kloster och fyran Östergötland med 5 st. På delad femte plats ligger Södermanland, Göteborg och Uppland med 4 st i var. Västergötland och Dalarna har 3 st i var. Fyra landskap (Norrbotten, Västerbotten, Medelpad och Västmanland) har 2 st/lanskap och Gästrikland och Halland har ett varsitt. Men som sagt var så kan det ju finnas vissa skevheter utifrån storlek och typ av kloster...
_
Så ifall man som D gjorde ska dra en gräns för "klosterfritt territorium" kan man ju antingen dra den från Göteborg via Skara, Rättvik/Falun och Sundsvall till Luleå (det närmaste en enda rät linje man kan komma), eller då mer krokigt från Göteborg-Skara-(Vadstena)-Linköping-Strängnäs-Rättvik-Sundsvall-Luleå. Men faktum kvarstår att det norr om Gävle/Dalarna endast finns fem kloster, och det lokaliserat till kuststäderna. Förvisso bor det ju inte supermånga människor inne i Norrlands inland (fjällvärlden: permanent boende) heller, men borde inte detta vara idealiskt för ett tillbakadraget, kontemplativt liv?
_
Men detta besvara fortfarande inte min fråga: Varför etablera ännu fler kloster i Skåne - där Katolska Kyrkan ändå tycks vara rätt välrepresenterad - när så stor del av Sverige som står utan kloster? Vore inte ett kloster ett perfekt "missionsverktyg" för att sprida den katolska läran och närvaron om inte annat...?
onsdag 17 september 2008
Studenttypstestad
...den överambitiösa läkaren. Om du någon gång går ut och festar så unnar du dig en drink, varken mer eller mindre. Eftersom du inte har någon koll på vad som gäller på nationsfronten så hamnar du på ett tråkigt ställe och går hem redan klockan elva. Om tio år kommer du att: Ha tröttnat på cellprovstagningar och neurologiska sjukdomar. En dag får du nog, packar din väska och flyttar till Papa Nya Guinea.
tisdag 16 september 2008
Julstämning
måndag 15 september 2008
Aikido & Kulturnatt
Det är konstutställningar både här och var - t.ex. hade Charlotte utställning i Katolska Kyrkan (ännu fler av hennes konstverk kan ni se här) - och en hel uppsjö av mångkulturella musik- och sångevenemang. Det var författaruppläsningar och eldshower, medeltidsmarknad och guidade rundvandringar. Missionskyrkan bjöd in till jazzmässa sent på kvällen. Pannkakskyrkan bjussade på pannkakor i stadsparken och Livets ord bjussade på kaffe och varm choklad i centrum. Frälsningarmén bjussade på fika och musikunderhållning med Jubal (fast den missade jag, tyvärr) och Pingstkyrkan bjöd på gospel och lovsång. Filmfestival KinoRurik/Sällskapet Ryska Huset bjöd i IOGT-NTOs lokaler på rysk film, bland annat den i Pilgrim 2008/1 recenserade filmen "Ön" (under titeln "The Island" och då med engelsk textning). Tyvärr missade jag den eftersom jag var och tittade på uppvisning med Uppsala Budoklubb.
Ja, just precis, det har jag ju inte berättat för er (om det nu skulle vara någon som är intresserad av att veta): Jag har denna termin börjat tränat Aikido på just Uppsala Budoklubb. Aikido är den/en av de(?) "snällaste" budosporterna, mycket mer inriktat på självförsvar, att vända motståndarens kraft i anfallet emot honom (eller henne) själv, än på att anfalla och slåss själv. Se några exempel här. Notera hur lite kraft och energi den anfallne lägger ner på att försvara sig, det är i stort sett bara anfallaren som far runt hela tiden!
För mig handlar det dock minst lika mycket om öva upp lite självkontroll, smidighet & balans, som den fysiska träningen och självförsvaret. Hur det går med det är ju en fråga för framtiden, efter två veckors träning går ännu den mesta tid åt att lära sig ramla (dvs utan att göra sig illa) och att slå kullerbyttor.
Några bilder från igår (ursäkta den dåliga kvalitén, men mörker och rörelser gör att det är inte helt lätt att få till det, speciellt inte när man försöker fånga bilderna i "rätt" ögonblick också):
Att slåss med pinnar ser väl alltid kul? Fast dit har vi inte kommit än, så jag kan inte berätta om det är det. Alldeles för avancerat för en nybörjare! Även knivar och svärd förekommer inom aikidon, men det får ni klara er utan bild på.
Även de mer erfarna hamnar på mattan. Att kunna ramla på rätt sätt är en förutsättning för att inte göra sig illa.
Två av mina tränare visar upp sig. Notera att det mer ser ut som de dansar på bilden än försöker slå ner varandra...
söndag 14 september 2008
Att behöva lida eller dö??
Detta är något jag ibland funderar över. Skulle jag verkligen vara beredd att utstå förföljelse och tortyr, ja till och med vara beredd att lida martyrdöden för min bekännelses skull? Självklart skulle jag vilja säga "Javisst!" på den frågan, men sen har jag ju redan i dagens situation - där bekännelsen på sin höjd innebär att jag blir förlöjligad och att folk ser ner på mig - svårt att rakryggad bekänna allt. Inte så att direkt förnekar min tro, men jag undviker att ta upp det själv och kommer det upp ändå så tar jag en mycket "mjukare" och mer "tillåtande" ställning än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag diskuterade samma frågor med mina kristna vänner. Jag menar: Det är mycket enklare att vara radikalt kristen tillsammans med andra radikalt kristna!
Andy på Aletheia illusterar detta väldigt tydligt med berättelsen "Ser du mig?" (om du inte har läst den än, så gör det! Den är otroligt stark!). Hur lätt är det inte att sitta i kyrkan och prata om Jesus som säger saker som "Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare!", men att sedan gå hem till sig och äta söndagsmiddag utan att se de behövande längs vägen. Tack och lov så ser vi inte så många uteliggare och hemlösa i Sverige jämfört med många andra länder, i alla fall inte utanför storstäderna. Fast är det för att vi är bättre på att ta hand om dem eller för att vi är bättre på att inte se dem så att de har gett upp hoppet om att få ett mål mat av oss?
En annan vinkel på detta med martyrskap är det som Ignatios av Lyola upptäckte: Det ger en väldigt god "eftersmak" att fantisera om att överträffa helgonen (om jag har fått historien rätt återberättad för mig)! Kanske är det därför jag filosoferar över saken till och från. Men gör detta mig till en bättre kristen? Gör det mig bättre rustad för att stå emot reell förföljelse? Eller är det bara ett sätt att dra dimridåer mellan mig och sanningen? För sanningen och säga (om jag ska vara realist, även om det i så fall motsäger teorin om varför jag tänker på det) så känns det ju - tyvärr - ändå som om det mest troliga är att jag kommer att svika om det blir blodigt allvar (eller så kallat "skarpt läge").
lördag 13 september 2008
Bokrecension: "En liten vägledning till..."
_
"En liten vägledning till..."-serien
Än så länge har 14 böcker getts ut under benämningen "En liten vägledning till...", de senaste nyss i våras, så det finns chans att det kommer att bli ännu flera i framtiden. Gemensamt för dem är att de är ca 60 sidor långa i ett mycket behändigt format (ca 9,5 x 14 cm, dvs något mindre än ett vanligt fotografi).
"Smakprovsböcker" kanske jag kan kalla dem. Det är helt enkelt mycket korta och koncisa böcker om några av kyrkans och det kristna livets stora (och små?) frågor, men utan någon plats för djupdykning och problematisering. De är skrivna av några av den svenska kristenhetens tongivande personligheter, präster som pastorer, just nu (åtminstone är de några av de personer som jag inspireras mest av just nu, människorna bakom tidsskriften Pilgrim).
Personligen äger jag sedan tidigare "Fastan" av Peter Halldorf, "Bönen" av Peter Halldorf och "Att läsa Bibeln" av Anders Pilz, men de var det så länge sedan jag läste, så dem kommer jag inte skriva någon recension på (om ingen nu uttalat ber mig om det). Övriga böcker i serien är (i bokstavsordning) "Den kämpande tron" av Wilfrid Stinissen, "Det goda samtalet" av Liselotte J Andersson, "Dopet" av Peter Halldorf, "Ikonen" av Martin Lönnebo, "Korset" av Peter Halldorf, "Nattvarden" av Jonas Jonson, "Nåden" av Owe Wikström och "Tystnaden" av Per Mases.
"En liten vägledning till Enkelheten" av Susanne Rikner
Susanne Rikner är präst (inom Svenska Kyrkan?) och författare och har förutom "En liten vägledning till..."-serien medverkat i "Andrum III", "Från hjärta till hjärta" och "Pilgrim 2008/1: Jesusbönen".
"En liten vägledning till Enkelheten" handlar om att bli en enkel och rak människa, en hel och odelad människa. Att försöka minska splittringen inom oss själva och mellan människor och kliva ur ekorrhjulet som vår "komplicerade värld" utgör och helt enkelt leva lite enklare och lyckligare.
Förvisso handlar boken mycket mer om att ha en enkel inställning till livet än till något slags "slänga ut datorn och starta kollektiv"-mentalitet, men lite av den andra biten med konkreta tips för ett enklare liv finns med. Enkelhet är en förändring som måste ske både på insidan och utsidan!
Enkelhet är något av det svåraste som finns, för det handlar inte om ett tillval till livet, det handlar om att välja bort saker för mer helhjärtat kunna stå för det man gör i övrigt! Samtidigt så borde enkelhet vara det absolut enklaste som finns, vi föds ju alla nakna och vi är skapade av Gud till att vara "enkel och rak, men [vi] hittar på alla möjliga konster" (Pred 7:30).
"En liten vägledning till Den goda ensamheten" av Inga-Märtha Ericsson
Inga-Märtha Ericsson är pastor (Örebromissionen = Nybygget = EFK), retreatledare (Bjärka-Säby), lärare på CredoAkademin, psalmöversättare ("Din trofasta kärlek") och författare ("De 7 dödssynderna").
"En liten vägledning till Den goda Ensamheten" berör tre sorters ensamhet: Den existentiella ensamheten, den goda ensamheten och den ofrivilliga ensamheten.
Den existentiella ensamheten - känslan av ensamhet mitt i en folksamling eller i en parrelation, frånvändheten från Gud, den avgrundsdjupa ensamheten i vårt inre - gör tillvaron till en plåga. Det är ingen god ensamhet. Det är en ond ensamhet som vi måste våga möta, istället för att låta den jaga oss.
Den goda ensamheten är något helt annat och finns till exempel hos de människor som verkligen uppskattar sina stunder i ensamhet. Det vill säga hos alla som väljer sina ensamma stunder helt frivilligt. Kanske kallar de det "tillfällen att ladda batterierna", "den fördolda bönen" eller något annat som klingar positivt. Människor som villigt betalar flera tusen kronor om året för att åka på reträtt(er) bara för att få vara ensamma. För att kunna gå in i tystnaden. Detta är den ensamhet som blir ett tillfälle att möta sig själv och att möta Gud i lugn och ro. Den goda ensamheten kan finnas både vid aktivitet och vila.
"Den ofrivilliga ensamheten" använder Inga-Märta som en beteckning på "singelståndet" som "drabbar" en del människor, även om de inte vill något hellre än att hitta en partner och kunna leva i en "normal" familjegemenskap.
"En liten vägledning till Bikten" av Hans Johansson
Hans Johansson var pastor, församlingsgrundare, bibellärare, reträtt- & kursledare på Bjärka-Säby, författare och lärare vid teologiska seminariet i Örebro. Han har medverkat i Pilgrim, bland annat. Pilgrim 2007/1: Frestad, och skrivit KNT 8A & 8B: Andra korintierbrevet (KNT = Kommentarer till Nya Testamentet - lättläst och konsekvent). Han dog under en joggingtur 2008 och sörjdes av människor i många samfund i Sverige.
"Det är viktigt att kunna synda", så inleds denna bok om bikt. "Synd har med frihet och värdighet att göra. Syndens möjlighet speglar människans höghet. Ett djur kan inte synda. /.../ Bejakar vi vårt gudagivna sammanhang och uppdrag skänker det mening åt vårt liv och ger vår frihet inriktning. Överger vi det blir vår frihet godtycklig. Vår existens öppnas för det kaotiska och demoniska. /.../ Förbundets mening är att visa människan på hennes gräns, hennes frihet som skapad varelse."
Hans återkommer gång på gång i boken till några centrala punkter:
För det första att det är oerhört viktigt att lära sig skilja på synd och skam. Synden kan - och bör - vi bekänna, men att bekänna vårt dåliga samvete, vår skam, kommer inte leda till något gott. Visst bör vi skämmas för synden, men när skammen bara är ett uttryck för dålig självkänsla så är det något helt annat.
För det andra vikten av att bikta det specifika. Varför syndar jag? Inte "Jag har ljugit" utan "Jag ljög för en sjuk vän som väntade besök av mig för att jag inte ville besöka honom" eller "Jag ljög att jag var bekant med en kändis för att imponera". Syndar gör vi alla, i det är vi lika, men ändå är just jag och min synd unik varje gång den begås. Detta gör att vi kommer med oss själva till bikten. Djupast sett är vår synd så personlig att den går mycket, mycket djupare än handlingarna jag sätter ord på. Att med den insikten bara försöka hålla sig på ytan och säga "Jag har ljugit" kommer inte gagna mig speciellt mycket. Av en liknande anledning är det även viktigt att bekänna våra synder inför någon annan människa, inte bara i det tysta inför Gud. Konkretisera, försök inte smita undan!
För det tredje så gör inte insikten om att vi kommer synda igen bikten ogiltig och ångern till hyckleri. Nej, så länge vi kan stämma in i "Jag vill inte göra om detta" så är min ånger uppriktig. Ta dig själv på allvar - vilja och insikt är olika saker!
Tillsist innehåller boken ett antal praktiska tips som: Vilka synder är allvarligast? Vem vänder jag mig till? Samt en biktspegel och en ordning för bikt (enligt Svenska Kyrkan).
Sammanfattande omdöme
Alla tre böckerna är läsvärda, om än ganska "tunna" (men vad kan man vänta sig? Det begränsade formatet tillåter inga längre utvikningar). Bäst tyckte jag om "Bikten", men å andra sidan så är väl det området också det där jag har minst förkunskaper och erfarenheter, vilket hindrar det från att kännas "ytligt", vilket är precis vad som gäller för "Enkelheten". Eller ja"ytligt" är väl fel ord, däremot så var den snarare mer som en bekräftelse av mina egna tankar än ett bidrag med många matnyttiga nya tankar. "Den goda ensamheten" är egentligen minst lika bra den också, eller skulle i alla fall vara det om man tog bort den tredje delen ("Den ofrivilliga ensamheten"). Den känns så väldigt lösryckt och malplacerad där! Skriv hellre en egen "En liten vägledning till Äktenskap och familj" eller något i den stilen.
fredag 12 september 2008
Jorden som flödar av mjölk och honung
Vad säger en annan profet, Mose, till dem?"Se, detta säger Herren Gud: 'Gå in i det goda landet, som Herren med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, och tag i arv ett land som flyter av mjölk och honung.'Vad säger kunskapen? Lär det! Den säger: "Hoppas på den Jesus som skall visa sig för er som människa." Ty en människa är lidande jord. Adam danades av stoft från jorden. Och vad betyder då till det goda landet, ett land som flyter av mjölk och honung? Välsignad vare vår Herre, bröder, som gett oss vishet och insikt i sina hemligheter. Ty profeten syftar till att ge en bild av Herren. Vem fattar det utan att vara vis och förståndig och älska sin Herre?
Anspelning på de hebreiska orden adám, människa, och adamáh, jord, land, 1 Mos 2:7. Nu har Kristus uppenbarats som människa. Det som sägs om människan kan därför sägas om Kristus. Eftersom Adam är formad av jord (grek gé), så kan Kristus sägas vara gé i betydelsen "landet" (2 Mos 33). Det innebär att Moses uppmaning att gå in i det utlovade landet är en maning att sätta sitt hopp till Kristus. Barnabas gör alltså en ordlek både med det hebreiska ordet och med det grekiska. Metoden har rötter i rabbinismen.lidande jord, grek páschousa, lidande. Det antyds alltså att jorden lider av att omformas.
torsdag 11 september 2008
En bra kristen blogg? +bloggtips
onsdag 10 september 2008
Uppenbarelseboken 1-5: en historisk genomgång
En liten varning: Videon är nästan en timme lång - det är det faktiskt värt! - men se till att ha en timme innan ni börjar titta, annars kan det bli jobbigt...
(Ursäkta att jag länkar så här, jag har inte riktigt klurat ut alla tekniska detaljer än om hur jag ska få den direkt i min blogg att bara klicka på. *piiiiinsamt* Hjälp mottages tacksamt).
tisdag 9 september 2008
Drakar
Ps 91:13
Över lejon och ormar går du fram,
Du trampar på vilddjur och drakar.
Jes 14:29
Ty av ormens rot skall en kobra komma, den skall föda en flygande drake.
Jes 30:6Genom farans och skräckens land, bland rytande lejon, ormar och flygande drakar, för de sina skatter på åsnans rygg, sina gåvor på kamelens puckel, till ett folk som inte kan hjälpa.
Upp 12:9
Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen.
1 Mos 3:14På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever
måndag 8 september 2008
Bön för studenter +bokrecension: "Bønnebok"
Herre, Jesus Kristus, i dig bor all visdom och kunskap. Vi ber för dem som studerar och forskar vid högskolor och universitet. Vägled dem i deras sökande och för dem med din Ande in i sanningens mångfald. Låt dem erkänna gudsfruktan som vägen till visdom. AmenBönen är hämtad ur "Bønnebok" (eller "Bønnebok for den Katolske Kirke"), som jag hade glädjen att vinna på Konvertittbloggen mitt i sommaren. Jag utlovade då - för två månader sedan!! - att återkomma "med ett långt och fint tacktal strax", något jag tyvärr aldrig verkställde. *skäms*
"Bønnebok" är utgiven år 1990 av St. Olav Forlag. Total 741 sidor lång innehåller den delvis en inledning "Om bønn" (som Rudie har gjort sig omaket att citera på sin blogg, läs det gärna, jag kan rekommendera det! Del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 och 10) delvis en mängd böner (suprise!!), behändigt indelade i kategorier som "Bønner fra Kirkens arv", "Bønner i dagens løp", "Bordsbønner", "Kirkeåret", "Kirken", "De helliges samfunn", "Det kristne liv", "Sakramentene" och så vidare. Till detta kommer ytterligare ca 40 registersidor med källor, uppslagsord och små, korta biografiska noter om böneförfattarna.
Tyvärr(?) är alla böner på norska (översättningen till svenska ovan är gjord av mig), men tack och lov är ju våra språk så pass lika att det inte utgör något större hinder (vilket jag ju var orolig för i början). Å andra sidan har jag lärt mig uppskatta Taizébönerna/-sångerna mer på respektive originalspråk än i den svenska översättningen. När man vet att texten är en bön så blir det en bön oavsett om man förstår den med förnuftet eller inte!
Men faktiskt så kan jag uppleva, både när jag läser ur "Bønnebok" och på Konvertittbloggen, att jag ibland funderar över vilket språk jag faktiskt läser på, för båda börjar känns läskigt naturliga. Jag menar som om det vore olika dialekter snarare än olika språk. Eller så är det kanske jag som undermedvetet sitter och översätter norska till svenska för att göra den begriplig. *ler stort* Nåja, nu ska jag kanske inte överdriva mina språkkunskaper och förståelse av norska, men helt klart är att jag begriper mer än vad jag någonsin trodde var möjligt innan jag lärde känna dessa generösa människor på Konvertittbloggen som lottar ut böcker och en massa annat bara för att vara ... generösa? Och då det faktiskt är den andra boken jag vinner av dem så kan jag bara återupprepa det jag sa redan förra gången: Tackar så otroligt mycket! Ni är guld värda!!
Innan jag fick "Bønnebok" så hade jag bara "Tidegärden" som min enda rena bönebok (utöver Bibeln samt "Kyssa spår" som är något så ovanligt(?) som en andaktsbok utan färdigforumlerade böner), och visserligen är ju "Tidegärden" bra på många sätt med tidslösa, slitstarka böner, men "Bønnebok" täcker in betydligt fler böneämnen, vilket ibland kan vara skönt att faktiskt få konkretisera.
Trots att jag alltmer lärt - och lär - mig att uppskatta de skrivna bönerna, så har jag ändå varit lite skeptisk till att köpa en bönebok á la "Bønnebok" tidigare (fråga mig dock inte varför, för på den frågan har jag inget svar!), även om jag har fått en del tips som verkat nog så intressanta och säkerligen är mycket bra böneböcker. Men nu när jag har fått denna så kan jag villigt erkänna att jag gärna bläddrar i den både morgon och kväll, läser en bön här och en bön där allteftersom sidan kommer upp. Fullständigt ostrukturerat (mycket ovanligt vad gäller mig), men väldigt vilsamt. Nästan förtröstansfullt barnsligt...
söndag 7 september 2008
Bibelläsning skapar ångest?
lördag 6 september 2008
Personlighetstestad...
Johanna Gs personlighetstyp:
Självständiga, originella, analytiska och bestämda. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visioner Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på.
Karriärer som skulle kunna passa Johanna G:
Forskare, ingenjörer, professorer, lärare, läkare, tandläkare, affärsstrateger, organisationsgrundare, företagsekonomer, affärsföreståndare, chefer, militärer, jurister, advokater, domare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, psykologer, fotografer, forskningsledare, utredare, professionella pokerspelare.
tisdag 2 september 2008
Busted! +bloggtips
Johans blogg är alldeles nystartad (fast han hade ju en gammal - De heligas samfund - men den är låst och nedlagd, så den måste man ha en specialwebbläsare eller något i den stilen för att komma åt de inläggen), så riktigt vad den kommer att innehålla är kanske inte helt lätt att säga än så länge. Än så länge tror jag spännvidden ligger någonstans mellan amerikanska presidentvalet och vintips, arbete och fuskheligt vatten.
Johannas blogg å andra sidan håller sig ganska snävt till området språk, och framförallt lustigheter som uppstår i mötet mellan finlandsvenskan och sverigesvenskan. Och även om man inte är jätteintresserad av språk så är det ju alltid kul med vardagens lustigheter, så titta gärna in där!
Sen är ju Johan och Johanna S även skribenter på (redan tidigare omnämnda) Konvertittbloggen, men som sagt var, den har jag ju redan tipsat om, så det kanske är onödigt att göra igen, eller...?
Förresten, Johan har ju en till blogg - Missionshuset - men den har jag inte läst så noga, så vad som står där har jag ingen riktig koll på. Kanske värt att kolla in bara därför?
måndag 1 september 2008
Att förnya det förnyade
Både Taizé och Iona är ju kommuniteter ("kloster"), något som har varit väldigt främmande för protestantismen i allmänhet och frikyrkan i synnerhet. Bjärka-Säby har också en kommunitet, men av mer temporär karaktär (till skillnad från Taizé och Iona som är "permanenta", eller hur jag ska uttrycka det). Utöver det så är de alla tre ställen där reträtter, stillhet, meditation, liturgi och andlig vägledning lyfts fram. Något som ofta setts på med stor misstänksamhet från frikyrkan, något som är minst lika främmande för "traditionell frikyrklighet" som klostertanken.
Kan kyrklig förnyelse alltså även innebära återgång till mer traditionella uttryckssätt? I helgen har även aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) haft sina kyrkodagar här i Uppsala, och de tycks mena precis detta: Tillslut kommer man till en gräns där man inte kan förnya det förnyade längre i tidigare oprövade versioner - i alla fall inte utan att förlora innehållet - utan förnyelsen måste ske genom att återvända till tidigare övergiven och bränd mark.
Lite förnyelsehistoria ur frikyrkligt perspektiv:
På 1500-talet "förnyade" Luther kristendomen och protestantismen bildades.
På 1870-talet "förnyade" Waldenström SvK/EFS och SMF (numera SMK) bildades.
På 1910-talet "förnyade" Lewi Pethrus baptismen och pingströrelsen bildades.
På 1980-talet "förnyade" Ulf Ekman SvK och Trosrörelsen bildades.
En (om man tänker på det i ljuset av förra söndagens texter om enhet) deprimerande läsning om splittring, söndring och strid mellan kristna. Tänk om - be om! - att vi till denna lista ska kunna tillägga:
På 2000-talet förnyades kristenheten av att samfunden gick samman till en Kyrka och alla berikades av varandras uttryckssätt.