onsdag 31 december 2008

Nystart året runt

Sista december. Årets sista dag. Visst är det alltid något mellankoliskt med nyår? Tycker du inte det? Så mycket handlar om att se tillbaka och summera. Har året som gått varit ett bra år? Ett år du kommer se tillbaka på med glädje och saknad? Eller har det varit fyllt av sorger och motgångar som du mest bara är glad att lämna bakom dig?

Eller struntar du i allt sådant just nu för att du mest bara känner panik över nyårsfesten just nu?

Måhända är det kanske pressen på att ge ett nyårslöfte och börja ett helt nytt liv imorgon värre? Ett heligare liv? Hinna motionera mer och definitivt hinna umgås mer med släkten? Och prioritera studierna? Har du stort behov av en nystart, en nytändning för att komma tillbaka i rätta spår och rätt balans med livet igen? Och detta utan att förstå hur du ska få ekvationen att gå ihop nästa år heller? Ta det i så fall lugnt. Släpp paniken. Ta ett djupt andetag. Njut av festen ikväll, det finns många andra kyrkliga och världsliga tillfällen till nystarter som kanske passar bättre i så fall. Välj kanske en sak att fokusera på om du ska avge ett nyårslöfte och låt resten bero tillsvidare. Än har inte sista tåget gått...

Den 1 januari introducerade som nyårsdag i och med den Julianska kalendern och har firats som nyårsdag i Sverige sedan 1529 e.Kr. Rent rent kyrkomässigt känns det för mig personligen som om att firandet av Jesu omskärelse och namngivningsdag (tillika åttonde och sista dagen i juloktaven; Katolska Kyrkan lär dock ha ersatt Jesu omskärelse och namngivningsfest i och med andra Vatikankonciliet, och firar istället Maria, Herrens Moder - "Theotokos" - idag, som motsvaras av den söndag som Svenska Kyrkan firar fjärde advent) är en ganska udda nyårsdag.

Vad är det som gör detta med Jesu omskärelse så otroligt avgörande att det har kommit att bli den stora nyårshelgen även inom den kristna sfären? För ärligt talat så är det vi som har tvingat på resten av världen detta datum att fira nyår, och det romerska imperiet dog ut långt innan dess! Och jag menar, både den östliga och västliga kyrkan har andra datum för sina liturgiska nyår, så varför har ändå den gamla Julianska nyårsdagen bestått som sekulärt nyår genom hela medeltidens kristna era?

Nåja. Det lönar sig väl inte att bli upprörd över det, även om jag hade föredragit att sprida ut de stora helgerna lite mer över året. Det finns ju som sagt var andra nyårsdagar och lämpliga tillfällen (både sekulära och kristna som firas här i Sverige; andra religioner och kulturer har ytterligare datum att fylla på med ifall man tycker att dessa inte räcker) att fira ifall man inte vill vänta ett helt år mellan varje nystart i livet:
- 14 januari (nyårsdagen enligt Julianska kalendern, gäller tom 2100 e.Kr.)
- Askonsdagen
- 25 mars (Jungfru Marie bebådelse)
- Långfredagen
- Påskdagen
- Pingsdagen
- Läsårsstarten (lämpligheten minskar dock om man inte går i skolan eller på annat sätt lätt anknyter till skolåret)
- 1 september (den Ortodoxa Kyrkans liturgiska nyår)
- 1 advent (den västliga kyrkans liturgiska nyår).


*****

Och i och med detta inlägg avslutas detta bloggår för mig. Vi syns på andra sidan midnatt ("om Herren dröjer och vi får leva")! Så tills dess:


Från mig till alla mina läsare:
Ett riktigt Gott Nytt År!!

tisdag 30 december 2008

Jag trodde jag hade lovat mig själv...

...att inte delta - eller kanske snarare inte vinna (att vinna tre tävlingar av tre - fyra? möjliga kändes ganska pinsamt kan jag erkänna; just att delta kan ju annars vara roligt ibland men någon måtta med vinnandet får det som sagt var lov att vara!) - fler Internet-/bloggutlottningar efter tre bokvinster ("Ur mörkret", "De apostoliska fäderna" och "Bønnebok for den Katolske Kirke"), men ack så jag bedrog mig!

I adventstid dök det nämligen upp två tävlingar som jag inte kunde motstå (*hum, kanske ska välja "Sträng blogg-tävlings-fasta" som nyårslöfte istället för "Be ständigt"? Skulle nog i alla fall vara lättare att hålla...*) på två av bloggarna jag följer: Konvertittbloggen körde en adventskalender, där det gällde att känna till (alt. ta reda på) massor med helgon, och Teija Katolsk mamma på nätet/Holy Reminders körde (kort och gott) en "Jultävling", där det gällde att kunna diverse katolska helgon, begrepp, titlar och böner.

På Konvertittbloggen gick Ingrid segrande ur "striden" och förärades med The Priests CD-skiva. Grattis till henne!

Själv fick jag dock åter se mig som vinnare till Teijas Jultävling och har nu förärats med en rosenkrans (se bild ovan) och ett helgonarmband (hittar dock ingen bild på den på Teijas webbutik). Tackar ödmjukast!
_
Tror jag lyckades få de flesta svar rätt, med undantag av att jag drog till med "Adoration" istället för "Angelus" som svar till "Bön som bedes kl 6, 12 och 18", vilket jag redan när jag skrev det visste var en ren chansning, och sedan någon dag efteråt insåg att det definitivt var fel när jag slog upp Angelusbönen (aka Angelusringningen) på Wikipedia till mitt eget inlägg "Adventstid = Mariatid?!", men då var jag för lat för att orka skicka in den korrigeringen till Teija. Verkar dock inte som om det spelade någon större roll med ett litet fel eller två i slutändan...
_
Detta leder till att jag nu har två rosenkransar (vilket tycks vara fler än vad somliga konvertiter har, fast å andra sidan räknas säkert den i papper också, det är ju inte tinget i sig som är saliggörande utan bönen) och två helgonarmband. Lägg därtill ett flertal katolska böcker och en ikon och lite annat smått och gott, och man skulle lätt kunna få för sig att jag övergett min protestantiska tro... (Vilket alltså inte är sant, kanske jag ska tillägga för tydlighets skull).

måndag 29 december 2008

Ett omöjligt nyårslöfte?

Before you beginn a task,
bow your head
and ask Gods blessing
upon whatever it is you plan to do.
(Rule of Benedict)


Before I beginn a task... Innan jag börjar en syssla... Innan jag börjar någon syssla överhuvudtaget - stor eller liten, vardaglig eller unik...

Tänk om jag kunde få ha den självinsikten och den relationen till Gud det kommande året att jag böjde mitt huvud - om så bara en endaste ynka liten sekund - och bad om Guds välsignelse över vad jag än skulle ta mig för. Bad om Guds välsignelse över dagen och över frukosten, bad om Guds välsignelse över tandborstningen, påklädning och övrig "morgontoalett", bad om Guds välsignelse över examensarbetets alla delmoment, bad om Guds välsignelse över matlagning och träning, sociala aktiviteter med vänner och surfande på nätet. Bad om Guds välsignelse över läsning och andakter, över...

Tänk om jag kunde säga kl. 23:59 den 31 december 2009: I år har jag bett om Guds välsignelse över allt jag har gjort och tagit mig för!!

söndag 28 december 2008

Mera Maria...

Det verkar som fler protestanter än jag funderar på Maria just nu, för vad upptäcker jag när jag kommer tillbaka till Ansgar under mellandagarna och börjar läsa Pilgrim (typiskt lovnöje på Ansgar; under terminerna har jag inte så mycket tid över att läsa alla teologiska tidsskrifter och magasin som de prenumererar på för alla boendes räkning, vilket ju annars är en mycket trevlig förmån med att bo på ett kristet studenthem).

Tyvärr så ligger inte Pilgrimsartiklarna ute på nätet, men för dem som tycker det är värt att offra 75 kr för att köpa ett lösnummer (eller 290 kr för 1 år resp. 520 kr för 2 års prenumeration) så kan jag rekommendera artiklarna "Mirjam, Israels dotter" av syster Sofie OP och "Vägleda: Igenkänd" av Grethe Livbjerg.

*****

För den som inte vet:
Pilgrim är en ekumenisk tidsskrift som utkommer fyra gånger per år med fokus på andlig vägledningen, och där varje nummer har ett eget tema (t.ex. har decembernumret i år temat "Maria", vilket är det jag hänvisat till ovan). Den ges ut tillsammans med kommuniteten på Bjärka-Säby och har Peter Halldorf som redaktör. Mycket av inspirationen hämtas från reträtter och ökenspirualiteten. För mer detaljerad information hänvisar jag till Pilgrims hemsida: http://www.tidskriftenpilgrim.nu/

lördag 27 december 2008

Måste jag verkligen tycka om alla människor?!

Måste jag som kristen tycka om alla människor? På riktigt menar jag, sådär djupt innerst inne, ni vet?

"Vända andra kinden till" och "be för dem som förföljer er" är väl faktiskt ingen uppmaning till att jag faktiskt måste tycka om någon. Snarare tycks ju Jesus säga åt oss att inte anklaga vår nästa, utan "se först till bjälken i mitt eget öga", men att acceptera någons tillkortakommanden och att inte processera när någon är orättvis är ju inte att "tycka om" honom eller henne? Eller...?

Skulle jag inte kunna få komma överens med en person att vi håller oss ur vägen för varandra och på så sätt orsaka minst friktion oss emellan, och därmed minimera irritation och "oomtyckande"? Minskar ömsesidiga hatkänslor? Eller anses det bara vara ett sätt att försöka smita undan "tycka om"-biten? Skulle man inte kunna se på det istället som ett sätt att tillräckligt med plats - genom att hålla tillräckligt stort avstånd - och att detta möjliggör för oss båda att kunna tycka om varandra bättre?

Måste vi reducera alla dygder till snällhet? Kan vi inte bara få vara oss själva - kantiga, socialt osmidiga människor - ibland?!

fredag 26 december 2008

Min blogg har fått en utmärkelse!!



Excelsis har generöst nog gett min blogg en utmärkelse (för ganska många dagar sedan vid det här laget). Tackar ödmjukast!

Nu stod det inget om att detta skulle vara knutet till något "villkor" eller regler á la "Ge denna utmärkelse vidare till X st andra bloggar" eller något i den stilen, men trots detta tror jag att jag ska passa på att skicka denna utmärkelse vidare till några få bloggar i vilket fall som helst. Och detta jag vill jag understryka: ge gärna denna utmärkelse vidare - eller låt bli - efter eget behag, men om ni skickar den vidare, ge hellre utmärkelsen till några få bloggar som ni verkligen tycker är något extra och därmed förtjänar en utmärkelse, snarare än för att uppfylla ett visst antal länkar!
_
  • Den första utmärkelsen går till AKOs Krumbukter med motiveringen att "även om jag alltsom oftast blir lika mycket avundsjuk som imponerad på hur bra fotograf du är, så inspirerar du mig att lära mig mer om vad jag kan göra med min kamera. Du gör helt enkelt min bloggläsare till en vackrare plats med dina bilder".

  • Den andra utmärkelsen blir en delad utmärkelsen och går delvis till Annas Art and Morality och delvis till Helenas Puritanens bekännelser med motiveringen att "även om ni kan inte uppdaterar speciellt ofta, så inspirerar och utmanar ni mig något oerhört med era vackra bilder och texter. Tack för att era inlägg är skrivna ur erfarenhet och personliga tankar, snarare än med polemik och debattlystnad i sinnet".

  • Den tredje och sista utmärkelsen går till Mishka, Rudie, Johan och Johanna, samt Kristina (som var med från början) på Konvertittbloggen - en blogg jag länkat till många gånger redan - med motiveringen "tack för att jag har fått vara med och dela er resa, era tankar och era utmaningar kring att konvertera och byta kyrka. Må Gud leda er vidare och hjälpa er att hitta er plats i ert nya sammanhang".

Ett stort GRATTIS till er alla, och ett likaledes stort TACK för att jag får vara med och läsa era texter och tankar!

torsdag 25 december 2008

UNT slår till igen + julnattsgudstjänst

Jag skrev för en lite dryg vecka sedan om att UNT (Upsala Nya Tidning) berättade i positiva ordalag om kyrkskolan som håller på att byggas i Knivsta. Idag slår de till igen och gör delvis ett fint reportage om julottanGräsö - en julotta fullsatt redan kl 06:15(!) och delvis ett reportage om förmånen det är att jobba som kyrkomusiker under hela julhelgen från samma församling. Den sekulära pressen tycks vara på frammarsch inom kyrkosfären - bäst att Dagen med flera kristna tidningar ser upp!

*****

För mig personligen blev det dock ingen julotta, utan istället en mäktig julnattsgudstjänst med bibelläsning, psalmer och sång hemma i Lyckebokyrkan framfört av Ylva Hellgren och Jan "Bumpen" Blomgren. Kanske inte fullpackat med folk, men väl 85 personer (mot vanligen mellan 40 och 60 personer per gudstjänst; lokalen rymmer drygt 100). Vet inte hur det var med övriga, men jag fick i alla fall ståpäls under vissa partier. Mäktigt!

"Jag har inte hunnit..."

Ganska ofta stöter jag på påståendet "Jag har inte tid" som ett argument varför man inte kan delta i en eller annan aktivitet, eller varför man inte har gjort det man borde/hade lovat. För hur ofta är problemet ärligt talat att man inte har haft tid? Och hur ofta är det att man inte prioriterar att ta sig den tiden? Att man inte har klara av att strukturera upp de 24 timmarna per dygn som man har till sitt förfogande på ett vettigt sätt och anpassat sina åtaganden och prioriteringar efter det?

Kyrksyster berättade häromdagen om ett tragiskt exempel där vänner som påstår att de inte har tid att träffas under flera års tid.

Några konkreta exempel ur mitt liv är:

- Aikidoträningen på onsdagar krockar med onsdagsmässorna (veckans enda kvällsmässa här i Sankt Ansgar) så att jag omöjligt kan gå på båda. Har jag då inte tid att gå på mässan eller prioriterar jag inte tiden?

- Studierna har tagit väldigt mycket tid under hösten, och därför har min bloggaktivitet gått ner till viss del. Har jag då inte hunnit blogga eller bara inte prioriterat det?

- När jag väljer att sitta och fika med mina korridorare i över en timmes tid, kan jag då dagen efter i skolan säga att jag inte har hunnit läsa det jag borde ha läst?

- Om en kompis blir sjuk eller är ledsen, släpper jag inte allt vad jag har för händerna - studier, julstress, matlagning, internet, osv - bara för att kunna sitta vid dennes sida. Visa medlidande och bara vara närvarande, trots att jag kommer vara fruktansvärt frustrerad över att jag inte kan göra någon verklig skillnad!

- Hinner jag inte att träna, plugga, vara scoutledare, vara med i en bönegrupp, träffa vänner, läsa böcker, m.m., samma termin - är det då fortfaranade en fråga om att inte hinna eller bara en fråga om att prioritera det ena eller andra?

- Står valet mellan att laga julmat, handla julklappar, eller att julstäda? Eller kanske står valet mellan att låta det vara dammigt i hörnen och att ha faktiskt hunnit få någon gnutta julefrid inombords när man sätter sig ner med släkt och vänner vid julbordet?

Listan skulle kunna göras mycket längre, men jag antar att ni förstår vart jag vill komma? Ibland behöver det bli "skarpt läge" för att man ska förstå vad man prioriterar.
När det viktigaste tar tid från det viktiga,
så upphör det viktiga att vara viktigt.

...citerade Peter Halldorf för oss i början av bibelskoleåret, i underförstådd mening - i alla fall tolkade jag det så - att det viktigaste var att prioritera Gud, bönen, bibelläsningen osv, medan det viktiga var allt annat vi anser viktigt. Jag är inte helt säker på att jag håller med till 100 % (även om jag istället har alltför lätt att glömma bort det perspektivet på mina aktiviteter och tidsprioriteringen följaktligen tycks tyda på något helt annat som viktigast än vad jag kanske skulle önska), för tillslut kommer det en tid när tvätt, matlagning, disk eller något annat "halvviktigt" (aka "nödvändigt ont") kan behöva tillåtas tas tid från det viktigaste - oavsett om det är Gud, familjen eller en sjuk vän som anses viktigast - för att även mitt liv ska kunna fungera rent praktiskt.

Att prioritera är en del av livet. Och ofta kan valet vad man ska prioritera vara riktigt tufft, men om man prioriterar fel kan man alltid välja om (förr eller senare åtminstone), men om man försöker hinna med alldeles för mycket för att undvika behovet av att göra själva valet så riskerar man att arbeta ut sig själv fullständigt på mycket kort tid!

onsdag 24 december 2008

God Jul


Glad Kristi Födelsefest!

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
_
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.
_
Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.
(Luk 2:1-20)

tisdag 23 december 2008

Adventstid = Mariatid?!

Adventstid tycks vara Mariatid inom Svenska Kyrkan. Och Mariafirandet kanske man kan säga "kulminerar" den fjärde söndagen i advent - med "Herrens moder" som kyrkoårets tema. En gång om året tycks det alltså vara okej att låta dessa "katolska" sidor i den annars ganska så protestantiska svenska kyrkligheten komma fram.

För mig har detta varit en ny upptäckt för i år. Fråga mig dock inte varför jag har missat det tidigare. Okej, att Ansgar är betydligt mer "katolsk" än frikyrkliga Lyckebokyrkan (som dessutom av tradition ersätter fjärde advenstgudstjänsten med en "Sjung in julen"-musikkväll), och kanske därför är ännu mer villiga att lyfta fram de katolska sidorna som ändå finns bevarade inom protestantismen, men jag bodde ju här på Ansgar redan förra hösten (inkl. adventstiden) och borde alltså ha upptäckt det då om inte förr!

Men nu är det dock inte enbart via den fjärde adventssöndagens texter som vi lyfter fram Maria här i Ansgar nu i adventstid, utan vi har exempelvis även sjungit "Himlarnas drottning" avslutningsvis under kompletoriet istället "Bön för Kyrkan".

För mig är detta med Mariafromheten något som fortfarande provocerar mig till en viss del. Eller snarare så kanske jag ska säga att det går i vågor - ibland känns det som om jag kan acceptera det (om än inte alltid förstå det), medan jag andra gånger känner mig för att högljutt vill ställa mig upp och protestera mot det. Ambivalent så att det skriker om det (utan att jag bokstavligt talat skriker).

Fast egentligen, det som stör mig mest numera är nog inte så mycket Mariafromheten som sådan, utan att jag reagerar mycket mindre på det nuförtiden än vad jag gjorde förut. Idiotiskt, inte sant? Jag som alltid vill vara så ekumenisk, jag stör mig på att jag har blivit just det! För vilken typ av ekumen är jag annars, om jag bara kan acceptera andras vanor och traditioner i överslätande, överlägsen stil: "Jaja, de vet ju ändå inte bättre. Låt dem hålla på...", eller hur tänker jag egentligen?

Ärligt talat har jag hållit på och nystat lite fram och tillbaka i detta med Mariafromhet i några år nu. En Mariados fick jag till exempel när jag köpte "Himlarnas drottning" av Scott Hahn, bland annat på Kristinas envisa rekommendationer på Crossnet, för ett och ett halvt år sedan. Tyvärr upplevde jag boken lite som en besvikelse. Fast det gissar jag mest beror på att Kristina redan hade citerat halva boken och refererat allt viktigt/uppseendeväckande på crossnets diskussionsforum vid det laget, så jag hade inte så mycket kvar att upptäcka på egen hand...

En annan Mariados fick jag förra adventstiden, då jag var på reträtt hos dominikansystrarna i Rögle. Och där nöjer de sig inte med att be enbart "Ave Maria", utan ber istället med hela "Angelus"-bönen (som bland annat innehåller tre "Ave Maria"). Och ärligt talat tyckte jag betydligt bättre om hela Angelus istället för Ave Maria, men om det beror på att den är mer "utbroderande" i texten och tar med fler bibelcitat, eller om det mest bara var miljön på Rögle som fick den att kännas mer naturlig, mer i sitt självklara sammanhang, än när jag vid andra tillfällen har upplevt hur protestanter försöker trycka in ett Ave Maria i någon gudstjänst eller andakt och det bara känns malplacerat och konstlagt.

måndag 22 december 2008

Bön: Med nya ord

Fader,
Låt din Ande virvla genom mig.
Rena mina läppar. Harkla min hals.
Och lägg dina ord på min tunga.
Amen

(av Per-Ole Lindqvist; ur Svensk Pastoraltidsskrift nr 16, 2008)

lördag 20 december 2008

Bokrecension: De apostoliska fäderna

För drygt ett halvår sedan deltog jag i en utlottningKonvertittbloggen där man kunde vinna en bok, och två veckor senare stod jag som (en av två) lyckliga vinnare till "De apostoliska fäderna". Efteråt kunde ni följa några reflektioner som dök upp i mitt huvud medan jag läste, men i september dog den rapporteringen ut fullständigt. Detta innebar dock inte att jag slutade läsa eller att det blev mindre intressant det som stod efteråt, men tyvärr så gjorde sig skolan påmind, så... Så längre kommentarer och djupare betraktelser fick tyvärr stryka på foten här i bloggen, då jag prioriterade att faktiskt läsa själva boken, framför att blogga om den.

"De apostoliska fäderna" (Artos, 2006 [andra upplagan]) innehåller 17 skrifter av 10 av de apostoliska fäderna (dvs apostlalärjungarna; fast några av dem tillhör troligtvis endast den "andra generationens kristna", dvs de tillhör själva epoken [ca 70-150 e.Kr.], fastän de troligtvis inte har träffat apostlarna personligen och därför heller inte är apostoliska fäder i egentlig mening) med inledningar både generellt till själva epoken och specifikt till varje författare och dennes särskilda sammanhang, samt med kommentarer kring texten både sådant som när och hur den hittades, hur många kopior som är kända, vem som är trolig författare, mm, och mer specifikt vers för vers-kommentarer (enligt känt mönster från Bibeln) och allra sist med en lång lista med bibelreferenser (ordnade utifrån bibelboksordningen). Boken är översatt av Olof Andrén och Per Beskow, och är allt som allt 335 sidor lång.

De flesta av skrifterna är skrivna i brevformat (och då tydligt efter NT-brevens förebild, i alla fall om man får tro herrarna översättare är kanske bäst att påpeka, eftersom jag inte är tillräckligt bevandrad i vare sig teologin eller historien för att kunna skilja "typisk antik brevskrivarstil" från "typisk NT-brevskrivarstil" från varandra), och tycks alltså som sådana - precis som NT-breven - vara tänka för högläsning i församlingarna, även om somliga har en specifik person eller en specifik församling som adressat.

Innehållet i korthet:
- Didaché (de tolv apostlarnas lära): Innehåller en hel del föreskrifter om kyrkoordning och liturgi i den tidiga kyrkan, bland annat nämns att dopet helst bör utföras genom nedsänkning i kallt rinnande vatten medan begjutning på pannan står som fjärde och sist alternativ! (Did 7:1-3)

- Clemens (första) brev till korinthierna: Clemens av Rom (tredje påven efter Petrus) pekas av traditionen ut som författare till denna skrift, och kan därmed också vara ett första bevis på hur "Rom" lägger sig i andra kyrkors seder och stridigheter. Uppmaning till bot, ödmjukhet, aktning för kyrkans ämbeten och inbördes kärlek är återkommande teman.

- Ignatios av Antiochias sju brev till efesierna, magesierna, trallierna, romarna, filadelfierna, smyrnierna och Polykarpos: På väg mot martyriet i Rom - att bli söndersliten och uppäten av vilddjuren på arenan - författar Ignatios dessa brev med uppmaning om kyrklig enhet, befrielse från irrlära och att troget hålla sig till kyrkans ämbetsbärare - biskopar, presbyter och diakoner (nämns här för första gången som en samlad trio).

- Polykarpos brev till filipperna och Polykarpos martyrium: Polykarpos brev ligger nära Ignatios till innehållet, om än i en helt annan stil. Polykarpos martyrium är den första av många martyrakter som senare blev en helt egen litteraturgenre inom Kyrkan, även om just Polykarpos martyrium tycks bygga mer på ögonvittnesskildring än på fantastiska, övernaturliga legender som senare martyrakter översvämmas av. I övrigt sägs i förordet till Polykarpos att han var med och förhandlade med biskopen i Rom om att oenighet om när påsken ska firas inte är kyrkoskiljande (något att tänka på i dessa kors-tågs-tider).

- (Det så kallade) Andra Clemensbrevet: Antagligen inte skrivet av Clemens av Rom. Den äldsta, i sin helhet bevarade, fornkristna homilian, dvs. predikan. Citat ur apokryfa evangelier förekommer vid sidan av de (sedermera) kanoniska dito. Tar farmför allt upp bekännelse i gärning och inte bara i ord, och uppmaningar till bot.

- Barnabasbrevet: Ett teologiskt traktat i brevformat. Jämförs gärna med hebreerbrevet, men ser till skillnad från Hebr offren (i GT) som något som aldrig var menat att de skulle utföras, utan något med djupare andlig innebörd som blivit uppenbarat först nu i och med Kristi offer. Ja, hela brevet/traktatet bygger mycket på viljan att uppenbara den fullständiga tolkningen av Skriften genom allegorisk läsning.

- Papiasfragmenten: Papias ska ha skrivit "Utläggningar av Herrens evangelium" i fem band, varav endast några fragment återstår numera. Papias sägas ha hört Johannes predika, och har sedan samlat ihop undervisning från övriga apostlar. Han tycks dock inte vara så noga om det rör sig om rena legender eller verklighet. Syftet? Att bygga upp en utläggning mot heresier.

- Quadratusfragmenten: Quadratus, troligtvis en profet från Mindre Asien, sägas ha lämnat en böneskrift och/eller en skrift till försvar för vår religion till kejsar Trajanus (regerade 98-117), men av det lilla fragmentet som återstår är det svårt att avgöra vilket.

- Diognetosbrevet: En av de tidigaste kända apologierna för kristendomen, skriven på "välvårdad grekiska , som röjer retorisk bildning", men vars författare är anonym (lika många som har föreslagits vara författare till brevet har även förkastats på grund av framförallt språkstilistiska och kulturella skäl). Skriften bygger på frågor som "Vilken är den Gud som de kristna hoppas på?" och "Av vad slag är den tillgivenhet de kristna äger till varandra?"

- Hermas Herden: En apokryf apokalyps där uppenbarelser förmedlas och tolkas av en gammal kvinna samt en herde (som även kallas botens ängel och liknande). Hela denna långa skrift med uppenbarelser handlar om Kyrkan och de kristna, och hur vi har fått en kort tid på oss att göra bot för våra synder, så att vi inte hamnar utanför när Gud stänger porten in till himmelriket.

Första gången jag kom i kontakt med "De apostoliska fäderna" var när jag läste bibelskola. Jag kan gissa att somliga tycker att detta kan vara ganska förvånande, med tanke på att jag läste på en av pingstkyrkans bibelskolor. Säger jag å andra sidan att jag hade Peter Halldorf som lärare och att det var han som började pratade om den, så antar jag att de flesta av er nickar förstående trots allt: "Ahh, självklart. Ja, det förklarar ju saken...". Själv hade jag dock ingen möjlighet att läsa den på Bjärka, eftersom somliga av mina klasskompisar norpade boken före mig. Efteråt har jag ibland sett bokens namn nämnas här och var, och allvarligt funderat på att köpa mig ett exemplar, men det blev aldrig av. Så när Johan utlyste "Tipsa-om-Konvertittbloggen-och-vinn-en-bok"-tävlingen blev jag verkligen eld och lågor! Vilken möjlighet! Vilket fantastiskt pris! Vilken generositet! Och när jag sedan gick och vann (jag brukar aldrig vinna något på lotteri eller likande - men det verkar som om det inte riktigt stämmer här i bloggosfären eftersom jag har vunnit inte mindre än tre böcker sammanlagt vid det här laget - så jag förväntade mig inte direkt att vinna om ni förstår vad jag menar)... Kan ni ens ana hur glad jag blev?

Nu låter titeln på boken kanske som det endast är för teologiprofessorer och andra insnöade personer, men personligen tycker jag inte alls den var speciellt tungläst. Absolut inte tyngre än att läsa NT-breven i alla fall (fast å andra sidan finns det ju somliga som tycker just Paulus är väldigt tungläst, så om man tillhör den skaran kanske man inte finner den här boken speciellt lätt den heller). Men eftersom den innehåller så många olika typer av skrifter och av så många olika författare så kan det vara svårt att ge ett helhetsintryck ändå.

Min favoritbok (om man nu kan tala i de termerna) i "De apostoliska fäderna" är "Brevet till Diognetos". Och rent personligen - Hermas Herden kunde ha nöjt sig med hälften av sina uppenbarelser (hans bok utgör nämligen 93 sidor - exkl. kommentarer! - dvs nästan en tredjedel av själva boken), men det kanske inte var upp till honom själv att välja antalet...

fredag 19 december 2008

Humor och allvar i kors-tågs-tider

Är det tillåtet att skämta om vad som helst? Och (kanske ännu känsligare) kan man skämta om VEM/VILKA som helst?

Dessa frågor kan man antagligen debattera i all evighet. Själv vet jag inte riktigt hur jag skulle vilja besvara dem. För visst tycker jag att man som princip ska kunna skämta om vad som helst, men samtidigt måste man vara väldigt finkänslig för om vad och med vem man skämtar ibland. Vi lever inte i den perfekta av alla världar!

Personligen föredrar jag alltid skämt med en mycket varm, godmodig underton jämfört med plumpa, billiga vitsar. Även om det på ytan - dvs själva orden - kan låta ganska hårt ibland det med, så tycker jag att det gör en stor skillnad om man skämtar om någon eller något man verkligen tycker om. Till exempel brukar mina korridorare skratta åt mig när jag kommer med ännu ett Jesus-/teologiskt skämt. Förhoppningsvis delvis för att de är roliga, men säkert också för att jag kan så många (efter ett år på bibelskola så har man hunnit avverka ganska många kan jag lova!).

För mig är det nämligen inget konstigt att skämta om tron. Gud tror jag oftast är den som har minst problem med skämt om den kristna tron. I alla fall inte så länge skämten är varma och godmodiga. Skämtar man om Gud bara för att häda Honom, så tror jag kanske inte att Han är lika uppskattande. Fast för att kunna bedöma varför man skämtar om tron kanske man behöver - om än inte vara Gud Fader själv - så åtminstone känna personen någorlunda väl.

Vad har då allt detta med kors-tåg och ekumenik att göra?

Jo, jag började skämta lite med Charlotte Therese angående katoliker vs. protestanter på hennes senaste bibelblogginlägg. Nu känner jag henne till viss del, så jag var rätt säker på att hon skulle "ta det på rätt sätt". (Och inom parentes: Ärligt talat - hade jag inte tyckt bra om henne, mina andra katolska vänner och Katolska Kyrkan som sådan - så hade jag aldrig vågat mig på att skämta om dem. Antagligen hade jag då - som så många andra protestanter - gått in i polemik och debatterat mot dem, snarare än att skämta om dem. Nåja, slut på parentes). Och visst skämtade hon tillbaka! Samtidigt kände hon det tillslut som om det var nödvändigt att påpeka att vi bara skämtade. För att undvika missförstånd.
_
Och visst, missförstånd uppstår lätt kring det skrivna ordet - ja, redan användandet av ordet "kors-tåg" har ju förorsakat en hel del missförstånd - när man inte hör tonfall bakom uttalanden och ser gester och minspel som hör till.
_
Men måste vi sluta skämta bara för att vi riskerar missförstånd? Skulle vi ens vilja ha en sådan enhet där vi inte vågar skämta med varandra? Jag är tveksam. Vet inte ens om jag skulle tro på en sådan enhet. Skämt hör varma, djupa gemenskaper till. Internhumor är viktig! Men allvaret bakom skämten är också viktig! Det handlar om förmågan och förtroendet att kunna påpeka skillnader mellan mig själv och "den andra" utan att känna att man riskerar att försinka den ekumeniska dialogen med ett decennium eller så. Äkta enhet och vänskap tål att konfronteras med olikheter, oavsett om det är förpackat i skämt-format eller sagt på djupaste allvar. (Bara för att undvika missförstånd: Härmed dock inte sagt att jag "anklagar" katolikerna på något sätt vad gäller urvalet av skrifter ingående i Skriften, vilket var vad vi skämtade om, ifall någon gjorde sig omaket att läsa det. Vad gäller "allvaret bakom" skämtet i detta fall - om jag ska krysta fram något - skulle kunna vara att somliga katoliker gärna lyfter fram urvalet av skrifter till Skriften som ett bevis på Katolska Kyrkans renlärighet och förmåga att lyssna in Guds vilja osv. Men som sagt var, en framkrystad förklaring).

onsdag 17 december 2008

Kyrkskola i Knivsta

Upsala Nya Tidning (UNT) berättar idag på sin hemsida om den nya "kyrkskolan" som byggs i Knivsta kommun (mellan Uppsala och Stockholm). Trevligt att höra om bygget av en kyrklig friskola som enbart får positiva omdömen av såväl kommun som media! En artikel som helt klart är värd att läsa.

tisdag 16 december 2008

Bokrecension: Klosterliv i Sverige

"Klosterliv i Sverige" är en nyutgiven bok (Cordia, 2008) av Lars Hillås. Här berättar Lars om sina erfarenheter från övernattningar - oftast från en organiserad eller privat reträtt, men även kortare besök förekommer - och möten med bröder, systrar och gäster på tio moderna (i betydelsen nutida, eftersom somliga av kommuniteterna lever fortfarande efter regler från 500-talet) svenska kloster.

Urvalet av kloster har i boken begränsats till kloster och kommuniteter - i ordens vidaste bemärkelse - där man regelbundet ber tidegärden och driver ett gästhem. Av de tjugo platser (adressuppgifter till alla tjugo finns dock med) som då kom i fråga har hälften förärats ett besök. Fast om detta verkligen betraktas som en "förmån" av alla besökta kloster tycks inte självklart, för:

[...] är skäl nog att besöka Rögle kloster. Och många gör det. Så många att systrarna med viss frenesi värjer sig från alla som vill sälja reklamplats åt dem i olika turistbroschyrer och telefonkataloger. (Och mellan raderna skymtar det fram att för deras del skulle de gärna stått utanför alla böcker om svenska kloster). (s. 147)

Andra kloster/kommuniteter, utöver Rögle kloster, som presenteras i boken är Östanbäcks kloster, Birgittasystrarna i Vadstena, Mariadöttrarna i Vallby, Mariavall, Den helige Benedikts hus, Berget i Rättvik, Wettershus reträttgård, Bjärka-Säby och Franciskusgården i Jonsered.

Utöver själva presentationen av klostren/kommuniteterna så finns det även praktiska vägvisningar om hur man tar sig till respektive ställe med hjälp av kommunaltrafik, en ordlista för den som inte är inne i klosterjargongen, goda råd inför ett klosterbesök, en kort historiebeskrivning om kloster i Sverige, en likaledes kort presentation av olika (katolska) ordnar och en boklista med tips och råd för vidare läsning om kloster och kommunitetsliv.

Själv tycker jag att detta med kloster är något oerhört fascinerande, och av de tio som presenteras i boken har jag haft förmånen att besöka två stycken - Bjärka-Säby (fast att kalla det "besök" är kanske till att ta i, jag bodde ju där ett år när jag läste bibelskolan som också finns på Nya Slottet) och Rögle kloster. Vad gäller kloster i allmänhet har jag även besökt Taizé ett antal gånger, men det ligger ju en bit utanför Sveriges gränser, så det diskvalificerade sig själv för att ha en möjlighet att komma med i just den här boken.

Och det verkar vara betydligt fler än jag som fascineras av klosterlivet. När jag var på LundeQ (Akademibokhandeln här i Uppsala) senast så fick jag syn på att även det sekulära bokförlaget Arena AB, som framförallt tycks ge ut reseskildringar, har i år utkommit med "Kloster: Vistelser i stilla rum" av Pippi Engstedt, som presenterar en blandning av svenska, nordiska och europeiska kloster (alla med gästhem så klart - och jodå, Rögle finns med även här...), för att inte glömma "Klosterträdgårdar - Himmelska platser på jorden" av Lena Israelsson som gavs ut av Wahlström & Widstrand i våras. Men ingen av dessa båda böcker har jag läst, så vad de handlar om och om de är läsvärda, det överlåter jag åt någon annan att berätta om/bedöma

måndag 15 december 2008

Delta i "kors-tåget" för ekumenik!

För några dagar sedan lanserade Charlotte Therese ett "Kors-tåg" för ekumenik, en året-runt-Jesusmanifestation på nätet i allmänhet och i blogsfären i synnerhet.

Då jag (vilket den som har hängt med i den här bloggen ett tag säkert har märkt - till somligas glädje och andras förtret!) är en stor vän av ekumenik och ekumeniska tilltag, så tänker jag självklart ställa upp med ett antal bloggbidrag. Åtminstone i den mån jag hinner. Håll utkik efter "kors-tågets" symbol (det keltiska korset här ovan) och sprid detta "kors-tåg" vidare på era bloggar!

Några tips på "kors-tågs"-aktiviteter som Charlotte föreslår är (privat) bön för ekumenik, ekumenisk bön, publicerande av bloggposter som lyfter upp positiva aspekter om andra samfund, IRL-träffar för kristna bloggare, länkande av kristna bloggar från alla samfund, gästbloggeri, med mera.

Låt oss alltså börja vandra på vår respektive arm av kristendomen, sträcka ut en viretuell arm och mötas i korsets hjärta!

söndag 14 december 2008

Datatrubbel?

Hittade följande inlägg hos Nanoc. Den har säkerligen redan cirkulerat genom era mailboxars in- och utkorgar och i bloggosfären minst sju gånger, men jag tycker den är riktigt kul, så jag lägger ut den ändå.

*****

Bästa IT helpdesk,
Förra året uppgraderade jag från Flickvän 7.0 till Hustru 1.0.

Så fort jag hade installerat programmet märkte jag att det började kräva att jag skulle installera Barn 1.1, 1.2 och 1.3. Det tog en massa tid och krävde en massa resurser. Det stod det inget om i programspecifikationen.

Dessutom installerade sig Hustru 1.0 i alla andra program och dyker upp så fort jag startar datorn och övervakar alla mina aktiviteter. Gamla program som Pokerafton 10.3 , Fyllefest 3.5 och Söndagsfotboll 5.0 fungerar inte längre. När jag försöker starta dem får jag felmeddelandet: 'Du har utfört en otillåten aktivitet. Stäng genast ner alla program som inte stöds av Hustru 1.0 !' Det är omöjligt att hålla Hustru 1.0 i bakgrunden medan jag Försöker köra några av mina favoritprogram.

Jag har funderat på att återgå till Flickvän 7.0, men jag kan inte ens avinstallera Hustru 1.0. Kan ni hjälpa mig?

Tack på förhand!
'Frustrerad och förvirrad'



Svar från Helpdesk,

Bäste Frustrerad och förvirrad,
Problemet du beskriver är mycket vanligt och många klagar över samma sak. Orsaken till problemet är ett grundläggande missförstånd. Hustru 1.0 är inte, som många män tror, ett nytto- och underhållningsprogram, utan ett operativsystem som är designat för att styra allt.

Att försöka gå tillbaka till Flickvän 7.0 när Hustru 1.0 är installerat är dömt att misslyckas. Några har försökt med att installera Flickvän 8.0 eller Hustru 2.0, men det har slutat med att de fått fler problem än vad de hade med Hustru 1.0. Vi rekommenderar att du behåller Hustru 1.0 och försöker göra det bästa av situationen, samt att du eventuellt läser hela kapitel 6 i manualen 'Vanliga programfel'. Datorn kommer att fungera perfekt så länge du tar ansvar för alla systemfel, oavsett vem som har förorsakat dem. Det räcker med att du skriver: /FÖRLÅT , så återvänder styrsystemet till normaltillståndet.

Hustru 1.0 är ett storartat program som dock kräver ett visst mått av underhåll. Du kan dock försöka med att köpa tilläggsprogram för att öka funktionaliteten. Vi rekommenderar Blommor 2.1, Choklad 5.3 eller i extremfall mjukvarupaketet Päls 2000 .

Vi avråder å det bestämdaste från att installera Älskarinna i kortkort 3.3 eftersom detta program inte stöds av Hustru 1.0 och kommer att resultera i att Hustru 1.0 avinstallerar sig själv och därmed avlägsnar 50 % av systemresurserna. Älskarinna i kortkort 3.3 kräver själv stora systemresurser, som inte finns kvar efter det att Hustru 1.0 har avinstallerat sig själv.

Vänligen Helpdesk

onsdag 10 december 2008

Litteraturkanon och klassisk bildning

David Heith-Stade listade för några dagar sen ett antal böcker som han ansåg vara en "god början till bildning (paideia) i ordets klassiska bemärkelse". Av de 32 böckerna han listar har jag läst 3 (plus påbörjat en fjärde, men påbörjade böcker kanske inte är så mycket att skryta med?). Slutsats: Det måste vara illa ställt med min klassiska bildning!

Teija avslöjade i kommentarerna till boknördstestet att hon hade läst igenom alla böcker på barn- och ungdomsavdelningen på biblioteket i Storfors. Jag har inte ens kommit på tanken att man kan göra så, utan har mest lånat och läst fantasyböcker varvat med historiska kärleksromaner när jag lånat böcker från biblioteket. Slutsats: Det måste vara illa ställt med min breda allmänbildning!

Enkla Z bad läsarna att tipsa om "vilken bok tycker just du man bör ha läst här i livet", varpå hon fick massor med klassiska och religiösa tips (plus Nalle Puh och Mumintrollen!). Böcker jag inte ens kommit i närheten av, än mindre funderat på att läsa. Slutsats: Min religiösa bildning är inte så mycket att hänga i julgran den heller.

Summa summarum: Jag måste se till att fixa till det här snarast möjligt! Dags att läsa mer böcker och plugga/blogga mindre? Eller...?

lördag 6 december 2008

Bokrecension: Caspian, prins av Narnia

"Caspian, prins av Narnia" av CS Lewis är 176 sidor (lättläst och luftig text med bilder) och 15 kapitel lång. Den räknas som den fjärde boken i Narniaserien (Narniakronologiskt sett), men är den den andra boken som CS Lewis skrev om Narnia ("Min morbror trollkarlen", som ligger först enligt Narniakronologin, var den sjätte Narniaboken han skrev, "Häxan och Lejonet", nr 2 i kronologin, var den första och "Hästen och hans pojke", nr 3, var den femte).

Boken inleds med att syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy Pevensie rycks bort ifrån en järnvägsstation någonstans i England och hamnar på en okänd, övervuxen ö. Därefter följer en lång berättelse om hur de utforskar ön, hittar en ruin och tillslut inser att de känner igen ruinen som deras gamla slott Paravel. Medan de letar mat råkar de rädda en dvärg, som några soldater försöker dränka, och tillslut tvingas de inse att det är över 1000 år (enligt Narnias tideräkning) sedan de senast var i Narnia, trots att det bara har gått ett enda år för dem själva (jordisk tideräkning).

Därefter följer dvärgens berättelse om prins Caspian. Om hur Caspian får en ny lärare som lär honom om "det gamla Narnia" på toppen av ett torn under sena nätter i största hemlighet - något som är strängt förbjudet enligt "det nya Narnias" lagar! Vilket tillslut leder till att Caspian tvingas fly ut i skogen, där han tvingas konfronteras med gammelnarnierna (dvs de talande djuren - den djärva musen Ripipip tillhör en av Narniaböckernas mest minnesvärda karaktärer! - dvärgarna, faunerna, jättarna, osv) tillslut och hur detta leder fram till ett öppet krig mellan gammelnarnierna, med prins Caspian i spetsen, och människorna med Miraz, prins Caspians farbror som tillskansat sig kungatronen i Narnia, i spetsen.

Sen återgår handlingen till att följa hur syskonen Pevensie och dvärgen Trumpkin lämnar ön och tar sig till stridsplatsen. Hur Lucy ser Aslan, medan de andra hellre går sin egen väg och hur detta leder till förlorad tid för dem. Men fram till Aslans kulle - Stenbordet - kommer de tillslut ändå. Fast för att få reda på hur det går där så föreslår jag att du läser boken istället...

Som bekant gick "Caspian, prins av Narnia" på bio i somras (fast då under titeln "Prins Caspian av Narnia". Varför de ändrat på titeln vet jag inte. Kanske kändes den modernare så? Å andra sidan heter den bara "Prince Caspian" på engelska - både bok och film - varför den svenska boktiteln är något långsökt. Men så svårt kan det väl inte vara att kolla upp vad den svenska titeln på en välkänd bok?). Som vanligt har de dock förändrat delar av handlingen - och det ganska radikalt - från boken när de gjorde film av den, så vill ni verkligen ta del av CS Lewis värld så rekommenderar jag att ni läser boken, inte att ni ser filmen (därmed dock inte sagt att det är en dålig film på något annat sätt).
_
Och ja, som ni kanske kan gissa läste jag om boken i somras (är jag dålig på att skriva bokrecensioner, eller vad?!), innan jag var och såg filmen tillsammans med en kompis. Och lättläst är den kan jag lova! Det tog ungefär lika lång tid att läsa ut boken som att se filmen (det vill säga cirka 2 timmar). Okej, lite längre tid tog det kanske, men det var inga som helst problem att läsa ut den på en kväll.
_
Detta är andra gången jag läser "Caspian, prins av Narnia". Till skillnad från många andra så kom jag dock inte i kontakt med böckerna som barn, utan köpte dem för några år sedan när de var på bokrea. Eller okej, "Min morbror trollkarlen" lånade jag från skolbiblioteket under högstadiet, läste den och förstod inte alls varför folk tyckte att Narnia-böckerna var så speciella, men sen så är det kanske inte heller den mest representativa boken för serien, så...
_
Generellt sett tycker jag Narniaböckerna är lite tunna - jag hade gärna sett att herr Lewis hade broderat ut dem så att de blev åtminstone dubbelt så tjocka för att skapa en ännu mer levande fantasyvärld - men i övrigt har jag inga klagomål på dem. De är spännande historier med massor av fantastiska karaktärer, otroliga händelser och en hel del oväntade vändningar i historierna.
_
Till skillnad från mycket annan fantasy, så är de renodlat magiska inslagen i Narniaböckerna reducerat i princip till noll och intet - antar att det är därför många kristna anser att Narnia är nyttig läsning till skillnad från t.ex. Harry Potter - men nog finns det en hel del fantastiska händelser kvar ändå, så de förtjänar fantasystämpeln utan tvekan. Själv är jag lite ovillig att göra den tydliga uppdelningen "Sagan om Ringen" anses ju också vara god litteratur av många kristna, trots att de böckerna innehåller renodlat magiska inslag även hos den goda sidan. Och nog märks det när man läser Harry Potter och Narnia parallellt att det finns en hel del mycket slående kopplingar mellan dem!

onsdag 3 december 2008

Boknördstest

När jag ändå är inne i den glada testcirkusen bestämde jag mig för att även göra "Boknördstestet". Jag har gjort det tidigare också med lite varierande resultat (betoning på lite), och så här blev resultatet den här gången:



Andra bloggare som gjort boknördstestet:
- AKO
- Daniel Astgård på Tro och Tänk

tisdag 2 december 2008

Dantes infernotest

The Dante's Inferno Test has sent you to Purgatory!
Here is how you matched up against all the levels:

LevelScore
Purgatory (Repenting Believers)High
Level 1 - Limbo (Virtuous Non-Believers)High
Level 2 (Lustful)Low
Level 3 (Gluttonous)Low
Level 4 (Prodigal and Avaricious)Very Low
Level 5 (Wrathful and Gloomy)Very Low
Level 6 - The City of Dis (Heretics)Very Low
Level 7 (Violent)Very Low
Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers)Moderate
Level 9 - Cocytus (Treacherous)Very Low

Take the Dante's" Inferno Hell Test

Andra bloggare som har gjort testet:
-
Minutz3
-
Kristina
-
Charlotte
-
Mackan Andersson

Men till skillnad från dessa så verkar jag ju vara riktigt syndig och obotfärdig, alt. en trolös ateist - gräsliga tanke! Men men, det kunde säkert varit värre, testet placerar mig ju i skärselden trots allt, även om "High" inte känns lika stabilt som "Very high" eller "Extreme" som alla de andra fick...

Fast som en kompis påpekade - jag är ju inte katolik, alltså så borde jag väl inte ens tro på skärselden, så vad spelar det då för roll var jag hamnar? Som protestant och frikyrklig är jag ju automatisk "härligt frälst" och kommer direkt till himlen utan att behöva passera "skärselden" först!!

lördag 29 november 2008

Adventstid


Svensk adventspsalm från 1900-talet
Text & musik: Carl Bertil Agnestig

1. Adventstid kom till mitt ensamma hus;
jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent;
jag väntar en gåva, som Herren sänt.

2. Den gåvan är av ett helt annat slag
än gåvor vi ger till varann´ var dag.
Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.
Så lyser i mörkret ett litet ljus.

måndag 24 november 2008

Länge leve alla söndagsskolfröknar

Sist jag uppdaterade så blev det en kort nyhet om livets början, idag hittade en annan nyhet om en person som befinner sig i andra änden(?) av livet - en söndagsskolefröken som fyller 105 år idag!! Nyheten sägs komma från någon av Salas tidningar, antingen VLT (Västmanland Läns Tidning) eller Sala Allehanda, men jag hittar ingen länk till nämnda tidningsartikel, så jag nöjer mig med blogglänken ovan (jag litar på att personen som skriver bloggen inte fabricerar fritt). Så...

Länge leve alla söndagsskolfröknar!!

fredag 21 november 2008

En söt historia

Hittade en rätt så söt historia på SvDs hemsida: Storken kom - med flyget. Inte för att den har något med kyrkan eller tron att göra - men livet är ju ibland större än så! - och åtminstone så blev jag glad när jag läste den.

tisdag 18 november 2008

Nattvarden - mer sakrament?

Hemma i frikyrkan lyfter ingen på ögonbrynen när jag som lekman (nåja, lekkvinna; även om man inte talar i de termerna speciellt ofta i och med att man inte gör så stor skillnad mellan ordinerade pastorer och "lekmän" som i de mer traditionella kyrkorna) läser instiftelseorden till nattvarden eller välsignelsen.

Om jag istället skulle göra exakt samma sak i en svenskkyrklig kontext så skulle jag å andra sidan säkerligen starta upplopp och ramaskri (och då talar jag inte enbart om högkyrkliga Sankt Ansgar!). Så får man ju bara inte göra!

Men varför inte då?

Vad jag förstår så godkänner i stort sett alla kyrkor varandras dop utifrån principen att lekmän (och -kvinnor) har rätt att döpa barn (och vuxna), om så enbart i "nödfall". Men när lekkvinnor (och -män) döper anses dopet ändå vara fullt giltigt. (MishkaKonvertittbloggen skriver till exempel om hur några barns doplek ansågs som giltiga dop här, och detta är ändå uppenbarligen inget som skulle kunna klassas som "nödfall" eftersom biskopen stod och tittade på!!).

Vad jag däremot inte förstår är att det, enligt den SvK-liga och den Katolska synen, skulle vara omöjligt för lekmän (och -kvinnor) att fira en giltig nattvard. Är nattvarden ett heligare sakrament än dopet eftersom det bara kan förmedlas via prästerna tillskillnad från dopet? Dopet sägs ju vara ingången till Guds rike, medan nattvarden mest hjälper oss att hitta rätt på vägen.

Men ska man generalisera så skulle jag säga "sakrament som sakrament" och därmed ge lekmän (och -kvinnor) lika stor rätt att fira nattvard som att döpa, dvs åtminstone i "nödfall".

Men frågan kanske då kommer när det kan räknas som "nödfall" och därmed ge oss lekkvinnor (och -män) rätt att fira nattvard (på egen hand, utan någon präst närvarande). Att bara säga "när en präst inte finns att tillgå" är att göra det ganska lätt för sig, men besvarar egentligen inte frågan. Hur långt emellan tillfällena när prästen finns att tillgå skulle krävas för att få räknas som "nödfall"? Ett år? Några månader? En månad? Några veckor? En vecka? Några dagar? Varje dag?

En annan relevant vinkel kan ju vara att "nödfall" endast kan betecknas som när någon ligger för döden, men å andra sidan så sker en olycka så lätt, så om man vrider det argumentet lite grann kan det ju ibland vara bäst att ta nattvard "ut ifall att" och "bara för att vara på den säkra sidan". Är detta i så fall att betrakta som nödfall? Kanske tveksamt, men likväl så kan den svårt sjuke bli överleva och bli frisk och den fullt friske dö utan förvarning...

Ärligt talat, i detta fall tycker jag att den frikyrkliga synen är betydligt mer praktiskt. Att stänga in Guds möjlighet till handlande som man gör inom de traditionella kyrkorna till när en viss person läser de rätta orden är ju... Förlåt - jag menar inte att vara elakt - men "löjlig" är nog det ordet som ligger närmast till hands.

Gud är alltid större! Han kan uppenbara sig när och hur Han vill, i vilket sammanhang Han själv vill. Att då säga att Gud omöjligt kan låta en lekman (eller -kvinna) fira en giltig nattvard är ju att försöka begränsa den Obegränsade! Okej, jag kan gå med på att man kanske kan vara säker på att det är en giltig nattvard när en präst firar sakramentet - att något sker med en människa under prästvigningen är jag övertygad om - men det innebär INTE att det med automatik måste vara omöjligt att det är en giltig nattvard om någon annan läser texten...

måndag 17 november 2008

Varför aikido?

AKO undrade i en kommentar till mitt inlägg - med den tvetydiga titeln "Dålig bud(o)ist" - häromdagen varför jag just började träna aikido. Tänkte jag kunde göra ett nytt inlägg om det - och svara en gång för alla - utifall det finns fler som undrar. Hellre ett inlägg än att svara varje enskild person varje gång frågan kommer upp.

*****

Jag började alltså träna aikido i september i år, och ska snart - om mindre än en månad! - gradera till 6 kyu, vilket är den lägsta graden för vuxna.

Att jag började träna beror på att en kompis som tränat aikidio några år som ungdom, ville börja träna igen och frågade om jag ville hänga på. Varpå jag tackade ja och hängde på helt enkelt. "End of story", mer spännande än så är det inte.

Eller, om jag nu ska utveckla lite (nu när jag gjort mig till och gjort ett helt eget inlägg om det): Jag har faktiskt till och från sedan jag gick på gymnasiet funderat på att börjar på karate. Kondition, smidighet, kroppskontroll och självförsvar i ett - vore väl idealiskt? Men jag har aldrig kommit mig för. Det närmaste jag kom att pröva karate var att jag var med och tittade på ett träningspass i gymnasiet när en av mina klasskompisar började träna - vilket också var grundorsaken till att jag själv började tänka på saken - men sen blev hon sjuk och jag vågade inte gå dit själv... (Löjligt, inte sant?)

Det jag vill säga med detta är egentligen bara att när min kompis (hon som fick mig att börja på aikidion, inte min gymnasieklasskamrat) frågade om jag ville hänga på så hade jag redan burit med mig tankar på att pröva på någon typ av kampsport några år, så att den mentala "marken" var redan mer eller mindre färdigberedd. Dvs jag var lättövertalad att åtminstone ge det en seriös chans och testa på.

Nu, när jag har börjat träna aikido istället för karate, har jag dock insett att jag gjorde helt rätt som valde just aikidon framför karaten - jag hade aldrig klarat av att slå och sparka på människor så som de gör (och då anses ju ändå karaten som relativt snäll jämfört med kickboxning och vissa andra mer "extrema" kampsporter där man lär sig slåss. Punkt slut! Allt tal om "självförsvar" i det läget blir bara löjligt). Nej, tacka vet jag den fredliga aikidon där slag och sparkar inte förekommer!

lördag 15 november 2008

Påven och hierarkin

När katoliker kommer dragandes med påven så verkar många frikyrkliga se rött - hierarkin måste vara syndiga människors påfund! Hierarki är själva urbilden av den fallna människans äregirighet. Tanken på att det finns "bättre" människor, människor som trampar på andra för att komma "närmare" Gud...

Mark 9:35

[Jesus] satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare."
Men om jag vågar påstå och tro att påven och hierarkin har läst Guds ord och gör sitt bästa för att leva efter det, så är kanske frikyrkomänniskorna som (medvetet eller omedvetet) lägger in helt fel värderingar i begreppet hierarki (även om det säkerligen både finns och har funnits ett antal äregiriga präster och patriarker, biskopar, kardinaler och påvar), missförstånd som med hjärtans lust underblåses av Hollywood och deras likar vars favoritskurk (emellanåt) tycks vara just äregiriga kardinaler. Att en äregirig börsmäklare däremot utan minsta eftertanke kan vara en hjälte säger väl mer om förväntningarna på kyrkans folk än något annat...

Tillbaka till ämnet: Om den främste är ringast och allas tjänare så borde han inte stå högst upp i en maktpyramid utan längst ner i en omvänd pyramid, bära upp alla inför Gud och göra sitt bästa för att balansera upp den levande, rörliga pyramiden som han är satt att beskydda.

fredag 14 november 2008

Barnen och hierarkin

Mark 9:33-37

De kom till Kafarnaum. Och när han var hemma igen frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" De teg, för på vägen hade de tvistat om vem av dem som var den störste. Han satte sig ner, kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare." Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig."
Och motsvarande i Luk 9:46-48

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."
Om hierarki och makt är detsamma som att vara "störst" och (mer konkret) bli anställd av en församling, så kanske vi skulle börja anställa våra söndagsskollärare istället för våra präster i fortsättningen...?

torsdag 13 november 2008

Dålig bud(o)ist?!

Igår var det aikidoträning. Inget konstigt med det egentligen då jag tränar måndagar och onsdagar - och det var ju som bekant onsdag igår. Nej, det "anmärkningsvärda" med det hela var snarare tvärt om: Det var träning, men jag var inte med! Och jag kommer inte heller kunna vara med något av träningstillfällena nästa vecka.

Jag har nämligen lyckats dubbelbokat mig till alla tre kvällarna - fullt medveten om att jag skulle bli tvungen att skippa träningen - men att det skulle bli dubbelbokningar tre träningar i rad hade jag inte insett förrän nu. Så går det när planeringen är långt före verkligheten. Oturligt nog...

Nåja, jag får väl trösta mig med att jag sannolikt hinner med tre veckors träning innan graderingen i alla fall, så jag ska väl hinna lära mig teknikerna någorlunda bra trots allt. Min tränare påstod ju att vi - med de två nya teknikerna vi gick igenom i måndags - hade gått igenom alla stående tekniker som vi ska kunna, så nu är det bara de två sittande teknikerna som vi har kvar att lära oss.

Förresten tror jag inte vi har något närvarokrav på oss för att få gradera till 6 kyu, något jag sett att det kommer komma senare. Men kravet som ligger då är att man ska ha varit närvarande på minst 70 % av alla träningar, så att missa tre stycken - även om det blir tre i rad - skulle inte hindra mig från att gradera ens om vi hade motsvarande krav på oss.

Så jag kanske inte - trots allt - räknas som dålig budoist bara för detta frånfall...

onsdag 12 november 2008

Bokrecension: Saffransköket

"Saffransköket" är Yasmin Crowthers debutroman. Yasmin är brittisk (fadern)-iranska (modern), och är uppvuxen utanför London, men har tillbringat en hel del tid under uppväxten i båda länderna. Boken är 227 sidor (inbunden) - fördelat på endast 5 kapitel! - lång och ges ut av Prisma.

Boken tillhör närmast genren "Invandrarromaner", och speglar delvis hur det är för den yngre generationen att leva i brytpunkten mellan två kulturer, delvis hur den äldre generationens hemlängtan kan driva en person bort från de närmaste för att söka upp och möta sitt förflutna, även om det är många år sedan man flyttade och minnena från landet inte enbart är lyckliga. Och den speglar hur förståelse och missförstånd kan existera sida vid sida och hur personerna inom samma familj både kan vara närmare än några andra och ändå förbli främlingar för varandra.
_
Berättelsen tar sin utgångspunkt i att Sara får missfall efter en dramatisk familjesituation som resulterar i en olycka, varpå hela familjen tvingas hantera en krissituation som blir för mycket för Saras mamma Maryam, som flyr tillbaka till Iran.
_
Därifrån delas berättelsen mer eller mindre upp i tre parallella berättelser.
- Delvis får man följa hur det var för Maryam att växa upp i Iran, och vad som fick henne att överge sitt barndoms land.
- Delvis får man följa hur hon återvänder dit och möter gamla bekanta, ser på dem och knyter an till dem på nytt, med delvis nya ögon.
- Delvis får man även följa Sara och den brittiska sidan av familjen hanterar förlusten av barnet och modern, och hur Sara tillslut åker efter modern till Iran för att möta henne där.
_
Och boken är precis både så komplicerad och så enkel som det låter. Vad spelar det förflutna för roll i vad som händer idag? Hur kan gamla fotografier och poesi berätta något om en person som man levt med i ett helt liv utan att riktigt lära känna? Och hur överbygger man klyftor som mer finns på insidan av en person än mellan personer och kulturer?
_
Jag kunde ha önskat att Yasmin hade vågat tydliggöra skillnaderna i kultur lite tydligare, nu känns det nästan som om hon försöker dämpa alla kulturkrockar i så stor utsträckning som möjligt. Den kontrast som blir tydligast nu är den mellan fattig landsbyggd och rikt villområde. Vilket kanske är Yasmins poäng - att visa hur det mänskliga livet är sig ganska likt, oavsett kulturell bakgrund. Känslor som sorg och glädje, vänskap, tillit och kärlek, finns i alla kultur - och även om hindren kan se olika ut så är det inte lätt i någon kultur skulle jag tro!
_
Visst finns hederskulturen, bruket med slöjor, med mera, med i den iranska miljön, men bara i bakgrunden. Visserligen kanske det är en poäng med det också - det är ju ett sätt att markera att det är en naturlig del i det samhället som varken behöver försvaras eller ifrågasättas, precis som midsommarfirande eller någon annan tradition hos oss - men samtidigt känns det som om hon kunde ha låtit åtminstone Sara reflektera något över det (eftersom hon ändå antas ha växt upp i västerlandet precis som oss andra) eller till och med Maryam (hon återvänder ju trots allt efter 20-30 år i England och borde "hunnit få perspektiv" till respektive kultur) - och då passat på att låta dem reflektera inte bara över det som är uppenbart för oss västerlänningar så som just slöjor och hederskultur!
_
Å andra sidan gör detta att boken också blir relativt lättläst. Man följer vad som händer några få personer rätt och slätt, det är inget förtäckt propagerande för varken den ena eller andra kulturen eller någon form av "kulturförklaringsskrift för västerlänningar och kulturkrockare".
_
Annars uppskattar jag att Yasmin låter färger, smaker och miljöer prägla boken. Det gör att berättelsen blir väldigt mustig och levande! Stort plus!