onsdag 25 maj 2011

Statistik

Statistik är ibland ganska roligt och motsägelsefullt - i alla fall om man inte riktigt lever upp till standarden. Text-TV bidrog igår med två olika nyheter som bildar ett lysande exempel:

- Delvis berättade de om en avhandling från Umeå Universitet som säger att det är 40 % större risk att långpendlare skiljer sig.

- Delvis berättade om att det är statistiskt bevisat att chefer och högutbildade har högre benägenhet att bilda familj och får fler barn.


Så alltså talar statistiken just nu för att jag och J får många barn samtidigt som vi ska separera?! Men å andra sidan så är vi ju inte gifta, så alltså kan vi inte skilja oss. Fast åter igen - att inte vara gift tycks inte vara något hinder för gemene man att inte "skaffa barn"...


Jaja, statistik som sagt var.

söndag 1 maj 2011

Kött och blod

Var med om en nattvard idag som höll på att få mig att gå i taket. Eller åtminstone att nattvardsvägra. Om det nu finns något som heter "nattvardsvägra". Att tacka nej till en öppen inbjudan är kanske egentligen inte att "vägra". Vägra är något man gör mot något obligatoriskt. Mot ett tvång.

Hur som helst...


Det som fick mig att reagera var framförallt två tydliga påståenden. Två "förtydliganden" (fritt citerat ur minnet):


1) Detta är enbart en minnesmåltid. "Gör detta till minne av mig". I denna kyrka tror vi inte på något förvandlande av bröd och vin till kött och blod. Det är enbart en minnesmåltid.

2) Nattvarden är inget magiskt.

Den klassiska frågan om nattvarden enbart är en minnesmåltid eller ett sakrament.


I en tid då splittringar många gånger tycks gå tvärs igenom grupper - eller kyrkor - så är detta fortfarande en välkänd och tydlig teologisk skillnad mellan olika kyrkor. Där framförallt frikyrkorna står på "minnessidan" och de äldre kyrkorna står på "sakramentssidan".


När jag började bli mer aktiv inom kyrkan, gå på tonårssamlingar, gudstjänster och så vidare, så var det ingen fråga högt upp på dagordningen. Kan faktiskt inte minnas en enda gång som vi vare sig undervisades om eller diskuterade frågan. Men visst, vi delade den frikyrkliga "minnesmåltid"-sidans åsikt. Och den fick jag "ärva".


Men ju mer jag har umgåtts med andra - med "sakraments"-människor - desto mer har jag kommit att dela deras synsätt. Inte för att jag har velat säga "antingen eller" utan ett "både ock". Att förneka det sakramentala är som att stympa hela poängen med att tro på Gud. Eller att fira nattvard. Då skulle vi lika gärna kunna ersätta nattvarden fullt ut med kyrkfikat. En gemenskaps"måltid". Förvandla kyrkan till en social klubb.


Jesus säger själv "Detta ÄR min kropp" och "Detta ÄR mitt blod". "Den som inte äter mitt kött och dricker mitt blod har inte gemenskap med mig".


Har då inte frikyrkan någon gemenskap med Jesus? Klar de har! Dum fråga! Men ändå, hur kan de förneka sin Mästares Ord?


Jag skulle kunna förstå protesterna om det bara var mot de alltför "tekniska" och "filosofiska" distinktionerna kring "sakramentet". En protest mot att det inte räcker att enbart acceptera att det är ett mysterium. Men att helt och hållet förneka mysteriet!? Var finns tron på en Gud som kan handla med sitt folk idag?! Jag begriper det inte!